Idag finns det en hel subgenre som jänkarna försett med det lite lökiga namnet dungeon synth. Denna subgenre kan härledas till hur Mortiis lät mellan 1994 och 1999, det vill säga den klassiska perioden innan Håvard återigen bestämde sig för att det var dags för en helomvändning och från och med "The Smell of Rain" 2001 började spela industrirock och electro istället.
Det finns vitt skilda åsikter om klassiska Mortiis. Många anser att det är omusikaliskt eller rentav talanglöst. Själv är jag av en helt annan uppfattning. Som gammal rollspelare har otaliga spelsessioner avverkats till tonerna av framför allt "The Stargate" och compilationskivan "Crypt of the Wizard". Att höra någon av dessa skivor (i synnerhet den sistnämnda) transporterar mig mentalt omedelbart till djupa skogar och dimhöljda berg. Nostalgi är absolut en faktor här, men det handlar om mer än så.
Under 90-talet hade Mortiis en enorm känsla för stämning och enkla men effektiva melodier. Denna känsla gjorde sig även påmind i hans sidoprojekt utgivna på hans egen etikett Dark Dungeon Music som han startade efter han 1995 flyttat till Halmstad, men framträdde som allra tydligast på skivorna under eget namn.
Senare hälften av 90-talet spelade jag mängder med Drakar & Demoner till tonerna av klassiska Mortiis. Idag spelar jag Dungeons & Dragons-kampanjen Curse of Strahd med ett gäng födda mellan -79 och -90. En av skivorna som brukar gå i bakgrunden är "Crypt of the Wizard", och den fungerar precis lika bra fortfarande. Händelsevis spelar vi även Hate Forests demo "Temple Forest" och Sequestered Keeps "The Fortress in the Timeless Fog", två av alla dessa dungeon synth-kasetter som så uppenbart aldrig hade funnits om det inte vore för Håvard Ellefsen.
Jag förstår varför Mortiis klassiker kan upplevas som lite taffliga idag, men de har sin obestridliga charm. "Det är omöjligt att värja sig emot", som Sundsvall träffande uttryckte det vid någon tidpunkt. Sedan var killen utspökad som en black metal-svartalf - hur grymt är inte det?
