"Jag tycker att det låter hemskt. Lipande fioler, larviga blockflöjtsolon, dragspel (dragspel!) och en massa olika sorters horninstrument. Ociviliserade, kådaluktande muppar som äter vildsvinskött med händerna, dricker lättöl ur stora sejdlar de tillverkat i träslöjden och sedan samlas till spirande ringdans medan skrålar i kör: 'Raj raj raj, battle metal, battle metal, hej hej, raj raj raj...'" (Daniel Josefsson, Close-Up Magazine #68, 2004)
Jag skrattar fortfarande så jag blir tårögd varje gång jag läser den där recensionen, men precis så är det jag oftast upplever sådant som kallas folk metal. Dock betyder "folk metal" egentligen ingenting förutom "metal med inslag av folkmusik". Det kan lika gärna handla om Cemican (se mitt inlägg om det aztekiska death-metal bandet här), vilka jag verkligen gillar.
På den här bloggen känns det ofta som att jag skriver "jag gillar inte folk metal, men...", och kanske är det dags för mig att erkänna att sådant som kallas folk metal kan vara bra. Arkonas senaste skiva gick till exempel varm här hemma under ett par månader (läs mer om den här), och den innehåller till och med säckpipa (!). Tydligen måste man inte vara tysk medeltidsdåre (eller Korn) för att använda säckpipa, men fan vad det tar emot att skriva.
Jag förmodar att allt handlar om hur man implementerar saker och ting. Det behöver inte låta knätofs och tjo och tjim. "Alltså, det kan vara gutt med lite näsflöjt, men man vill ju inte ha för mycket", för att citera min goda vän Kranium. När jag i sällskap med just Kranium var på Sound Pollution häromveckan noterade jag att musiken som spelades i butiken lät väldigt bra. Utan omsvep frågade jag killen i kassan vad vi lyssnade på..
***
Wormwood spelar melodisk black metal med inslag av skandinavisk folkmusik. "Nattarvet" präglas av ett fantastiskt melodisinne och sologitarristen Rydsheim bränner av några riktigt härliga leads och solon. På ett par låtar, som "The Achromatic Road", är det så snyggt att det för tankarna till "Triarchy of the Lost Lovers" med Rotting Christ. Annars är den närmaste musikaliska referensen Windir eller möjligen Taake kring "Hordalands doedskvad". Jag ska dock vara tydlig med att summan av delarna är något helt unikt. Jag har aldrig tidigare hört ett band som låter som Wormwood. Det brukar vara ett bra tecken.
Inslagen av folkmusik hanteras snyggt och drar åt melankoli och vemod snarare än Orsa spelmän och knätofs. Skivan är också väldigt atmosfärisk och svävar stundtals ut i progressiva passager som ger intryck av att David Gilmour står högt i aktning hos Rydsheim. Pink Floyd är ingen självklar influens i black metal-sammanhang, men jag gillar det. Det är skönt att det finns fler svenska metalband än Tribulation som vågar ta risker.
På tal om risker har "Nattarvet" ett minst sagt otippat tema. Skivan skildrar det hårda livet på den svenska landsbygden under 1800-talet. Utvandrarna-black metal, helt enkelt. Det är ett vågat koncept som på pappret låter smått vansinnigt, men det är förvånansvärt snyggt utfört och fungerar betydligt bättre än vad man skulle kunna tro.
Texterna är delvis skrivna på svenska. Det kan vara lite rysk roulette över det svenska språket i metal (minns någon Vargavinter och "Frostfödd", till exempel?), men Wormwoods texter är stilfullt skrivna med en klart poetisk ådra. Sångaren Nine levererar dem även på ett föredömligt sätt - kraftfullt och med inlevelse.
"Nattarvet" är en väldigt atmosfärisk skiva. Precis som "The Temple in the Underworld" med Root eller "Wildhoney" med Tiamat är det musik som frammanar starka bilder och lämpar sig väl för avkoppling. Musik som kommer mest till sin rätt när man lutar sig bakåt och lyssnar aktivt. I likhet med "The Temple.." och "Wildhoney" är "Nattarvet" också en skiva som trots att den uppvisar stor musikalisk variation aldrig tappar tråden.
Den där snubben på SoundPollution gjorde mig en stor tjänst när han gav mig 70 kr rabatt och såg till att jag inte missade en av årets hittills bästa skivor.
Betyg: 8/10