Sulfur & Bane

Som redan nämnts i första avsnittet av Fatality podcast var Magus Wampyr Daoloth inblandad i princip varenda släpp inom den grekiska black metal-scenen under första hälften av 90-talet. Detta fick mig att börja undra vad magusen har för sig idag. Jag visste att han gästsjunger på en låt på Rotting Christs "Rituals" (se "årskrönikan"), men undantaget detta hade jag ingen koll alls. Lite snokande på www.metal-archives.com ledde mig till Principality of Hell, ett old school black metal-band med Magus på sång och bas, El från Soulskinner på gitarr och Maelstrom från Ravencult (aka "J") på trummor. Om ni hellre vill kan man säga tre femtedelar av nutida Thou Art Lord (Sakis och Gothmog saknas).

Magus beskriver senaste plattan "Sulfur & Bane" såhär:

"I grew up in an age when black metal was less blastbeats, less corpsepaint, less orchestrations. It was pure rage and darkness with a "fuck off" attitude,  Well, "Sulfur & Bane" is exactly that."

Det är en rättvis beskrivning. Principality of Hell spelar första vågens black metal. Tänk Venom, Bathory, Celtic Frost och Sodom så har du en bra uppfattning om hur det låter. Till skillnad från vissa av de banden är det dock oklanderligt framfört och har en produktion som en nyslipad rakkniv.
Jag gillar detta skarpt. "Sulfur & Bane" hör definitivt hemma på min lista över förra årets bästa skivor.

Albumet sätter sig direkt. När jag lyssnade första gången kom min fru in i rummet och kommenterade: "Vad lyssnar vi på? Fan vad bra!".
Gamla Necromantia-fans känner igen Magus sataniska mässande i introt "A Prayer". Därefter gör Principality of Hell som romarna i Ridley Scotts moderna klassiker Gladiator och släpper lös helvetet. Öppningsnumret "Blood Moon Rising" är en rejäl käftsmäll som i sin tur banar väg för den tyngre, mer stämningsfulla "Sons of the Desert". Bandet radar upp hitsen. Starkaste låtarna är djävulskt ösiga titelspåret och suveräna finalen "The Marble Witch", som påminner om en ondare kusin till Venoms "Countess Bathory".
Varje version av skivan har olika covers som bonusspår. Min läckra digipack-utgåva med getpentagram i guld har "Black Magic" (Slayer) och "Dawn of Megiddo" (Celtic Frost).

Magus röst har bara blivit bättre med åren. Han har samma tydliga artikulering som alltid, men rösten har fått ett djupare rasp än förr som jag verkligen uppskattar. Musikaliskt är prestationen övertygande och tight. Framför allt trummorna imponerar storligen.

Gillar du old school-bm så missa inte en av förra årets bästa skivor! "Sulfur & Bane" finns både på Spotify och Groove. Provlyssna plattan och om du uppskattar den bör du såklart köpa, Jag och Emeritus köpte direkt från Osmose Productions. Både digipack-CD:n och vinylen är verkligen grymt snygga och väl värda dina pesetas.

För den som eventuellt har noterat en viss inaktivitet här på bloggen finns det ingen anledning att vara bekymrad. Avsnitt två av Fatality podcast och annat godis är på väg! Bland annat väntar mina tankar om Resident Evil 7 och ett par inlägg av gästförfattare. På återseende.