"Ok, squid face, I'm gonna make calamari out of you!"
Det är en av de bättre animerade tv-serierna från 80-talet och den har ett underhållande manus med kvicka kommentarer som väl matchar tonen i den första Ghostbusters-långfilmen. De olika spöken och monster som Venkman och co ställs emot är som man kan förvänta sig oftast humoristiskt framställda och ger ett tramsigt intryck, men i "The Collect Call of Cathulhu" släpper serieskaparna loss fullständigt och öser på med så mycket Cthulhu att Trey Azagthoth blev rädd och gömde sig under sängen.
Varning för spoilers! Avsnittet börjar med att Necronomicon ställs ut på det lokala biblioteket. Kort därefter blir den stulen och utställningsledaren Clark Ashton (ding!) kopplar in Ghostbusters för att lösa fallet. Detta leder snart till en konfrontation med Spawn of Cthulhu i stadens kloaker.
Ghostbusters, vars kunskaper om Cthulhu begränsas till serietidningar och pulpmagasin Ray läst som barn, bestämmer sig för att plocka in utomstående expertis och Venkman och Egon flyger till Arkham för att tala med den ockulta forskaren Alice Derleth (ding!). Alice följer med tillbaka till New York och tillsammans med Ghostbusters upptäcker hon Cthulhu-kulten som ligger bakom stölden av Necronomicon.
Jag vet inte om man kan föreställa sig hur egendomligt det känns att höra "Iä! Iä! Cthulhu fhtagn!" mässas i ett program som huvudsakligen riktar sig till barn, men det är ytterst märkligt, kan jag avslöja. I mötet med kulten avslöjar sig Alice som en besvärjerska och hon förvandlar ett monster till sten med hjälp av spellcasting på bästa Call of Cthulhu-manér.
Ghostbusters inser att kultens plan är att frammana Cthulhu själv och därmed orsaka världens undergång och deras enda hopp är en berättelse som Ray läst i ett nummer av Weird Tales. Hur det går ska jag inte avslöja här, men Venkman-citatet som inleder detta inlägg förekommer.
"The Collect Call of Cathulhu" rekommenderas till alla fans av Ghostbusters eller Cthulhu, och är obligatoriskt om man gillar båda. Det är en sällsynt lyckad crossover som lyckas balansera den lättsamma humorn från Ghostbusters och den kosmiska skräcken från Lovecraft med ett extremt lyckat resultat. The Real Ghostbusters lyckas behandla Cthulhu-inslagen med en respekt som gör att det aldrig förfaller till samma tramsiga nivå av inavlad nördhumor som idag med Munchkin eller Cthulhu som mjukdjur. 80-talet visar var skåpet ska stå. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar