måndag 1 januari 2018

2017

Drygt fem månader har gått utan att jag har skrivit på Fatality. Det finns åtskilliga anledningar. Jag och Danne var på Brutal Assault-festivalen i Tjeckien. Livet skickade mig några riktiga skitpassningar i form av dödsfall och annat djävulskap. Jag påbörjade en tredje genomspelning av Witcher 3. Kängtrollspel och våra nya produkter har slukat oerhört mycket tid. Och så vidare.
Fatality kommer alltid att vara en blogg där jag skriver då det finns tid och lust. Det kan vara uppehåll i ett halvår och därefter kommer tre inlägg samma dag. Så är det. Idag har jag tid och lust. Här kommer därför min sammanfattning av 2017.

Det har varit ett starkt skivår med riktigt bra skivor från exempelvis Body Count och Me and That Man, och en fantastisk från Ghoultown (läs mer här och här). Årets platta är dock "Nocturnals" med Stillborn. Förväntningarna var onekligen högt ställda när originaluppsättningen återförenades (läs mer här), men Stillborn leverade med besked. Utan att förlora det gamla soundet från "Necrospirituals" har det nya materialet en pondus och självklarhet som får en att tro att bandet inte gjort annat än att spela ihop de senaste 28 åren. Touchen av rock 'n' roll som stundtals återfinns på debuten är borta, men har ersatts av än mer tyngd och svärta. "1917", "Lorelei", "Maaebo", "Anathema" - Stillborn radar upp hitsen på en skiva som saknar svaga punkter. Härligt!


Stillborn har även delad förstaplats i kategorin årets livespelning. Jag, min hustru och Danne såg dem på Sticky Fingers 1/12. Det var bandets första spelning sedan -89 och de gick ut på scenen och återerövrade Göteborg. Stillborn agerade samspelat och med stort självförtroende. Istället för att gå i den uppenbara fällan och huvudsakligen spela låtar från den kultförklarade debuten blandade de upp det med en hel del material från "Nocturnals". Ett modigt grepp som gav stor utdelning, och det kändes som en ynnest att vara närvarande första gången dessa låtar framfördes live.

Kari Hokkanen på Sticky Fingers 1/12-17. Bildcred: kultisten.
Den andra kandidaten för årets livespelning är Master's Hammer på Brutal Assault. De uppträdde med en fantastisk sättning med Franta på gitarr och sång, Silenthell på timpani, Blackosh (ex-Root) på gitarr, Vlasta Henych på bas och Honza Kapák på trummor.


Även Root och Macabre gjorde suveräna spelningar på Brutal Assault, men publikresponsen Master's Hammer hade stod i en klass för sig. Som folk betedde sig kunde man tro att det var Beatles med en återuppstånden John Lennon som just gått ut på scenen, för publiken blev helt galen inne på Josefov-fästningen. Det var en helt unik känsla att stå tillsammans med tusentals andra och höra mästerverk som "Pád modly", "Jáma pekel" och "Já mizéeríí osudu jsem promásledován" framföras live.
I Sverige har man tur om folk ens har hört talas om Master's Hammer, även inom scenen. Här lät festivalarrangörerna bandet headlinea onsdagen och spela på den största scenen. Sjukt!

Årets spel är Resident Evil 7. Jag skrev om det efter att ha spelat demon (se här), men kom aldrig till skott med att skriva ett inlägg om själva spelet. Demon var väldigt lovande och spelet infriade det löftet just genom att vara den förändring serien så desperat behövde. Genom att låta huvudpersonen vara en vanlig snubbe (i motsats till exempelvis Secret Service-agent eller antiterrorexpert), förlägga handlingen till Louisianas träskmarker och använda en sjuk och motbjudande redneckfamilj som huvudsakliga antagonister tar Capcom ner sin survival horror till en gräsrotsnivå som är långt mer intensiv och intressant än det fiaskobetonade hopkok av actionfloskler som är Resident Evil 6.
RE7 håller inte riktigt hela vägen, då de avlutande timmarna är påtagligt mindre inspirerade än resten av spelet. Tacksamt nog är dock huvuddelen så pass kreativt och minnesvärt att jag inte tvekar att kalla det årets spel ändå. Bästa Resident Evil-spelet sedan RE4.


Som nämns ovan har jag även varit sysselsatt med Kängtrollspels nya produkter, rollspelet Nattens Varelser och novellsamlingen "Fasor". Båda är gotisk skräck i viktoriansk miljö och utspelar sig i samma värld. Jag är inte direkt intresserad av att använda Fatality som en plattform för att marknadsföra mina projekt, men jag nöjer mig med att säga att böckerna utges av SagaGames och finns tillgängliga i välsorterade spelbutiker och bokhandlar just nu.
Givet vilken skithöst jag haft känns det också förbaskat bra att projekten slutfördes. En personlig milstolpe, helt klart.


Nu kör vi på med 2018. Allt makt åt Sauron. Vi ses.

En förmodat bra start på det nya skivåret

2018 känns redan som ett bra skivår. Detta beror delvis på nya skivor med såväl Tribulation som Master's Hammer, men framför allt på grund av att Silenius och Protector äntligen har fått tummen ur. 5:e januari kommer "With Doom We Come", Summonings åttonde fullängdare.
Summoning har varit ett av mina favoritband sedan jag upptäckte dem 1999. Jag äger alla deras skivor utom en. Deras musik har ackompanjerat oräkneliga magickvällar, rollspelssessioner och bussresor. Jag har introducerat alla som haft vett nog att kunna uppskatta det.

För den oinvidga kan nämnas att Summoning är ett black metal-band från Österrike. Duon utgörs av Silenius (på sång, bas och keyboards) och Protector (på sång, gitarr, keyboards och trumprogrammering). De har ett väldigt säreget sound. Lite förenklat skulle man kunna beskriva det som atmosfärisk black metal. Sången och gitarrerna är dock de enda elementen som kan härledas direkt till black metal. Soundet kompletteras av episka keyboards och mäktiga programmerade trummor som snarare för tankarna till fantasy och Sagan om Ringen. Mycket riktigt är texterna också baserade på Tolkiens mytologi.

"With Doom We Come" är för mig årets hittills mest emotsedda skivsläpp. Förra skivan "Old Mornings Dawn" (2013) är bandets starkaste sedan höjdpunkten "Stronghold" (1999). "Old Mornings Dawn" innehåller två av bandets bästa låtar, titelspåret och "Flammifer", och fick mig att känna att bandet var på gång igen efter "Let Mortal Heroes Sing Your Fame", som var ett riktigt sömnpiller, och "Oathbound", som var bra utan att nå upp till bandets fulla potential.

Summoning är ett av få metalband som faktiskt lyckas med att framkalla en genuin fantasystämning. Det är svårare än man tror. Power metal, den subgenre som starkast förknippas med fantasy, misslyckas kollektivt. Istället för mäktiga berg och djupa skogar får man bilder av lockhåriga italiernare i sidenskjortor som svingar plastsvärd över huvudet medan datoranimerade meteorer faller i bakgrunden. Summoning frammanar dock bilder som för tankarna till Moria, Mörkmården och Lothlorien. Det är ingen liten bedrift.

5:e januari öppnas Mordors portar ännu en gång. Jag väntar med spänning.

torsdag 7 september 2017

The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Då var det dags för ännu ett gästspel hos August för mig, Johan, som gjorde ett gästinlägg om They Live i vintras någon gång. Egentligen hade jag för avsikt att publicera det här i början av sommaren då jag faktiskt precis hade spelat spelet men jag ville vänta tills jag hade gått in i slottet och mött ärkefienden Ganon. Att det skulle bli ett uppehåll på flera månader innan det hände var inget jag hade räknat med så därför har det dröjt lite. När jag nämnde för August att jag gärna skulle skriva ett par rader om det nya Zelda var han först lite tveksam då det inte kändes tillräckligt mörkt för bloggen. Zelda-spelen har för mig alltid varit både väldigt tidlösa och passat för alla åldrar. Jag sugs in i världen och äventyret lika bra idag när man passerat trettio som när man satt med en N64 tolv år gammal och skulle spela Ocarina of Time. Stilen på spelet är bland de mörkare Zelda-spelen och den grafiska stilen upplever jag som att springa runt i en oändligt vacker oljemålning. Det är lätt att glömma bort det något barnsliga Wind Waker när man får äventyret presenterat på detta stilfulla sätt.

Still not black enough?
Men låt oss gå tillbaka till tiden innan spelet släpptes. Jag hade inte spelat något tv-spel på bra länge och hade inte för avsikt att göra det heller när jag råkade se ett par bilder från Breath of the Wild och läste lite kort om Nintendos visioner och mål med spelet. Jag kände omgående på mig att detta förmodligen var ett spel jag verkligen inte ville missa. Eftersom jag inte äger någon Wii U fick det bli att boka Nintendos nya konsol Switch. Inte heller är det första gången en konsol köps in för ett exklusivt spel man verkligen inte vill missa. Senast var det God of War III för ganska många år sedan som öppnade mina ögon för att Sony också gör rätt bra prylar. Att Mario Kart snart skulle bli tillgängligt var också en bra bonus, det brukar alltid vara ett habilt förströelsespel.


Det går lika bra att spela BotW med eller utan häst.
 När man väl hade burit hem konsolen och spelet var det dags att ta sina första stapplande steg i den senaste iterationen av Hyrule. Den som spelat en eller flera tidigare utgåvor i serien kommer att känna igen sig i mycket. Själv har jag alltid hållit serien högt men har spelat långt ifrån alla äventyr och håller fortfarande Ocarina of Time som ett av de bästa spelen någonsin. Känslan av en enorm och levande värld infinner sig redan från början och förutom likheterna med allt jag gillade i Ocarina of Time bjöd spelet också på en nyfikenhet jag inte upplevt sedan World of Warcraft gjorde sin debut för över tio år sedan. Förutom en stor och levande värld upplevde jag fler likheter med WoW där BotW fokuserar mer på att samla utrustning och material än tidigare. Även om det inte är i närheten så avancerat som WoW tillför det en extra dimension och fungerar bra ihop med flera av de nya attributen man bör ta hänsyn till. Ska du bestiga ett snötäckt berg? Då är det bäst att du klär dig varmt alternativt har tillgång till trolldrycker som gör att du tål kylan bättre.

BotW saknar i princip också fysiska barriärer i spelvärlden. Man kan springa, klättra och glidflyga vart man vill redan från början. Man kan promenera in i slottet ganska omgående men om man inte förberett sig ordentligt blir ens vistelse förmodligen ganska kortvarig. Äventyret är också helt olinjärt, man kan utforska världen och ta sig an uppdragen i precis den ordning och takt man själv känner för. När Link blir kraftfullare skalar spelet också upp svårigheten på fiender för att du alltid ska ha en lagom utmaning. Spelet för mig är ett äventyrsspel som till största delen handlar om utforskning. Både huvudhistorien och alla sidouppdrag känns i det närmaste valbara. Jag spenderade många timmar i början av spelet med att bara klättra upp på olika berg och blicka ut över nejderna spanandes efter något intressant att utforska. Världen är som sagt enorm och överallt känns det levande, överallt finns det något att göra eller utforska. Den här gången består spelets tempel av fyra stycken gigantiska mekaniska bestar som tidigare skyddat Hyrule och nu blivit korrumperade. Till detta kommer etthundratjugo mindre helgedomar som innehåller pussel eller mindre tempel av varierande svårighetsgrad. Jag blev nästan lite rädd när jag såg att jag hade en samlad speltid på 150 timmar och då har jag hunnit med huvudhistorian, större delen av alla sidouppdrag och samtliga helgedomar. Trots detta känns det fortfarande som att jag har saker att göra i spelet och nu i sommar släpptes en DLC med en mängd nya sidouppdrag och ny utrustning. I vinter ska det dessutom komma en större DLC som ska innehålla ett kompletterande äventyr.


Utsikten från bergstopparna är magnifik.
 Man kan välja att ta sig igenom äventyret med att till stor del smyga och hålla sig undan konfrontation eller med en mer aggressiv och direkt spelstil där man kan njuta av det välgjorda stridssystemet. Olika svärd och klubbor kan vara bra mot olika fiender och magiska vapen som gör bonusskada i form av elementen kan vara otroligt mäktiga emot rätt fiende. Springer du på en frostödla uppe i bergen? Varför inte hålla din klubba över en öppen eld så att den börjar brinna innan du attackerar eller använd dina eldpilar med pilbågen. Variationen i spelet känns i det närmaste oändlig och vare sig det gäller strider, pussel eller utforskning så finns det alltid flera olika sätt att tackla problemen på. En del väljer att utforska världen genom att tämja en häst och rida medan jag själv klättrade i berg och därifrån använde spelets gimmick glidflygarvingen mycket för att täcka stora avstånd snabbare.

Själva historien är som brukligt i Zelda-serien den också fantastisk. Link vaknar upp och har drabbats av en total minnesförlust och stora delar av spelet går ut på att återfå sina minnen om vad som hände vid den stora katastrofen för etthundra år sedan. Tidigt i spelet får man veta att Zelda fortfarande är vid liv och kämpar för att hålla ärkefienden Ganon från att sluka upp hela Hyrule. Ju längre man kommer ju mer får man veta vad som hände vid den stora katastrofen och när man återvunnit sitt minne är det dags att befria Zelda från Ganons mörka grepp. Spelet är givetvis väldigt japanskt och det är befriande i en tid då stora delar av den västerländska spelindustrin kapats av ekonomiska motiv och dunkla agendor. Det är förhållandevis lite talad dialog som det brukar vara i Zelda-spelen och jag kan rekommendera att ha de japanska originalrösterna påslagna då de höjer stämningen och passar bättre in än de engelska motsvarigheterna som dock inte är dåliga på något sätt. Många av karaktärerna känns också igen från tidigare spel precis som områdena i Hyrule men allt har gjorts i ny tolkning med fingertoppkänsla . För att avrunda så kan jag varmt rekommendera BotW till alla som gillar att utforska och uppleva ett fantastiskt äventyr. Jag hade många härliga timmar i spelet och det är jag helt övertygad om att du också kommer att ha.


Här kan man förmodligen förväxla Link med Rambo.
Om jag skulle sätta ett betyg på BotW? Lätt värt att köpa en ny konsol för.

måndag 24 juli 2017

Gamle långnäsa

Året var 1993. Efter att ha medverkat på Emperors demo "Wrath of the Tyrant" och den efterföljande självbetitlade EP:n bestämde sig Håvard "Mortiis" Ellefsen för att byta inriktning. Istället för black metal var det av en för undertecknad oklar anledning dags att klädd som svartalf börja ägna sig åt dark ambient istället. Och tur är väl det. Oavsett vad man tycker om hans egen musik är det tveklöst så att Mortiis har haft en oerhörd inverkan på hur dark ambient-genren ser ut idag - inte minst om man talar om dark ambient med fantasytema.
Idag finns det en hel subgenre som jänkarna försett med det lite lökiga namnet dungeon synth. Denna subgenre kan härledas till hur Mortiis lät mellan 1994 och 1999, det vill säga den klassiska perioden innan Håvard återigen bestämde sig för att det var dags för en helomvändning och från och med "The Smell of Rain" 2001 började spela industrirock och electro istället.


Det finns vitt skilda åsikter om klassiska Mortiis. Många anser att det är omusikaliskt eller rentav talanglöst. Själv är jag av en helt annan uppfattning. Som gammal rollspelare har otaliga spelsessioner avverkats till tonerna av framför allt "The Stargate" och compilationskivan "Crypt of the Wizard". Att höra någon av dessa skivor (i synnerhet den sistnämnda) transporterar mig mentalt omedelbart till djupa skogar och dimhöljda berg. Nostalgi är absolut en faktor här, men det handlar om mer än så.
Under 90-talet hade Mortiis en enorm känsla för stämning och enkla men effektiva melodier. Denna känsla gjorde sig även påmind i hans sidoprojekt utgivna på hans egen etikett Dark Dungeon Music som han startade efter han 1995 flyttat till Halmstad, men framträdde som allra tydligast på skivorna under eget namn.


Senare hälften av 90-talet spelade jag mängder med Drakar & Demoner till tonerna av klassiska Mortiis. Idag spelar jag Dungeons & Dragons-kampanjen Curse of Strahd med ett gäng födda mellan -79 och -90. En av skivorna som brukar gå i bakgrunden är "Crypt of the Wizard", och den fungerar precis lika bra fortfarande. Händelsevis spelar vi även Hate Forests demo "Temple Forest" och Sequestered Keeps "The Fortress in the Timeless Fog", två av alla dessa dungeon synth-kasetter som så uppenbart aldrig hade funnits om det inte vore för Håvard Ellefsen.
Jag förstår varför Mortiis klassiker kan upplevas som lite taffliga idag, men de har sin obestridliga charm. "Det är omöjligt att värja sig emot", som Sundsvall träffande uttryckte det vid någon tidpunkt. Sedan var killen utspökad som en black metal-svartalf - hur grymt är inte det?

fredag 30 juni 2017

I, the Necrospiritual

Det var i slutet av 90-talet som jag hörde "Albino Flogged in Black" för första gången. Det var i ett tämligen obskyrt sammanhang med en liveversion av lokala gothbandet Medicine Rain. Låten passade inte riktigt in med bandets övriga material och jag lärde mig snart att det var en cover. På denna väg upptäckte jag "Necrospirituals", en av svensk musikhistorias största kultplattor.
"Necrospirituals" är gotiskt färgad doom med ett väldigt särpräglat sound. "Mörkt och olycksbådande" kan väl sägas om var och varannan Black Sabbath-influerad doomplatta, men Stillborn hade något särskilt på den där skivan. Delvis handlade det om Kari Hokkanens ikoniska sångstil, men även om en hotande ondskefull underton som fanns på många låtar.
Just "Albino Flogged in Black" må vara bandets mest kända låt, inte minst på grund av covers av bland annat Paradise Lost och Entombed. Den verkliga juvelen på skivan är dock "I, the Stillborn", som med sin demoniska refräng är betydligt mer evil än lejonparten av all black metal.


Efter "Necrospirituals" bytte Stillborn sångare och inriktning och blev till ett band som inte alls tilltalade mig lika mycket. "Necrospirituals" har dock alltjämt hängt med genom åren. I samband med att jag introducerade min hustru för skivan förra året kollade jag upp Stillborn på www.metal-archives.com och satte nästan ölen i halsen. Inte nog med att bandet listades som aktiva, det var dessutom med originalsättningen, inklusive Kari Hokkanen på sång och bas.
Jag letade upp trummisen Peter Asp på Facebook och frågade honom om det verkligen stämde. Han svarade att de börjat repa igen och inte nog med det - de höll dessutom på att spela in en ny skiva. Jag gav mig genast ut på nätet för att sprida nyheten och Necrospirituals-fansen blev förstås lika entusiastiska som jag var. Sedan dess har vi bara kunnat vänta. Tills nu.
Stillborn släppte för några timmar sedan en musikvideo, singeln "Lorelei" från den kommande plattan "Nocturnals".


Med den här låten har mina förväntningar inte bara infriats, de har överträffats. Tungt och nattsvart med en ondskefullt mässande Kari Hokkanen låter Stillborn 2017 förvånansvärt likt hur de gjorde på "Necrospirituals" för 28 år sedan. Jag kunde inte vara mer nöjd.
"Nocturnals" släpps på Sound Pollutions etikett Black Lodge. Missa den på egen risk!

tisdag 13 juni 2017

Holy guacamole, Batman!

Adam West, självaste Läderlappen, dog häromdagen 88 år gammal. Kidsen idag känner honom säkert bäst som borgmästaren i Family Guy, men för mig (och säkerligen många läsare) är han såklart mest synonym med rollen som Batman i tv-serien från 60-talet.
Alla som känner mig vet att jag är ett stort Batman-fan, och 60-talets Batman är egentligen en bedrövlig tolkning. Den är komiskt vinklad, sanslöst fånig och helt respektlös mot källmaterialet. Samtidigt är det just dessa saker som gör den lysande - inte som Batman-tolkning, men som underhållning överlag. Faktum är att när det kommer till rent underhållningsvärde kan få saker toppa gamla Läderlappen.


Långfilmen som kom 1966, mellan säsong 1 och 2, inleds med följande textmeddelande:

"To lovers of adventure,
lovers of pure escapism,
lovers of unadulterated entertainment,
lovers of the ridiculous and the bizarre...

To funlovers everywhere...
This picture is respectfully dedicated."

Detta har för mig blivit ett slags motto som präglat mycket av mitt eget skapande. Det är min fasta uppfattning att ett verk inte behöver någon annat syfte än att vara underhållande. Action! och samtliga tillbehör och artiklar som skrivits för spelet har exempelvis skapats enligt denna filosofi. Spelet strävar varken efter att ge dig några nya perspektiv eller utveckla dig som person, det försöker bara ge dig och några vänner ett par garv och en trevlig kväll.
Missförstå mig rätt, jag uppskattar absolut saker som berör en på ett djupare plan, som känns hela vägen in i märgen. Ge mig Paradise Lost, Slakthus 5, en Herzog/Kinski-film. Må det gälla musik, litteratur eller film - jag älskar den typen av upplevelser. Men inte hela tiden. Ibland vill jag bara koppla av. I det sammanhanget erbjuder Adam West och dynamiska sidekicken Burt Ward ett umärkt alternativ.


Jag minns än idag hur jag som barn brukade titta på tv-serien med farsan. Vartannat avsnitt hade sin skurk, det kunde vara en gravt förvanskad version av klassiska skurkar som Joker, Penguin eller Riddler eller någon pajas påhittad specifikt för serien (vad sägs exempelvis om Vincent Price som den äggfixerade skurken Egghead?). Avsnitt ett slutade med att den dynamiska duon hamnade i någon form av löjligt utstuderad fälla, som en gigantisk tekopp som långsamt fylls med kokande vatten, och avsnitt två började med att de undkom, oftast med hjälp av någon manick som Batman påpassligt hade i bältet. Det var i princip hela receptet.
Särskilt minns jag just ovan nämnda långfilm. Den innehåller bland annat den mytomspunna scenen där Batman undkommer en haj genom att spraya den med batspray, varpå hajen faller ner i vattnet och exploderar. Jag måste ha sett den tiotals gånger som barn, men den är minst lika underhållande än idag.

För mig representerar Adam West allt detta. Han är såväl en påminnelse om att allt inte behöver vara så jävla allvarligt jämt som en viktig del av mina barndomsminnen.
60-talets Batman rekommenderas EJ för den som vill ha en bra Batman-upplevelse, men absolut till alla som bara vill bli underhållna för en stund. Ingen vill väl riskera att missa det här?


onsdag 10 maj 2017

Skivåret 2017 del 2

Jag inledde 2017 med att skriva om mina förväntningar inför det pågående skivåret (se här) och eftersom lejonparten av de omnämnda skivorna redan är släppta tycker jag att det är på sin plats med en uppföljning. Det känns som att året har börjat riktigt bra, och de skivor jag har haft ögonen på har i de flesta fall rentav överträffat förväntningarna.

Först ut var Kreators "Gods of Violence", som släpptes i slutet av januari. Jag är inte ordentligt inlyssnad på skivan ännu, men det är tydligt att den storhetstid som inleddes med "Violent Revolution" fortfarande pågår. 
Avstampet från föregångaren "Phantom Antichrist" är inte särskilt stort, det är fortfarande ilsken thrash metal i världsklass med starka melodiösa inslag och fantastisk produktion. Kreator kommer inte riktigt upp i den kvalitén de hade på "Enemy of God", men det säger egentligen inte särskilt mycket, då jag inte skulle tveka att ha med den plattan på min topp 20-lista över bästa metalalbumen någonsin. "Gods of Violence" är av allt att döma ännu en riktigt habil skiva från thrash metal-genrens nuvarande giganter.


Body Count har skärpt till tonen på "Bloodlust" som släpptes den sista mars. Slayer-influenserna märks tydligare än vanligt och albumet är det hårdaste på länge. Istället för det sedvanliga gangstertrollandet levererar Ice-T dessutom några riktigt förbannade, samhällskritiska texter. "No Lives Matter" känns som en av Body Counts mest relevanta låtar genom tiderna och "Black Hoodie" genererar några bonuspoäng för den snygga passningen till KRS-One.


Att Nergal från Behemoth skulle ge sig in på country och blues är inte precis något jag hade förväntat mig, men med Me and that Man är det precis vad han har gjort. Som om det inte vore nog gör han det dessutom riktigt kompetent.
"Songs of Love and Death" släpptes den 24:e mars. Det är ett förvånansvärt bra album. Svärtad americana där jag hör spår av såväl outlaw country som Nick Cave & The Bad Seeds. Precis som med Tiamats bästa album går stämningen som en röd tråd genom hela skivan även om innehållet egentligen skiljer sig rätt mycket musikaliskt. Varken Nergal eller vapendragaren John Porter är tekniskt duktiga sångare, men med den här typen av musik är det röstens personliga särprägel som räknas och i det avseendet lämnar duon inget att önska.
Undantaget "Better the Devil I Know" med den irriterande wailande körtjejen är "Songs of Love and Death" en varierad skiva som håller bra rakt igenom. Årets överraskning såhär långt!


Årets hittills bästa skiva är Ghoultowns fjärde fullängdare "Ghost of the Southern Son" (se mitt tidigare inlägg för bakgrunden). Bandet fortsätter glädjande nog trenden med att bli bättre för varje släpp. "Life After Sundown" var en riktig höjdare, men Lyle Blackburn fortsätter att utvecklas som låtskrivare och GOTSS är en sådan sällsynt skiva där varenda låt får en att tänka "ah, gutt, det är den här!".
Ghoultowns unika sound, blandningen mellan skräckdoftande punkrock och tongångar från spaghettivästern, är intakt sedan starten 1999, men aldrig har det kommit till sin rätt så som här. Albumet har väldigt bra pacing rakt igenom. Bandet växlar mellan stämningsfulla västernpartier, ösiga snabba låtar, tyngd och lugnare atmosfäriska spår där gothvibbarna blir mer framträdande. Finalen är den storstilade Ennio Morricone-hyllningen "Vanishing Riders", där visslingen sakta tonar ut medan banditerna rider bort i solnedgången.
Jag älskar varenda låt på skivan, men skulle jag vara tvungen att välja en favorit blir det i nuläget ödesmättade, storslagna "Black on Black" där Lyles doomrötter gör sig påminda. "I am the Night" är hursomhelst låten som valts ut för en musikvideo.


Beträffande Snowy Shaws kommande soloskiva har vi fortfarande inga klara besked. När jag frågade Snowy direkt häromveckan pratade han mest om sitt barnmusiksprojekt Snömannen & hans vänner och svarade lite svepande att skivan förhoppningsvis kommer någon gång i september. Vi håller tummarna för det, Snowy!

Vi sätter punkt här och plockar upp tråden om jag upptäcker ett nytt intressant släpp (eller Snowy får tummen ur). På återseende.