Jag inledde 2017 med att skriva om mina förväntningar inför det pågående skivåret (se här) och eftersom lejonparten av de omnämnda skivorna redan är släppta tycker jag att det är på sin plats med en uppföljning. Det känns som att året har börjat riktigt bra, och de skivor jag har haft ögonen på har i de flesta fall rentav överträffat förväntningarna.
Först ut var Kreators "Gods of Violence", som släpptes i slutet av januari. Jag är inte ordentligt inlyssnad på skivan ännu, men det är tydligt att den storhetstid som inleddes med "Violent Revolution" fortfarande pågår.
Avstampet från föregångaren "Phantom Antichrist" är inte särskilt stort, det är fortfarande ilsken thrash metal i världsklass med starka melodiösa inslag och fantastisk produktion. Kreator kommer inte riktigt upp i den kvalitén de hade på "Enemy of God", men det säger egentligen inte särskilt mycket, då jag inte skulle tveka att ha med den plattan på min topp 20-lista över bästa metalalbumen någonsin. "Gods of Violence" är av allt att döma ännu en riktigt habil skiva från thrash metal-genrens nuvarande giganter.
Body Count har skärpt till tonen på "Bloodlust" som släpptes den sista mars. Slayer-influenserna märks tydligare än vanligt och albumet är det hårdaste på länge. Istället för det sedvanliga gangstertrollandet levererar Ice-T dessutom några riktigt förbannade, samhällskritiska texter. "No Lives Matter" känns som en av Body Counts mest relevanta låtar genom tiderna och "Black Hoodie" genererar några bonuspoäng för den snygga passningen till KRS-One.
Att Nergal från Behemoth skulle ge sig in på country och blues är inte precis något jag hade förväntat mig, men med Me and that Man är det precis vad han har gjort. Som om det inte vore nog gör han det dessutom riktigt kompetent.
"Songs of Love and Death" släpptes den 24:e mars. Det är ett förvånansvärt bra album. Svärtad americana där jag hör spår av såväl outlaw country som Nick Cave & The Bad Seeds. Precis som med Tiamats bästa album går stämningen som en röd tråd genom hela skivan även om innehållet egentligen skiljer sig rätt mycket musikaliskt. Varken Nergal eller vapendragaren John Porter är tekniskt duktiga sångare, men med den här typen av musik är det röstens personliga särprägel som räknas och i det avseendet lämnar duon inget att önska.
Undantaget "Better the Devil I Know" med den irriterande wailande körtjejen är "Songs of Love and Death" en varierad skiva som håller bra rakt igenom. Årets överraskning såhär långt!
Årets hittills bästa skiva är Ghoultowns fjärde fullängdare "Ghost of the Southern Son" (se mitt tidigare inlägg för bakgrunden). Bandet fortsätter glädjande nog trenden med att bli bättre för varje släpp. "Life After Sundown" var en riktig höjdare, men Lyle Blackburn fortsätter att utvecklas som låtskrivare och GOTSS är en sådan sällsynt skiva där varenda låt får en att tänka "ah, gutt, det är den här!".
Ghoultowns unika sound, blandningen mellan skräckdoftande punkrock och tongångar från spaghettivästern, är intakt sedan starten 1999, men aldrig har det kommit till sin rätt så som här. Albumet har väldigt bra pacing rakt igenom. Bandet växlar mellan stämningsfulla västernpartier, ösiga snabba låtar, tyngd och lugnare atmosfäriska spår där gothvibbarna blir mer framträdande. Finalen är den storstilade Ennio Morricone-hyllningen "Vanishing Riders", där visslingen sakta tonar ut medan banditerna rider bort i solnedgången.
Jag älskar varenda låt på skivan, men skulle jag vara tvungen att välja en favorit blir det i nuläget ödesmättade, storslagna "Black on Black" där Lyles doomrötter gör sig påminda. "I am the Night" är hursomhelst låten som valts ut för en musikvideo.
Beträffande Snowy Shaws kommande soloskiva har vi fortfarande inga klara besked. När jag frågade Snowy direkt häromveckan pratade han mest om sitt barnmusiksprojekt Snömannen & hans vänner och svarade lite svepande att skivan förhoppningsvis kommer någon gång i september. Vi håller tummarna för det, Snowy!
Vi sätter punkt här och plockar upp tråden om jag upptäcker ett nytt intressant släpp (eller Snowy får tummen ur). På återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar