I, the Necrospiritual

Det var i slutet av 90-talet som jag hörde "Albino Flogged in Black" för första gången. Det var i ett tämligen obskyrt sammanhang med en liveversion av lokala gothbandet Medicine Rain. Låten passade inte riktigt in med bandets övriga material och jag lärde mig snart att det var en cover. På denna väg upptäckte jag "Necrospirituals", en av svensk musikhistorias största kultplattor.
"Necrospirituals" är gotiskt färgad doom med ett väldigt särpräglat sound. "Mörkt och olycksbådande" kan väl sägas om var och varannan Black Sabbath-influerad doomplatta, men Stillborn hade något särskilt på den där skivan. Delvis handlade det om Kari Hokkanens ikoniska sångstil, men även om en hotande ondskefull underton som fanns på många låtar.
Just "Albino Flogged in Black" må vara bandets mest kända låt, inte minst på grund av covers av bland annat Paradise Lost och Entombed. Den verkliga juvelen på skivan är dock "I, the Stillborn", som med sin demoniska refräng är betydligt mer evil än lejonparten av all black metal.

Efter "Necrospirituals" bytte Stillborn sångare och inriktning och blev till ett band som inte alls tilltalade mig lika mycket. "Necrospirituals" har dock alltjämt hängt med genom åren. I samband med att jag introducerade min hustru för skivan förra året kollade jag upp Stillborn på www.metal-archives.com och satte nästan ölen i halsen. Inte nog med att bandet listades som aktiva, det var dessutom med originalsättningen, inklusive Kari Hokkanen på sång och bas.
Jag letade upp trummisen Peter Asp på Facebook och frågade honom om det verkligen stämde. Han svarade att de börjat repa igen och inte nog med det - de höll dessutom på att spela in en ny skiva. Jag gav mig genast ut på nätet för att sprida nyheten och Necrospirituals-fansen blev förstås lika entusiastiska som jag var. Sedan dess har vi bara kunnat vänta. Tills nu.
Stillborn släppte för några timmar sedan en musikvideo, singeln "Lorelei" från den kommande plattan "Nocturnals".

Med den här låten har mina förväntningar inte bara infriats, de har överträffats. Tungt och nattsvart med en ondskefullt mässande Kari Hokkanen låter Stillborn 2017 förvånansvärt likt hur de gjorde på "Necrospirituals" för 28 år sedan. Jag kunde inte vara mer nöjd.
"Nocturnals" släpps på Sound Pollutions etikett Black Lodge. Missa den på egen risk!

Holy guacamole, Batman!

Adam West, självaste Läderlappen, dog häromdagen 88 år gammal. Kidsen idag känner honom säkert bäst som borgmästaren i Family Guy, men för mig (och säkerligen många läsare) är han såklart mest synonym med rollen som Batman i tv-serien från 60-talet.
Alla som känner mig vet att jag är ett stort Batman-fan, och 60-talets Batman är egentligen en bedrövlig tolkning. Den är komiskt vinklad, sanslöst fånig och helt respektlös mot källmaterialet. Samtidigt är det just dessa saker som gör den lysande - inte som Batman-tolkning, men som underhållning överlag. Faktum är att när det kommer till rent underhållningsvärde kan få saker toppa gamla Läderlappen.

Långfilmen som kom 1966, mellan säsong 1 och 2, inleds med följande textmeddelande:

"To lovers of adventure,
lovers of pure escapism,
lovers of unadulterated entertainment,
lovers of the ridiculous and the bizarre...

To funlovers everywhere...
This picture is respectfully dedicated."

Detta har för mig blivit ett slags motto som präglat mycket av mitt eget skapande. Det är min fasta uppfattning att ett verk inte behöver någon annat syfte än att vara underhållande. Action! och samtliga tillbehör och artiklar som skrivits för spelet har exempelvis skapats enligt denna filosofi. Spelet strävar varken efter att ge dig några nya perspektiv eller utveckla dig som person, det försöker bara ge dig och några vänner ett par garv och en trevlig kväll.
Missförstå mig rätt, jag uppskattar absolut saker som berör en på ett djupare plan, som känns hela vägen in i märgen. Ge mig Paradise Lost, Slakthus 5, en Herzog/Kinski-film. Må det gälla musik, litteratur eller film - jag älskar den typen av upplevelser. Men inte hela tiden. Ibland vill jag bara koppla av. I det sammanhanget erbjuder Adam West och dynamiska sidekicken Burt Ward ett umärkt alternativ.

Jag minns än idag hur jag som barn brukade titta på tv-serien med farsan. Vartannat avsnitt hade sin skurk, det kunde vara en gravt förvanskad version av klassiska skurkar som Joker, Penguin eller Riddler eller någon pajas påhittad specifikt för serien (vad sägs exempelvis om Vincent Price som den äggfixerade skurken Egghead?). Avsnitt ett slutade med att den dynamiska duon hamnade i någon form av löjligt utstuderad fälla, som en gigantisk tekopp som långsamt fylls med kokande vatten, och avsnitt två började med att de undkom, oftast med hjälp av någon manick som Batman påpassligt hade i bältet. Det var i princip hela receptet.
Särskilt minns jag just ovan nämnda långfilm. Den innehåller bland annat den mytomspunna scenen där Batman undkommer en haj genom att spraya den med batspray, varpå hajen faller ner i vattnet och exploderar. Jag måste ha sett den tiotals gånger som barn, men den är minst lika underhållande än idag.

För mig representerar Adam West allt detta. Han är såväl en påminnelse om att allt inte behöver vara så jävla allvarligt jämt som en viktig del av mina barndomsminnen.
60-talets Batman rekommenderas EJ för den som vill ha en bra Batman-upplevelse, men absolut till alla som bara vill bli underhållna för en stund. Ingen vill väl riskera att missa det här?