The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Då var det dags för ännu ett gästspel hos August för mig, Johan, som gjorde ett gästinlägg om They Live i vintras någon gång. Egentligen hade jag för avsikt att publicera det här i början av sommaren då jag faktiskt precis hade spelat spelet men jag ville vänta tills jag hade gått in i slottet och mött ärkefienden Ganon. Att det skulle bli ett uppehåll på flera månader innan det hände var inget jag hade räknat med så därför har det dröjt lite. När jag nämnde för August att jag gärna skulle skriva ett par rader om det nya Zelda var han först lite tveksam då det inte kändes tillräckligt mörkt för bloggen. Zelda-spelen har för mig alltid varit både väldigt tidlösa och passat för alla åldrar. Jag sugs in i världen och äventyret lika bra idag när man passerat trettio som när man satt med en N64 tolv år gammal och skulle spela Ocarina of Time. Stilen på spelet är bland de mörkare Zelda-spelen och den grafiska stilen upplever jag som att springa runt i en oändligt vacker oljemålning. Det är lätt att glömma bort det något barnsliga Wind Waker när man får äventyret presenterat på detta stilfulla sätt.

Still not black enough?

Men låt oss gå tillbaka till tiden innan spelet släpptes. Jag hade inte spelat något tv-spel på bra länge och hade inte för avsikt att göra det heller när jag råkade se ett par bilder från Breath of the Wild och läste lite kort om Nintendos visioner och mål med spelet. Jag kände omgående på mig att detta förmodligen var ett spel jag verkligen inte ville missa. Eftersom jag inte äger någon Wii U fick det bli att boka Nintendos nya konsol Switch. Inte heller är det första gången en konsol köps in för ett exklusivt spel man verkligen inte vill missa. Senast var det God of War III för ganska många år sedan som öppnade mina ögon för att Sony också gör rätt bra prylar. Att Mario Kart snart skulle bli tillgängligt var också en bra bonus, det brukar alltid vara ett habilt förströelsespel.

Det går lika bra att spela BotW med eller utan häst.

 När man väl hade burit hem konsolen och spelet var det dags att ta sina första stapplande steg i den senaste iterationen av Hyrule. Den som spelat en eller flera tidigare utgåvor i serien kommer att känna igen sig i mycket. Själv har jag alltid hållit serien högt men har spelat långt ifrån alla äventyr och håller fortfarande Ocarina of Time som ett av de bästa spelen någonsin. Känslan av en enorm och levande värld infinner sig redan från början och förutom likheterna med allt jag gillade i Ocarina of Time bjöd spelet också på en nyfikenhet jag inte upplevt sedan World of Warcraft gjorde sin debut för över tio år sedan. Förutom en stor och levande värld upplevde jag fler likheter med WoW där BotW fokuserar mer på att samla utrustning och material än tidigare. Även om det inte är i närheten så avancerat som WoW tillför det en extra dimension och fungerar bra ihop med flera av de nya attributen man bör ta hänsyn till. Ska du bestiga ett snötäckt berg? Då är det bäst att du klär dig varmt alternativt har tillgång till trolldrycker som gör att du tål kylan bättre.

BotW saknar i princip också fysiska barriärer i spelvärlden. Man kan springa, klättra och glidflyga vart man vill redan från början. Man kan promenera in i slottet ganska omgående men om man inte förberett sig ordentligt blir ens vistelse förmodligen ganska kortvarig. Äventyret är också helt olinjärt, man kan utforska världen och ta sig an uppdragen i precis den ordning och takt man själv känner för. När Link blir kraftfullare skalar spelet också upp svårigheten på fiender för att du alltid ska ha en lagom utmaning. Spelet för mig är ett äventyrsspel som till största delen handlar om utforskning. Både huvudhistorien och alla sidouppdrag känns i det närmaste valbara. Jag spenderade många timmar i början av spelet med att bara klättra upp på olika berg och blicka ut över nejderna spanandes efter något intressant att utforska. Världen är som sagt enorm och överallt känns det levande, överallt finns det något att göra eller utforska. Den här gången består spelets tempel av fyra stycken gigantiska mekaniska bestar som tidigare skyddat Hyrule och nu blivit korrumperade. Till detta kommer etthundratjugo mindre helgedomar som innehåller pussel eller mindre tempel av varierande svårighetsgrad. Jag blev nästan lite rädd när jag såg att jag hade en samlad speltid på 150 timmar och då har jag hunnit med huvudhistorian, större delen av alla sidouppdrag och samtliga helgedomar. Trots detta känns det fortfarande som att jag har saker att göra i spelet och nu i sommar släpptes en DLC med en mängd nya sidouppdrag och ny utrustning. I vinter ska det dessutom komma en större DLC som ska innehålla ett kompletterande äventyr.

Utsikten från bergstopparna är magnifik.

 Man kan välja att ta sig igenom äventyret med att till stor del smyga och hålla sig undan konfrontation eller med en mer aggressiv och direkt spelstil där man kan njuta av det välgjorda stridssystemet. Olika svärd och klubbor kan vara bra mot olika fiender och magiska vapen som gör bonusskada i form av elementen kan vara otroligt mäktiga emot rätt fiende. Springer du på en frostödla uppe i bergen? Varför inte hålla din klubba över en öppen eld så att den börjar brinna innan du attackerar eller använd dina eldpilar med pilbågen. Variationen i spelet känns i det närmaste oändlig och vare sig det gäller strider, pussel eller utforskning så finns det alltid flera olika sätt att tackla problemen på. En del väljer att utforska världen genom att tämja en häst och rida medan jag själv klättrade i berg och därifrån använde spelets gimmick glidflygarvingen mycket för att täcka stora avstånd snabbare.

Själva historien är som brukligt i Zelda-serien den också fantastisk. Link vaknar upp och har drabbats av en total minnesförlust och stora delar av spelet går ut på att återfå sina minnen om vad som hände vid den stora katastrofen för etthundra år sedan. Tidigt i spelet får man veta att Zelda fortfarande är vid liv och kämpar för att hålla ärkefienden Ganon från att sluka upp hela Hyrule. Ju längre man kommer ju mer får man veta vad som hände vid den stora katastrofen och när man återvunnit sitt minne är det dags att befria Zelda från Ganons mörka grepp. Spelet är givetvis väldigt japanskt och det är befriande i en tid då stora delar av den västerländska spelindustrin kapats av ekonomiska motiv och dunkla agendor. Det är förhållandevis lite talad dialog som det brukar vara i Zelda-spelen och jag kan rekommendera att ha de japanska originalrösterna påslagna då de höjer stämningen och passar bättre in än de engelska motsvarigheterna som dock inte är dåliga på något sätt. Många av karaktärerna känns också igen från tidigare spel precis som områdena i Hyrule men allt har gjorts i ny tolkning med fingertoppkänsla . För att avrunda så kan jag varmt rekommendera BotW till alla som gillar att utforska och uppleva ett fantastiskt äventyr. Jag hade många härliga timmar i spelet och det är jag helt övertygad om att du också kommer att ha.

Här kan man förmodligen förväxla Link med Rambo.

Om jag skulle sätta ett betyg på BotW? Lätt värt att köpa en ny konsol för.