Skivåret 2017

Jag känner mig sällan särskilt exalterad över nya skivsläpp. I stor utsträckning var det bättre förr, och följaktligen köper jag i genomsnitt två eller tre nya skivor om året. Jag köper inte färre skivor gentemot förr, men det mesta av det jag köper är gamla grejer. Exempelvis köpte jag runt 20 skivor under 2016. Av dessa var endast två nya släpp (Master's Hammers "Formulae" och Rotting Christs "Rituals"). 2017 finns det dock anmärkningsvärt nog ett flertal plattor att se fram emot.

Närmast har vi Kreator, som släpper sin nya fullängdare "Gods of Violence" nu på fredag (27/1). I mitt tycke har Kreator varit världens bästa aktiva thrash metal-band sedan 2001 då Sami Yli-Sirniö gick med och de släppte "Violent Revolution". Om man ska tro de singlar som bandet släppt hittills finns det ingen anledning att tro att detta har förändrats. Titelspåret är en av dessa.

(För dig som inte får ögoncancer av kvinnobröst finns den ocensurerade versionen här.)

Detta är bandets första skiva på fem år, men av detta att döma fortsätter de tacksamt nog på samma spår som de senaste 16 åren. Ilsken tysk thrash korsbefruktad med starka melodiösa inslag är en ytterst vinnande kombination, vilket Mille och hans manskap tycks vara på väg att bevisa ännu en gång. Jag är generellt ingen anhängare av melodiös metal (exempelvis anser jag att göteborgssoundet är bedrövligt), men inför det moderna Kreator-soundet kan jag endast kapitulera. Vad kan jag säga? Fungerar det så gör det. Årets första köp!

Härnäst kungjorde nyligen Ice-T att Body Count slår till igen. Singeln "No Lives Matter" släpps 17/2 och i mars kommer nya plattan "Bloodlust".

För den oinitierade kan jag berätta att Body Count är ett Los Angeles-baserat metalband som bildades 1990 av Ice-T och hans kusin Ernie C. Första skivan är i princip någon slags punkrock men sedan dess har det varit stenhård metal och hardcore för hela slanten. Ice-T är dock en riktig mysgubbe numera, så jag blev faktiskt ganska förvånad att förra plattan "Manslaughter" lät så hungrig och vital som den gjorde när den kom ut 2014. Kolla exempelvis in den här videon:

Japp, dissar du Body Count kommer de och skjuter ihjäl dig! Ice-T må hålla på med en del trams i övrigt, men i Body Count finns det en kompromisslöshet som jag verkligen uppskattar. Sorgligt nog är bandet väldigt förbisett i metalkretsar, vilket jag antar bottnar i den här trötta fientliga inställningen gentemot hip hop som funnits länge (ni skulle ha sett folks respons på Gates of Metal-festivalen 2004 då jag och mina polare satt mitt på campingen med Insane Clown Posse på högsta volym). Personligen tycker jag att det känns som ett skämt att Body Count inte får vara med på www.metal-archives.com medan ett ambulerande barnkalas som Twilight Force eller trams som In Flames anses vara koscher.

Hursomhelst är en ny Body Count-skiva något som fångar min uppmärksamhet. Hoppas Ice är lika förbannad som sist (och kan vi hoppa över sexlåtarna den här gången, tack?)!

24:e mars är det dags för Me and That Mans debutalbum "Songs of Love and Death". Konstellationen utgörs av Nergal från Behemoth och brittisk-polske gammelräven John Porter. Jag hörde först talas om projektet när Nergal var med på Amoebas youtube-show "What's in my bag?" och snackade om hur mycket han gillar bluesrock och country. För mig var det smått overkligt att höra Nergal namedroppa bland annat Hank Williams III, och jag var naturligtvis att kolla upp Me and That Man direkt.

Folk som känner mig vet att jag är ett stort countryfan, och för mig träffar detta helt rätt. I mina öron låter det som en slags kombination av Johnny Cash och Nick Cave and the Bad Seeds fast med sataniskt färgad lyrik. Jag tycker rentav att det låter riktigt jävla bra, så förväntningarna är höga inför fullängdaren. "The Satanist" var schysst, men i övrigt har Behemoth inte imponerat på senare år. Det är dags att golva oss igen, Nergal!

Under våren kommer även Snowy Shaws soloplatta som mig veterligen inte har något exakt releasedatum ännu. Snowy har släppt några singlar som youtube-videos och för ett gammalt Notre Dame-fan som undertecknad är detta en återgång till gammal god form.

De senaste tio åren har Snowy kuskat runt med akter som inte alls intresserar mig men som jag konstaterat i ett tidigare inlägg känns det som att han nu är tillbaka i sitt rätta element. Jag tror att vi kan förvänta oss en höjdarplatta i bästa Notre Dame-anda, underhållande dramatisk metal med glimten i ögat. Och hur kan det bli annat än bra med Mike Wead som gästartist?

Avslutningsvis släpper Ghoultown sin första fullängdare på 9 år. Ghoultown är ett gothabilly-band från Texas som jag upptäckte via kanadensiska skräckmagasinet Rue Morgues hemsida för ca 15 år sedan. De har ett väldigt speciellt sound, en blandning av punk, rockabilly och westerninfluenser som för tankarna till Ennio Morricones ikoniska filmmusik från klassiska spaghettirullar med Clintan. Bandet frontas av Count Lyle, tidigare basist i kultbandet Solitude Aeturnus.

I år är det dags för "Ghost of the Southern Son", uppföljaren till höjdarplattan "Life After Sundown". Så länge cowboyhatten och den spanska trumpeten sitter där de ska så lär det bli kanon.

Året har knappt börjat och det finns redan fem släpp jag ser fram emot. Det må ha varit bättre förr, men det är ganska jävla bra nu också!