fredag 22 mars 2019

Bloodlines återvänder

1996 hade såväl "Buffy the Vampire Slayer" som "Kindred: The Embraced" premiär. Den sistnämnda blev betydligt mer kortlivad då stjärnan Mark Frankel dog i en motorcykelolycka. "Kindred: The Embraced" är idag kanske mest ihågkommen för producenten Aaron Spellings inblandning, men det intressanta i sammanhanget är att den bygger på Mark Rein-Hagens legendariska rollspel, "Vampire: The Masquerade".
Jag såg "Kindred: The Embraced" när den visades i svensk tv, men det skulle dröja till omkring år 2000 innan jag och mina polare upptäckte rollspelet Vampire. En äldre vän hade lånat mig "Book of the Damned", en bok där Mark Rein-Hagen beskriver grunderna för Vampires spelvärld. Vampire, liksom utvecklaren White Wolfs övriga spel, utspelar sig i World of Darkness - en värld som är en mörk spegelbild av vår egen. Bakom det moderna samhället finns en dold värld med vampyrer, varulvar och andra än mer skrämmande varelser.

Samla gamla exemplar av boken som jag lånade för ca 20 år sedan.
I Vampire kämpar vampyrer för att bevara de kvarvarande spillrorna av sin forna mänsklighet samtidigt som deras rovdjursnaturer driver dem till att begå bestialiska gärningar. Vampyrerna är indelade i klaner, släkten av vampyrer som alla har olika kännetecken och övernaturliga krafter. Klanerna intrigerar och strider såväl inbördes som med varandra.
"The Masquerade" anspelar på vampyrernas lag om att hålla sig gömda för människorna. Vampyrerna minns ännu dagarna då människorna var mer vidskepligt lagda, och en lynchmobb med högafflar och facklor kunde göra processen kort med en ensam vampyr. Därför existerar Maskeraden, som låter vampyrerna existera i det fördolda. Ibland kan de rentav inneha maktpositioner i människornas samhälle, likt Mark Frankels karaktär Julian Luna i "Kindred: The Embraced".

Jag var spelledare för Vampire länge, ungefär 10 år. Uppväxt på Äventyrsspels snällare spel som Drakar & Demoner och Mutant som jag var, erbjöd Vampire och World of Darkness ett betydligt mörkare alternativ som lät en utforska helt andra teman. Det omgavs av auran att vara ett vuxet rollspel tyckte vi då. Så man kunde känna sig legitimt cool medan man utövade sitt nördiga fritidsintresse.

I slutet av 2004 släpptes PC-spelet "Vampire: The Masquerade - Bloodlines", ett spel jag skulle komma att spela flera gånger under de följande åren. Det var ett actionrollspel som väldigt troget följde White Wolfs förlaga och lät spelaren axla rollen som en nybliven vampyr i nutida Los Angeles. Bloodlines är i mitt tyckte ett av 00-talets mest minnesvärda spel. Det har fantastisk atmosfär, stor valfrihet och är fyllt av minnesvärda ögonblick. Ta bara mötet med de högst speciella systrarna Jeanette och Therese på nattklubben The Asylum i Santa Monica (där det för övrigt spelas musik av såväl Tiamat som Ghoultown).

Jeanette i all sin oförglömliga prakt.
Just karaktärerna var något som Bloodlines gjorde riktigt bra. De hade välskriven dialog och för tiden mycket uttrycksfulla animationer. Relationerna utvecklade sig också väldigt annorlunda baserat på spelarens val. Karaktärer som Jeanette eller klanen Tremeres primogen (klanledare) Maximillian Strauss är därför en del av mitt medvetande som spelare för alltid. 

Kanske var det ingen överraskning att Bloodlines var så bra. Det var utvecklat av Troika Games som leddes av Jason Anderson, Tim Cain och Leonard Boyarsky - samma trio som ligger bakom klassiska Fallout (1:an). Hur bra Bloodlines var gjorde också att man hade överseende med spelets tekniska problem, inte minst den ökända Society of Leopold-kraschen där spelet ofelbart kraschade vid en viss punkt.

Troika Games gick sorgligt nog i graven kort efter att Bloodlines kommit ut på marknaden. Sedan dess har det inte heller kommit några fler bra spel baserade på World of Darkness. Jag hann bli lite sugen på spelet Vampyr, som verkade påminna om Bloodlines i bemärkelsen att det handlade om vampyrer och gav spelaren friheten att antingen röja loss med sina övernaturliga krafter eller prata sig fram med hjälp av blodsugarnas sociala förmågor. Tyvärr varade glädjen ytterst kort då jag snart fick reda på att spelet var utvecklat av Dotnod Entertainment, vars tidigare spel inte passat mig alls.

Idag nåddes jag av den överraskande nyheten att "Vampire the Masquerade: Bloodlines 2" kommer 2020. Spelet utvecklas av Hardsuit Labs, en studio som är tidigare okänd för mig, och utges av svenska Paradox Interactive. Enligt rapporter inkluderar Hardsuit Labs utvecklingsteam flera personer som jobbade med det ursprungliga Bloodlines.
Bloodlines 2 utspelar sig i Seattle. Man spelar som en färsk vampyr skapad under ett "mass embrace", något som i bordsrollspelet ofta associeras med vampyrfraktionen Sabbat (blodtörstiga, ofta bestialiska vampyrer som alltjämt har en antagonistisk roll). Gameplay ska gå i samma anda som originalet, ett actionrollspel med stor spelarfrihet och givetvis en framträdande social aspekt med mycket dialog. En announcement trailer dök upp på nätet igår!


I trailern ser vi stämningsbilder från World of Darkness-versionen av Seattle. En förstapersonskamera (som vi får anta representerar spelaren) jagar en individ i munkjacka genom en gränd och använder sina discipliner (vampyrkrafter) för att handskas med mänskliga angripare som försöker hindra dess framfart. När jakten tar slut visar sig bytet vara en vanställd figur, möjligen en Nosferatu (vampyrklan kända för sitt monstruösa utseende). Vi får också se ett antal välklädda vampyrer i societetsmiljöer som är klassiska i Vampire-sammanhang, och förstås en hel del blod. Trailern visar också en sjaskig karaktär med hobbitfrisyr som skulle kunna vara Dale, en informationskälla som spelarkaraktären tydligen kommer att samarbeta med under kampanjen.

Frodo som lodisvampyr.
Jag har tillbringat kvällen med att läsa på om Bloodlines 2 och jag måste säga - det verkar lovande. Hardsuit Labs verkar förstå vad som gjorde originalspelet bra och hur man anpassar det för nutida standard. Att det har gått 15 år gör också hela premissen med Maskeraden än mer intressant. Hur håller man sin vampyriska natur hemlig i en värld där varenda jävel har med sig en portabel filmkamera och bevis kan sprida sig som löpeld på sociala medier inom loppet av minuter? Det ska bli intressant att se hur utvecklaren hanterar detta dilemma.

Sammantaget känner mig jag mig förväntansfull. Det kan bli riktigt jävla bra det här. Sabba det inte, Hardsuit.

torsdag 14 februari 2019

Musikåret 2018

August frågade mig redan i början av december om jag kunde tänka mig att skriva ihop en topplista över mina favoriter från musikåret 2018. Givetvis gör jag gärna det men när jag började fundera så insåg jag att det blir nog lättare sagt än gjort då jag är tveksam till om jag ens kan få ihop en lista med fem minnesvärda album från det gångna året. Inte för att det inte släpptes bra album utan för att jag i det närmaste låg i en inducerad dvala för ny musik. Det kommer med andra ord inte att bli någon regelrätt topplista men jag har för avsikt att åtminstone dela med mig av mina tankar kring det gångna året. Men för att komma till 2018 måste vi börja i slutet av 2017.

I december 2017 bestämde jag mig för att jag var färdig med det centraliserade massövervakningssystemet facebook och har inte loggat på sedan dess. Tyvärr innebar det också att man tappade den smidigaste kanalen för att tillgodogöra sig information om nya skivsläpp. Maillistor verkar inte vara lika hett som det var för femton år sedan.

Den andra dödsstöten för mitt musikår skulle inte dröja länge, när man inte trodde att man kunde avsky PostNord mer än man redan gjorde så införde de strafftullar på alla paket som kom utanför EU. Eftersom jag är skivsamlare och icke gör mig besvär med musik som inte finns på roterande skivor drabbade detta mig hårt då jag gärna handlar svårtillgängliga skivor utomlands. Plötsligt var det höga straffavgifter men det värsta var nog att allt fastnade på deras lager och jag väntade exempelvis i fyra månader på ett paket som PostMord kidnappat.

Den tredje dödsstöten hänger ihop med den första. I slutet av sommaren gick sidan gigguide.se i graven med förklaringen att facebook ändrat på sina API så att de inte kunde extrahera information från evenemang med kommande konserter. Jag har i många år använt gigguide för att hålla koll på kommande spelningar men nu stod jag där utan något vettigt verktyg alls och gör så fortfarande. Finns det några vettiga alternativ? Nu ska jag inte hålla er på nålar längre, här är den!  

Årets skiva: Sleep – The Sciences 

 

Rymdrock av högsta kvalitet!

Mycket kan sägas om Sleep och de förtjänar egentligen ett eget inlägg men att förväntningarna på deras första fullängdare sedan 90-talet var skyhöga är knappast förvånande. Vi fick för ett par år sedan en lovande försmak via singeln The Clarity, som dock inte återfinns på The Sciences, vilken bådade väldigt gott. Batteristen Chris Hakius lade musiken på hyllan för tio år sedan och har ersatts av Jason Roeder som den namnkunnige snabbt identifierar med Neurosis. Att ersätta Chris som trummis i Sleep kan väl närmast liknas vid det otacksamma uppdraget att ersätta Cliff Burton i slutet av 80-talet. Men Jason Roeder är inte vilken trummis som helst och förutom att lösa det hela med bravur, vilket han visade skribenten under en spelning med Sleep i Barcelona 2015, så känns det som att han tillför en gnista som Sleep mår väl av på denna sidan millenieskiftet.

Matt Pike, Jason Roeder, Al Cisneros
Hur följer man då upp sitt över tjugo år gamla magnum opus Dopesmoker? Det legendariska albumet som fastnade i musikindustrin och skivbolagens helvete och skulle dröja 15 år innan ett släpp som var sanktionerat av bandet såg dagens ljus. Den som väntar sig en ny iteration av Dopesmoker kommer att bli besviken men det finns ingen anledning att försöka förbättra eller göra en remake på ett sådant mästerverk. The Sciences får väl sägas mer ta vid efter föregående alster Holy Mountain med en god portion av den tyngd och de medryckande rytmer som gjorde Dopesmoker till ett sådant mästerverk.

Vi bjuds på ett rymdinspirerat intro och därpå en handfull långa, tunga och malande spår på klassiskt Sleep manér. The Clarity hade inte gjort bort sig i det här sällskapet. Sammantaget är detta en skiva som knappast kommer att bli lika legendarisk som Dopesmoker men samtidigt är det förmodligen den bästa stoner/doom/rymd-skivan som producerats på den här sidan millenieskiftet och det säger inte så lite. Sleep visar storstilat att gammal är äldst, det här är ett album som bör finnas i var mans skivsamling.

Med de sagt så får jag ovilligt erkänna att jag inte har så mycket mer att komma med, visst har jag en och annan skiva från föregående år men inget jag känner att jag kan fylla ut någon vidare text med. Däremot kan jag lämna ett par tips på skivor som bör kollas in ändå.

High on Fire – Electric Messiah

 

Messias är elektrisk!

Det här är med all säkerhet ett alldeles lysande album och det första jag ska göra när jag skrivit klart detta inlägg är att lägga en order på skivan. Matt Pike, frontmannen och hjärnan i High on Fire känns igen ifrån nyss nämnda Sleep där han också spelar gitarr. High on Fire är dock rejält mycket snabbare och ordentligt mycket brötigare, dessutom får vi nöjet av att njuta av Matt Pike på sång. Tillsammans med sina vapendragare Jeff Matz på bas och Des Kensel på trummor så lär man knappast bli besviken på en ny giv från High on Fire som levererat fullträff efter fullträff på senare år. Bevittnade en konsert med High on Fire i Göteborg i höstas en vecka innan albumsläppet och det vi fick höra då låt väldigt lovande så jag känner mig trygg med att rekommendera skivan.

För dig som inte lyssnat på High on Fire tidigare så kan jag rekommendera att börja med Snakes for the Divine från 2010 och sedan ta albumen därefter i kronologisk ordning. Lyriken hos High on Fire är något som bara blivit bättre med åren och det kan vi tillskriva herr Pike som förutom att vara ett musikaliskt geni också är rejält vaken i andra frågor. Se hela intervjun och inse att han vet vad han pratar om även om det vid en första anblick kan verka lätt vansinnigt. Dessutom är han rätt rolig!

   


At first I was like 'lol' then I was like 'Dude's right, he should be pres'

Bongripper – Terminal

 

Bongripper har alltid fantastiska konvolut.
Den instrumentala Chicago-kvartetten Bongripper är tillbaka och även här får jag lasta PostHor för att den inte hamnat i min samling än. Bongripper ligger inte på något skivbolag utan ger ut alla sina skivor på egen hand. Därför föredrar jag att handla dem direkt ifrån bandet men nu blir det väl till att se om någon distro i EU har tagit hem dem. Bongripper bjuder alltid på långsam doom i absolut tyngsta laget och jag har svårt att se att denna skivan skulle kunna vara annorlunda.

Bongripper som band besitter en närmast magisk känsla för att få något så tungt och malande att samtidigt bli otroligt medryckande. Trots att vi pratar om 60-80 minuter instrumentala album med ett fåtal spår blir man aldrig lyssningstrött eller uttråkad. Man vill bara snurra tallriken en gång till och släppa nålen för ytterligare tjugo minuter i doom-himmeln. Om du inte kommit i kontakt med Bongripper tidigare så är mitt favoritalbum Hippie Killer med makalöst medryckande spår som Reefer Sutherland, Terrible Bear Attack(deras enda låt med någon form av sång) och The People Mover.

Finns säkert en uppsjö med andra skivor som är värda att nämna och jag ska gräva mer i det för att se vad jag hittar men detta får räcka för den här gången. Med det sagt tackar jag för mig för den här gången och hintar lite försiktigt om att det antagligen inte kommer att dröja lika länge innan jag åter gör ett gästspel här på bloggen. Tills dess, hades!

/Johan

måndag 28 januari 2019

2018

2018 har haft sina stunder. Jag har börjat på ett nytt jobb där jag trivs bra. Spelbutiken som jag är inblandad i att driva har överlevt mot alla odds. Kängtrollspel har kontinuerligt producerat material genom hela året och haft många intressanta samarbeten. Det har kommit mängder med bra musik (se mitt inlägg om årets skivor), ett antal spel samt några filmer och tv-serier. Mer än någonting annat har dock mitt 2018 präglats av döden. Därför kan jag inte inleda min sammanfattning av året med att skriva om något annat.
Fatality har aldrig varit en blogg där jag skriver om mitt liv eller min personliga skit, och ni behöver inte vara oroliga - den kommer inte att vara det i framtiden heller. Dock har döden genomsyrat hela jävla året, så vi börjar där, med slutet.


Årets första dödsfall träffade mig hårdast, vilket också bevisade än en gång att man aldrig är förberedd på döden. I det här fallet var det nämligen ett dödsbesked jag var inställd på att få. Ändå påverkade det mig så jävla hårt, och på sätt jag absolut inte hade förutsett. Det är förbannat märkligt, men eftersom detaljerna kring detta dödsfall också är personliga så lämnar vi det därhän.

Den 18:e mars dog Frank "Killjoy" Pucci, sångaren och den kreativa visionären i Necrophagia, ett av mina absoluta favoritband. Dödsorsaken var hjärtstillestånd, och hans död var plötslig och oväntad. Jag hade länge gått och väntat på en uppföljare till "Whiteworm Cathedral", den bästa skivan från 2014. Istället kom beskedet om Killjoys död. Det kändes jävligt bittert.


Jag påverkas ytterst sällan av beskedet om kändisars död, men i det här fallet var jag påtagligt berörd. Sedan jag upptäckte Necrophagias storhet i och med "The Divine Art of Torture" 2003 har jag alltid känt att bandets musik och tematiska inriktning talar till mig direkt. Skräckfilm, Satan och serietidningar - det är precis min grej. Även om jag bara talade med Killjoy en enda gång kände jag därför något slags släktskap med människan.

Året slutade också med ännu ett dödsbesked då jag på nyårsafton fick höra att Christer Björlin hade dött efter en längre tids sjukdom. Christer, mest känd online som Chris Lieman, var en sann pionjär inom den svenska underjorden och drev Facebook-gruppen Fanskap & Djävulstyg, en marketplace-grupp för death, black, doom och thrash metal.
Jag träffade aldrig Chris i verkliga livet, men vi hade mycket med varandra att göra. Åtminstone en tredjedel av patcharna på min jacka kommer från honom. Vi hade ett antal långa samtal om hur det var på den gamla hårda tiden där man var tvungen att jobba för att komma över de intressanta skivorna. Han bytte till sig "Old School Slaughter" (mot en Toxic Holocaust-patch) och erbjöd sig självmant att hjälpa oss med marknadsföringen, men bad aldrig om något i utbyte. Jag antar att det bara var sådan Chris var. Det suger att han är död.


En stor anledning till att detta inlägg dragit ut på tiden är att jag velat spela färdigt årets spel innan jag avslutade texten, men jag har nu gett upp den ambitionen. Thronebreaker: The Witcher Tales är ett förbannat bra spel som aldrig tar slut. Jag är nu inne på spelets femte och sista kampanjområde, men då har jag minst 40 speltimmar bakom mig. Det är ganska saftigt för ett spinoff-spel.

Thronebreaker baseras på Gwent, det finurliga kortspelet som har sitt ursprung som minispel i Witcher 3. När Gwent kom som stand alone-spel spelade jag det så mycket i closed beta att jag hann tröttna lagom till open beta släpptes. Thronebreaker är dock ett single player-spel, och erbjuder betydligt mer variation - inte minst i form av en riktigt bra story av den sorten CD Projekt Red är kända för.
Gameplay består av två delar, utforskande och samlande av resurser på en karta i isometriskt perspektiv á la Baldur's Gate och striderna som spelas som matcher i Gwent. Däremellan finns dialogsekvenser och armélägret som används som en meny för att bygga om sin lek, konstruera byggnader som låser upp nya kort eller positiva effekter, med mera.


Gwent spelas precis som vanligt, även om kortpoolen är nästan helt utbytt. Roligast av allt är nästan de utmanande och varierade pussel där man måste använda förutbestämda kort för att lösa en viss situation. De vanliga matcherna bryts tyvärr under kampanjens gång. Under den sista delen av spelet är min lek så kraftfull att jag i stort sett inte kan förlora.


Den stora anledningen till att jag väljer Thronebreaker som årets spel är storyn. Att följa drottning Meve när hon slåss för att rädda Lyria och Rivia undan en invasion från Nilfgaards kejsardöme är väldigt fängslande. De tunga val och moraliska gråzoner man förknippar Witcher med är också alltjämt närvarande. Dessutom är spelet förbannat snyggt.

Det näst bästa spelet som kom i år var Shadow of the Tomb Raider. Den tredje delen av reboot-serien om spelvärldens främsta äventyrerska är dock svagare än de föregående två. Till att börja med finner jag det ytterst märkligt att de två första delarna av spelet nästan uteslutande kan spelas som ett stealth-spel medan den sista tredjedelen nästan enbart innehåller action. Vidare har spelet svag fiende-AI som förminskar stealth-sekvenserna och ett antal mindre problem av varierande typ.
Shadow of the Tomb Raider har även många fördelar. Utforskande och challenge tombs är bättre än någonsin och emellanåt är det vansinnigt snyggt. Jag gillar den nya mer besatta Lara som sätter målet framför andras välbefinnande och sedan får möta konsekvenserna. Det har också ett (alldeles för) underhållande photography mode med vilket du tar bilder på Lara. Fotoläget låter dig bland annat styra Laras ansiktsuttryck, vilket borgar för en stor komisk potential. Jag hade så pass roligt med det att jag skapade ett Instagram-konto enkom för syftet.


När vi ändå är inne på Lara Croft kan jag passa på att framföra min förmodat kontroversiella åsikt att Tomb Raider med Alicia Vikander är årets film. Äntligen en kvinnlig actionhjälte på lika villkor. Att man till exempel inte drar sig för ett ytterst brutalt slagsmål mellan Vikander och Walton Goggins där de båda kombattanterna verkligen bankar skiten ur varandra. Filmvärlden har tidigare dragit sig för det och låtit varje kön göra upp för sig, man mot man och kvinna mot kvinna. I de fall det varit en kvinna mot män har det alltid rört sig om någon sorts övermänniska i stil med Wonder Woman som avverkar dussintals fiender med lätthet. Här har vi istället brutal strid på lika premisser, oavsett kön. Bra gjort.

Jag anser att Vikander är utmärkt som Lara Croft, åtminstone om man föreställer sig henne enligt Crystal Dynamics vision och inte som 90-talets bystdrottning. Jag uppskattar också att man använt sig av Rhianna Pratchetts story från det första reboot-spelet, även om man tagit sig en hel del friheter. Skicka ni era hatmail, jag vidhåller att Tomb Raider är årets bästa film.


Jag har kollat massvis med tv-serier under 2018, däribland Netflix Marvel-serier. Det har varit en ojämn upplevelse. Andra säsongen av Jessica Jones var betydligt sämre än den första. Kilgrave, som var en extremt stark antagonist i första säsongen, har ersatts av... ja, vad? Jag vill inte ens tänka på det. Den råa noir-känslan är hursomhelst som bortblåst. Istället får vi något slags trögt drama med lös inspiration från Marvel Comics. Det är ärligt talat inget vidare, och dessutom bjuds vi på karaktärsutveckling som saknar trovärdighet. Jag och min hustru gav upp säsong två av Jessica Jones med bara ett par avsnitt kvar. Det säger väl det mesta?

Den starkaste av Marvel-serierna under 2018 var i mitt tycke Daredevil. I säsong tre är Kingpin tillbaka, Matt Murdock är trasigare än någonsin och allt är höljt i hopplöshet och mörker. Gott så. Daredevil har alltid varit som bäst när han trasig och slagen, ställd inför omöjliga odds och inte har något annat val än att resa sig ur askan och fortsätta kämpa.


Det märkligaste jag sett under det gångna året är utan tvekan Netflix reboot av Sabrina. Läsare i min ålder minns säkerligen "Sabrina - Tonårshäxan", den tramsiga komediserien med Melissa Joan Hart, men tro mig när jag säger att "The Chilling Adventures of Sabrina" har ytterst lite med sin föregångare att göra. Här är häxorna satanister som praktiserar svart magi, Djävulen vandrar runt ibland oss och ond, bråd, död drabbar staden Greendale dagligen. Det hela präglas faktiskt av en estetik och framtoning som påminner lite om Necrophagia - gore och mörker hämtat från skräckfilmsvärlden och presenterat med glimten i ögat.

Om man inte tar serien på allvar (och det bör man naturligtvis inte göra) är "The Chilling Adventures of Sabrina" riktigt underhållande. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om serien anses vara en klassiker i paritet med "Buffy the Vampire Slayer" om 10-20 år. En lustig detalj är att Satanic Temple stämde Netflix för copyrightbrott över Baphomet-statyn som figurerar i serien.


Ska man lyfta fram en personlig bedrift från 2018 så vore det "Månadens varelse"-projektet för Nattens Varelser. Varje månad har vi publicerat en varelse för spelet på vår blogg. Vi har använt oss av olika skribenter och illustratörer, och samarbetat med flera intressanta personer. Bland annat har Jesper Myrfors och Melissa Benson medverkat, kända som originalillustratörer för Magic the Gathering. På årets sista bidrag samarbetade jag med Stefan Kayat (som många säkert minns från Äventyrsspels 80-talsera) och skapade en varelse inspirerad av bland annat Cronenbergs "Flugan" och den historiska personen Mary Kingsley. Månadens varelse är ett projekt jag är stolt över.


Nu kör vi på med 2019. Härnäst väntar Resident Evil 2!

lördag 5 januari 2019

Bäst 2018


En vecka senare än planerat kommer här mitt inlägg om de bästa skivorna 2018. Läs, lyssna och njut!

5. Summoning - With Doom We Come


Jag inledde 2018 med att skriva ett inlägg om mina tankar inför "With Doom We Come". Föregående skiva, "Old Mornings Dawn", var Summonings bästa på mycket länge och jag förväntade mig stordåd. Med facit i hand är "With Doom We Come" att betrakta som en besvikelse. Dock har Summoning en mycket hög lägstanivå, vilket förklarar hur de ändå har nästlat sig in på denna lista.

"With Doom We Come" är definitivt den ondaste Summoning-skivan på länge. Så elaka som österrikarna låter på inledande "Tar-Calion" har de nog inte gjort sedan "Minas Morgul". Silenius och Protector har övergett den episka stämning och maffiga produktion som utmärkt bandet från "Stronghold" fram till "Old Mornings Dawn", till förmån för ett mer avskalat sound. Det är ett egendomligt beslut som jag fortfarande, ett år senare, har svårt att förhålla mig till.


Låtmaterialet är svagare än vanligt. "Silvertine" och "Mirklands" är de enda låtarna som verkligen fastnar (varför är alltid låtarna där Silenius sjunger bäst?), medan resten passerar som dimma över kummelbergen. Med det sagt är det fortfarande Summoning. "With Doom We Come" är  mycket behaglig lyssning rakt igenom och lyckas definitivt med att framkalla fantasystämning, men med så få höjdpunkter är det svårt att behålla koncentrationen. Återgången till ett mer ondskefullt sound är intressant, men bättre låtar hade behövts för att nå hela vägen.

4. Tribulation - Down Below


Tribulation har varit en frisk fläkt i svensk metal i många år nu, aldrig rädda för att gå sin egen väg. På "Down Below" tar de vid där de slutade på "Children of the Night". Detta i sig är kanske en överraskning eftersom bandet dessförinnan alltid gjort en Tiamat och återuppfunnit sig själva för varje release. Hur som helst bjuds vi än en gång på en egensinnig blandning av melodiös black metal, goth och progressiv rock, allt badandes i stämningen från klassisk skräckfilm. Det är väldigt atmosfäriskt och har en otroligt snygg inramning. Precis som tidigare har Tribulation också en ytterst genomtänkt visuell presentation som går hand i hand med musiken.


"Down Below" har kanske rentav ännu starkare låtar än "Children of the Night". Drivande öppningsnumret "The Lament", storslagna "Subterranea", mörka "Cries from the Underworld" - detta är en sådan skiva som bara har höjdpunkter. Allting genomsyras dessutom av det fantastiska melodisinne som utmärker Tribulation. Gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén har verkligen en nästintill löjlig fingertoppskänsla i det avseendet, och precis som tidigare släpp är "Down Below" än kavalkad av snygga leads och solon. "Less is more" är den regerande principen här. "Ett bra solo är ett solo du kan nynna" som David Gilmour uttryckte det. Tribulation bemästrar detta.

Den kritik jag har är just förutsägbarheten i att man bara bygger vidare på föregående skiva. Detta är den enda anledningen till att "Down Below" inte återfinns högre upp på denna lista.

3. Arkona - Khram


Förväntningarna var allt annat än höga då jag och Niklas från Grave Defiler såg Arkona på senaste upplagan av Stockholm Slaughter. Inför kvällen satt vi hos en vän ute i Alvik, drack öl och tittade på It's Always Sunny in Philadelphia då vi konstaterade att vi förmodligen behövde se det där ryska bandet om vi ville ha bra platser på Master's Hammer, vilka spelade efteråt. Vi drog igång Spotify och satte på första bästa låt, vilket var "Yarilo" från "Goi, Rode, Goi!". Det lät precis som den sortens folk metal jag har oerhört svårt för - trallvänligt och tramsigt med tjo, tjim och extra knätofs.

Vi förväntade oss därmed ingenting då vi i sällskap med självaste Skuggan från Svartur Dödur hade tagit plats på Fryshusets balkong då Arkona skulle gå på. Därefter spydde rökmaskinerna ut en tät dimma över scengolvet då en rysk urskogshäxa iförd en kåpa av säckväv kom ut på scenen och började spela shamantrumma och sjunga på ett sätt som närmast förde tankarna till Witcher-spelen. Bandet kom ut och satte igång och det lät varken som Korpiklaani, Turisas eller Orsa Spelmän. Det lät fett. Förvånad vände jag mig mot Niklas och skrek "det här är ju faktiskt bra!".

Arkona är verkligen en upplevelse live. Detta beror till mycket stor del på bandets frontkvinna och kreativa motor, Masha Scream. Hon har en extremt stark scennärvaro och är rentav en av de bästa frontfigurer jag sett live. Hon ger intrycket av att vara komplett jävla galen, vilket i sammanhanget förstås är ett enormt plus. I övrigt reflekteras bandets idoga turnerande i ett väldigt tight och övertygande framträdande.


Jag lyssnade igenom senaste skivan, "Khram", direkt då jag återvände från Stockholm och jag blev inte besviken. De mer trallvänliga inslagen av folkmusik som återfinns på bandets tidiga skivor är som bortblåsta. "Khram" låter mystisk och mäktig på ett sätt som inte sällan för tankarna till naturen. Om man ska placera den i någon subgenre får det bli black metal, men det är också något missvisande. Kan ni föreställa er metal med rötterna i black, folkinstrument som säckpipa och flöjt och en känsla av magi och skog? Så låter det i alla fall.

Undantaget pajasband som Svartby har rysk metal tidigare varit ett relativt okänt fenomen för mig. Via "Khram" har Arkona visat mig att den kan vara riktigt bra.

2. Atrocity - Okkult II


Årets bästa death metal-skiva är något oväntat "Okkult II" med Atrocity. Detta är en skiva som snurrat mycket under hösten, inte minst i lurarna under mina resor till och från jobbet. Låtar som "Masters of Darkness" och "Shadowtaker" känns redan som klassiker, och jag räknar med att återvända till "Okkult II" många gånger framöver. Det är en fantastisk platta!


Det mesta jag har att säga om skivan har jag redan sagt i min recension som publicerats tidigare på Fatality. Spana in den här!

1. Master's Hammer - Fascinator


Master's Hammer har numera en livesättning. Den består av Franta Štorm på sång och gitarr, Silenthell på timpani, Honza Kapák på trummor, Blackie Hošek på gitarr och Petr Mecák på bas. Denna sättning har turnerat flitigt sedan sommaren 2016, och jag har haft ynnesten att se dem live två gånger (på Brutal Assault 2017 och Stockholm Slaughter 2018). De har även haft tid att spela in "Fascinator", Master's Hammers åttonde fullängdare.
"Fascinator" är betydligt hårdare än föregångaren "Formulae", som var ganska snäll och hade många elektroniska influenser. På denna skiva är bandets black metal-rötter betydligt mer framträdande, även om Master's Hammer unika särart alltjämt är närvarande. Silenthells återkomst innebär också ett mer orkestralt sound med klassiskt influerade arrangemang som för tankarna till "Jilemnický okultista".

Den klassiska medlemmen Necrocock (som enligt bandet själva är för blyg för att spela live) är endast gästartist på "Fascinator". Han bidrar med udda, kusliga körer som kommer att kännas igen av alla som är bekanta med hans solomaterial. Även om Necrocock inte medverkar live känns det bra och hemtamt att han fortfarande är med på skiva. Hans galna kreativitet är trots allt något av ett signum.


"Fascinator" har riktigt starka låtar rakt igenom. "Psychoparasit" är en ösig thrashlåt som bryts av med mäktiga partier accentuerade av Necrococks spöklika körer. "Estetika d'ábla" ("Djävulens estetik") är black metal korsbefruktad med mörka elektroniska inslag och en diaboliskt mässande refräng. Tungt malande "Linkola" med sina snygga orglar handlar om den finska diktaturförespråkande filosofen Pentti Linkola. Det finns åtskilliga fler, men särskilt "Estetika d'ábla" skulle jag vilja framhålla som en av Master's Hammers bästa låtar någonsin.


Som ett indoktrinerat fan är min synvinkel förstås kraftigt färgad, men även om de har kommit många riktigt bra skivor i år kan övriga band inte riktigt mäta sig med den vansinniga konstnärliga genialitet som är Master's Hammer. Tjeckiens mesta band har gjort årets skiva. Igen. Dessutom har Franta målat årets snyggaste skivomslag.


***

Sammantaget var 2018 ett mycket starkt skivår. Det ska bli intressant att se om 2019 kan toppa det. Nu närmast släpps Rotting Christs nya skiva "The Heretics" i februari.

Återvänd till Fatality om några dagar för mitt andra inlägg med årets bästa, vilket bland annat kommer täcka tv-spel och film!

söndag 9 december 2018

El metal de la muerte

Idag skickade en bekant länken till följande musikvideo utan vidare kommentar. Innan du läser vidare, kolla in "Mixteco"!


Mitt första möte med Cemican lämnade mig minst sagt förstummad. Vad hade jag just upplevt? Aztekdöds, sedan när är det en grej? Death metal med traditionella centralamerikanska instrument och sång på nahuatl och spanska - originellt, minst sagt! Undantaget undermålig stridskoreografi är videon också riktigt snygg. Cemican får även högsta betyg för sin aztekiska krigar-image. Befriande att se något annat än samma gamla trötta corpse paint!

En snabb sökning på www.metal-archives.com avslöjade att bandet kommer från Guadalajara i Mexico. Detta är ett mycket lustigt sammanträffande eftersom jag en gång var sångare i ett band från just den staden.


Undead var ett thrashband som bestod av mig och några mexikanska killar jag lärde känna via mp3.com under gymnasietiden. De spelade in all musik i Mexico och jag la sången på mitt studentrum hemma i Kalmar. Det var ett kul projekt och en möjlighet för mig att leka Mille Petrozza. Tyvärr har jag endast begränsad kontakt med dessa lirare nuförtiden, vilket kanske också förklarar varför jag aldrig hört talas om Cemican tidigare.

Efter att ha visat "Mixteco" för min hustru (som var minst lika förundrad som jag) gick jag vidare med att kolla Cemicans senaste musikvideo, "Guerreros de Cemican".


Cemican håller bevisligen stilen! Ännu en cool och förvånansvärt professionell video. Stridssekvenserna lämnar fortfarande en del att önska, men vad gör det när man får en rejäl dos egensinnig mexikansk death metal framförd av folk utstyrda som aztekiska krigare?

Jag har nu lyssnat igenom andra fullängdaren, "Estamos en el valle de los muertos Ticateh Ipan Miquixtlahuac" (den titeln!), på Spotify, och jag måste säga att jag verkligen gillar vad jag hör. Undantaget sentida Arkona har jag normalt sett väldigt svårt för folk metal, men Cemican använder sig av instrument jag absolut inte är van vid att höra. Dessutom har bandet haft den goda smaken att utgå från fet dödsmetall, vilket väldigt tydligt särskiljer dem från tramsband i stil med Korpiklaani och annat jag inte står ut med.


Cemican påminner inte om något annat band jag har hört. Blåsinstrumenten ger en mystisk dimension till musiken och gör den till något helt unikt. Låt dig inte luras av att metal archives listar bandets genre som progressive power/heavy metal. Cemican spelar death metal, om än väldigt egensinnig sådan. Ibland låter det dock som bandet lyssnat en del på Spaniens gamla goth-hjältar Héroes del Silencio, och visst händer det att man klämmer i med en episk allsångspassage då och då. Som ett gammalt Ancient Rites-fan har jag dock ingenting att invända mot detta.

Cemican rekommenderas för alla som söker en verkligt originell musikupplevelse.

lördag 8 december 2018

Mortal Kombat 11

Det finns en anledning till att bloggen heter just Fatality, och den anledningen är givetvis Mortal Kombat. Jag introducerades för Mortal Kombat via den "familjevänliga" Super Nintendo-versionen med grönt blod och jag har varit fast sedan dess.
På lägerresan i årskurs 6 smugglade jag och några klasskompisar med oss ett SNES med Mortal Kombat och en liten tv. Lägret var på ett typiskt pensionat med små stugor (ett sådant där Jason vanligen dyker upp och dödar alla), och just det här gänget delade stuga. Vi hittade på olika ursäkter för att inte delta i de gemensamma friluftsaktiviteterna och stannade i stugan och spelade Mortal Kombat. Vi hade en utkik placerad vid fönstret som kunde varna om en lägerledare var på väg, och sedan turades vi om vilka två som spelade. Alla hade varsin favoritkaraktär. Min var en viss åskgud med tuff rishatt och vit pyjamas.

Jag har aldrig slutat att älska Mortal Kombat. Jag har varenda spel som utgivits sedan Playstation 2 och framåt (och de flesta äldre via Xbox Live Arcade). Jag och Danne från Grave Defiler har byggt ett Mortal Kombat 1 arkadkab. Jag har sett Paul W.S. Andersons sköna filmatisering fler gånger än jag kan räkna (en film som var en av de saker jag och min hustru först upptäckte att vi hade gemensamt). Jag och min goda vän Vovin har sedan Mortal Kombat 9 haft MK-kvällar där vi värmer upp med någon skön b-film, dricker öl och sedan spelar Mortal Kombat mot diverse ryssar på Xbox Live. Ett av våra vanligaste samtalsämnen de senaste två åren har varit när de ska släppa Mortal Kombat 11.

Igår hände det.


Även om gangsta rap är ett något otippat musikval kunde jag inte vara mer peppad över den här trailern. Precis som indikerats i Mortal Kombat X har ovan nämnda åskgud blivit ond (tydligt antytt av röda blixtar) och är en trolig kandidat för slutboss i spelet. Det förekommer också två olika versioner av Scorpion, vilket är intressant med tanke på att Scorpion åter blev den mänskliga Hanzo Hasashi i story mode i Mortal Kombat X. Tydligen är det gamla muskelberget Shao Kahn också tillbaka för att skratta skitnödigt och slå folk med sin stora hammare.

Man kan egentligen spekulera hur mycket som helst kring vad spelet kommer att innehålla. Att det kommer vara bra är jag övertygad om. Ed Boon och hans NetherRealm Studios har inte producerat ett enda dåligt spel sedan starten 2010. Framför allt har de senaste två Mortal Kombat-spelen var fullkomligt lysande.
Vad önskar jag mig då? Ett story mode som fokuserar lite mindre på snoriga nya karaktärer, kanske. Det vore också trevligt om NetherRealm ville återuppliva Sindel, puman med det elaka håret. Oavsett var detta announcement den bästa julklapp jag kunde få. Nu återstår bara en lång väntan på fler nyheter! Världens bästa fightingspel är tillbaka.

måndag 3 december 2018

Schweizisk storhet

Jag hörde tidigt talas om Celtic Frost, men det dröjde länge innan jag på allvar upptäckte deras storhet. För att inte riskera att samma hemska öde ska riskera att drabba någon av mina läsare tänkte jag därmed göra en kulturgärning och försöka sätta ord på vad som gör Celtic Frost så bra.

För er som inte har koll på bandet sedan tidigare kan nämnas att Celtic Frost var ett schweiziskt metalband som bildades av Tom G. Warrior (gitarr & sång) och Martin E. Ain (bas) när deras tidigare band Hellhammer la ner. Hellhammer spelade punkig speed/thrash metal och kan liknas vid ett band som Venom - Celtic Frost å andra sidan, är någonting helt annat.

1985 släppte Celtic Frost en skiva som inte lät som någonting annat. En skiva som kom att förändra metal för all framtid. En skiva som jag håller som en av de bästa skivorna någonsin. En skiva som på många sätt fortfarande saknar motstycke. Den skivan är "To Mega Therion".

"To Mega Therion" med det klassiska omslaget av H.R. Giger.
"To Mega Therion" är Celtic Frosts första fullängdare och de gjorde sannerligen en storstilad entré. Skivan tar sitt avstamp i thrash metal, men är fylld av innovativa idéer och är en av grunderna till vad som senare skulle bli death och black metal. Celtic Frost var också väldigt tidiga med att använda sig av inslag som kvinnosång och klassiska instrument. Det sista syftar till ett valthorn som ger vissa låtar på "To Mega Therion" ett särskilt ödesmättat sound.

Överlag har skivan ett väldigt orkestralt uttryck. Även om bandet egentligen använder sig av ganska enkla medel så lyckas de skapa en mycket storslagen atmosfär. Det låter stort och mäktigt. En lustig omständighet är att svenska bandet Therion (som från början hette Megatherion och har tagit sitt namn från just denna skiva) misslyckas med detsamma trots femtioelva pålägg i form av orkester, körer och solister. Det här med att "less is more" var någonting som gamla Tommy G och Martin Ain förstod mycket väl.


Skivan är fylld med odödliga klassiker. Svärtade käftsmällen "The Usurper", tungt olycksbådande "Dawn of Megiddo" och ondskefullt malande "Circle of the Tyrants" är några höjdpunkter, även om det är svårt att välja ut låtar från ett femstjärnigt mästerverk. Min nuvarande favorit är sista låten, "Necromantical Screams", som i min mening är bland det mest ondskefulla som getts ut på skiva.

Celtic Frost var också väldigt före sin tid gällande image. Även om Tom G. Warrior fortfarande körde på nitar och läder-looken från Hellhammer-tiden så tog Martin Ain gärna risker med kreativa sminkningar, kråsskjortor och annat som jag förmodar stack rejält i ögonen på samtiden.

Från v till h: Tom G. Warrior, Martin Ain, Reed St. Mark

Två år efter den monumentala "To Mega Therion" släpptes uppföljaren "Into the Pandemonium". Jag måste vara ärlig och säga att första gången jag hörde skivan tänkte jag "nu jävlar har det gått en propp".  "Into the Pandemonium" är verkligen en utmaning för den som tidigare har hört "To Mega Therion" och förväntar sig en fortsättning. Om man vill vara snäll kan man kalla den avant garde, om man vill vara elak kan man kalla den härdsmälta. Hur man än vrider och vänder på saken är den jävligt märklig.


Av någon anledning (och till min 6-åriga sons stora glädje) inleds skivan med en cover på "Mexican Radio". Japp, du läste rätt, "Mexican Radio" med Wall of Voodoo. Låt det sjunka in en stund..


Det fortsätter med goth- och postpunk-influerade "Mesmerized" med en stönande Tommy G. Därefter kommer "Inner Sanctum", en låt som kunde varit en b-sida på "To Mega Therion". Detta följs upp med "Tristesses de la Lune", ett klassiskt stycke ackompanjerat av en inlevelsefull kvinnlig röst. Hela skivan håller på såhär - man har ingen aning om vad man ska vänta sig från låt till låt.

Även om det är åratal sedan jag hörde "Into the Pandemonium" för första gången har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om den. Jag fortsätter dock att återvända till den gång på gång - det kanske säger något. Skivan är intressant, det kan inte förnekas. Tog Celtic Frost en stor risk när de släppte den? Absolut, men om man tror att "Into the Pandemonium" var det mest överraskande bandet kunde göra tar man grundligt miste..


Efter "Into the Pandemonium" lämnade Martin Ain bandet. Tom G. Warrior rekryterade en ny sättning och släppte "Cold Lake". Jag vill inte skriva om den här jävla skivan. Faktum är att jag vägrar. Härmed varnar jag samtliga för "Cold Lake". Kolla inte upp den. Jag menar allvar. Ni kommer att ångra er. (Det kommer ni verkligen att göra, ta varningen på allvar! /Augusts fru)

1990, två år efter ni-vet-vad, släpptes "Vanity/Nemesis", en helt ok skiva som än så länge inte gjort något bestående intryck hos mig. Vi hoppar över den och spolar 11 år framåt i tiden. Vi befinner oss vid en tidpunkt då Celtic Frost var döda och uträknade av alla. Då, från ingenstans, återförenades Tom G. Warrior och Martin Ain. Ytterligare fem år senare spelade de in något helt jävla fantastiskt.


"Monotheist" är Celtic Frosts sista skiva. Det är även deras näst bästa, överträffad endast av "To Mega Therion". År 2006 var Celtic Frost tillbaka med besked. Det var året för stora återkomster. Även Dissection återvände med den storslagna "Reinkaos" (en då bespottad skiva som senare omvärderats av många).

Det dröjde längre än jag vill medge innan jag insåg hur bra "Monotheist" är. Idag inser jag hur många egenskaper den delar med "To Mega Therion". Den är blytung och nattsvart, men samtidigt experimentell och egensinnig på det där sättet som bara Celtic Frost kan vara. "Monotheist" genomsyras verkligen av deras unika särart. Inget annat band hade kunnat skapa den här skivan.

Lyssna bara på "A Dying God Coming into Human Flesh", till exempel..


En ganska perfekt låt i det rådande decembermörkret, inte sant? Även Martin Ain sjunger på "Montotheist" (som på just "A Dying God.."). Han bidrar med en sorgset mässande ren sångstil samt ett torterat black metal-raspande, vilka båda kontrasterar väl mot Tommy Gs superikoniska barska trash-sång.

Förutom den sorgsna, ödsliga "A Dying God.." kan den förkrossande tunga "Ain Elohim" och suggestivt kusliga "Synagoga Satanae" lyftas fram som några av skivans höjdpunkter. Precis som med "A Mega Therion" ska det dock sägas att "Monotheist" är en skiva som mest har höjdpunkter från början till slut. Den var ett mycket värdigt avslut på sagan om ett av tidernas mest originella metalband.

Från v till h: Franco Sesa, Tom G. Warrior, Martin Ain.
För den som verkligen vill grotta ner sig i Celtic Frost kan jag rekommendera den schweiziska dokumentären "A Dying God". Den går in på djupet både vad gäller återföreningen på 00-talet samt varför bandet slutligen gick skilda vägar.