måndag 24 juli 2017

Gamle långnäsa

Året var 1993. Efter att ha medverkat på Emperors demo "Wrath of the Tyrant" och den efterföljande självbetitlade EP:n bestämde sig Håvard "Mortiis" Ellefsen för att byta inriktning. Istället för black metal var det av en för undertecknad oklar anledning dags att klädd som svartalf börja ägna sig åt dark ambient istället. Och tur är väl det. Oavsett vad man tycker om hans egen musik är det tveklöst så att Mortiis har haft en oerhörd inverkan på hur dark ambient-genren ser ut idag - inte minst om man talar om dark ambient med fantasytema.
Idag finns det en hel subgenre som jänkarna försett med det lite lökiga namnet dungeon synth. Denna subgenre kan härledas till hur Mortiis lät mellan 1994 och 1999, det vill säga den klassiska perioden innan Håvard återigen bestämde sig för att det var dags för en helomvändning och från och med "The Smell of Rain" 2001 började spela industrirock och electro istället.


Det finns vitt skilda åsikter om klassiska Mortiis. Många anser att det är omusikaliskt eller rentav talanglöst. Själv är jag av en helt annan uppfattning. Som gammal rollspelare har otaliga spelsessioner avverkats till tonerna av framför allt "The Stargate" och compilationskivan "Crypt of the Wizard". Att höra någon av dessa skivor (i synnerhet den sistnämnda) transporterar mig mentalt omedelbart till djupa skogar och dimhöljda berg. Nostalgi är absolut en faktor här, men det handlar om mer än så.
Under 90-talet hade Mortiis en enorm känsla för stämning och enkla men effektiva melodier. Denna känsla gjorde sig även påmind i hans sidoprojekt utgivna på hans egen etikett Dark Dungeon Music som han startade efter han 1995 flyttat till Halmstad, men framträdde som allra tydligast på skivorna under eget namn.


Senare hälften av 90-talet spelade jag mängder med Drakar & Demoner till tonerna av klassiska Mortiis. Idag spelar jag Dungeons & Dragons-kampanjen Curse of Strahd med ett gäng födda mellan -79 och -90. En av skivorna som brukar gå i bakgrunden är "Crypt of the Wizard", och den fungerar precis lika bra fortfarande. Händelsevis spelar vi även Hate Forests demo "Temple Forest" och Sequestered Keeps "The Fortress in the Timeless Fog", två av alla dessa dungeon synth-kasetter som så uppenbart aldrig hade funnits om det inte vore för Håvard Ellefsen.
Jag förstår varför Mortiis klassiker kan upplevas som lite taffliga idag, men de har sin obestridliga charm. "Det är omöjligt att värja sig emot", som Sundsvall träffande uttryckte det vid någon tidpunkt. Sedan var killen utspökad som en black metal-svartalf - hur grymt är inte det?

fredag 30 juni 2017

I, the Necrospiritual

Det var i slutet av 90-talet som jag hörde "Albino Flogged in Black" för första gången. Det var i ett tämligen obskyrt sammanhang med en liveversion av lokala gothbandet Medicine Rain. Låten passade inte riktigt in med bandets övriga material och jag lärde mig snart att det var en cover. På denna väg upptäckte jag "Necrospirituals", en av svensk musikhistorias största kultplattor.
"Necrospirituals" är gotiskt färgad doom med ett väldigt särpräglat sound. "Mörkt och olycksbådande" kan väl sägas om var och varannan Black Sabbath-influerad doomplatta, men Stillborn hade något särskilt på den där skivan. Delvis handlade det om Kari Hokkanens ikoniska sångstil, men även om en hotande ondskefull underton som fanns på många låtar.
Just "Albino Flogged in Black" må vara bandets mest kända låt, inte minst på grund av covers av bland annat Paradise Lost och Entombed. Den verkliga juvelen på skivan är dock "I, the Stillborn", som med sin demoniska refräng är betydligt mer evil än lejonparten av all black metal.


Efter "Necrospirituals" bytte Stillborn sångare och inriktning och blev till ett band som inte alls tilltalade mig lika mycket. "Necrospirituals" har dock alltjämt hängt med genom åren. I samband med att jag introducerade min hustru för skivan förra året kollade jag upp Stillborn på www.metal-archives.com och satte nästan ölen i halsen. Inte nog med att bandet listades som aktiva, det var dessutom med originalsättningen, inklusive Kari Hokkanen på sång och bas.
Jag letade upp trummisen Peter Asp på Facebook och frågade honom om det verkligen stämde. Han svarade att de börjat repa igen och inte nog med det - de höll dessutom på att spela in en ny skiva. Jag gav mig genast ut på nätet för att sprida nyheten och Necrospirituals-fansen blev förstås lika entusiastiska som jag var. Sedan dess har vi bara kunnat vänta. Tills nu.
Stillborn släppte för några timmar sedan en musikvideo, singeln "Lorelei" från den kommande plattan "Nocturnals".


Med den här låten har mina förväntningar inte bara infriats, de har överträffats. Tungt och nattsvart med en ondskefullt mässande Kari Hokkanen låter Stillborn 2017 förvånansvärt likt hur de gjorde på "Necrospirituals" för 28 år sedan. Jag kunde inte vara mer nöjd.
"Nocturnals" släpps på Sound Pollutions etikett Black Lodge. Missa den på egen risk!

tisdag 13 juni 2017

Holy guacamole, Batman!

Adam West, självaste Läderlappen, dog häromdagen 88 år gammal. Kidsen idag känner honom säkert bäst som borgmästaren i Family Guy, men för mig (och säkerligen många läsare) är han såklart mest synonym med rollen som Batman i tv-serien från 60-talet.
Alla som känner mig vet att jag är ett stort Batman-fan, och 60-talets Batman är egentligen en bedrövlig tolkning. Den är komiskt vinklad, sanslöst fånig och helt respektlös mot källmaterialet. Samtidigt är det just dessa saker som gör den lysande - inte som Batman-tolkning, men som underhållning överlag. Faktum är att när det kommer till rent underhållningsvärde kan få saker toppa gamla Läderlappen.


Långfilmen som kom 1966, mellan säsong 1 och 2, inleds med följande textmeddelande:

"To lovers of adventure,
lovers of pure escapism,
lovers of unadulterated entertainment,
lovers of the ridiculous and the bizarre...

To funlovers everywhere...
This picture is respectfully dedicated."

Detta har för mig blivit ett slags motto som präglat mycket av mitt eget skapande. Det är min fasta uppfattning att ett verk inte behöver någon annat syfte än att vara underhållande. Action! och samtliga tillbehör och artiklar som skrivits för spelet har exempelvis skapats enligt denna filosofi. Spelet strävar varken efter att ge dig några nya perspektiv eller utveckla dig som person, det försöker bara ge dig och några vänner ett par garv och en trevlig kväll.
Missförstå mig rätt, jag uppskattar absolut saker som berör en på ett djupare plan, som känns hela vägen in i märgen. Ge mig Paradise Lost, Slakthus 5, en Herzog/Kinski-film. Må det gälla musik, litteratur eller film - jag älskar den typen av upplevelser. Men inte hela tiden. Ibland vill jag bara koppla av. I det sammanhanget erbjuder Adam West och dynamiska sidekicken Burt Ward ett umärkt alternativ.


Jag minns än idag hur jag som barn brukade titta på tv-serien med farsan. Vartannat avsnitt hade sin skurk, det kunde vara en gravt förvanskad version av klassiska skurkar som Joker, Penguin eller Riddler eller någon pajas påhittad specifikt för serien (vad sägs exempelvis om Vincent Price som den äggfixerade skurken Egghead?). Avsnitt ett slutade med att den dynamiska duon hamnade i någon form av löjligt utstuderad fälla, som en gigantisk tekopp som långsamt fylls med kokande vatten, och avsnitt två började med att de undkom, oftast med hjälp av någon manick som Batman påpassligt hade i bältet. Det var i princip hela receptet.
Särskilt minns jag just ovan nämnda långfilm. Den innehåller bland annat den mytomspunna scenen där Batman undkommer en haj genom att spraya den med batspray, varpå hajen faller ner i vattnet och exploderar. Jag måste ha sett den tiotals gånger som barn, men den är minst lika underhållande än idag.

För mig representerar Adam West allt detta. Han är såväl en påminnelse om att allt inte behöver vara så jävla allvarligt jämt som en viktig del av mina barndomsminnen.
60-talets Batman rekommenderas EJ för den som vill ha en bra Batman-upplevelse, men absolut till alla som bara vill bli underhållna för en stund. Ingen vill väl riskera att missa det här?


onsdag 10 maj 2017

Skivåret 2017 del 2

Jag inledde 2017 med att skriva om mina förväntningar inför det pågående skivåret (se här) och eftersom lejonparten av de omnämnda skivorna redan är släppta tycker jag att det är på sin plats med en uppföljning. Det känns som att året har börjat riktigt bra, och de skivor jag har haft ögonen på har i de flesta fall rentav överträffat förväntningarna.

Först ut var Kreators "Gods of Violence", som släpptes i slutet av januari. Jag är inte ordentligt inlyssnad på skivan ännu, men det är tydligt att den storhetstid som inleddes med "Violent Revolution" fortfarande pågår. 
Avstampet från föregångaren "Phantom Antichrist" är inte särskilt stort, det är fortfarande ilsken thrash metal i världsklass med starka melodiösa inslag och fantastisk produktion. Kreator kommer inte riktigt upp i den kvalitén de hade på "Enemy of God", men det säger egentligen inte särskilt mycket, då jag inte skulle tveka att ha med den plattan på min topp 20-lista över bästa metalalbumen någonsin. "Gods of Violence" är av allt att döma ännu en riktigt habil skiva från thrash metal-genrens nuvarande giganter.


Body Count har skärpt till tonen på "Bloodlust" som släpptes den sista mars. Slayer-influenserna märks tydligare än vanligt och albumet är det hårdaste på länge. Istället för det sedvanliga gangstertrollandet levererar Ice-T dessutom några riktigt förbannade, samhällskritiska texter. "No Lives Matter" känns som en av Body Counts mest relevanta låtar genom tiderna och "Black Hoodie" genererar några bonuspoäng för den snygga passningen till KRS-One.


Att Nergal från Behemoth skulle ge sig in på country och blues är inte precis något jag hade förväntat mig, men med Me and that Man är det precis vad han har gjort. Som om det inte vore nog gör han det dessutom riktigt kompetent.
"Songs of Love and Death" släpptes den 24:e mars. Det är ett förvånansvärt bra album. Svärtad americana där jag hör spår av såväl outlaw country som Nick Cave & The Bad Seeds. Precis som med Tiamats bästa album går stämningen som en röd tråd genom hela skivan även om innehållet egentligen skiljer sig rätt mycket musikaliskt. Varken Nergal eller vapendragaren John Porter är tekniskt duktiga sångare, men med den här typen av musik är det röstens personliga särprägel som räknas och i det avseendet lämnar duon inget att önska.
Undantaget "Better the Devil I Know" med den irriterande wailande körtjejen är "Songs of Love and Death" en varierad skiva som håller bra rakt igenom. Årets överraskning såhär långt!


Årets hittills bästa skiva är Ghoultowns fjärde fullängdare "Ghost of the Southern Son" (se mitt tidigare inlägg för bakgrunden). Bandet fortsätter glädjande nog trenden med att bli bättre för varje släpp. "Life After Sundown" var en riktig höjdare, men Lyle Blackburn fortsätter att utvecklas som låtskrivare och GOTSS är en sådan sällsynt skiva där varenda låt får en att tänka "ah, gutt, det är den här!".
Ghoultowns unika sound, blandningen mellan skräckdoftande punkrock och tongångar från spaghettivästern, är intakt sedan starten 1999, men aldrig har det kommit till sin rätt så som här. Albumet har väldigt bra pacing rakt igenom. Bandet växlar mellan stämningsfulla västernpartier, ösiga snabba låtar, tyngd och lugnare atmosfäriska spår där gothvibbarna blir mer framträdande. Finalen är den storstilade Ennio Morricone-hyllningen "Vanishing Riders", där visslingen sakta tonar ut medan banditerna rider bort i solnedgången.
Jag älskar varenda låt på skivan, men skulle jag vara tvungen att välja en favorit blir det i nuläget ödesmättade, storslagna "Black on Black" där Lyles doomrötter gör sig påminda. "I am the Night" är hursomhelst låten som valts ut för en musikvideo.


Beträffande Snowy Shaws kommande soloskiva har vi fortfarande inga klara besked. När jag frågade Snowy direkt häromveckan pratade han mest om sitt barnmusiksprojekt Snömannen & hans vänner och svarade lite svepande att skivan förhoppningsvis kommer någon gång i september. Vi håller tummarna för det, Snowy!

Vi sätter punkt här och plockar upp tråden om jag upptäcker ett nytt intressant släpp (eller Snowy får tummen ur). På återseende.

söndag 23 april 2017

I ain't afraid of no Great Old One

"Ok, squid face, I'm gonna make calamari out of you!"

Har du någonsin drömt om att se Ghostbusters ta sig an Cthulhu? Tack vare Netflix har du nu möjligheten att se "The Collect Call of Cathulhu", S02A32 av The Real Ghostbusters (felaktigt listat på Netflix som S01A41). The Real Ghostbusters är den animerade tv-serien från 1986 som bland annat är ansvarig för att Slimer är känd under just det namnet och fick Bill Murray att sura över att hans karaktär lät som Katten Gustav för att 18 år senare göra rösten till just densamme.
Det är en av de bättre animerade tv-serierna från 80-talet och den har ett underhållande manus med kvicka kommentarer som väl matchar tonen i den första Ghostbusters-långfilmen. De olika spöken och monster som Venkman och co ställs emot är som man kan förvänta sig oftast humoristiskt framställda och ger ett tramsigt intryck, men i "The Collect Call of Cathulhu" släpper serieskaparna loss fullständigt och öser på med så mycket Cthulhu att Trey Azagthoth blev rädd och gömde sig under sängen.


Varning för spoilers! Avsnittet börjar med att Necronomicon ställs ut på det lokala biblioteket. Kort därefter blir den stulen och utställningsledaren Clark Ashton (ding!) kopplar in Ghostbusters för att lösa fallet. Detta leder snart till en konfrontation med Spawn of Cthulhu i stadens kloaker. 


Ghostbusters, vars kunskaper om Cthulhu begränsas till serietidningar och pulpmagasin Ray läst som barn, bestämmer sig för att plocka in utomstående expertis och Venkman och Egon flyger till Arkham för att tala med den ockulta forskaren Alice Derleth (ding!). Alice följer med tillbaka till New York och tillsammans med Ghostbusters upptäcker hon Cthulhu-kulten som ligger bakom stölden av Necronomicon.
Jag vet inte om man kan föreställa sig hur egendomligt det känns att höra "Iä! Iä! Cthulhu fhtagn!" mässas i ett program som huvudsakligen riktar sig till barn, men det är ytterst märkligt, kan jag avslöja. I mötet med kulten avslöjar sig Alice som en besvärjerska och hon förvandlar ett monster till sten med hjälp av spellcasting på bästa Call of Cthulhu-manér.


Ghostbusters inser att kultens plan är att frammana Cthulhu själv och därmed orsaka världens undergång och deras enda hopp är en berättelse som Ray läst i ett nummer av Weird Tales. Hur det går ska jag inte avslöja här, men Venkman-citatet som inleder detta inlägg förekommer.

"The Collect Call of Cathulhu" rekommenderas till alla fans av Ghostbusters eller Cthulhu, och är obligatoriskt om man gillar båda. Det är en sällsynt lyckad crossover som lyckas balansera den lättsamma humorn från Ghostbusters och den kosmiska skräcken från Lovecraft med ett extremt lyckat resultat. The Real Ghostbusters lyckas behandla Cthulhu-inslagen med en respekt som gör att det aldrig förfaller till samma tramsiga nivå av inavlad nördhumor som idag med Munchkin eller Cthulhu som mjukdjur. 80-talet visar var skåpet ska stå. Igen.

fredag 21 april 2017

August modebloggar

Detta kanske är ett komiskt forum för att uttrycka en sådan åsikt, men jag har alltid funnit föreställningen att "bloggare" skulle vara en legitim sysselsättning rent löjeväckande. Enligt mig är bloggande något man gör, inte något man är. I absolut bästa fall är det en glorifierad fritidssyssla. Dock är jag förstås medveten om att det sedan ett drygt decennium tillbaka finns ett antal människor i Sverige som faktiskt försörjer sig på att blogga, likväl som människor som tjänar storkovan på att dampa sig framför kameran medan de spelar spel dåligt. Vad kan jag säga? Hatten av, ni har lurat systemet.

Ett särskilt fascinerande fenomen är modebloggare. Jag har förstås begränsade kunskaper i ämnet, men eftersom jag numera vet att Kenza är en modebloggare och inte ett monster i Dungeons & Dragons är jag såklart kvalificerad att uttala mig.
Ur mitt lekmannaperspektiv går det till såhär: du lägger upp lite bilder på dig själv och de kläder du har, skriver några rader om vilka polare du har träffat och hur ni hänger på stan och sen trillar det in massiv med sponsring och du får vara med i TV. Fantastiskt.
Jag är som alla vet en otroligt stilmedveten man, så jag tänkte jag skulle försöka mig på det här och se om jag kan få en del av kakan. Är ni beredda? Gårdagens look:


1) Crocker jeansjacka, köpt på Tradera för en hunka och färgad svart med textilfärg. Tygmärken köpta styckvis på nätet från världen över.
2) Necrophagia t-shirt. Kom i paket med "Whiteworm Cathedral", inhandlad från Osmose. Årets platta 2014, för övrigt. Kolla in den!
3) Voice of the Old Gods-munkjacka, inhandlad från Bioware Store för 20 dollar. Orsakar frågor om vad en "tevinter" är, inte helt olikt hur min gamla Tiamat-tröja fick arbetskamrater att undra varför jag älskade thaimat så mycket.
4) Cargo pants från New Yorker. Jag avskyr jeans, så att det här plagget är tillbaka i butikerna känns som en gåva. Själv var jag visserligen okej med att ha mjukbyxor 24-7, men min hustru är inget större fan av Floridadöds-looken.
5) Tvättäkta Converse-kopior, kamouflagemönstrade.

Och jag höll på att glömma, jag var varken på stan eller träffade några polare. Däremot blev jag irriterad på Danne från Grave Defiler för att han ringde och störde när jag spelade Mass Effect Andromeda.

Där har ni det! Om jag förstått saken rätt kommer läsarna, pengarna och jobberbjudandena att stå som spön i backen framöver.

fredag 14 april 2017

Påsk-Mustis

Avsnitt två av Fatality podcast har blivit rejält försenat, men istället för att stressa över det har jag bestämt mig för att tillämpa en CD Projekt Red-approach när det kommer till bloggen. Detta innebär att inlägg kommer när de är färdiga och så är det med det. Jag kan däremot försäkra er att ni som orkar hänga kvar och titta in då och då kommer att bli belönade.

Tills vidare önskar jag och Påsk-Mustis en ond och riktigt jävlig påsk...



fredag 24 mars 2017

Fredagsmonstrositet

Det har varit mycket att göra den senaste månaden och tyvärr har Fatality blivit lidande. Ett ynka inlägg har jag presterat, och då har dessutom avsnitt två av Fatality podcast blivit fördröjt av vissa tekniska klavertramp. Imorgon bitti sticker jag iväg till Stockholm för att se Mayhem framföra De Mysteriis, men innan dess vill jag bjuda på ett litet guldkorn från 1999 så att det händer något. Fredagsmys är överreklamerat - spana istället in Monstrositys musikvideo till "Destroying Divinity"!




För den som inte är bekant med Monstrosity kan nämnas att de är typisk Floridadöds i stil med exempelvis Deicide eller Malevolent Creation. Det är absolut kompetenta musiker vi har att göra med här, men jag håller dem inte som ett av de mer prominenta banden från Fort Lauderdale eller Tampa.


Det måste jag däremot ge dem, videon är i sanning en monstrositet. Den inleds med den gräsliga CGI-kyrkan från skivomslaget, fast man har tagit bort djävulsfiguren (alt. någon slags mörkeralv med hovar?) och hans änglaoffer på golvet. Det är precis sådär fult som datorgrafik bara kunde vara vid slutet av 90-talet och ger mig ytterst osköna vibbar av Hexen till Nintendo 64.


Sångaren Jason Avery verkar lida av någon form av genreförvirring då han valt en väldigt intressant utrustning med nitarmband och wakizashi. Kanske såg han Sighs tidiga bandbilder från Deathlike Silence-tiden och blev inspirerad eller kände han bara att det var dags att föra death metal till en ny nivå? Vi kommer troligen aldrig att få veta svaret..




Ett 90-talsfenomen inom såväl B-film som metalvideos var ett frikostigt användande av fula filter. I  "Destroying Divinity" bjuds vi på närbilder av Avery med ett festligt knarkfilter över. Jag törs inte sia kring vilken den önskade effekten var här, men helhetsintrycket gör mig hursomhelst åksjuk vilket ändå måste sägas är ganska evil.




På tal om evil sportar trummisen Lee Harrison en Cousin Itt-look som nästan tangerar Anders Schultz i Unleasheds video till "Before the Creation of Time".




Som om det inte räckte med det bjuds vi på inte mindre än två topless-solon! Med vattenfallet i bakgrunden frågar jag mig nästan om grabbarna inte ville vara lika tantsnusksexiga och manliga som Lorenzo Lamas i Renegade (på egen risk).




Hur eller hur är "Destroying Divinity" en ganska schysst låt, om än något slätstruken. Videon är definitivt av tvivelaktig karaktär, men den hittas snarare jämsides Benedictions "Down on Whores" på katastrofskalan än jämte Atrocitys "Blut". Greve Drakrulla är fortfarande jumbo. Skönt.

lördag 11 mars 2017

Onda skrapan

Jag är en stor konsument av bandtröjor och tygmärken, men börjar det inte gå lite överstyr med black metal-merchandise? Jag varken gillar eller följer Dark Funeral på Facebook, men ändå har mitt flöde på sistone varit nedlusat med en annons för bandets ondskefulla isskrapa.




Innan du hoppar in i bilen för att lyssna på lite smatter, smatter, Sataaan på vägen till jobbet ska du alltså bekänna din hängivenhet gentemot Mörkets Furste med den här demoniska biten hårdplast. Kom inte och tro att en fjollig kristen isskrapa från Biltema får jobbet gjort!


Att sätta sin logga på precis allting som bara går är förstås en stolt tradition som upprätthållits av bland annat Burzum. Greven är troligen inte nöjd förrän du sovit sött i dina Burzum-lakan, hoppar i dina Burzum-tofflor och hasar upp för att dricka morgonkaffet i Burzum-muggen.


Om du tycker att isskrapor och kaffemuggar är till för raggare och amatörer och söker ett mer förfinat alternativ så läskar Satyricon gärna med sina diaboliska vinglas. När du sitter på bästa Akercocke-manér och sipprar vin och ser pretentiös ut i en karmstol är dessa givetvis i ett måste!




Eller så skiter du i allt det här skräpet och lägger dina pengar på något bättre istället. Varför inte Resident Evil 7 eller några Master's Hammer-plattor?
Avsnitt två av Fatality podcast kommer snart. Hade(s)!

tisdag 28 februari 2017

THEY LIVE, WE SLEEP

Jag heter Johan och jag lovade August att komma in med ett gästinlägg på bloggen någon gång och nu var det väl lämpat med lite nytt innehåll så jag tog mig en funderare över vad jag skulle kunna tänkas förpesta er tillvaro med. Fettisdagen till ära blev det ett par stycken bakverk modell större för att få lite inspiration. Om det gav någon vidare inspiration vet jag inte men man blev både mätt och trött. Ganska snart kändes det givet att skriva ett par rader om en film jag såg nyligen.



Jag har alltid gillat John Carpenter. Av någon outgrundlig anledning hade jag dock aldrig tagit mig för att se They Live tills ganska nyligen. I tider som dessa då jag knappt sett en nyproducerad långfilm på flera år mestadels på grund av att det mesta som görs är rent jävla skräp så är det alltid kul att hitta en riktig pärla som man tidigare missat. Detta var sannerligen fallet med They Live. 

"I have come here to chew bubblegum and kick ass...and I'm all out of bubblegum."

Wrestlaren 'Rowdy' Roddy Piper spelar i klassisk åttiotalsanda en tuff luffare vid namn John Nada med en beundransvärd hockeyfrilla. Som både hemlös och arbetslös finner han sig på en byggarbetsplats där han träffar Frank som lever ett väldigt vanligt liv och de språkas när Nada börjar göra ett dagsverke på bygget. Han ser dock flera gånger en blind predikant stå och gasta om att folk måste vakna och se vad som är fel.

Outside the limit of our sight, feeding off us, perched on top of us, from birth to death, are our owners! Our owners! They have us. They control us! They are our masters! Wake up! They're all about you! All around you!

Nada smyger på predikantens kyrka för att han anar att något inte stämmer och överhör vissa konversationer. Han ser också samme predikant bli påpiskad av en totalitär ordningsmakt och därefter hittar han en låda full av solglasögon som varit i 'de vaknas' ägo. Besvikelsen vänds till förtvivlan och förtjusning när han inser att han kan se att vissa människor inte är vad de verkar vara varje gång han tar solglasögonen på sig. Det finns enkla men dolda meningar bakom allt. OBEY. CONSUME. SLEEP. Ett hjärndött konsumtionssamhälle med en arme av ekonomiska slavar som inte bara är blinda för systemet som kontrollerar dem utan dessutom sätter allt på spel för att försvara det. Nada försöker sedan övertyga Frank om att ta glasögonen på sig men han vägrar att ens pröva då han inte vill bli inblandad i något som kan ge honom problem. Ett av filmhistoriens längsta knytnävsslagsmål utbryter och filmen kommer sedan igång på allvar. 

You see them on the street. You watch them on TV. You might even vote for one this fall. You think they're people just like you. You're wrong. Dead wrong.

Carpenters mästerliga kameraarbete och fingertoppskänsla med tuff åttiotalsmusik gör det hela estetiskt fulländat. Inte ett uns av de sekundkorta kameraklippningarna och trista cgi-effekterna dagens skräpfilmer dras med. Filmen kunde också på sin tid ses som skarp kritik av sin samtid men idag känns den mer aktuell än någonsin. Utomjordingar som vill stjäla våra resurser och energi med hjälp av en hjärntvättad och förslavad befolkning utgör en spännande analogi till dagens undermåliga konsumtionssamhälle där allt bara ska vara så enkelt, billigt och lättillgängligt som möjligt där ett fåtal på toppen utövar tyranni över massan med ekonomiska medel och totalitär kontroll över informationsflödet. Den fria viljan är en illusion.
De lever medan vi sover.

Roddy Piper dog 2015 efter en påstådd hjärtattack 61 år gammal. Detta efter att han bland annat hävdat att They Live är en dokumentär. Kan det vara så att utomjordingarna inte ville avslöja att filmen var på riktigt?
Det lär vi aldrig få veta.

Oavsett vilken skala du använder för att mäta så är detta en fullpoängare och för egen del en odödlig klassiker jag ämnar avnjuta många gånger till.
Den torde också kunna ge en och annan tankeställare. 

/J

torsdag 16 februari 2017

Greve Drakrulla

Atrocity är ett sådant där band som är halvt omöjligt att få grepp om. Första gången jag kom i kontakt med dem var under deras Rammstein-period (runt "Gemini"). Sedan dess har jag hört dem framföra alltifrån smäktande hångelgoth (som Liv Kristines kompband i Leaves' Eyes) till nattsvart teknisk death metal ("Todessehnsucht"). Att moderatorerna på www.metal-archives.com helt sonika har gett upp och bara listat bandets genre som "various" är talande.

Igår kväll utmanade min polare Pappa Kanon mig på att lista mina 20 bästa metalskivor, varpå han skulle göra detsamma. Båda listorna såg ut ungefär som väntat, men när jag tvingade honom att ta bort Stooges från sin lista satte han istället dit Atrocitys "Blut". Detta var en av de plattor jag inte hade hört, så jag gav mig genast ut på nätet för att kolla vad det var frågan om.
Omslaget imiterar typsnittet från Coppolas Dracula och mitt vampyrlarm började genast att ringa som besatt (angående vampyrer och metal, se här). Ingenting hade dock kunnat förbereda mig på musikvideon till titelspåret som jag upptäckte en stund senare.


Jag var mållös en lång stund efteråt medan jag försökte ta in vad jag just hade sett. Givet min fascination för dåliga metalvideor är det faktiskt ett under att jag har missat den här lilla pärlan. Precis som Benedictions "Down on Whores" (läs mer om Blottar-Meatloaf!) är den dålig på ett väldigt underhållande och minnesvärt sätt.
Enligt Atrocitys hemsida är videon filmad på plats i Transylvanien, och det får man ge dem - de har en cool och autentisk location. Det spelar egentligen ingen roll om de verkligen är i Rumänien. Det ser ut som att de är det, och i filmsammanhang är det vad som räknas.
I övrigt är det dock ingen smal uppgift att ens försöka kommentera detta spektakel. Gudar, var ska man ens börja?

Mycket fokus ligger på sångaren Alexander Krull. Han har valt en schysst look för videon med svart stilren långrock. Tyvärr ägnas mycket av hans screen time åt dramatiskt poserande - en olycklig omständighet som tyvärr förstör det eventuellt effektfulla intryck som herr Krull kunde ha gjort i videon. Nu blir det istället bara jävligt roligt.


Har man tillgång till ett slott i Rumänien behöver man förstås några fagra vampyrdamer också, ett faktum som inte gått regissören förbi. Genom videon ser vi tre kvinnor med vampyrtänder dansa omkring på ett krystat sensuellt manér som för tankarna till Jean Rollins gamla kultfilmer. För den som inte är bekant med denna fransman kan man beskriva det som överdrivet esoteriskt och utstuderat sexigt på ett vis som ingen normalt funtad person går igång på.


Det enskilt mest ödesdigra beslutet är att låta de övriga bandmedlemmarna mima några av Krulls textrader. Medan Krull, sitt poserande till trots, levererar sitt framträdande med en viss pondus ser de andra väldigt vilsna och osäkra ut när det är dags att mima growls. Det ger en oförglömligt tragikomisk effekt. Vid 3:42 kommer till exempel den här hjälteinsatsen:


Själva låten är inte direkt dålig. Visst, det låter mer än lovligt ostigt och av den mörka brutala dödsmetallen som framfördes på "Todessehnsucht" hörs inte ett spår, men det finns ett par saker jag gillar. Introt har stämningsfulla synthkörer som för tankarna till Polanskis mästerverk "The Fearless Vampire Killers" och riffandet påminner om ovan nämnda Benediction. På tal om det bandet låter Krull för övrigt relativt snarlikt en efterbliven version av Dave "Blottar-Meatloaf" Ingram. Han är dessutom på tok för högt mixad så att ingen ska kunna missa hans fagra stämma. Perfekt.

Jag har inte hunnit lyssna ordentligt på "Blut" (skivan) ännu, men är den bara en bråkdel så underhållande som titelspårets musikvideo är den klart värd besväret. Drakrulla har min uppmärksamhet!

lördag 11 februari 2017

Satans hunger

Hädanefter kommer vissa polare att gästspela på Fatality. Först ut är Emeritus, som omnämnts ett antal gånger här på bloggen!

//August

***

Ja satans hunger, det är precis vad det här handlar om. Alltså inte Watain-låten, utan om samlande och hungern efter i detta fall skivor, men det funkar ju även i alla typer av samlarsammanhang.

När det här gästinlägget på Fatalitybloggen tar sin form sitter jag och dundrar på med "De Mysteriis Dom Sathanas" på vinylspelaren på ganska hög volym och känner mig allmänt nöjd efter en arbetsdag. Vinylen är precis uppsprättad och hamnade direkt på tallriken. De är precis den här känslan jag vill förmedla - när man sitter där och har fått hem en ny platta man länge velat ha men inte fått hem förrän nu. Det sprider sig en känsla av nöjdhet genom kroppen eftersom det nu är ett hål mindre i skivsamlingen. 

För mig är det viktigt med samlande och sökandet efter guldkorn. Det har alltid funnits där. Först var det hockeykorten på lågstadiet, sen kom magickorten och nu senast musiken. Det är en förbannat go känsla varje gång det ligger ett paket eller en avi i brevlådan, och man blir fortfarande som ett litet barn när man får öppna upp exempelvis den gröna andra pressen av Tribulations "The Formulas of Death". Det ger ro i själen.


Har det någon gång gått åt pipan för er med saker som egentligen är viktigare än att kanske köpa den där Die Hard-boxen eller Ghosts första vinyl? Det här fenomenet händer mig titt som tätt. Senast nu denna månaden behöver jag egentligen köpa ett nytt köksbord och ett par andra möbler av orsaker vi skippar här. Istället väljer jag att prioritera att köpa in en samling spelkort för 30 k. Eller alla de där gångerna det närmar sig den 25:e och man tycker att man ändå har ganska gott om pengar och tänker "äsch, va fan, jag kan kosta på mig dom här vinylerna för två lax". Följande vecka sitter man där och käkar nudlar och torr kyckling utan sås för de var ju faktiskt lite viktigare att köpa vinylerna än att äta bra mat..

Det här inlägget var som sagt tänkt att handla om samlande och allt det medför. Personligen tycker jag det är väldigt kul att kolla på folks samlingar oavsett om det är Star Wars-figurer, halsdukar eller obskyr konst. Därför är det väl på plats att jag bjuder på lite från min egna lilla men goda onda (red. anm.) samling vinyler.
Dessa godbitar landade bland annat i brevlådan idag.


Och för att demonstrera hur det kan se ut efter en helg när satans hunger slagit till i kombination med alkohol..


Tack för mig.

//Emeritus

torsdag 9 februari 2017

Sulfur & Bane

Som redan nämnts i första avsnittet av Fatality podcast var Magus Wampyr Daoloth inblandad i princip varenda släpp inom den grekiska black metal-scenen under första hälften av 90-talet. Detta fick mig att börja undra vad magusen har för sig idag. Jag visste att han gästsjunger på en låt på Rotting Christs "Rituals" (se "årskrönikan"), men undantaget detta hade jag ingen koll alls. Lite snokande på www.metal-archives.com ledde mig till Principality of Hell, ett old school black metal-band med Magus på sång och bas, El från Soulskinner på gitarr och Maelstrom från Ravencult (aka "J") på trummor. Om ni hellre vill kan man säga tre femtedelar av nutida Thou Art Lord (Sakis och Gothmog saknas).


Magus beskriver senaste plattan "Sulfur & Bane" såhär:

"I grew up in an age when black metal was less blastbeats, less corpsepaint, less orchestrations. It was pure rage and darkness with a "fuck off" attitude,  Well, "Sulfur & Bane" is exactly that."

Det är en rättvis beskrivning. Principality of Hell spelar första vågens black metal. Tänk Venom, Bathory, Celtic Frost och Sodom så har du en bra uppfattning om hur det låter. Till skillnad från vissa av de banden är det dock oklanderligt framfört och har en produktion som en nyslipad rakkniv.
Jag gillar detta skarpt. "Sulfur & Bane" hör definitivt hemma på min lista över förra årets bästa skivor.


Albumet sätter sig direkt. När jag lyssnade första gången kom min fru in i rummet och kommenterade: "Vad lyssnar vi på? Fan vad bra!".
Gamla Necromantia-fans känner igen Magus sataniska mässande i introt "A Prayer". Därefter gör Principality of Hell som romarna i Ridley Scotts moderna klassiker Gladiator och släpper lös helvetet. Öppningsnumret "Blood Moon Rising" är en rejäl käftsmäll som i sin tur banar väg för den tyngre, mer stämningsfulla "Sons of the Desert". Bandet radar upp hitsen. Starkaste låtarna är djävulskt ösiga titelspåret och suveräna finalen "The Marble Witch", som påminner om en ondare kusin till Venoms "Countess Bathory".
Varje version av skivan har olika covers som bonusspår. Min läckra digipack-utgåva med getpentagram i guld har "Black Magic" (Slayer) och "Dawn of Megiddo" (Celtic Frost).


Magus röst har bara blivit bättre med åren. Han har samma tydliga artikulering som alltid, men rösten har fått ett djupare rasp än förr som jag verkligen uppskattar. Musikaliskt är prestationen övertygande och tight. Framför allt trummorna imponerar storligen.

Gillar du old school-bm så missa inte en av förra årets bästa skivor! "Sulfur & Bane" finns både på Spotify och Groove. Provlyssna plattan och om du uppskattar den bör du såklart köpa, Jag och Emeritus köpte direkt från Osmose Productions. Både digipack-CD:n och vinylen är verkligen grymt snygga och väl värda dina pesetas.

För den som eventuellt har noterat en viss inaktivitet här på bloggen finns det ingen anledning att vara bekymrad. Avsnitt två av Fatality podcast och annat godis är på väg! Bland annat väntar mina tankar om Resident Evil 7 och ett par inlägg av gästförfattare. På återseende.

lördag 28 januari 2017

Fatality podcast

Fatality kommer hädanefter inte bara vara en blogg utan även en podcast. Podcasten kommer att produceras parallellt med bloggen, och i varje avsnitt kommer jag och diverse gäster att snacka loss om något väl utvalt spörsmål. I första avsnittet diskuterar jag och Danne från Grave Defiler det grekiska black metal-bandet Necromantia.
Eftersom jag föredrar en presentation med både ljud och bild kommer avsnitten att publiceras på Youtube.
Mycket nöje!


onsdag 25 januari 2017

Skivåret 2017

Jag känner mig sällan särskilt exalterad över nya skivsläpp. I stor utsträckning var det bättre förr, och följaktligen köper jag i genomsnitt två eller tre nya skivor om året. Jag köper inte färre skivor gentemot förr, men det mesta av det jag köper är gamla grejer. Exempelvis köpte jag runt 20 skivor under 2016. Av dessa var endast två nya släpp (Master's Hammers "Formulae" och Rotting Christs "Rituals"). 2017 finns det dock anmärkningsvärt nog ett flertal plattor att se fram emot.

Närmast har vi Kreator, som släpper sin nya fullängdare "Gods of Violence" nu på fredag (27/1). I mitt tycke har Kreator varit världens bästa aktiva thrash metal-band sedan 2001 då Sami Yli-Sirniö gick med och de släppte "Violent Revolution". Om man ska tro de singlar som bandet släppt hittills finns det ingen anledning att tro att detta har förändrats. Titelspåret är en av dessa.


(För dig som inte får ögoncancer av kvinnobröst finns den ocensurerade versionen här.)

Detta är bandets första skiva på fem år, men av detta att döma fortsätter de tacksamt nog på samma spår som de senaste 16 åren. Ilsken tysk thrash korsbefruktad med starka melodiösa inslag är en ytterst vinnande kombination, vilket Mille och hans manskap tycks vara på väg att bevisa ännu en gång. Jag är generellt ingen anhängare av melodiös metal (exempelvis anser jag att göteborgssoundet är bedrövligt), men inför det moderna Kreator-soundet kan jag endast kapitulera. Vad kan jag säga? Fungerar det så gör det. Årets första köp!

Härnäst kungjorde nyligen Ice-T att Body Count slår till igen. Singeln "No Lives Matter" släpps 17/2 och i mars kommer nya plattan "Bloodlust".


För den oinitierade kan jag berätta att Body Count är ett Los Angeles-baserat metalband som bildades 1990 av Ice-T och hans kusin Ernie C. Första skivan är i princip någon slags punkrock men sedan dess har det varit stenhård metal och hardcore för hela slanten. Ice-T är dock en riktig mysgubbe numera, så jag blev faktiskt ganska förvånad att förra plattan "Manslaughter" lät så hungrig och vital som den gjorde när den kom ut 2014. Kolla exempelvis in den här videon:


Japp, dissar du Body Count kommer de och skjuter ihjäl dig! Ice-T må hålla på med en del trams i övrigt, men i Body Count finns det en kompromisslöshet som jag verkligen uppskattar. Sorgligt nog är bandet väldigt förbisett i metalkretsar, vilket jag antar bottnar i den här trötta fientliga inställningen gentemot hip hop som funnits länge (ni skulle ha sett folks respons på Gates of Metal-festivalen 2004 då jag och mina polare satt mitt på campingen med Insane Clown Posse på högsta volym). Personligen tycker jag att det känns som ett skämt att Body Count inte får vara med på www.metal-archives.com medan ett ambulerande barnkalas som Twilight Force eller trams som In Flames anses vara koscher.
Hursomhelst är en ny Body Count-skiva något som fångar min uppmärksamhet. Hoppas Ice är lika förbannad som sist (och kan vi hoppa över sexlåtarna den här gången, tack?)!

24:e mars är det dags för Me and That Mans debutalbum "Songs of Love and Death". Konstellationen utgörs av Nergal från Behemoth och brittisk-polske gammelräven John Porter. Jag hörde först talas om projektet när Nergal var med på Amoebas youtube-show "What's in my bag?" och snackade om hur mycket han gillar bluesrock och country. För mig var det smått overkligt att höra Nergal namedroppa bland annat Hank Williams III, och jag var naturligtvis att kolla upp Me and That Man direkt.


Folk som känner mig vet att jag är ett stort countryfan, och för mig träffar detta helt rätt. I mina öron låter det som en slags kombination av Johnny Cash och Nick Cave and the Bad Seeds fast med sataniskt färgad lyrik. Jag tycker rentav att det låter riktigt jävla bra, så förväntningarna är höga inför fullängdaren. "The Satanist" var schysst, men i övrigt har Behemoth inte imponerat på senare år. Det är dags att golva oss igen, Nergal!

Under våren kommer även Snowy Shaws soloplatta som mig veterligen inte har något exakt releasedatum ännu. Snowy har släppt några singlar som youtube-videos och för ett gammalt Notre Dame-fan som undertecknad är detta en återgång till gammal god form.


De senaste tio åren har Snowy kuskat runt med akter som inte alls intresserar mig men som jag konstaterat i ett tidigare inlägg känns det som att han nu är tillbaka i sitt rätta element. Jag tror att vi kan förvänta oss en höjdarplatta i bästa Notre Dame-anda, underhållande dramatisk metal med glimten i ögat. Och hur kan det bli annat än bra med Mike Wead som gästartist?

Avslutningsvis släpper Ghoultown sin första fullängdare på 9 år. Ghoultown är ett gothabilly-band från Texas som jag upptäckte via kanadensiska skräckmagasinet Rue Morgues hemsida för ca 15 år sedan. De har ett väldigt speciellt sound, en blandning av punk, rockabilly och westerninfluenser som för tankarna till Ennio Morricones ikoniska filmmusik från klassiska spaghettirullar med Clintan. Bandet frontas av Count Lyle, tidigare basist i kultbandet Solitude Aeturnus.


I år är det dags för "Ghost of the Southern Son", uppföljaren till höjdarplattan "Life After Sundown". Så länge cowboyhatten och den spanska trumpeten sitter där de ska så lär det bli kanon.

Året har knappt börjat och det finns redan fem släpp jag ser fram emot. Det må ha varit bättre förr, men det är ganska jävla bra nu också!

onsdag 11 januari 2017

Spaghetti-Dracula

Vampyrer och metal har ett minst sagt tvivelaktigt förflutet tillsammans. Utöver Cradle of Filths första fullängdare och EP och tidiga Necromantia finns det få lyckade försök. Jag får kämpa med att komma på något. Snowy Shaw hade en slags vaudevilleinfluerad vampyrimage första åren med Notre Dame, vilket kändes coolt på ett underhållande showigt sätt (ni vet, som King Diamonds scenshow). Steve Sylvester i Death SS var vampyr. Annars är det idel plumpar i protokollet. Jag minns med bävan Moonspells låt "Vampiria", som jag fortfarande trycker förbi varje gång jag lyssnar på "Wolfheart", eller en suspekt inhemsk företeelse som Siebenbürgen.

Slutet av 90-talet var kulmen på vampyrernas popularitet inom metal. Världen hade återhämtat sig från Ancients Vampire the Masquerade-konceptalbum, Cradle of Filth hade precis släppt "Cruelty and the Beast" och var större än någonsin och postorderkatalogerna var fulla med Cacophonous Records-släpp. Själv var jag 16 år och i likhet med många andra borttappade tonåringar vid tidpunkten var jag helt insnöad på den här prylen. Vi snackar lättklädd vampyrdam på tröjan, Dracula och Carmilla till godnattsaga, villfarelsen att "Dusk and Her Embrace" är en bra skiva. Hela paketet.


Ett av alla dessa band som poppade upp i Cradle of Filths kölvatten för att besjunga De Fördömda var italienska Theatres des Vampires. Italien är ett land som sällan får till det med metal och black metal är verkligen ingen avvikelse. Mortuary Drape listas ofta som similar artist till band jag gillar, men låter i mina öron som dåligt mixad crustpunk med doom-intron, Graveworm är en Dimmu Borgir-klon i mängden, och nya förmågor som Evil Lucifera orkar jag inte ens gå in på. Necrodeath har fått till det ibland, men det är snarare undantaget som bekräftar regeln.

Theatres des Vampires startade som så många andra band som extrem metal och utvecklades till någonting helt annat. Idag spelar bandet något slags goth/numetal och är frontat av före detta körsångerskan Sonya Scarlet, som gjorde en Sarah Brightman och tog över när tidigare sångaren Lord Vampyr lämnade bandet. Jag väljer att hålla mig till perioden med Lord Vampyr, då han av allt att döma var den ursprungliga kreativa kraften bakom bandet och black metal-influenserna kunde härledas direkt till honom.


Den första plattan, "Vampyrisme, Nècrophilie, Nècrosadisme, Nècrophagie" (suck), släpptes -96. På den här tiden var det melodisk black metal med tremolopicking, keyboards och otighta trummor. Det låter ganska snarlikt Abyssos debut som släpptes året senare om man tänker sig att Rehn & co skrivit och spelat in materialet på fyllan. Vad jag däremot inte blir klok på är Lord Vampyrs sånginsats. Han har valt att variera sina kväkanden med obegriplig ren sång och högstämda talpartier. På något sätt lyckas han låta både livrädd och oändligt pretentiös samtidigt.


På VNNN var Lord Vampyr i stort sett ensam, endast ackompanjerad av den inlånade keyboardisten Count Morgoth och sin otighta trummis, men nu rekryterade han en helt ny laguppställning på inte mindre än fem man. I ett möjligt utslag av storhetsvansinne la Lord Vampyr till "Draculea" till sitt artistnamn och de nya medlemmarna tog alla artistnamnet Frater någonting. Två av dessa vampyrbröder, Frater Blutsauger och Frater Blasfemator Antichristus, ackompanjerar Sonya Scarlet än idag.
Uppföljaren, snillrikt betitlad "The Vampire Chronicles", kom -99 mitt under den värsta vampyrhypen. Theatres des Vampires presenterar här ett betydligt mer polerat sound än på föregångaren. Musiken är fortfarande helt klart baserad i black metal, men det är av den välproducerade lättillgängliga sorten. Skivan är nerlusad med keyboards, körer och sådana där tuggande kompgitarrer som goth metal-band brukar vara så förtjusta i. Det är inte alls dåligt, mitt 16-åriga jag hade säkerligen diggat skiten ur det, men det är naturligtvis tamt och cheesy så att det förslår. Min son på fyra år kom in i rummet och kommenterade det hela som "cool musik". Dra de slutsatser ni vill.


Tredje given må vara släppt på Blackend, men den hade lika gärna kunnat vara utgiven på Napalm Records. Till stora delar är det precis den sortens tramsiga goth metal som man förknippar det bolaget med, speciellt om tänker på deras katalog omkring millennieskiftet. Det är pompöst och svullet på ett sätt som bara tonåringar och sinnessvaga kan uppskatta. Under "Lunatic Asylum" känner jag ett visst spirande hat mot Lord Vampyr. Vilken jävla skitlåt.
På "Bloody Lunatic Asylum" finns inte många spår av black metal förutom Lord Vampyrs sång och det enstaka rycket ("Aaargh, black metal, era jävlar! Eller vänta, det gick visst över.."). Det är också den första skivan med Sonya Scarlet, även om hon fick nöja sig med att vara gästartist den här gången. Sista låten innehåller för övrigt Charles Baudelaires klassiska dikt "Les Litanies de Satan", men förvänta er ingenting kreativt i stil med Necromantias tonsättning av samma text - här spelar man bara Månskenssonaten rätt upp och ner och läser dikten över det.
Skönt att greve Morgoth återvänder till nästa skiva så det blir lite ordning på torpet.


Det kan vara så att hjärnan är förstörd efter att ha lyssnat för mycket på bandet, men på "Suicide Vampire" tycker jag att Theatres des Vampires träffar någorlunda rätt. Istället för bedrövliga Napalm-vibbar tycks man ha låtit sig influeras av traditionell, riktig goth. Här finns både melodier och körarrangemang som för tankarna till sent 80-tal. Det låter ungefär som Cradle of Filth uppblandat med Inkubus Sukkubus och Sisters of Mercy. Missförstå mig inte, det är fortfarande väldigt fånigt, men det är samtidigt ganska bra. Det är inte bra om man jämför med något som är bra på riktigt (i goth metal-sammanhang exempelvis Paradise Lost), men det når upp i samma klass som något lagom bra men lökigt (typ Moonspells "Irreligious"). Musikvideon till "Lilith Mater Inferorum" återspeglar detta väl:


Jag kan inte låta bli att uppskatta det här. En krypta, lite vampyrhångel, en åmande sångerska i gammal Odium Clothing-stil (det ser inte ut som Sonya Scarlet, så jag förmodar att det är Justine Consuelo, skivans andra sångerska), Lord Vampyr som återuppstår på sunkigt Hellraiser-manér när hans kvarlevor kommer i kontakt med blod. Festligt skulle jag vilja kalla det.
Något otippat är dock att låttexten kallar till sataniskt krig mot de kristna.
We will destroy the christian legion/We will destroy their status/We will burn their churches/And the cross will be inverted
Det här är den sortens text jag förväntar mig av Belphegor eller kanske "Panzer Division Marduk" och jag måste säga att jag var lite förvånad att hitta den i det här sammanhanget. Jag hade väl snarare räknat med något dravel om blodorgier i ensligt belägna slott eller nekrofili i katakomberna, men å andra sidan hade jag inte ägnat texterna någon uppmärksamhet tidigare. Hur står det till med resten?
Unholy bloody fucking suckers/I'm your nightmare, your damnation/This night we rise to suck your blood/This night we rise to fuck your soul
På min ära, Lord Vampyr, vilket profant språkbruk! Folk kommer att tro att ni är en pederast!
Unholy bloody virgin fuckers/I'm your pleasure, your suffering/This night we rise for our thirst/This night we rise for our lives
Jag är mållös. Plötsligt förvandlades Dani Filth till Lord Byron i mina ögon. Lord Vampyrs pennkonster står helt enkelt i en klass för sig. Allt är dessutom framfört med det sedvanligt mästerliga engelska uttalet hos italienare. "Thirst" blir exempelvis "föösth". Det behöver upplevas för att kunna förstås.

Det får räcka med Theatres des Vampires för den här gången, men eftersom Lord Vampyr medverkade på två plattor till innan han slutligen fick nog finns det gott om stoff för mer självplågande för mig, och då har jag dessutom kvar hans sidoprojekt (i plural) att sätta huggtänderna i. Jag lämnar dock kryptan för den här gången och ger mig själv en stunds välbehövlig respit.

Slutligen vill jag tillägga att det kunde varit värre. Allting är en fråga om perspektiv.


torsdag 5 januari 2017

Mörk begravning

Samma vän som lurade mig att lyssna på Amon Amarths senaste platta, undrade igår om jag hade hört Dark Funerals nya. Den här vännen, vi kan kalla honom Emeritus, vet sedan tidigare att jag har svårt för Mörk Begravning. Jag har bland annat berättat för honom om när jag såg bandet live på Kino i Karlskrona 2006. De uppträdde iförda läderrustningar vilket fick dem att se ut som statister från Xena Krigarprinsessan, bjöd på bland det mest bedrövliga mellansnack jag hört ("nästa låt handlar om det mörka djupet i min själ", osv) och hade dessutom starka ofiltrerade spotlights som lämnade alltför lite åt fantasin. Det var kort sagt ingen höjdare, och jag har dessutom framfört åsikten att bandet mest bara låter "smatter, smatter, Sataaan". Trots dessa kunskaper insisterade Emeritus på att jag borde höra "Where Shadows Forever Reign", som han beskrev som "en helt ok skiva", och eftersom jag är en lojal vän startade jag Groove och stålsatte mig inför prövningen.


Jag hade inte hört Dark Funeral sedan "Attera Totus Sanctus", så även om jag hade svårt att tro det fanns det utrymme för möjligheten att bandet hade förändrat sig. I exakt 37 sekunder lyckas de faktiskt lura mig med något som påminner om stämning, men sen spricker illusionen. Smatter, smatter, Sataaan. Såklart. Det idoga smattrandet pågår i tre låtar och övergår sedan i något som låter kusligt likt Dimmu Borgirs "Stormblåst" (detta innebär i min värld inte nödvändigtvis en förbättring), komplett med distat plockande och talsång. Därefter varvas smattrandet med olika försök att skapa stämning vilket pågår fram till skivans slut.
Det är inte direkt dåligt, men Ahrimans oförmåga att skapa minnesvärda riff består och tillsammans med de enformiga trummorna ger det ett sedvanligt intetsägande intryck. Det märks att bandet har försökt göra en "Rom 5:12" och vidareutveckla soundet med några långsammare tyngre låtar, men utan kvalitén på låtskrivandet faller det liksom platt.
Omslaget är omisskännligt signerat Necrolord, vilket såklart är ett plus, och nya sångaren Heljarmadr låter väldigt snarlikt Masse Broberg, men det är väl på ett ungefär det positiva jag har att säga.


Jag och en gammal polare brukade under studenttiden efterfesta till Dark Funerals första självbetitlade EP (vilket i princip gick ut på att sitta där i alkoholdimmorna medan vi försökte äta pasta och samtidigt sjunga med i "Open the Gates"). Den är inte utan meriter, men det börjar kännas alltmer tydligt att det troligen var Blackmoons förtjänst. På tal om Blackmoon är det just den typen av mäktigt mörker som Necrophobic har på "The Nocturnal Silence" som jag tror att Ahriman & co försöker uppnå på sitt nya album. Det lyckas inte, åtminstone om man inte räknar med omslaget, vilket lyckas skapa en långt tätare stämning än vad som finns att hitta på skivan.

Jag vet inte riktigt vad man ska förvänta sig av ett uttalande som "en helt ok skiva", men Dark Funeral misslyckas ännu en gång med att övertyga. Hursomhelst vill jag ge en postum eloge till Blackmoon och ett poäng till Necrolord. Ära den som äras bör.

Den som vet vad en mörk begravning innebär får för övrigt gärna lämna sin teori i kommentarsfältet. Frågan har orsakat mig stort huvudbry genom åren...

söndag 1 januari 2017

2016

Årskrönika har en alltför seriös klang, men här kommer lite sporadiska utlåtanden om året som gått.

Jag kan inte påstå att jag har stenkoll på skivåret 2016 då jag huvudsakligen har fördjupat mig i gammal grekisk och tjeckisk black metal samt amerikansk country. Hursomhelst är årets platta i mitt tycke "Formulae" med Master's Hammer. Japp, Franta Storm och Necrocock (denna gång utan Silenthell på timpani) har gjort det igen!


Tjeckerna fortsätter att förnya sig och befäster ännu en gång sin roll som ett av de mest egensinniga banden inom genren. Denna gång har de inkorporerat elektroniska element i sin black metal. Framför allt verkar de ha influerats av EBM, vilket är extra framträdande på låtar som "Maso z kosmu" och "Vsem jebne". Nu kanske vissa läsare tänker på Psyclon Nine och deras korsning av vässynt och Dimmu Borgir eller Samaels poppiga discodängor (som jag visserligen gillar), men det låter inte alls så. Det låter hårt. Tänk er att Master's Hammer slagit ihop sina påsar med Laibach så har ni en hyfsad bild.


Utöver de elektroniska inslagen har skivan den typen av mäktiga orkestrala arrangemang en gammal lyssnare har kommit att förvänta sig, spöklika kvinnokörer, experimentellt vansinne och bitvis riktigt sjukt tekniskt trumspel av Honza Kapák. Frantas sång låter dessutom bättre än någonsin. Sammantaget skapar det ett väldigt säreget sound som inte påminner om någonting annat.

Årets bubblare är "Rituals", Rotting Christs tolfte fullängdare. Skivan reflekterar inte riktigt Sakis Tolis förmåga som låtskrivare, men den har en otroligt fet produktion och några låtar som jag är övertygad om är framtida klassiker. Dessutom gästar Magus Wampyr Daoloth (Necromantia). Bara en sån sak.


Rotting Christ svarade dessutom för det bästa liveframträdandet jag bevittnade under 2016. Det var deras sista spelning för året på Black Christmass i Norrköping. I ett koncentrerat set som varade ungefär en timme gav bandet allt och släppte lös en grekisk attack med en samspelthet och tyngd som inte skådats sedan hopliterna stred i falang. Trots att de varken spelade sin största hit eller en enda låt från sin bästa skiva gjorde Rotting Christ en grymt bra spelning. Haunted som spelade precis innan kändes oerhört tama i jämförelse.

Tv-spelsåret 2016 har varit svagt. Det är talande att jag huvudsakligen lagt min tid på att spela om de bästa spelen från förra året (Witcher 3, Metal Gear Solid V, Rise of the Tomb Raider). Mitt game of the year är hursomhelst Witcher 3: Blood and Wine. Tekniskt sett är det egentligen en expansion, men med en fristående berättelse och en speltid på över 30 timmar tycker jag att det kvalar som ett eget spel.


I mitt tycke är Witcher 3 inte bara det bästa spelet 2015 utan även ett av de bästa spelen genom alla tider. Blood and Wine gör ingenting för att förändra den åsikten. Det är en slags epilog till 3:an och ett avslut på sagan om Geralt of Rivia.
Gameplay är detsamma som i huvudspelet, men Blood and Wine särskiljer sig rejält i stämningen. Den mörka, glåmiga paletten är utbytt mot glada, varma färgtoner och berättelsen hämtar näring från klassiska riddarsägner, som de om Kung Arthur. Bakom den glättiga fasaden ruvar dock en ondska. Expansionen fokuserar mycket på Witcher-världens originellt utformade vampyrer. Detta passar mig utmärkt då de är bland mina favoritvarelser från de tidigare spelen.
Blood and Wine är historien om Geralts sista äventyr, och om hur en ärrad monsterjägare drar sig tillbaka på den idylliska landsbygden. Det är ett ytterst värdigt avslut på ett fantastiskt spel, och bara genom att skriva dessa rader blir jag sugen på att spela igenom det igen.

Sedan har jag förstått att det är på modet att sammanfatta sina personliga bedrifter såhär vi årets slut. Jag ska inte bli långrandig i detta avseende utan nöja mig med att lyfta fram det som känns bäst. I år har jag för första gången agerat projektledare för ett bokprojekt, och lett arbetet med "Den Svarta Änkan", en äventyrsmodul till mitt rollspel Action!
Vi inledde arbetet med boken i februari och har jobbat med den sedan dess. I fredags fick jag hem den färdiga boken. Det var en oerhört tillfredsställande känsla.


Nu kör vi på med 2017, och kom ihåg alla barn - det är lika bra att ni håller på Djävulen, han har den bästa musiken.