Fatality har under helgen beskådat den sjunde och näst sista delen i Harry Potter-serien. Filmen är förstås en stor kassako för Warner Brothers och kommer att ses av alltifrån inbitna fans till fnittrande tonårsflickor. Fatality väljer därför att fokusera på det viktigaste: nörderiet.
Slutstriden nalkas. Dumbledore är död, ministeriet är svagt och Mörkrets Herre är starkare än någonsin förr.
Filmen börjar starkt. Harry tar farväl av skrubben under trappan, Hermione raderar sig själv från sina föräldrars minnen och Snape gör storstilad entré på Malfoy Manor, där Voldemort har samlat sina dödsätare för en trevlig liten pratstund. Inledningen för nästan tankarna till den storstilade öppningen i första X-men-filmen.
Därefter ökar tempot. Vi bjuds på en intensiv jaktscen, förräderi och ett plötsligt dödsfall. Första timmen av filmen har egentligen allt. Hisnande action, spänning, makalösa specialeffekter, gåtor och mysterier, samt förstås en och annan oneliner från en viss rödhårig tonårskille med talfel.
Sedan begår filmen dramaturgiskt självmord. Tempot saktas ned till den milda grad att filmen tycks vada fram i havregrynsgröt, och under en längre tid händer det praktiskt taget ingenting. Filmskaparna har här tyckts glömma att det är storfilm det handlar om, och försöker istället göra en naturfilm. Lagom till den elfte episka landskapvyn börjar jag fundera över huruvida jag tittar på Discovery.
Fram mot slutet räddar man det hela med horrorkrux-spökerier från helvetet, mer action och en animerad sekvens som är en klockren blandning av Tim Burtom och Guillermo del Toro.
Bristerna till trots ska det dock sägas att filmen har sina styrkor. Snatchers, dödsätarnas egna Gestapo, var i boken ganska intetsägande, men har här utformats som något slags postapokalypsgäng (se bilden). Deras karismatiske ledare Scabior spelas av ingen mindre än Nick Moran, bättre känd som Eddy i Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Utspökad till oigenkännlighet hade han lätt passat in som skurk i klassiska The Crow.
Specialeffekterna är makalösa. Husalfen Kreacher är så levande att man baxnar och tidgare nämnda horrorkrux-effekt är bland det coolaste på länge.
På skådespelarsidan ska det också nämnas att Bill Nighy dyker upp som Rufus Scrimgeour, vilket förstås är otroligt coolt.
Allt som allt är det långtifrån den bästa, men absolut inte heller den sämsta av filmerna. Man håller sig borta från magplask i stil med balscenen i Goblet of Fire, och det finns trots allt en hel del att hämta här.
7/10.
