lördag 5 januari 2019

Bäst 2018


En vecka senare än planerat kommer här mitt inlägg om de bästa skivorna 2018. Läs, lyssna och njut!

5. Summoning - With Doom We Come


Jag inledde 2018 med att skriva ett inlägg om mina tankar inför "With Doom We Come". Föregående skiva, "Old Mornings Dawn", var Summonings bästa på mycket länge och jag förväntade mig stordåd. Med facit i hand är "With Doom We Come" att betrakta som en besvikelse. Dock har Summoning en mycket hög lägstanivå, vilket förklarar hur de ändå har nästlat sig in på denna lista.

"With Doom We Come" är definitivt den ondaste Summoning-skivan på länge. Så elaka som österrikarna låter på inledande "Tar-Calion" har de nog inte gjort sedan "Minas Morgul". Silenius och Protector har övergett den episka stämning och maffiga produktion som utmärkt bandet från "Stronghold" fram till "Old Mornings Dawn", till förmån för ett mer avskalat sound. Det är ett egendomligt beslut som jag fortfarande, ett år senare, har svårt att förhålla mig till.


Låtmaterialet är svagare än vanligt. "Silvertine" och "Mirklands" är de enda låtarna som verkligen fastnar (varför är alltid låtarna där Silenius sjunger bäst?), medan resten passerar som dimma över kummelbergen. Med det sagt är det fortfarande Summoning. "With Doom We Come" är  mycket behaglig lyssning rakt igenom och lyckas definitivt med att framkalla fantasystämning, men med så få höjdpunkter är det svårt att behålla koncentrationen. Återgången till ett mer ondskefullt sound är intressant, men bättre låtar hade behövts för att nå hela vägen.

4. Tribulation - Down Below


Tribulation har varit en frisk fläkt i svensk metal i många år nu, aldrig rädda för att gå sin egen väg. På "Down Below" tar de vid där de slutade på "Children of the Night". Detta i sig är kanske en överraskning eftersom bandet dessförinnan alltid gjort en Tiamat och återuppfunnit sig själva för varje release. Hur som helst bjuds vi än en gång på en egensinnig blandning av melodiös black metal, goth och progressiv rock, allt badandes i stämningen från klassisk skräckfilm. Det är väldigt atmosfäriskt och har en otroligt snygg inramning. Precis som tidigare har Tribulation också en ytterst genomtänkt visuell presentation som går hand i hand med musiken.


"Down Below" har kanske rentav ännu starkare låtar än "Children of the Night". Drivande öppningsnumret "The Lament", storslagna "Subterranea", mörka "Cries from the Underworld" - detta är en sådan skiva som bara har höjdpunkter. Allting genomsyras dessutom av det fantastiska melodisinne som utmärker Tribulation. Gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén har verkligen en nästintill löjlig fingertoppskänsla i det avseendet, och precis som tidigare släpp är "Down Below" än kavalkad av snygga leads och solon. "Less is more" är den regerande principen här. "Ett bra solo är ett solo du kan nynna" som David Gilmour uttryckte det. Tribulation bemästrar detta.

Den kritik jag har är just förutsägbarheten i att man bara bygger vidare på föregående skiva. Detta är den enda anledningen till att "Down Below" inte återfinns högre upp på denna lista.

3. Arkona - Khram


Förväntningarna var allt annat än höga då jag och Niklas från Grave Defiler såg Arkona på senaste upplagan av Stockholm Slaughter. Inför kvällen satt vi hos en vän ute i Alvik, drack öl och tittade på It's Always Sunny in Philadelphia då vi konstaterade att vi förmodligen behövde se det där ryska bandet om vi ville ha bra platser på Master's Hammer, vilka spelade efteråt. Vi drog igång Spotify och satte på första bästa låt, vilket var "Yarilo" från "Goi, Rode, Goi!". Det lät precis som den sortens folk metal jag har oerhört svårt för - trallvänligt och tramsigt med tjo, tjim och extra knätofs.

Vi förväntade oss därmed ingenting då vi i sällskap med självaste Skuggan från Svartur Dödur hade tagit plats på Fryshusets balkong då Arkona skulle gå på. Därefter spydde rökmaskinerna ut en tät dimma över scengolvet då en rysk urskogshäxa iförd en kåpa av säckväv kom ut på scenen och började spela shamantrumma och sjunga på ett sätt som närmast förde tankarna till Witcher-spelen. Bandet kom ut och satte igång och det lät varken som Korpiklaani, Turisas eller Orsa Spelmän. Det lät fett. Förvånad vände jag mig mot Niklas och skrek "det här är ju faktiskt bra!".

Arkona är verkligen en upplevelse live. Detta beror till mycket stor del på bandets frontkvinna och kreativa motor, Masha Scream. Hon har en extremt stark scennärvaro och är rentav en av de bästa frontfigurer jag sett live. Hon ger intrycket av att vara komplett jävla galen, vilket i sammanhanget förstås är ett enormt plus. I övrigt reflekteras bandets idoga turnerande i ett väldigt tight och övertygande framträdande.


Jag lyssnade igenom senaste skivan, "Khram", direkt då jag återvände från Stockholm och jag blev inte besviken. De mer trallvänliga inslagen av folkmusik som återfinns på bandets tidiga skivor är som bortblåsta. "Khram" låter mystisk och mäktig på ett sätt som inte sällan för tankarna till naturen. Om man ska placera den i någon subgenre får det bli black metal, men det är också något missvisande. Kan ni föreställa er metal med rötterna i black, folkinstrument som säckpipa och flöjt och en känsla av magi och skog? Så låter det i alla fall.

Undantaget pajasband som Svartby har rysk metal tidigare varit ett relativt okänt fenomen för mig. Via "Khram" har Arkona visat mig att den kan vara riktigt bra.

2. Atrocity - Okkult II


Årets bästa death metal-skiva är något oväntat "Okkult II" med Atrocity. Detta är en skiva som snurrat mycket under hösten, inte minst i lurarna under mina resor till och från jobbet. Låtar som "Masters of Darkness" och "Shadowtaker" känns redan som klassiker, och jag räknar med att återvända till "Okkult II" många gånger framöver. Det är en fantastisk platta!


Det mesta jag har att säga om skivan har jag redan sagt i min recension som publicerats tidigare på Fatality. Spana in den här!

1. Master's Hammer - Fascinator


Master's Hammer har numera en livesättning. Den består av Franta Štorm på sång och gitarr, Silenthell på timpani, Honza Kapák på trummor, Blackie Hošek på gitarr och Petr Mecák på bas. Denna sättning har turnerat flitigt sedan sommaren 2016, och jag har haft ynnesten att se dem live två gånger (på Brutal Assault 2017 och Stockholm Slaughter 2018). De har även haft tid att spela in "Fascinator", Master's Hammers åttonde fullängdare.
"Fascinator" är betydligt hårdare än föregångaren "Formulae", som var ganska snäll och hade många elektroniska influenser. På denna skiva är bandets black metal-rötter betydligt mer framträdande, även om Master's Hammer unika särart alltjämt är närvarande. Silenthells återkomst innebär också ett mer orkestralt sound med klassiskt influerade arrangemang som för tankarna till "Jilemnický okultista".

Den klassiska medlemmen Necrocock (som enligt bandet själva är för blyg för att spela live) är endast gästartist på "Fascinator". Han bidrar med udda, kusliga körer som kommer att kännas igen av alla som är bekanta med hans solomaterial. Även om Necrocock inte medverkar live känns det bra och hemtamt att han fortfarande är med på skiva. Hans galna kreativitet är trots allt något av ett signum.


"Fascinator" har riktigt starka låtar rakt igenom. "Psychoparasit" är en ösig thrashlåt som bryts av med mäktiga partier accentuerade av Necrococks spöklika körer. "Estetika d'ábla" ("Djävulens estetik") är black metal korsbefruktad med mörka elektroniska inslag och en diaboliskt mässande refräng. Tungt malande "Linkola" med sina snygga orglar handlar om den finska diktaturförespråkande filosofen Pentti Linkola. Det finns åtskilliga fler, men särskilt "Estetika d'ábla" skulle jag vilja framhålla som en av Master's Hammers bästa låtar någonsin.


Som ett indoktrinerat fan är min synvinkel förstås kraftigt färgad, men även om de har kommit många riktigt bra skivor i år kan övriga band inte riktigt mäta sig med den vansinniga konstnärliga genialitet som är Master's Hammer. Tjeckiens mesta band har gjort årets skiva. Igen. Dessutom har Franta målat årets snyggaste skivomslag.


***

Sammantaget var 2018 ett mycket starkt skivår. Det ska bli intressant att se om 2019 kan toppa det. Nu närmast släpps Rotting Christs nya skiva "The Heretics" i februari.

Återvänd till Fatality om några dagar för mitt andra inlägg med årets bästa, vilket bland annat kommer täcka tv-spel och film!

söndag 9 december 2018

El metal de la muerte

Idag skickade en bekant länken till följande musikvideo utan vidare kommentar. Innan du läser vidare, kolla in "Mixteco"!


Mitt första möte med Cemican lämnade mig minst sagt förstummad. Vad hade jag just upplevt? Aztekdöds, sedan när är det en grej? Death metal med traditionella centralamerikanska instrument och sång på nahuatl och spanska - originellt, minst sagt! Undantaget undermålig stridskoreografi är videon också riktigt snygg. Cemican får även högsta betyg för sin aztekiska krigar-image. Befriande att se något annat än samma gamla trötta corpse paint!

En snabb sökning på www.metal-archives.com avslöjade att bandet kommer från Guadalajara i Mexico. Detta är ett mycket lustigt sammanträffande eftersom jag en gång var sångare i ett band från just den staden.


Undead var ett thrashband som bestod av mig och några mexikanska killar jag lärde känna via mp3.com under gymnasietiden. De spelade in all musik i Mexico och jag la sången på mitt studentrum hemma i Kalmar. Det var ett kul projekt och en möjlighet för mig att leka Mille Petrozza. Tyvärr har jag endast begränsad kontakt med dessa lirare nuförtiden, vilket kanske också förklarar varför jag aldrig hört talas om Cemican tidigare.

Efter att ha visat "Mixteco" för min hustru (som var minst lika förundrad som jag) gick jag vidare med att kolla Cemicans senaste musikvideo, "Guerreros de Cemican".


Cemican håller bevisligen stilen! Ännu en cool och förvånansvärt professionell video. Stridssekvenserna lämnar fortfarande en del att önska, men vad gör det när man får en rejäl dos egensinnig mexikansk death metal framförd av folk utstyrda som aztekiska krigare?

Jag har nu lyssnat igenom andra fullängdaren, "Estamos en el valle de los muertos Ticateh Ipan Miquixtlahuac" (den titeln!), på Spotify, och jag måste säga att jag verkligen gillar vad jag hör. Undantaget sentida Arkona har jag normalt sett väldigt svårt för folk metal, men Cemican använder sig av instrument jag absolut inte är van vid att höra. Dessutom har bandet haft den goda smaken att utgå från fet dödsmetall, vilket väldigt tydligt särskiljer dem från tramsband i stil med Korpiklaani och annat jag inte står ut med.


Cemican påminner inte om något annat band jag har hört. Blåsinstrumenten ger en mystisk dimension till musiken och gör den till något helt unikt. Låt dig inte luras av att metal archives listar bandets genre som progressive power/heavy metal. Cemican spelar death metal, om än väldigt egensinnig sådan. Ibland låter det dock som bandet lyssnat en del på Spaniens gamla goth-hjältar Héroes del Silencio, och visst händer det att man klämmer i med en episk allsångspassage då och då. Som ett gammalt Ancient Rites-fan har jag dock ingenting att invända mot detta.

Cemican rekommenderas för alla som söker en verkligt originell musikupplevelse.

lördag 8 december 2018

Mortal Kombat 11

Det finns en anledning till att bloggen heter just Fatality, och den anledningen är givetvis Mortal Kombat. Jag introducerades för Mortal Kombat via den "familjevänliga" Super Nintendo-versionen med grönt blod och jag har varit fast sedan dess.
På lägerresan i årskurs 6 smugglade jag och några klasskompisar med oss ett SNES med Mortal Kombat och en liten tv. Lägret var på ett typiskt pensionat med små stugor (ett sådant där Jason vanligen dyker upp och dödar alla), och just det här gänget delade stuga. Vi hittade på olika ursäkter för att inte delta i de gemensamma friluftsaktiviteterna och stannade i stugan och spelade Mortal Kombat. Vi hade en utkik placerad vid fönstret som kunde varna om en lägerledare var på väg, och sedan turades vi om vilka två som spelade. Alla hade varsin favoritkaraktär. Min var en viss åskgud med tuff rishatt och vit pyjamas.

Jag har aldrig slutat att älska Mortal Kombat. Jag har varenda spel som utgivits sedan Playstation 2 och framåt (och de flesta äldre via Xbox Live Arcade). Jag och Danne från Grave Defiler har byggt ett Mortal Kombat 1 arkadkab. Jag har sett Paul W.S. Andersons sköna filmatisering fler gånger än jag kan räkna (en film som var en av de saker jag och min hustru först upptäckte att vi hade gemensamt). Jag och min goda vän Vovin har sedan Mortal Kombat 9 haft MK-kvällar där vi värmer upp med någon skön b-film, dricker öl och sedan spelar Mortal Kombat mot diverse ryssar på Xbox Live. Ett av våra vanligaste samtalsämnen de senaste två åren har varit när de ska släppa Mortal Kombat 11.

Igår hände det.


Även om gangsta rap är ett något otippat musikval kunde jag inte vara mer peppad över den här trailern. Precis som indikerats i Mortal Kombat X har ovan nämnda åskgud blivit ond (tydligt antytt av röda blixtar) och är en trolig kandidat för slutboss i spelet. Det förekommer också två olika versioner av Scorpion, vilket är intressant med tanke på att Scorpion åter blev den mänskliga Hanzo Hasashi i story mode i Mortal Kombat X. Tydligen är det gamla muskelberget Shao Kahn också tillbaka för att skratta skitnödigt och slå folk med sin stora hammare.

Man kan egentligen spekulera hur mycket som helst kring vad spelet kommer att innehålla. Att det kommer vara bra är jag övertygad om. Ed Boon och hans NetherRealm Studios har inte producerat ett enda dåligt spel sedan starten 2010. Framför allt har de senaste två Mortal Kombat-spelen var fullkomligt lysande.
Vad önskar jag mig då? Ett story mode som fokuserar lite mindre på snoriga nya karaktärer, kanske. Det vore också trevligt om NetherRealm ville återuppliva Sindel, puman med det elaka håret. Oavsett var detta announcement den bästa julklapp jag kunde få. Nu återstår bara en lång väntan på fler nyheter! Världens bästa fightingspel är tillbaka.

måndag 3 december 2018

Schweizisk storhet

Jag hörde tidigt talas om Celtic Frost, men det dröjde länge innan jag på allvar upptäckte deras storhet. För att inte riskera att samma hemska öde ska riskera att drabba någon av mina läsare tänkte jag därmed göra en kulturgärning och försöka sätta ord på vad som gör Celtic Frost så bra.

För er som inte har koll på bandet sedan tidigare kan nämnas att Celtic Frost var ett schweiziskt metalband som bildades av Tom G. Warrior (gitarr & sång) och Martin E. Ain (bas) när deras tidigare band Hellhammer la ner. Hellhammer spelade punkig speed/thrash metal och kan liknas vid ett band som Venom - Celtic Frost å andra sidan, är någonting helt annat.

1985 släppte Celtic Frost en skiva som inte lät som någonting annat. En skiva som kom att förändra metal för all framtid. En skiva som jag håller som en av de bästa skivorna någonsin. En skiva som på många sätt fortfarande saknar motstycke. Den skivan är "To Mega Therion".

"To Mega Therion" med det klassiska omslaget av H.R. Giger.
"To Mega Therion" är Celtic Frosts första fullängdare och de gjorde sannerligen en storstilad entré. Skivan tar sitt avstamp i thrash metal, men är fylld av innovativa idéer och är en av grunderna till vad som senare skulle bli death och black metal. Celtic Frost var också väldigt tidiga med att använda sig av inslag som kvinnosång och klassiska instrument. Det sista syftar till ett valthorn som ger vissa låtar på "To Mega Therion" ett särskilt ödesmättat sound.

Överlag har skivan ett väldigt orkestralt uttryck. Även om bandet egentligen använder sig av ganska enkla medel så lyckas de skapa en mycket storslagen atmosfär. Det låter stort och mäktigt. En lustig omständighet är att svenska bandet Therion (som från början hette Megatherion och har tagit sitt namn från just denna skiva) misslyckas med detsamma trots femtioelva pålägg i form av orkester, körer och solister. Det här med att "less is more" var någonting som gamla Tommy G och Martin Ain förstod mycket väl.


Skivan är fylld med odödliga klassiker. Svärtade käftsmällen "The Usurper", tungt olycksbådande "Dawn of Megiddo" och ondskefullt malande "Circle of the Tyrants" är några höjdpunkter, även om det är svårt att välja ut låtar från ett femstjärnigt mästerverk. Min nuvarande favorit är sista låten, "Necromantical Screams", som i min mening är bland det mest ondskefulla som getts ut på skiva.

Celtic Frost var också väldigt före sin tid gällande image. Även om Tom G. Warrior fortfarande körde på nitar och läder-looken från Hellhammer-tiden så tog Martin Ain gärna risker med kreativa sminkningar, kråsskjortor och annat som jag förmodar stack rejält i ögonen på samtiden.

Från v till h: Tom G. Warrior, Martin Ain, Reed St. Mark

Två år efter den monumentala "To Mega Therion" släpptes uppföljaren "Into the Pandemonium". Jag måste vara ärlig och säga att första gången jag hörde skivan tänkte jag "nu jävlar har det gått en propp".  "Into the Pandemonium" är verkligen en utmaning för den som tidigare har hört "To Mega Therion" och förväntar sig en fortsättning. Om man vill vara snäll kan man kalla den avant garde, om man vill vara elak kan man kalla den härdsmälta. Hur man än vrider och vänder på saken är den jävligt märklig.


Av någon anledning (och till min 6-åriga sons stora glädje) inleds skivan med en cover på "Mexican Radio". Japp, du läste rätt, "Mexican Radio" med Wall of Voodoo. Låt det sjunka in en stund..


Det fortsätter med goth- och postpunk-influerade "Mesmerized" med en stönande Tommy G. Därefter kommer "Inner Sanctum", en låt som kunde varit en b-sida på "To Mega Therion". Detta följs upp med "Tristesses de la Lune", ett klassiskt stycke ackompanjerat av en inlevelsefull kvinnlig röst. Hela skivan håller på såhär - man har ingen aning om vad man ska vänta sig från låt till låt.

Även om det är åratal sedan jag hörde "Into the Pandemonium" för första gången har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om den. Jag fortsätter dock att återvända till den gång på gång - det kanske säger något. Skivan är intressant, det kan inte förnekas. Tog Celtic Frost en stor risk när de släppte den? Absolut, men om man tror att "Into the Pandemonium" var det mest överraskande bandet kunde göra tar man grundligt miste..


Efter "Into the Pandemonium" lämnade Martin Ain bandet. Tom G. Warrior rekryterade en ny sättning och släppte "Cold Lake". Jag vill inte skriva om den här jävla skivan. Faktum är att jag vägrar. Härmed varnar jag samtliga för "Cold Lake". Kolla inte upp den. Jag menar allvar. Ni kommer att ångra er. (Det kommer ni verkligen att göra, ta varningen på allvar! /Augusts fru)

1990, två år efter ni-vet-vad, släpptes "Vanity/Nemesis", en helt ok skiva som än så länge inte gjort något bestående intryck hos mig. Vi hoppar över den och spolar 11 år framåt i tiden. Vi befinner oss vid en tidpunkt då Celtic Frost var döda och uträknade av alla. Då, från ingenstans, återförenades Tom G. Warrior och Martin Ain. Ytterligare fem år senare spelade de in något helt jävla fantastiskt.


"Monotheist" är Celtic Frosts sista skiva. Det är även deras näst bästa, överträffad endast av "To Mega Therion". År 2006 var Celtic Frost tillbaka med besked. Det var året för stora återkomster. Även Dissection återvände med den storslagna "Reinkaos" (en då bespottad skiva som senare omvärderats av många).

Det dröjde längre än jag vill medge innan jag insåg hur bra "Monotheist" är. Idag inser jag hur många egenskaper den delar med "To Mega Therion". Den är blytung och nattsvart, men samtidigt experimentell och egensinnig på det där sättet som bara Celtic Frost kan vara. "Monotheist" genomsyras verkligen av deras unika särart. Inget annat band hade kunnat skapa den här skivan.

Lyssna bara på "A Dying God Coming into Human Flesh", till exempel..


En ganska perfekt låt i det rådande decembermörkret, inte sant? Även Martin Ain sjunger på "Montotheist" (som på just "A Dying God.."). Han bidrar med en sorgset mässande ren sångstil samt ett torterat black metal-raspande, vilka båda kontrasterar väl mot Tommy Gs superikoniska barska trash-sång.

Förutom den sorgsna, ödsliga "A Dying God.." kan den förkrossande tunga "Ain Elohim" och suggestivt kusliga "Synagoga Satanae" lyftas fram som några av skivans höjdpunkter. Precis som med "A Mega Therion" ska det dock sägas att "Monotheist" är en skiva som mest har höjdpunkter från början till slut. Den var ett mycket värdigt avslut på sagan om ett av tidernas mest originella metalband.

Från v till h: Franco Sesa, Tom G. Warrior, Martin Ain.
För den som verkligen vill grotta ner sig i Celtic Frost kan jag rekommendera den schweiziska dokumentären "A Dying God". Den går in på djupet både vad gäller återföreningen på 00-talet samt varför bandet slutligen gick skilda vägar.



söndag 28 oktober 2018

Recension: Atrocity - Okkult II

För en tid sedan blev jag sugen på att höra Atrocitys "Todessehnsucht". Skivan släpptes -92 och är en av de absolut bästa death metal-skivorna från tidigt 90-tal. Sedan "Todessehnsucht" har Atrocity dock experimenterat en hel del och resultatet har inte alltid varit helt lyckat. Första gången jag hörde dem var via singeln "Taste of Sin" från "Gemini" (släppt -00). Då lät bandet snarlikt Rammstein, Pain och dylikt. Det var ärligt talat ingen höjdare.


På Spotify såg jag att det fanns en färsk skiva betitlad "Okkult II". Omslaget pryds av vad som ser ut som tyska soldater direkt från MachineGames senaste Wolfenstein. Jag blev nyfiken. Det var ändå ett tiotal år sedan hade hört Atrocity senast. Då agerade de dessutom kompmusiker åt sångaren Alexander Krulls dåvarande hustru, Liv Kristine, i goth metal-bandet Leaves' Eyes. "Todessehnsucht" fick vänta. Utan några direkta förväntningar drog jag igång första låten, "Masters of Darkness".


Jag möttes av något mycket oväntat - fet death metal med mäktiga skräckfilmskörer à la Omen. Jag trodde knappt mina öron - Atrocity har gjort en Paradise Lost och återvänt till sina rötter. Innan jag hunnit hämta mig från "Masters of Darkness" brassade Atrocity på med nästa artillerisalva, dödspärlan "Shadowtaker". Här serveras vi skön old school-döds med en avstickare till thrash metal-land (och får en rejält ostig musikvideo på köpet).


Sådär fortsätter det. "Okkult II" är förstklassig dödsmetall som sömlöst innefattar influenser från såväl thrash som black. Produktionen är fantastisk, den musikaliska prestationen är tight och Alexander Krulls varierade growls imponerar, särskilt om man tar i beaktande att karln är 48 bast. Därtill är de olycksbådande körerna närvarande på nästan varenda låt och accentuerar musiken på ett föredömligt sätt.

Skivan är full med hits. Redan nämnda "Masters of Darkness" och "Shadowtaker", brutala käftsmällen"Menschenschlachthaus" och black-doftande "Infernal Sabbath" är några favoriter.
Jag får anstränga mig för att ens hitta något att klaga över. På "Phantom Ghost", en låt som för tankarna till landsmännen i Kreator, faller körerna för en gångs skull platt. Inlånade L-G Petrov låter mer än lovligt trött och förstoppad på den Dissection-färgade thrashrökaren "Devil's Covenant", som i övrigt är en kanonlåt. Detta känns dock som petitesser i sammanhanget.


Om jag tidigare hade hört "Okkult" från 2013 hade nog inte detta varit en alls lika stor överraskning. Redan där tog Atrocity steget tillbaka mot den gamla hårda tiden. Den skivan är dock betydligt mer spretig, mindre välproducerad och har inte alls samma känsla av självklarhet jämfört med "Okkult  II". Den jämförelsen säger dock kanske mindre än vad man kan tro, då vi talar om en av de bästa skivor jag hört i år.

"Okkult II" inleds med citatet "Der Tod ist ein Meister aus Deutschland" ("döden är en mästare från Tyskland"). Detta är ursprungligen titeln på en dokumentär om Förintelsen, men här får det en helt ny innebörd. Atrocity har gjort årets death metal-skiva.

Betyg: 9/10

torsdag 25 oktober 2018

Back from the grave


Precis som Evil Ash är jag tillbaka igen. Lusten att skriva har återvänt och för er som är intresserade kommer Fatality att vara aktiv för en tid framöver. Närmast väntar en recension av Atrocitys senaste platta "Okkult II" samt mina tankar om spelet Nioh. Stay tuned!

måndag 1 januari 2018

2017

Drygt fem månader har gått utan att jag har skrivit på Fatality. Det finns åtskilliga anledningar. Jag och Danne var på Brutal Assault-festivalen i Tjeckien. Livet skickade mig några riktiga skitpassningar i form av dödsfall och annat djävulskap. Jag påbörjade en tredje genomspelning av Witcher 3. Kängtrollspel och våra nya produkter har slukat oerhört mycket tid. Och så vidare.
Fatality kommer alltid att vara en blogg där jag skriver då det finns tid och lust. Det kan vara uppehåll i ett halvår och därefter kommer tre inlägg samma dag. Så är det. Idag har jag tid och lust. Här kommer därför min sammanfattning av 2017.

Det har varit ett starkt skivår med riktigt bra skivor från exempelvis Body Count och Me and That Man, och en fantastisk från Ghoultown (läs mer här och här). Årets platta är dock "Nocturnals" med Stillborn. Förväntningarna var onekligen högt ställda när originaluppsättningen återförenades (läs mer här), men Stillborn leverade med besked. Utan att förlora det gamla soundet från "Necrospirituals" har det nya materialet en pondus och självklarhet som får en att tro att bandet inte gjort annat än att spela ihop de senaste 28 åren. Touchen av rock 'n' roll som stundtals återfinns på debuten är borta, men har ersatts av än mer tyngd och svärta. "1917", "Lorelei", "Maaebo", "Anathema" - Stillborn radar upp hitsen på en skiva som saknar svaga punkter. Härligt!


Stillborn har även delad förstaplats i kategorin årets livespelning. Jag, min hustru och Danne såg dem på Sticky Fingers 1/12. Det var bandets första spelning sedan -89 och de gick ut på scenen och återerövrade Göteborg. Stillborn agerade samspelat och med stort självförtroende. Istället för att gå i den uppenbara fällan och huvudsakligen spela låtar från den kultförklarade debuten blandade de upp det med en hel del material från "Nocturnals". Ett modigt grepp som gav stor utdelning, och det kändes som en ynnest att vara närvarande första gången dessa låtar framfördes live.

Kari Hokkanen på Sticky Fingers 1/12-17. Bildcred: kultisten.
Den andra kandidaten för årets livespelning är Master's Hammer på Brutal Assault. De uppträdde med en fantastisk sättning med Franta på gitarr och sång, Silenthell på timpani, Blackosh (ex-Root) på gitarr, Vlasta Henych på bas och Honza Kapák på trummor.


Även Root och Macabre gjorde suveräna spelningar på Brutal Assault, men publikresponsen Master's Hammer hade stod i en klass för sig. Som folk betedde sig kunde man tro att det var Beatles med en återuppstånden John Lennon som just gått ut på scenen, för publiken blev helt galen inne på Josefov-fästningen. Det var en helt unik känsla att stå tillsammans med tusentals andra och höra mästerverk som "Pád modly", "Jáma pekel" och "Já mizéeríí osudu jsem promásledován" framföras live.
I Sverige har man tur om folk ens har hört talas om Master's Hammer, även inom scenen. Här lät festivalarrangörerna bandet headlinea onsdagen och spela på den största scenen. Sjukt!

Årets spel är Resident Evil 7. Jag skrev om det efter att ha spelat demon (se här), men kom aldrig till skott med att skriva ett inlägg om själva spelet. Demon var väldigt lovande och spelet infriade det löftet just genom att vara den förändring serien så desperat behövde. Genom att låta huvudpersonen vara en vanlig snubbe (i motsats till exempelvis Secret Service-agent eller antiterrorexpert), förlägga handlingen till Louisianas träskmarker och använda en sjuk och motbjudande redneckfamilj som huvudsakliga antagonister tar Capcom ner sin survival horror till en gräsrotsnivå som är långt mer intensiv och intressant än det fiaskobetonade hopkok av actionfloskler som är Resident Evil 6.
RE7 håller inte riktigt hela vägen, då de avlutande timmarna är påtagligt mindre inspirerade än resten av spelet. Tacksamt nog är dock huvuddelen så pass kreativt och minnesvärt att jag inte tvekar att kalla det årets spel ändå. Bästa Resident Evil-spelet sedan RE4.


Som nämns ovan har jag även varit sysselsatt med Kängtrollspels nya produkter, rollspelet Nattens Varelser och novellsamlingen "Fasor". Båda är gotisk skräck i viktoriansk miljö och utspelar sig i samma värld. Jag är inte direkt intresserad av att använda Fatality som en plattform för att marknadsföra mina projekt, men jag nöjer mig med att säga att böckerna utges av SagaGames och finns tillgängliga i välsorterade spelbutiker och bokhandlar just nu.
Givet vilken skithöst jag haft känns det också förbaskat bra att projekten slutfördes. En personlig milstolpe, helt klart.


Nu kör vi på med 2018. Allt makt åt Sauron. Vi ses.