söndag 28 oktober 2018

Recension: Atrocity - Okkult II

För en tid sedan blev jag sugen på att höra Atrocitys "Todessehnsucht". Skivan släpptes -92 och är en av de absolut bästa death metal-skivorna från tidigt 90-tal. Sedan "Todessehnsucht" har Atrocity dock experimenterat en hel del och resultatet har inte alltid varit helt lyckat. Första gången jag hörde dem var via singeln "Taste of Sin" från "Gemini" (släppt -00). Då lät bandet snarlikt Rammstein, Pain och dylikt. Det var ärligt talat ingen höjdare.


På Spotify såg jag att det fanns en färsk skiva betitlad "Okkult II". Omslaget pryds av vad som ser ut som tyska soldater direkt från MachineGames senaste Wolfenstein. Jag blev nyfiken. Det var ändå ett tiotal år sedan hade hört Atrocity senast. Då agerade de dessutom kompmusiker åt sångaren Alexander Krulls dåvarande hustru, Liv Kristine, i goth metal-bandet Leaves' Eyes. "Todessehnsucht" fick vänta. Utan några direkta förväntningar drog jag igång första låten, "Masters of Darkness".


Jag möttes av något mycket oväntat - fet death metal med mäktiga skräckfilmskörer à la Omen. Jag trodde knappt mina öron - Atrocity har gjort en Paradise Lost och återvänt till sina rötter. Innan jag hunnit hämta mig från "Masters of Darkness" brassade Atrocity på med nästa artillerisalva, dödspärlan "Shadowtaker". Här serveras vi skön old school-döds med en avstickare till thrash metal-land (och får en rejält ostig musikvideo på köpet).


Sådär fortsätter det. "Okkult II" är förstklassig dödsmetall som sömlöst innefattar influenser från såväl thrash som black. Produktionen är fantastisk, den musikaliska prestationen är tight och Alexander Krulls varierade growls imponerar, särskilt om man tar i beaktande att karln är 48 bast. Därtill är de olycksbådande körerna närvarande på nästan varenda låt och accentuerar musiken på ett föredömligt sätt.

Skivan är full med hits. Redan nämnda "Masters of Darkness" och "Shadowtaker", brutala käftsmällen"Menschenschlachthaus" och black-doftande "Infernal Sabbath" är några favoriter.
Jag får anstränga mig för att ens hitta något att klaga över. På "Phantom Ghost", en låt som för tankarna till landsmännen i Kreator, faller körerna för en gångs skull platt. Inlånade L-G Petrov låter mer än lovligt trött och förstoppad på den Dissection-färgade thrashrökaren "Devil's Covenant", som i övrigt är en kanonlåt. Detta känns dock som petitesser i sammanhanget.


Om jag tidigare hade hört "Okkult" från 2013 hade nog inte detta varit en alls lika stor överraskning. Redan där tog Atrocity steget tillbaka mot den gamla hårda tiden. Den skivan är dock betydligt mer spretig, mindre välproducerad och har inte alls samma känsla av självklarhet jämfört med "Okkult  II". Den jämförelsen säger dock kanske mindre än vad man kan tro, då vi talar om en av de bästa skivor jag hört i år.

"Okkult II" inleds med citatet "Der Tod ist ein Meister aus Deutschland" ("döden är en mästare från Tyskland"). Detta är ursprungligen titeln på en dokumentär om Förintelsen, men här får det en helt ny innebörd. Atrocity har gjort årets death metal-skiva.

Betyg: 9/10

torsdag 25 oktober 2018

Back from the grave


Precis som Evil Ash är jag tillbaka igen. Lusten att skriva har återvänt och för er som är intresserade kommer Fatality att vara aktiv för en tid framöver. Närmast väntar en recension av Atrocitys senaste platta "Okkult II" samt mina tankar om spelet Nioh. Stay tuned!