Fatality

Sveriges Television mot nya höjder

2012-01-28T04:49:00.000-08:00

Jag ser väldigt sällan på svensk TV, men av en händelse såg jag igår natt de två första avsnitten av SVT:s nya satsning Äkta människor, och jädrar - jag är nästan mållös.
Nog för att SVT har lyckats förr, men Äkta människor är någonting helt annat, det är en svensk TV-serie som på allvar håller en internationell standard. Jag somnade inatt med känslan av att något stort just hänt.

Äkta människor utspelar sig i en nära framtid där viljelösa artificiella människor, hubotar, är den stora statussymbolen och en självklarhet i många hem. Så långt är serien måhända alldeles vanlig science fiction, men serieskaparna har tagit steget längre. Man har verkligen tänkt över vilken inverkan artificiella människor hade haft på samhället. Hubotarna finns nämligen överallt, inte bara i hemmet, utan även på arbetsplatsen. De kan köra bil och handla. De har revolutionerat sexindustrin.
Äkta människor ställer också de svåra frågorna. Är en hubot en person? Kan man älska en konstgjord människa?

Fantastiskt kul också att återse Andreas Wilson, som var väldigt bra i filmatiseringen av Guillous Ondskan. Wilson spelar Leo, en människa (nåja) som tycks drivas av sin kärlek till huboten Mimi. Leo kämpar också för en liten grupp självständiga hubotar som befinner sig på flykt undan myndigheterna. Bland dessa finner vi bland annat den obehagliga Niska, spelad av Eva Röse (bilden). Vi som sett Storm visste redan att Eva fungerar bra i genren, men nu tror jag nästan att hon överträffat sig själv.

Jag skulle kunna fortsätta skriva spaltmeter om specialeffekterna, fotot, och så vidare, men istället nöjer jag mig med att konstatera att jag är såld. Hit med nästa avsnitt!

Paging Dr. Bats. . .

2012-01-20T12:37:00.000-08:00

Fångarna med Joker i spetsen har tagit över Arkham Asylum, ett sjukhus för de kriminellt sinnessjuka beläget på en ö utanför Gotham City. Mitt i alltihopa har vi förstås Batman.

En clownsminkad hantlangare med maskingevär patrullerar mentalsjukhusets skräckfilmsmiljöer. En skugga rör sig ljudlöst och han försvinner in i mörkret. En efter en går hans vänner samma öde till mötes. De ser aldrig sin angripare, plötsligt påträffas de bara medvetslösa eller hängandes i en lina från taket. Desto färre skurkarna blir ju räddare blir de, de skjuter i tomma intet och skriker med darrande röster. "What the hell are you!?"
Någonstans där infinner den sig - känslan av att vara Batman.

Jag har precis avslutat en andra genomspelning av det fantastiska Batman Arkham Asylum. Det började som ett försök att lindra abstinensen efter den förmodat storartade uppföljaren Arkham City (som jag inte har råd att införskaffa förrän det gått ner i pris), men det slutade som den ultimata genomspelningen.
Jag har spelat på hard, löst alla Riddlers utmaningar och plockat alla achievements som går i story mode. Framför allt har jag dock återupptäckt ett fantastiskt spel och haft otroligt roligt. Arkham Asylum lyckas nämligen med just det där - känslan av att vara Batman.
Som alla vet är Batman egentligen ingen superhjälte, åtminstone inte i traditionell bemärkelse. Han har ingen osårbarhet, flygförmåga eller röntgensyn, och han kan inte skjuta laser med ögonen eller röra sig med ljusets hastighet. Däremot har han andra styrkor. Sitt intellekt, sina tuffa mackapärer och sin skrämseltaktik. Därtill är han en grym atlet samt en hejare på kampsport. Tja, ni vet...
Hursomhelst är just detta Arkham Asylums största fördel - det tvingar dig att utnyttja alla Batmans styrkor för att besegra fiender och övervinna hinder. Du måste vara både taktisk och snabb. Ska du slå omkull en fiende med en välriktad batarang för att sedan rusa fram och knocka honom? Ska du aptera en sprängladdning på väggen och utlösa fällan när han passerar förbi? Vad du än bestämmer dig för bör du ta dig fort därifrån efteråt, för hans kompisar lär snart vara där och de har en tendens att skjuta den gamle Läderlappen full med hål.
Fantastiskt.

Vi ses i Arkham City....

Freddys död

2011-10-16T19:02:00.000-07:00

Robert Englund är en man som har en förmåga att dyka upp där man minst anar det, men vilket är det mest obskyra sammanhang du någonsin sett honom i? Det tål att tänkas på... Är det som Djävulen i Married with Children eller som Jenna Jamesons co-star i skitfilmen Zombie Strippers? Kanske har du rentav sett den där gamla episoden av MacGyver?
Det mest obskyra sammanhang jag någonsin sett Englund i är paradoxalt nog som Freddy Krueger. Ja, du läste rätt, som Freddy Krueger. Den bittra sanningen är nämligen att det finns en film som heter Freddy's Dead.

Vi börjar från början... För en tid sedan gav jag min hustru en dvd-box med samtliga sju Elm Street-filmer (nej, den poänglösa nyversionen och Freddy vs Jason räknas inte), och den gångna veckan eller så har vi haft ett pågående litet semimaraton. Överraskande nog visade det sig att jag bara sett tre av filmerna tidigare. Dessa visade sig vara de bästa, orginalet samt Dream Warriors och New Nightmare (del tre respektive sju). 2:an, 4:an och 5:an var ganska mediokra filmer även om de absolut hade sina stunder, men 6:an, herregud, 6:an...

Det finns många saker man kan kritisera i Freddy's Dead. Nästintill obefintlig story, bleka skådespelarinsatser, skrattretande specialeffekter - listan är lång. Det värsta, det absolut värsta och helt oförlåtliga, är dock hur man framställt Freddy Krueger. I denna film är Freddy nämligen reducerad till någon slags jävla Fabror Frej, en tokrolig gubbe vars främsta roll är att försöka locka fram billiga skratt. Orden sviker mig, det är bara... fruktansvärt.
Ni förstår, även i filmseriens svagaste stunder har Freddy varit räddningen, den konstanta behållningen. Så i Freddy's Dead fungerar plötsligt ingenting. Krueger är varken otäck eller rolig, bara pinsam.

Freddy's Dead är en mycket passande titel, filmen är helt klart ett mord på den i vanliga fall så fantastiske Freddy Krueger. Man kan bara hoppas att Englund fick bra betalt, för det måste ha varit lite som att urinera på sitt livsverk.
Tur att vi kan låta Freddy avreagera sig i senaste installationen av Mortal Kombat.

Omen

2011-08-08T13:48:00.000-07:00

Idag vaknade en autist ur sin vakna slummer. Han spände ögonen i mig och sa "Snart vaknar Fan upp igen, du!". Några timmar senare blev det strömavbrott på jobbet, därefter drog ett åskoväder in över staden.
Det är tur att man inte är vidskeplig, och som min gode väl Daniel Vorhees skulle ha uttryckt det: Gråt inte, Skorpan, vi ses i Hades.

Boon wins, FATALITY!

2011-05-08T06:41:00.000-07:00

Nu är det äntligen dags att skriva om senaste spelet i serien som gett bloggen dess namn. Det handlar givetvis om fightingspelens svarta får, Mortal Kombat.
Jag är av åsikten att Armageddon är det senaste spelet i serien (Fatality dementerar: Det finns ett nextgenspel som bär seriens etikett, men det är INTE ett Mortal Kombat-spel!), och recensionen skrivs med denna utgångspunkt. Med detta sagt så kör vi. FIGHT!

NetherRealm Studios Mortal Kombat är - liksom resten av seriens titlar - utvecklat av visionären Ed Boon (vapendragaren John Tobias är ute ur leken sedan länge), och det märks. Spelet är på många sätt en återgång till rötterna. Den största nyheten är förmodligen att man valt att återvända till 2D. Detta är ett mycket klokt val då de senaste spelens 3D-element kändes påklistrat och ärligt talat ganska onödigt. Karaktärerna är dock fortfarande i 3D och ser helt fantastiska ut.
Karaktärsgalleriet består av de klassiska kämparna från 1:an, 2:an och 3:an, med ett par tillägg i form av gömda karaktärer. Det märks att NetherRealm har jobbat hårt med karaktärernas identitet, och varje kämpe känns verkligen unik den här gången. Vissa står förstås ut som extra bra, men det är skönt att se att mer skiljer karaktärerna åt än bara färgen på deras kläder. Viktigare ändå är att samtliga kämpar är riktigt spelbara i detta spel, till och med den traditionellt ospelbara Sheeva.
Det jag eventuellt kan invända är att vissa karaktärer, så som Shang Tsung och Sektor, inte direkt har några kombos och därmed är väldigt låsta vid sina specialattacker. Detta är dock en petitess i sammanhanget då detta vägs upp med extra mäktiga specialare. Balans är nyckelordet här.

Mortal Kombat är även först i fightingspelhistorien med att ha ett bra story mode. Ja, du läste rätt - spelet har ett story mode som inte suger. Historien tar vid i slutet av Armageddon. Raiden vrider tillbaka tiden i ett försök att stoppa Shao Kahn. Detta är väldigt fiffigt, då det ger utvecklarna en möjlighet att inte bara berätta om historien, utan återuppfinna den från början. NetherRealms har tagit en väldigt stor hänsyn till klassiska fakta, men samtidigt har man lekt med koncepten och kastat runt allt lite.
I story mode spelar du olika karaktärer genom kapitel bestående av fyra fighter vardera. Vi bjuds på en hel del ostig dialog, maffiga filmsekvenser och fler än en chockartad överraskning.

Gameplay är mästerligt utformat och vansinnigt underhållande. Spelet är både nybörjarvänligt och skicklighetsfrämjande, och lyckas därmed tillfredställa såväl casualspelare som hardcorefans.
En nyhet är de gruvliga röntgenattackerna där du bokstavligt talat ser ben brytas och vävnad slitas sönder.
Det finns ett vanligt arkadläge, där du kämpar dig upp för en stege hela vägen mot Shao Kahn. Det finns även co-op, och tacka gudarna för det (Det är ta mig fan löjligt att det skulle dröja elva år efter Tekken Tag Tournament innan någon insåg att co-op i fightingspel är en bra idé.). Tag team-läget är väl genomarbetat och väldigt underhållande. Du kan exempelvis göra tagkombos med din spelpartner. Det känns nytt och fräscht.
Klassiska fatalities är tillbaka, och borta är det lama "create a fatality"-systemet från Armageddon. Gamla favoriter som Kanos hjärtslitande manöver (hepp!) är med, men samtidigt har man varit väldigt kreativ med våldsamheterna.

Spelets grafik är bländande på ett ganska underligt sätt. Min svåger beskrev den som subtil. Att använda ett ord som subtil i sammanhanget Mortal Kombat låter kanske lustigt, men faktum är att det stämmer ganska bra. Karaktärerna är utsökt detaljerade, och de olika nivåerna är otroligt coola och i vissa fall rentav vackra.

Som ni märker älskar jag det här spelet. Det enda jag egentligen har att invända är att Shao Kahn är riktigt dåligt designad. Omkring hälften av hans attacker är oblockbara, han blir inte "stunnad" när man slår honom och hans röntgenattack tar ca 75% av livmätaren. Att vinna eller förlora mot Shao Kahn är inte så mycket en fråga om skicklighet, utan det hela är mer som ett enda stort lotto. Kejsaren stannar nämligen upp ibland för att skratta ondskefullt på bästa Skeletor-manér eller för att tala om att du suger. I dessa lägen är det fritt fram att sätta in en attack, och detta innebär att frekvensen av dem i mångt och mycket styr hur väl det kommer att gå.

Den förhatliga Shao Kahn till trots ska det dock sägas att Boon inte bara har gjort det igen, utan han har skapat vad som förmodligen är det bästa fightingspelet någonsin. Köp eller dö!

Draculas hårige kusin

2011-04-19T15:28:00.000-07:00

"Even a man who is pure in heart and says his prayers by night, may become a wolf when the wolfbane blooms and the autumn moon is bright."

Dessa välkända rader kommer från The Wolf Man, en av Universals klassiska monsterfilmer. Filmen kom 1941, och varulven fick därmed ett tidigt genombrott på den vita duken. Trots detta har varulven alltid stått i skuggan av sin mer populära kusin vampyren. Dracula sägs vara världens mest filmatiserade roman, så detta är i sig kanske i så konstigt. Däremot är det lite tråkigt att varulvens vanligaste roll idag är som motståndare till just vampyren.

Fatality är av åsikten att barbröstade hunkar som slåss mot bleka pojkbandsmedlemmar är ett motbjudande koncept. Därför lämnar vi världens sämsta filmserie, och tar istället en titt på tre varuvlsfilmer. En är välkänd, två mer okända, men alla är bra i sin egen rätt. Mycket nöje!

The Howling (1981)

Jag och Howling-filmerna fick en dålig start, då jag tidigare endast sett en av de senare delarna i serien. Detta var en ytterst traumatisk upplevelse som jag inte gärna vill diskutera, men däremot ska det sägas: den ursprungliga The Howling är faktiskt ganska bra.
Filmen har alla förutsättningar att bli en riktig kalkon. Dåligt manus, komiska specialeffekter, krystat skådespeleri - allt finns där. Trots detta håller sig The Howling hela tiden på rätt sida om gränsen, och lyckas på något mystiskt sätt att undvika de värsta klavertrampen.
Det är en bra dålig film, och denna ovanliga egenskap kvalificerar The Howling som en sann kultklassiker.

Ginger Snaps (2000)

Ginger Snaps är en ganska udda film. Till att börja med är den ett helvete att genrebestämma. Är det en skräckfilm? En highschoolfilm? Kanske rentav ett karaktärsdrama? Försök själv.
Filmen handlar hursomhelst om två nördiga om än morbida systrar, och vad som händer när en av dem blir biten av en varulv. Jag vill inte förtöra det roliga för er, men tro mig när jag säger: det går inte särskilt bra.
Ginger Snaps har många meriter. Vi bjuds bland annat på bra skådespeleri, oförutsägbar plot och en värdig Christian Slater-stöld. Framför allt är det den mest orginella och intelligenta varulvsfilm som gjorts. Fatality rekommenderar den varmt!

The Wolfman (2010)

The Wolfman är en nyinspelning av ovan nämnda The Wolf Man. Jag brukar vanligtvis vara negativt inställd till alla dessa remakes, men i detta fall är det bara att kapitulera. The Wolfman visar Hollywood från sin absolut bästa sida.
Med stor respekt för orginalet har man gjort en film som på många sätt är kvintessensen av gotisk skräck. Det är stämningsfullt, dramatiskt, mörkt och episkt. Var och varannat shot är en vacker tavla. Därtill får vi Anthony Hopkins och Benicio Del Toro - båda i högform.
Jag tvekar inte för att kalla The Wolfman för den bästa varulvsfilm som gjorts.

Will the real Cthulhu please stand up?

2011-04-06T04:34:00.000-07:00

HP Lovecrafts Cthulhu Mythos, ett namn som bör inspirera skräck och förundran. Idag har dock namnet Cthulhu kommit att förknippas med mycket annat, varav mycket dessvärre är att betrakta som ren skit. Cthulhu-mjukdjur, Munchkin och nu senaste magplasket - komedifilm. Vad fan hände egentligen?

80-talet var på många sätt Cthulhu mythosets storhetstid. Det började storartat med klassiska rollspelet Call of Cthulhu, och fortsatte minst lika bra. Det kom två kraftigt Lovecraft-influerade filmer, Alien och Reanimator, både lysande i sin egen bemärkelse. Morbid Angel spelade in den monumentala Altars of Madness och Metallica släppte The Thing That Should Not Be och Call of Ktulu.

90-talet tog över stafettpinnen med den äran. Dan O'Bannon (händelsevis mannen som skrev Alien) gjorde regidebut med sorligt förbisedda The Resurrected.
Idag har vi egentligen mer fantastisk Cthulhu-kultur än någonsin. Vi har brädspelet Arkham Horror, datorspelet Dark Corners of the Earth och rollspelet Trail of Cthulhu, bara för att nämna några. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det hela började egentligen med webserien Unspeakable Vault, som faktiskt var riktigt rolig. Tyvärr slutade det inte där. Ytterligare en webserie, Hello Cthulhu, dök upp och i dess kölvatten kramdjur, leksaker och det förhatliga Munchkin Cthulhu.

Nu får det fan i mig vara nog. Sluta förstöra världens bästa mytologi med inavlad nördhumor. Det är inte roligt längre.
Jag är medveten om hyckleriet som blir uppenbart för den som läst det i Fenix publicerade Fadaises, men ni ska veta att jag ångrar mig. Snälla Cthulhu, kan du inte bara vakna och göra slut på alltihop? Det är inte roligt längre.

Thus The Grand Evolution began...

2011-03-29T04:07:00.000-07:00

För första gången i Magic the Gatherings 17-åriga historia har det onda segrat. Allsmäktiga Phyrexia har slagit fåniga Mirran, och på Fatality är glädjen mycket, mycket stor.
Läs mer om denna fantastiska nyhet hos Wizards.

Spelögonblick #1: Wolfenstein 3D

2011-03-13T07:24:00.000-07:00

I den avslutande och tredje episoden av ursprungliga Wolfenstein 3D tar sig hjälten Blazkowicz an självaste Adolf Hitler. Hitler sitter först i en slags mecha-dräkt, och anfaller dig sedan till fots beväpnad med två miniguns. När han slutligen segnar ihop med orden "auf wiedersehen" uppnår spelet ett ögonblick av ren och skär briljans. Detta, mina vänner, är retro när den är som bäst.

Warhammer 40k på CalCon

2011-03-12T07:53:00.000-08:00

Varning: Om du inte är intresserad av figurspel gör du nog bäst att hoppa över detta inlägg. Du kommer att bli uttråkad.

Helgen 25-27:e februari gick Kalmar Spelkonvent av stapeln, och lördagen den 26:e var det turnering i Warhammer 40k. Jag och min vapendragare Daniel Vorhees var arrangörer, och eftersom vi ville ha en snabb utslagsturnering hade vi bestämt oss för små arméer begränsade till 500 poäng.

Vi bestämde oss för att arrangera 40k på årets CalCon redan för ett år sedan, vid en tidpunkt då varken jag eller Daniel hade spelat sedan 90-talet. Vi var minst sagt i behov av en rejäl regeluppdatering, då det har hänt en del (*host*) mellan tredje och femte utgåvan. Dock är det som bekant ganska oinspirerande att läsa regelböcker, så vi började istället med det roligaste - att samla och måla varsin armé.
Jag bestämde mig snabbt för att spela mina gamla favoritrymdmonster Tyranids, medan Daniels val föll på Imperial Guard. Eftersom jag visste att få lag skulle kunna matcha mina siffror valde jag att sätta ihop en styrka med mycket kanonmat och ett par spjutspetsar i form av Tyranid Warriors och Genestealers. Daniel å andra sidan, satsade på ett betydligt mer udda koncept - en Imperial Guard-styrka utan tanks fast med bra (!) infanteri.

Målandet kunde börja. Jag har aldrig gillat GWs färgglada färgscheman för Tyranids, utan ville istället att de skulle se ut som på omslaget till senaste codex, med mörka glimmande ryggplåtar och vidriga bleka kroppar.
Jag använde mig av drybrush-teknik med lager på lager. Grundfärgen var Chaos Black. Skalen målade jag först med ett extra lager svart, sedan ett lager med svart uppblandat med Hawk Turquoise och till sist en highlight med turkos. Kropparna målades först med Bestial Brown och sedan Bleached Bone, vilket ger en väldigt äcklig look, som dessutom ger en hel del djup åt alla skrevor på modellerna.

Daniels vision var (och är) rubbat ambitiös - en Imperial Guard-armé med enbart kvinnor. Han använde sig av en kombination av konverterade Witch Elves och Escher Gangers från Nercromunda, avrundat med några få vintagemodeller. De absolut coolaste modellerna i armén måste vara hans Rough Riders, sammansatta av Glade Riders och Dark Elf Cold Ones, med delar från Imperial Guards, mm.

Jag har en ganska dålig arbetsmoral när det kommer till målning, och när konventet började var jag fortfarande inte färdig. Första kvällen speedpaintade jag åtta hormagaunts, och timmen innan min första match på lördagen kladdade jag på färg på mina ripper bases samt mina sista termaganter.
Daniels armé var däremot färdig och fick (med rätta) en hel del beundran. Faktum är att den är intressant nog för att förtjäna ett helt eget inlägg, men nu är det hög tid att avhandla själva turneringen.

Min slutgiltiga armé bestod av tre tyranid warriors, varav två med death spitters och en med venom cannon, ledda av en tyranid prime. Vidare hade jag 20 termaganter, 15 hormaganter, tre ripper-baser och slutligen fem vänliga genestealers. På så sätt hade jag en stor köttmassa som kunde suga upp skott, eldkraft från mina warriors och några stycken ordentliga dödsmaskiner i form av stealers.

I första matchen lottades jag mot Blood Angels i vad som måste vara en av de kortaste matcherna i spelets historia. Min motståndare gjorde sin första runda, men när jag påbörjade min förflyttningsfas deklarerade han plötsligt att han skulle spela rollspel istället, gav upp och lämnade lokalen. Jag vann förstås på walkover, men det är inget roligt sätt att vinna på. Det hela var mycket oväntat, och kändes ärligt talat ganska bittert.

I andra matchen mötte jag den Ultramarines-styrka som slagit ut Daniels Imperial Guards i första omgången. 500 poäng kommer man inte långt på med Space Marines, men han hade åtminstone haft råd med fem terminators, två små tactical squads och en general.
Matchen blev det enda den kunde bli - klassisk Space Marines vs 'nids. Han hade förskansat sig i ett hörn, där hela hans armé stod stilla och sköt för glatta livet, allt medan jag anvancerade allt närmare. När jag slutligen kom fram blev det en riktig massaker, genestealers lemlästade allt i sin väg och när matchen till sist var över fanns det bara en ensam stackars Space Marine-sergeant kvar på motståndarsidan.

Så var det då dags för finalen, där jag mötte en fruktad Chaos Space Marines-armé som av upphovsmannen själv beskrevs som "ganska lökig". Den bestod av två femmor space marines i Rhinos, två obliterators och en demon prince. Jag vet inte om ni kan föreställa er hur detta är att möta, men det är knepigt, kan jag säga.
Det enda killen gjorde var att stå still och skjuta med allt förutom sin demon prince, som alltjämt anvancerade framåt.
Jag vet inte om min motståndare hade sålt sin själ till kaosgudarna, men den där demonprinsen måste varit skyddad av någon högre makt. Inte nog med att den egenhändigt utplånade alla mina termaganter och nästan alla hormaganter - den hade en helvetisk tur med sina armor saves. Vid ett tillfälle stod den emot 35 attacker utan att ta ett enda wound. Det är fan inte naturligt.
Utan att egentligen ha gjort några taktiska misstag förlorade jag stort. All heder till min motståndare dock, han hade en bra armé och var därtill mycket trevlig.

På det hela var det ett mycket lyckat arrangemang. Vår 40k-turnering hade dubbelt så många deltagare som Fantasy Battles, som traditionellt sett alltid är störst på CalCon.
Nästa år arrangerar vi igen. Jag planerar att spela en viss Space Marines-armé, som ni med stor säkerhet kommer att få läsa mer om framöver.

Gillade du det här inlägget? Hör gärna av dig till mig med din feedback. Det finns planer på en renodlad 40k-blogg, så alla kommentarer är av intresse!

Lyssna på Tomb King

2011-03-03T15:03:00.000-08:00

Grave Defilers EP "Death Comes Ripping" släpps inte förrän i vår, men redan nu kan du lyssna på låten Tomb King. Kika in på vår myspace!

Retromani

2011-02-05T13:04:00.000-08:00

Även om den eviga jakten på achievements i bland annat Resident Evil och Batman: Arkham Asylum har fortgått, har det blivit en hel del gamla spel på sistone. Jag har spenderat åtskilliga timmar med Castlevania: Symphony of the Night, svurit över svårighetsgraden i Sonic & Knuckles, och blivit dödad oräkneliga gånger av slutbossen i ett visst Mega Drive-spel.

Symphony of the Night är på många sätt det ultimata Castlevania-spelet. Hjälten Alucard må vara en patetisk mangafjant, men annars talar faktiskt det mesta till spelets fördel. Spelet har en fri struktur, vilket låter dig springa omkring i slottet på ett sätt som hade gjort Simon Belmont åksjuk. Rpg-inslag som låter Alucard levla och använda olika föremål tillför inte bara variation, utan även ett taktiskt element.
Jag är nu framme vid slutet av spelets andra del, The Inverted Castle, och om det inte hade varit för att jag slutligen upptäckt Mass Effect hade jag återigen tagit mig an den förhatliga (och löjligt stryktåliga) schakaljätten Galamoth.

Att spela Sonic & Knuckles är mer än bara nostalgiskt, det är som att vara elva år igen. Nu spelade jag visserligen aldrig just Sonic & Knuckles, men Sonic 2 spelade jag däremot så mycket att det praktiskt taget var en del av min dagsrutin.
Jag undrar om jag var mer hardcore som elvaåring eller om Sonic & Knuckles helt enkelt är svårare än Sonic 2. Jag har nämligen inte lyckats ta mig längre än Sandopolis Zone, och det är bara trejde världen.
Det mest förbryllande med Sonic & Knuckles är dock inte svårighetsgraden, utan det faktum att jag fortfarande inte hört Dr Robotniks tema. Även om jag inte mött det mustaschprydda fettot mer än två gånger måste jag säga att detta är en stor besvikelse.

Tidigare nämnda Mega Drive-spel är givetvis Golden Axe (om du inte tog det på bilden bör det överväga det faktum att du är en dålig människa) och tidigare nämnda slutboss är följaktligen Death=Adder.
Som barbarerna Ax Battler och Tyris Flare har jag och en vän återupptäckt detta gamla åbäke till spel, och vet ni vad? Det är fortfarande vansinnigt roligt.
Faktum är att det är så pass roligt att häromkvällen, när den ena handkontrollen gick sönder, bytte vi till en Master System-kontroll. Denna kontroll har bara två knappar, och tillåter dig bara att attackera och hoppa - inte använda magi. När det dessutom visade sig att det inte gick att använda continues gav vi upp, men bara för att spela re-maken för PS2. Denna ohyggliga nyversion gavs ut tillsammans med ett antal andra förstörda klassiker på den fasansfulla Sega Classics Collection.
Även om min vapendragare har en oroväckande tendens att hoppa nedför stup, hoppsparka den stackars Ax Battler i huvudet och överlag använda minst dubbelt så många continues som jag, kan jag knappt vänta. Kan han inte laga den där kontrollen snart så vi kan fortsätta att spela det riktiga Golden Axe?

Ett antagonistiskt skitspel

2011-01-22T16:32:00.000-08:00

Låt mig börja med att säga att jag har spelat en hel del Call of Cthulhu och många andra spel som är kända för att vara oförlåtande och dödliga. Min grupp har dock aldrig dött så snabbt och så ynkligt som vi gjorde ikväll.

Av någon anledning hade vi bestämt oss för att spela 1983 års utgåva av Dungeons & Dragons. Vår käre dungeon master föreslog att vi skulle spela ett introduktionsäventyr som följde med i boxen, och försäkrade att vi åtminstone skulle ha en sportslig chans.
Innan vi ens tagit oss in i äventyrets dungeon var vår cleric redan död. Min fighter hade 3 HP kvar medan gruppens andra fighter hade 1 HP. Föga fårvånande bestämde vi oss för att göra som Arthur och hans riddare, ropa "run away!" och springa hem med svansen mellan benen.
Nu kanske du tror att vi hade råkat på något mäktigt, kanske en drake eller åtminstone en demon eller något annat styggt. Du tror fel. Våra rollpersoners patetiska tillstånd hade orsakats av tre kobolder och en daggmask.

Dungeons & Dragons är ett antagonistiskt skitspel.

Geten med tusen ungar

2011-01-21T15:27:00.000-08:00

Arkham Horror del 2

Den reinkarnerade häxan Agnes Baker tog sin an Shub-Niggurath, och hon klarade det nästan. Hennes vänner blev snöpligt dödade av dark youngs, men Agnes kämpade tappert vidare i fem rundor. Till slut dök det sadistiska "you lose the game"-kortet upp, och Agnes blev slukad. I detta läge hade Shub-Niggurath tre doom tokens (liv) kvar. Bittert.

I Quake var det minsann inte så svårt att döda den gamla geten...

Zombie vs Freddy

2011-01-18T14:26:00.000-08:00

Bland filmnördar är det vida känt - återinspelningar suger. Alltsomoftast saknar de ens grundläggande existensberättigande och lämnar en bitter eftersmak.
Visst finns det undantag. Filmer som exempelvis The Thing eller Inglorious Basterds bevarar orginalets koncept, men sätter sin egen personliga twist på det hela. Dock är dessa nyversioner tyvärr bara undantag som bekräftar regeln.

Varför är det så att återinspelningar så gott som alltid suger? I ett försök att förstå detta tar sig Fatality an två färska amerikanska helgerån. Jag har sett Rob Zombie's Halloween (2007) och A Nightmare on Elm Street (2010).

För den som inte vet är Rob Zombie en amerikansk musiker vars storhetstid sedan länge är över. Under 90-talet släppte han två fantastiska skivor med bandet White Zombie och en riktigt bra soloskiva under eget namn. Någonstans därefter slog det slint. Musikkarriären stagnerade och Rob Zombie bestämde sig för att sadla om till filmregissör.
Han inledde sin filmkarriär ganska mediokert med House of 1000 Corpses och Devil's Rejects, två riktiga kalkoner späckade med splatter, skräpkultur och white trash-skildringar. Sen gav han sig alltså på Halloween, John Carpenters monumentala teen slasher.
Om han lyckades? Nja...

Vi tar en liten paus här och tittar närmare på det här med återinspelningar. Varför gör man dem egentligen?
Normalt sett finns det två olika orsaker. Antingen vill man förmedla sin egen vision av historien eller (vilket tyvärr är betydligt mer vanligt) vill man försöka tjäna pengar på någon annans framgång. Den senare anledningen är också orsaken till alla dessa oändliga uppföljare. Det är därför Jason Vorhees har dött femtioelva gånger och det finns sju Saw-filmer istället för en.

Vilken kategori tillhör då Rob Zombie's Halloween? Jag önskar att jag visste, för hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma på varför den här filmen gjordes.
Rob Zombie inleder sin film med något slags försök att fördjupa karaktären Michael Myers. Hans mamma strippar för att ha råd att sätta mat på bordet, han är mobbad i skolan, och dessutom har han ett fyllo till styvfar som misshandlar honom såväl psykiskt som fysiskt.
Som jag upplever det vill Rob Zombie beskriva omständigheterna som drev Michael till att mörda för första gången, det vill säga det som på sikt gjorde honom till den maskerade mördare vi alla så väl känner igen.
Detta är kanske en intressant idé i teorin, men vad som tog John Carpenter ett par minuter att berätta i orginalet, tar här upp tre kvart av filmen. Detta är alltså mer än en tredjedel av den totala speltiden på 109 minuter.
När vi äntligen får stifta bekantskap med huvudpersonen Laurie och hennes vänner (ja, du läste rätt: huvudpersonen introduceras inte förrän efter 45 minuter) ändrar filmen tvärt riktning. Det är inte bara det att fokus förflyttas från Michael till Laurie, utan filmen byter även genré och stämning. Efter inledningens råa och faktiskt ganska obehagliga våldsskildringar, serveras vi nu teen slasher enligt standardformulär 1A. Inte den bra sortens teen slasher heller, utan snarare den sortens dynga som spottades ut i svallvågorna efter Scream.
Kvalitetsskillnaden gentemot orginalet är enorm, men innehållet är i stort sett detsamma. De främsta skillnaderna är längre fast mindre spännande jaktscener, och givetvis - mer naket. Ingen större överraskning.

Jag kan egentligen inte komma på något positivt att säga om filmen. Rob Zombie's Halloween är en av de sämsta skräckfilmer jag sett på mycket länge (och det vill inte säga lite). Malcolm McDowell är med, det är kanske coolt?

***

Nyversionen av A Nightmare on Elm Street ser på pappret ut som ännu ett taffligt försök att tjäna pengar på en trött gammal filmserie. Detta är dock inte helt sant, för även om denna remake är ganska medioker så har den också sina meriter.

Låt oss börja med att få det sagt: att se någon annan än Robert Englund som Freddy Kruger känns konstigt. Jackie Earl Haley överraskar dock i rollen som den sadistiske, hattbeprydde gamle fulingen. Det är absolut inte dåligt, bara annorlunda.

De flesta gamla ingredienserna är där. Vettskrämda ungdomar kämpar mot John Blund medan Freddy dödar dem en efter en i otäcka drömsekvenser. Klassiskt.

Filmen har dock sina problem. Av någon outgrundlig anledning har manusförfattarna bestämt sig för att göra om Freddy till pedofil. Denna lilla modifikation är så dum att den inte förtjänar någon vidare kommentar. Dessutom bleknar denna lilla lustighet jämte det faktum att filmen inte etablerar en huvudperson förrän efter över en tredjedel av speltiden har passerat (anar jag ett mönster här?). När filmen för tredje gången har tagit livet av den förmodade huvudpersonen börjar man liksom tappa intresset.

Avslutningsvis måste jag påpeka det roliga i att hjältinnan spelas av Rooney Mara som kommer att spela Lisbeth Salander The Girl With the Dragon Tattoo, den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor.
Återinspelningar som nisch - där kan vi snacka b-skådis...

Jericho förtjänar upprättelse

2011-01-12T09:16:00.001-08:00

Clive Barker's Jericho är ett spel som fått en hel del skit sedan det släpptes hösten 2007. Jag testade spelet när det var nytt, men hann egentligen aldrig bilda mig en uppfattning. Nu har jag avslutat en första genomspelning och känner ett starkt behov av att uttala mig i frågan. Det är nämligen så att Jericho förtjänar upprättelse.

Spelet är ett ganska traditionellt fps kryddat med några innovativa idéer. Vi följer specialförbandet Jericho, soldater med övernaturliga förmågor. Vi har "blodshäxan" Church, telekinetikern (tillika baben, se bilden) Black, shamanen Delegado, mfl.
Storyn är både välskriven och kryptisk på klassiskt Barker-manér. Jericho-styrkans uppgift är att bekämpa en varelse som kallas den förstfödde. Den förstödde var Guds första skapelse, men den var ondskefull och fängslades på en plats bortom tid och rum. Gud skapade sedan människan med egenskaper som känslor och samvete, egenskaper som den förstfödde saknar.
Flera gånger under historien har den förstfödde försökt bryta sig ut från sitt fängelse, och den slogs med Jericho-styrkans anfäder redan i antikens Sumer.
Låter det förvirrande? Det är inte speciellt komplicerat egentligen. Det är dock ett tydligt bevis på att Jericho är ett storydrivet spel. Detta innebär också att spelet är ganska linjärt, men det är inte heller nödvändigtvis en nackdel.

Det spelmekaniska upplägget är fiffigt och dessutom ganska orginellt. Ross, Jericho-styrkans ledare, blir dödad tidigt i handlingen. Han fortsätter dock existera som en slags metafysisk existens eller ande, om ni så vill.
Detta ger spelaren möjligheten att som Ross besätta styrkans medlemmar, dvs hoppa mellan karaktärerna. Detta är både den största behållningen och själva meningen med spelet. Varje karaktär har nämligen sina unika vapen och specialförmågor, vilket öppnar för en hel del taktik. Ibland är det rentavt nödvändigt att använda en viss karaktär för att exempelvis döda en miniboss eller lösa ett pussel.
Att snabbt hoppa mellan olika karaktärer i stridens hetta är barnsligt kul. När man väl fått kläm på vem som gör vad går det till och med att kombinera deras förmågor med spektakulärt (och blodigt) resultat.

En vanlig åsikt är att Jericho inte är speciellt skrämmande, och detta stämmer. Jag skulle snarare kalla det mardrömslikt och obehagligt. För ett gammalt Clive Barker-fan känns det ganska hemtamt.
Frågan är dock varför folk tar upp detta som en invändning. Jericho är trots allt en förstapersonsskjutare, inte survival horror. Om du vill ha Silent Hill - spela Silent Hill. Sitt inte där och gnäll som en liten flicka.

Något annat man ofta hör är att Jericho skulle vara svårt till följd av dålig bandesign. Speciellt stora problem verkar folk ha haft med de exploderande fienderna, men gissa vad som hjälper mot dem? Var inte där när de exploderar.
Under hela min genomspelning lyckades dessa ökända självmordsbombare ha ihjäl mig en eller max två gånger. Totalt. Min slutsats blir således att om du upplever detta som ett problem är du förmodligen ingen vidare bra gamer.

Överlag har Jericho en lagom balanserad svårighetsgrad. På de absolut svåraste momenten i spelet tog det mig ungefär tre försök att sätta det. Det är med andra ord varken speciellt svårt eller speciellt lätt.
Det är dessutom bra avrundat med ett antal kluriga och riktigt roliga bossar. Till en början kommer det en boss i slutet av varje akt, men i takt med att man närmar sig slutet ökar frekvensen avsevärt. Sista akten är en veritabel bosskavalkad, som tyvärr saboteras lite av den korkade slutbossen.

Allt som allt är Clive Barker's Jericho ett riktigt bra spel. Visst, det må vara linjärt, men detta uppvägs av intressant spelmekanik, tät stämning och en bra historia.
Sedan kanske vissa gamers känner sig hotade av ett storydrivet fps, men för dessa individer finns det alltid lobotomialternativ som Army of Two.

Fatality rekommenderar!

Uppäten av monsterspindel

2011-01-09T16:56:00.000-08:00

Efter säkert sex timmars spelande blev den tappra gangstern Michael McGlen snöpligt slukad av den förhatliga spindelguden Atlach-Nacha. McGlen hade hämnats sin vän Louie, nedgjort över ett dussin monster, åkt ut och in på sjukhus och färdats mellan dimensioner, men i slutändan spelade inget av detta någon roll. Atlach-Nacha gjorde processen kort med honom.
Arkham Horror är ett mycket skoningslöst spel.

Det är lustigt hur mycket av mitt spelande på sistone som handlat om att bli uppäten av monsterspindlar. Till skillnad från Algas bedrövliga "nyversion" av Drakborgen är dock Arkham Horror ett mycket bra spel. Någon som har 450 kr att donera?

Death Comes Ripping

2010-12-09T05:32:00.000-08:00

Jag har alltid älskat listor, och här kommer den: den första i Fatalitys kommande topp 10-serie. I just detta inlägg tar jag mig an världens bästa musikgenre. Jag talar givetvis om death metal.

10. Behemoth - Demigod (2004)
Jag avskyr egentligen modern death metal, men det vore nästintill hädelse att inte inkludera den här skivan. Med fulländad produktion och musikalisk överlägsenhet tar Behemoth med oss på en resa till dödsriket. Från inledande "Sculpting the Throne ov Seth" till avslutande "The Reign ov Shemsu-Hor" är det mäktigt, brutalt och fullkomligt bländande.
Efter "Demigod" har polackerna fortsatt på samma spår, men till dessa dimensioner kommer de nog aldrig att nå igen.

9. Deicide - Deicide (1990)
Dagens Deicide saknar bröderna Hoffman och känns som något av ett skämt. Många skulle nog hålla "Legion" eller "Once upon the Cross" som bandets bästa skiva, men det är Fatalitys åsikt att den självbetitlade debutskivan smäller högst.
Formeln är genial i all sin enkelhet. Allt som behövdes var vers och refräng, bröderna Hoffmans karaktäristiska gitarrsolon och Glen Bentons legendariska strupmisshandel. Det behövdes inte mer.
Det är svårt att förklara skivans charm för den som aldrig hört Deicide. Fatality rekommenderar att du skaffar skivan, slår på klassiska gudamordet "Oblivious to Evil" och kapitulerar omgående.

8. Necrophagia - The Divine Art of Torture (2003)
Necrophagia bildades redan 1985, men det skulle dröja 18 år innan bandet nådde sin absoluta topp. Med vokalisten Killjoy som enda kvarvarande orginalmedlem, och med såväl en japan som en fd Immortal-medlem (vad i helvete?!) i laguppställningen öppnar jänkarna dörren till slakthuset.
"The Divine Art of Torture" är en väldigt ovanlig dödsmetallplatta. Samtidigt som den känns extremt old school, har den knappt några gitarrsolon och innehåller dessutom keyboards. Detta är inte ett lika stort helgerån som man skulle kunna tro, då Mirai Kawashima (från japanska Sigh), mest ligger i bakgrunden och skapar sjuka ljud. Skivan har ett otroligt köttigt ljud, är späckad med feta riff och fullkomligen dryper av skräckfilmsstämning. En modern klassiker.

7. Entombed - Left Hand Path (1990)
När jag räckte över mitt exemplar av "Left Hand Path" till L-G Petrov för att få den signerad, utbrast han glatt "Åh, den tuffa skivan!". Detta uttrycker faktiskt det mesta jag vill säga. Ni förstår, även om jag gillar samtliga av bandets skivor är det inget snack om saken: "Left Hand Path" är Entombeds tuffa skiva. Låten med samma namn är dessutom fortfarande den bästa svenskarna någonsin skrivit.
Innan en konsert frågade Alex Hellid mig vilken skiva jag gillade bäst. När jag svarade "Left Hand Path" log Alex brett och sa "Du lär bli nöjd ikväll.". Det blev jag.

6. Dissection - Reinkaos (2006)
Det här lär säkert få en och annan fjortis med true-komplex att posta mordiska kommentarer, men det får vara värt det. Ledsen, pojkar, "Reinkaos" ÄR Dissections bästa skiva. Inte för att jag inte älskar "Somberlain" och "Storm of the Light's Bane" (vem gör inte det?), men "Reinkaos" är inte bara en av de bästa death metal-skivorna någonsin, utan även en av de bästa skivorna någonsin. Jag ska göra mitt bästa för att förklara varför.
Dissection är ett väldigt ovanligt band i bemärkelsen att de bara gett ut perfekta skivor. Du kan ta skalpellen och dissekera (dakka-dum-dish) skivorna ner till minsta beståndsdel, men du kommer inte att hitta ett enda fel. Vi talar sann perfektion här.
"Reinkaos" höjer sig dock en nivå över sina föregångare. Om de störtsköna heavy metal-vibbarna inte övertygar dig, så begrunda det faktum att varenda låt på skivan redan är en odödlig metal-klassiker. Förstår du inte det gillar du inte musik.

5. Exhumed - Anatomy is Destiny (2003)
Listans stora överraskning? Kanske det, men vi talar trots allt om en digiutvecklad version av Carcass, komplett med influenser från klassisk thrash och dräpande bra riff. Föreställ dig en pansarbataljon av berusade zombier som medelst tanks desginade av Leatherface leker blitzkrieg i Kalifornien. Så låter den här skivan. Ren och skär briljans.

4. Repulsion - Horrified (1986/1989)
Innan Morbid Angel, innan det ens fanns något som kallades death metal så föddes ett monster i Flint, Michigan. Repulsion var inspirerade av bland annat Discharge och Celtic Frost, och deras målsättning var att spela jävligt rått och jävligt snabbt. 2010 är Repulsion definitivt inte snabbast, men de är fortfarande råast.
Att lyssna på låtar som "Slaughter of the Innocent" och "Black Breath" är ungefär som att få tänderna utsparkade och gilla det. Musik som får dig att vilja dricka bourbon, rulla dig i radoaktivt avfall och mosha med Frankensteins monster.

3. At the Gates - Slaughter of the Soul (1995)
Även om skivan egenhändigt gett upphov till en av metallens mest bedrövliga subgenrer går det inte att förneka att den är ett mästerverk. Redan när "Blinded by Fear" drar igång efter det klassiska sprakande introt så reser sig håren på armarna. Det är intensivt, innerligt och mördande bra.
Kanske den bästa svenska skivan någonsin.

2. Morbid Angel - Altars of Madness (1989)
Jag vet knappt var jag ska börja. Vad sägs om att "Altars of Madness" är den enskilt mest betydelsefulla skivan för den underbara musikgenre som kallas death metal?
Gör dig själv en tjänst och glöm resten av bandets skivor, "Altars of Madness" har allt du behöver. Detta är innan Trey Azagthoth gick vilse i de ekvilibristiska gitarrsolonas labyrint, innan tönten Steve Tucker tog över på sång. Morbid Angel var unga, hungriga och kan knappast ha anat att de skulle skriva musikhistoria. Varenda låt på den här skivan besvarar frågan "vad är death metal?". Säger "Chapel of Ghouls", "Maze of Torment" och "Evil Spells" dig något? Om inte vill jag att du omedelbart slutar läsa och går och köper dig ett exemplar. Annars gillar du inte dödsmetall.
Varför är då inte "Altars of Madness" på första plats, undrar du?

1. Autopsy - Severed Survival (1989)
"Den fulaste musikaliska visionen som någonsin förevigats på skiva" skrev en användare på sidan www.metal-archives.com, och han har rätt. "Severed Survival" är rutten, ful och alldeles underbar. "Dödsmetallens ruttnande vilddjur" kallar sig bandet själva, och det är en träffande beskrivning. Kan du tänka dig en varelse som lever i kloakerna under en gammal kyrkogård, och lever på likdelar och exkrementer? Autopsy är det monstret.
I skrivande stund lyssnar jag på öppningsspåret "Charred Remains" och jag känner mig ungefär som Frank i Hellraiser måste ha gjort ögonblicket innan hans kropp slits sönder av kedjor. "Severed Survival" är den skivan som varit absolut mest betydelsefull för mig som musiker. Den är fulheten i ljudform och jag älskar den.

Fatality går på bio: Harry Potter and the Deathly Hallows part 1

2010-11-21T04:39:00.000-08:00

Fatality har under helgen beskådat den sjunde och näst sista delen i Harry Potter-serien. Filmen är förstås en stor kassako för Warner Brothers och kommer att ses av alltifrån inbitna fans till fnittrande tonårsflickor. Fatality väljer därför att fokusera på det viktigaste: nörderiet.

Slutstriden nalkas. Dumbledore är död, ministeriet är svagt och Mörkrets Herre är starkare än någonsin förr.
Filmen börjar starkt. Harry tar farväl av skrubben under trappan, Hermione raderar sig själv från sina föräldrars minnen och Snape gör storstilad entré på Malfoy Manor, där Voldemort har samlat sina dödsätare för en trevlig liten pratstund. Inledningen för nästan tankarna till den storstilade öppningen i första X-men-filmen.
Därefter ökar tempot. Vi bjuds på en intensiv jaktscen, förräderi och ett plötsligt dödsfall. Första timmen av filmen har egentligen allt. Hisnande action, spänning, makalösa specialeffekter, gåtor och mysterier, samt förstås en och annan oneliner från en viss rödhårig tonårskille med talfel.
Sedan begår filmen dramaturgiskt självmord. Tempot saktas ned till den milda grad att filmen tycks vada fram i havregrynsgröt, och under en längre tid händer det praktiskt taget ingenting. Filmskaparna har här tyckts glömma att det är storfilm det handlar om, och försöker istället göra en naturfilm. Lagom till den elfte episka landskapvyn börjar jag fundera över huruvida jag tittar på Discovery.
Fram mot slutet räddar man det hela med horrorkrux-spökerier från helvetet, mer action och en animerad sekvens som är en klockren blandning av Tim Burtom och Guillermo del Toro.

Bristerna till trots ska det dock sägas att filmen har sina styrkor. Snatchers, dödsätarnas egna Gestapo, var i boken ganska intetsägande, men har här utformats som något slags postapokalypsgäng (se bilden). Deras karismatiske ledare Scabior spelas av ingen mindre än Nick Moran, bättre känd som Eddy i Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Utspökad till oigenkännlighet hade han lätt passat in som skurk i klassiska The Crow.
Specialeffekterna är makalösa. Husalfen Kreacher är så levande att man baxnar och tidgare nämnda horrorkrux-effekt är bland det coolaste på länge.
På skådespelarsidan ska det också nämnas att Bill Nighy dyker upp som Rufus Scrimgeour, vilket förstås är otroligt coolt.

Allt som allt är det långtifrån den bästa, men absolut inte heller den sämsta av filmerna. Man håller sig borta från magplask i stil med balscenen i Goblet of Fire, och det finns trots allt en hel del att hämta här.

7/10.

Välkommen till Rymdimperiet

2010-10-11T14:39:00.000-07:00

Så har det blivit ett längre uppehåll igen. Den här gången har jag dock en bättre ursäkt än senast. Jag har nämligen börjat arbeta för Rymdimperiet.
Alla ni aspirerande skurkar som just kissade på er av upphetsning kan dock vara lugna. Det är inte alls lika glamoröst som man skulle kunna tro.

Välkommen till Rymdimperiet. Vad kan jag hjälpa dig med?
- Jo, jag skulle vilja säga upp min blaster.
Jaha, det var tråkigt att höra. Varför är du missnöjd?
- Man träffar aldrig det man skjuter på, bedövningsfunktionen kan inte ens knocka en jawa och jag har 77:ans modell, så den låter fjantigt också.
Mmm, jag förstår. Tyvärr kan jag se här att du har fem månaders bindningstid kvar på ditt abonnemang. Däremot kan du uppgradera till ett blaster rifle. Om du binder dig på 24 månader slipper du startavgiften och avgiften per skott blir endast 0,39 krediter.

Inte för att jag klagar. Vi har trevliga lokaler på Dödstjärnan, det är bra provision och rekryterar vi tillräckligt många nya lojala anhängare så bjuder Lord Vader på fika. Livet kunde varit sämre.

Gravskändning på Öland

2010-08-19T11:49:00.000-07:00

Mitt band, Grave Defiler, uppträder live på Öland Death Crust Doom i Färjestaden den 11:e september. Vi utlovar en rejäl dos rutten death metal med tillhörande makaber scenshow. Den som vågar kan provlyssna en låt här.

Information om Öland Death Crust Doom finns att läsa här.

Vi ses!

Konsolmagi

2010-08-14T15:56:00.000-07:00

En generös vän förbarmade sig över mig och min hustru, och vi har blivit med xbox.
Jag har nu tillbringat ett par veckor med denna fantastiska maskin, och det känns ungefär som när man var tolv år och ens Drakar & Demoner-karaktär hittade det där magiska svärdet.

De medföljande spelen lämnade en del att önska. Att spela Trivial Pursuit på xbox 360 kan väl liknas vid att spela Lilla Snigel på en Steinway-flygel. Följaktligen laddade jag hem ett antal demos via xbox live.
Batman: Arkham Asylum utsågs till vinnare och jag begav mig till Game. Arkham Asylum visade sig dock vara slut, och valet föll istället på The Darkness.
The Darkness baseras på hyfsade serietidningen från Top Cow, men i svenska Starbreezes regi förvandlas konceptet till någonting helt fantastiskt.
Efter att ha skjutit stora hål i New Yorks undre värld, ätit hundratals mänskliga hjärtan och blivit skrämda från vettet av Mike Patton, blev jag och antihjälten Jackie slutligen belönade med en rejäl pyrrhusseger. Ouch.

Nu har jag spelat igenom drygt 40 procent av Arkham Asylum och det finns egentligen bara en sak att säga: I'm Batman!

13

2010-07-05T17:15:00.000-07:00

Målet att skriva minst ett inlägg i månaden gick åt skogen. Precis som Batman och Mumien är jag nu dock tillbaka.

Listor är roligt. Jag hade tänkt skriva en lista med universalsanningar, men eftersom det enligt min blivande hustru inte finns någonting sådant kommer nu istället tretton påståenden med extremt hög sanningshalt.

1. Döden går inte i dur.
2. Katten är människans bästa fiende.
3. Någon borde ha gett Håkan Hellström arsenik när han bad om det.
4. Skräckens mästare heter Joe Hill.
5. Meningen med livet är varken 42 eller en låt med Disturbed. Det är ostmackor. 42 är dock numret på Agent Mulders lägenhet. Alltid något.
6. Seasons in the Abyss framför Reign in Blood.
7. Det finns inga jordugglor.
8. "Hadouken!" är hårt, "Get over here!" är hårdare, "Aboltarej!" är hårdast utav allt.
9. Ett band vars namn utläses His Infernal Majesty borde handla om Hin Håle, inte vara föremål för Bam Margeras homoerotiska fantasier.
10. Drakarna dog när Trudvang flyttade till internet.
11. Det är alltid soligt i Philadelphia.
12. Gravskändare gör sig bra i din stereo.
13. Mortal Kombat-tårta på bemärkelsedagen is the shit!

Minst tre plattor

2010-04-22T05:51:00.000-07:00

Igår fick jag tillbaka en gammal Månadens Marvelhjälte-affisch som suttit på Mindless Gaming-kontoret. Den föreställer en glatt leende She-Hulk i aerobicskläder. Hon joggar fram längs med gatan och bär samtidigt på en liten scen med ett band som spelar. Det hela för tankarna till Kylie Minogues Locomotion-video och Göran Rydhs bedrövliga hitlåt Keep On Jogging.

På vägen hem från Konsum diskuterade jag och några vänner hur mycket som krävs för att få She-Hulk packad. Någon trodde att alkohol kanske är hennes akilleshäl, medan jag själv mer var inne på spåret att hon skulle kunnat supa hela Augustibullerfestivalen under bordet. Vi gjorde det enda rätta och bestämde oss för att konsultera 118100.

Fråga:
Hur många starköl krävs det för att supa She-Hulk under bordet?

Svar:
118100 tror att She-Hulk klarar av en hel del. Troligtvis kan hon supa de flesta under bordet. Vi tror att hon pallar minst 3 plattor starköl innan hon segnar ihop.

118100, med detta svar är allting är förlåtet. Trots att ni tycker att Sub Zero är grymmast i Mortal Kombat är det bara att medge; det finns få bättre sätt att spendera 18 kr.

Våld är sexigt

2010-03-22T05:21:00.000-07:00

När jag var omkring 9-10 år satt jag och en klasskompis klistrade framför hans Amiga på Hanellsgatan i Kalmar. I rollen som en medeltida riddare utsänd av druiderna tog vi oss an troll och annat otyg i brutala strider som inte liknade något annat. Vi hade upptäckt Moonstone.
Moonstone: A Hard Days Knight fick Golden Axe att likna Bolibompa. Även om svårighetsgraden var fullkomligt skoningslös tjöt vi av förtjusning varje gång en balok (ett slags storkäftat troll) hoppade på vår stackars riddare och förvandlade honom till en sorglig blodpöl.
Spelet hade dessutom en multiplayer-funktion där man fick möjligheten att duellera med varandras riddare. Street Fighter II hade visserligen redan gjort sitt intåg och pvp-fighting var i sig inget nytt, men det var något speciellt med riddare som stred med svärd och kastknivar.

Ett par år senare var det dags för skolresa. Hela årskurs 6 skulle resa till Hornsjöns pensionat på Öland, bo i stugor och vara klämkäcka ute i naturen. Jag och mina vänner hade smugglat med en tv, ett SNES och Mortal Kombat.
Vi lämnade inte stugan annat än om vi var absolut tvungna. Vi hade viktigare saker för oss. Det fanns specialare att lära sig, uppercuts att utdela och polare att spöa. Alla hade förstås sin egen favoritkaraktär som de strävade efter att bemästra. Min favorit? Nu precis som då är svaret givetvis Lord Raiden.
Hur kan man annat än älska en snubbe som iförd rishatt kastar blixtar, teleporterar och på bästa Stålmannen-manér slungar sig själv mot motståndaren som en mänsklig torped? De som känner mig har lärt sig att frukta Raidens gallematiasartade stridsrop (jala-jala-penos!).

Nu är God of War-serien inne på sin tredje del (om man inte räknar avstickaren för PSP). Den mäktige krigaren Kratos är visserligen långt mäktigare än sina anfäder Moonstone-riddarna, men egentligen gillar jag God of War av exakt samma anledningar som jag en gång älskade Moonstone. De är storslagna äventyr som är våldsamma och blodiga för sakens skull.
Brutalt underhållningsvåld är ett självändamål. Jag och alla andra miljoner som tillsammans med Kratos respektlöst slagit, sprättat och huggit oss fram genom den grekiska mytologin kan vittna om detta. Man kan helt enkelt inte låta bli att dra på smilbanden när Teseus skalle spricker med ett tillfredställande kras.
Litteraturvetaren i mig kan dock inte låta bli att hoppas på att en balok ska landa i huvudet på den idiot som kom på idén att göra ett actionspel av Dantes Inferno.

Idioti

2010-02-18T09:05:00.000-08:00

Under morgonens toalettbesök läste jag en Rex Rudi-stripp i sorgligt hädangångna Nemi. En skivbolagsdirektör konstaterar att musikbranschen måste anpassa sig till tiden med fildelning och nedladdning. Rutan därpå fimpar han sin cigarr och skjuter skallen av sig.
Oavsett vad upphovsmannens avsikt må ha varit så fick strippen mig att inse att det finns vissa tankar jag måste få ur mig, innan jag likt Thunder från Big Trouble in Little China blåser upp till en stor ballong av ursinne och exploderar i en kaskad av kött och benflisor.

Ja, du gissade rätt - bloggens första inlägg handlar bland annat om nedladdning och orsaken till min ilska kan enkelt sammanfattas i denna princip:

Varför betala för något när man kan få det gratis?

Om du resonerar så och varken är totalt osympatisk eller saknar grundläggande uppfattning om rätt fel, bör du ta dig en rejäl funderare över vad ditt tankesätt innebär i praktiken. Du och dina likasinnade bidrar nämligen till att allvarligt skada de branscher vars skapelser ni påstår er älska.

Idag är olovlig nedladdning brett accepterat och ses som något lika självklart som att fattiga studenter struntar i att betala tv-licensen. "Jag har alla deras skivor" betyder numera att man tankat hem en diskografi från Piratebay och senast häromveckan berättade en ung rollspelare för mig stolt att hon hade allt till Vampire the Masquerades revised-utgåva... på PDF.
För många unga är Rickard Falkvinge någon slags modern Robin Hood och att piraterna är rebeller som kämpar mot det ondskefulla Imperiet. Är det vad ni ser er som, frihetskämpar?

Vakna upp för fan. Tror ni på allvar att branscherna uteslutande består av jättar som EMI och Sony? Speciellt i smalare branscher som hårdrock och rollspel består marknaden framförallt av småaktörer. Ja, företag som Nuclear Blast och Wizards of the Coast dominerar marknaden, men den fantastiska mångfald som finns har ni småaktörerna att tacka för.

Jag har själv den stora glädjen att skapa och ge ut både musik och rollspel.
Jag och mina kollegor på Mindless Gaming drivs inte av något större vinstintresse. Det är passionen för spelen som är vår drivkraft. Som inbitna nördar vill vi dela med oss av våra visioner till andra inbitna nördar. "By gamers for gamers" som Interplay (RIP) hade uttryckt det.
När jag nämnde våra priser för en affärsman på betydligt högre nivå tittade han frågande på mig och utbrast "Varför tar ni inte ut mer? Era priser kan ju omöjligt ge någon vinst.". Jag svarade att det inte går, och sorgligt nog är det sant - folk är inte villiga att betala mer.
På vårt lager i ena delägarens lägenhet (vi var tvungna att säga upp kontoret) ligger hundratals exemplar av ett spel som vi verkligen trodde på. Ett spel som blivit framröstat av Sveriges rollspelare till årets spel och som är omåttligt populärt på konvent. Ett spel som redan innan det gavs ut hade en bred fanbase. Ett spel som inte säljer trots att det nu säljs för hälften av ursprungspriset.

Samtidigt som man gnäller över att Sveriges rollspelsbransch ligger i koma så underminerar man branschen genom att inte köpa böcker. Hur fan ska man kunna få ut nya produkter om man inte ens får in tillräckligt med pengar för att kunna finansiera tryckkostnaden? Vad tycker ni att vi ska göra - hälsa på hos filmkritikern och utvikningsbruden och hoppas på att vinna storkovan på lyckohjulet?

Om föreställningen att en typisk skivbolagsdirektör är en fet medelålders man med flådig kostym och guldskivor på väggen (som i ovan nämnda seriestripp) är långt bort ifrån verkligheten, så är det eoner (bazinga) bort ifrån verkligheten vad rollspelsbranschen beträffar.
Vet detta; att publicera rollspel i Sverige är kostsamt snarare än lönsamt. De flesta konstruktörer drar sig för att åka på konvent eftersom man inte ens säljer tillräckligt bra för att bekosta resan.

I mitt band säljer vi våra skivor för en symbolisk summa som inte ligger många kronor över självkostnadspris. Samtidigt bekostar vi saker som studiotid och artwork själva.
Ändå hör det till vanligheterna att folk inte är intresserade av att köpa en skiva, trots att de uttryckligen sagt att de gillar musiken. Någon kan komma fram till mig och säga "Jag hörde din skiva hemma hos xxx. Det lät jävligt bra!", men när man frågar om de vill köpa ett ex får man ett "Nej, det är lugnt." tillbaka.

Det är inte konstigt att många skapare tappar lusten. Det är nämligen enormt förödande att inte få något tillbaka när man ser att det trots allt finns ett stort intresse.

Ska man verkligen själv behöva betala för att underhålla andra? Tala om efterblivet...