Jag är av åsikten att Armageddon är det senaste spelet i serien (Fatality dementerar: Det finns ett nextgenspel som bär seriens etikett, men det är INTE ett Mortal Kombat-spel!), och recensionen skrivs med denna utgångspunkt. Med detta sagt så kör vi. FIGHT!
NetherRealm Studios Mortal Kombat är - liksom resten av seriens titlar - utvecklat av visionären Ed Boon (vapendragaren John Tobias är ute ur leken sedan länge), och det märks. Spelet är på många sätt en återgång till rötterna. Den största nyheten är förmodligen att man valt att återvända till 2D. Detta är ett mycket klokt val då de senaste spelens 3D-element kändes påklistrat och ärligt talat ganska onödigt. Karaktärerna är dock fortfarande i 3D och ser helt fantastiska ut.
Karaktärsgalleriet består av de klassiska kämparna från 1:an, 2:an och 3:an, med ett par tillägg i form av gömda karaktärer. Det märks att NetherRealm har jobbat hårt med karaktärernas identitet, och varje kämpe känns verkligen unik den här gången. Vissa står förstås ut som extra bra, men det är skönt att se att mer skiljer karaktärerna åt än bara färgen på deras kläder. Viktigare ändå är att samtliga kämpar är riktigt spelbara i detta spel, till och med den traditionellt ospelbara Sheeva.
Det jag eventuellt kan invända är att vissa karaktärer, så som Shang Tsung och Sektor, inte direkt har några kombos och därmed är väldigt låsta vid sina specialattacker. Detta är dock en petitess i sammanhanget då detta vägs upp med extra mäktiga specialare. Balans är nyckelordet här.
Mortal Kombat är även först i fightingspelhistorien med att ha ett bra story mode. Ja, du läste rätt - spelet har ett story mode som inte suger. Historien tar vid i slutet av Armageddon. Raiden vrider tillbaka tiden i ett försök att stoppa Shao Kahn. Detta är väldigt fiffigt, då det ger utvecklarna en möjlighet att inte bara berätta om historien, utan återuppfinna den från början. NetherRealms har tagit en väldigt stor hänsyn till klassiska fakta, men samtidigt har man lekt med koncepten och kastat runt allt lite.
I story mode spelar du olika karaktärer genom kapitel bestående av fyra fighter vardera. Vi bjuds på en hel del ostig dialog, maffiga filmsekvenser och fler än en chockartad överraskning.
Gameplay är mästerligt utformat och vansinnigt underhållande. Spelet är både nybörjarvänligt och skicklighetsfrämjande, och lyckas därmed tillfredställa såväl casualspelare som hardcorefans.
En nyhet är de gruvliga röntgenattackerna där du bokstavligt talat ser ben brytas och vävnad slitas sönder.
Det finns ett vanligt arkadläge, där du kämpar dig upp för en stege hela vägen mot Shao Kahn. Det finns även co-op, och tacka gudarna för det (Det är ta mig fan löjligt att det skulle dröja elva år efter Tekken Tag Tournament innan någon insåg att co-op i fightingspel är en bra idé.). Tag team-läget är väl genomarbetat och väldigt underhållande. Du kan exempelvis göra tagkombos med din spelpartner. Det känns nytt och fräscht.
Klassiska fatalities är tillbaka, och borta är det lama "create a fatality"-systemet från Armageddon. Gamla favoriter som Kanos hjärtslitande manöver (hepp!) är med, men samtidigt har man varit väldigt kreativ med våldsamheterna.
Spelets grafik är bländande på ett ganska underligt sätt. Min svåger beskrev den som subtil. Att använda ett ord som subtil i sammanhanget Mortal Kombat låter kanske lustigt, men faktum är att det stämmer ganska bra. Karaktärerna är utsökt detaljerade, och de olika nivåerna är otroligt coola och i vissa fall rentav vackra.
Som ni märker älskar jag det här spelet. Det enda jag egentligen har att invända är att Shao Kahn är riktigt dåligt designad. Omkring hälften av hans attacker är oblockbara, han blir inte "stunnad" när man slår honom och hans röntgenattack tar ca 75% av livmätaren. Att vinna eller förlora mot Shao Kahn är inte så mycket en fråga om skicklighet, utan det hela är mer som ett enda stort lotto. Kejsaren stannar nämligen upp ibland för att skratta ondskefullt på bästa Skeletor-manér eller för att tala om att du suger. I dessa lägen är det fritt fram att sätta in en attack, och detta innebär att frekvensen av dem i mångt och mycket styr hur väl det kommer att gå.
Den förhatliga Shao Kahn till trots ska det dock sägas att Boon inte bara har gjort det igen, utan han har skapat vad som förmodligen är det bästa fightingspelet någonsin. Köp eller dö!
