Fatality har under helgen beskådat den sjunde och näst sista delen i Harry Potter-serien. Filmen är förstås en stor kassako för Warner Brothers och kommer att ses av alltifrån inbitna fans till fnittrande tonårsflickor. Fatality väljer därför att fokusera på det viktigaste: nörderiet.
Slutstriden nalkas. Dumbledore är död, ministeriet är svagt och Mörkrets Herre är starkare än någonsin förr.
Filmen börjar starkt. Harry tar farväl av skrubben under trappan, Hermione raderar sig själv från sina föräldrars minnen och Snape gör storstilad entré på Malfoy Manor, där Voldemort har samlat sina dödsätare för en trevlig liten pratstund. Inledningen för nästan tankarna till den storstilade öppningen i första X-men-filmen.
Därefter ökar tempot. Vi bjuds på en intensiv jaktscen, förräderi och ett plötsligt dödsfall. Första timmen av filmen har egentligen allt. Hisnande action, spänning, makalösa specialeffekter, gåtor och mysterier, samt förstås en och annan oneliner från en viss rödhårig tonårskille med talfel.
Sedan begår filmen dramaturgiskt självmord. Tempot saktas ned till den milda grad att filmen tycks vada fram i havregrynsgröt, och under en längre tid händer det praktiskt taget ingenting. Filmskaparna har här tyckts glömma att det är storfilm det handlar om, och försöker istället göra en naturfilm. Lagom till den elfte episka landskapvyn börjar jag fundera över huruvida jag tittar på Discovery.
Fram mot slutet räddar man det hela med horrorkrux-spökerier från helvetet, mer action och en animerad sekvens som är en klockren blandning av Tim Burtom och Guillermo del Toro.
Bristerna till trots ska det dock sägas att filmen har sina styrkor. Snatchers, dödsätarnas egna Gestapo, var i boken ganska intetsägande, men har här utformats som något slags postapokalypsgäng (se bilden). Deras karismatiske ledare Scabior spelas av ingen mindre än Nick Moran, bättre känd som Eddy i Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Utspökad till oigenkännlighet hade han lätt passat in som skurk i klassiska The Crow.
Specialeffekterna är makalösa. Husalfen Kreacher är så levande att man baxnar och tidgare nämnda horrorkrux-effekt är bland det coolaste på länge.
På skådespelarsidan ska det också nämnas att Bill Nighy dyker upp som Rufus Scrimgeour, vilket förstås är otroligt coolt.
Allt som allt är det långtifrån den bästa, men absolut inte heller den sämsta av filmerna. Man håller sig borta från magplask i stil med balscenen i Goblet of Fire, och det finns trots allt en hel del att hämta här.
7/10.
Jag får faktiskt erkänna att detta är den första filmen i Potter-serien som jag troligen inte kommer att bemöda mig med att försöka se på bio. Jag vill verkligen se den men jag blev så besviken på Fenixorden att jag tappade sugen. Att dra ut den sista boken som är en av de sämst skrivna böckerna (och även en av de tunnare) till TVÅ filmer övergår mitt förstånd eftersom de uppenbarligen vet hur man slaktar en berättelse rejält om man skall titta på tidigare filmer.
SvaraRaderaDeathly hallows var så dåligt skriven att jag som inte ens är speciellt bra på engelska åtskilliga gånger upplevde att saker och ting verkade felskrivna. Andra språk brukar annars vara ganska avkopplande för att man för en gångs skull kan koppla av och bara läsa berättelsen istället för att störa sig på talspråket som besudlar allt numera.
Nja, nje. Jag kommer nog att vänta tills den kommer till dvd.
Är du säker på att du menar Fenixorden och inte Halvblodsprinsen (som är den näst senaste i serien)?
SvaraRaderaDet man ska komma ihåg med filmatiseringar är att man måste anpassa sig till dramaturgi på ett helt annat sätt. Medan en författare kan ta god tid på sig att brodera ut och skriva in scener som egentligen inte tillför något till berättelsen, måste en filmskapare alltid klippa bort scener som inte för handlingen framåt. Det är precis av denna anledning som Peter Jackson valt att utesluta Tom Bombadill ur Sagan om Ringen, och det är alltid en nödvändighet.
När filmskapare bortser från detta brukar det bara bli pannkaka av alltihop. Se bara på den bedrövliga balscenen i Den Flammande Bägaren.
I Dödsrelikerna händer det dock så pass mycket att man aldrig hade kunnat korta ner handlingen till en film. Det enda alternativet hade varit en fyra timmar lång Spartacus-mastodont, och det tror jag ärligt talat att ingen hade velat se.
Sedan kan jag hålla med om att den sista boken är den svagaste, men tack och lov är den inget man märker av i filmen. Jag tror att du gör dig själv en otjänst genom att inte se den på bio.