Death Comes Ripping

Jag har alltid älskat listor, och här kommer den: den första i Fatalitys kommande topp 10-serie. I just detta inlägg tar jag mig an världens bästa musikgenre. Jag talar givetvis om death metal.

10. Behemoth - Demigod (2004)
Jag avskyr egentligen modern death metal, men det vore nästintill hädelse att inte inkludera den här skivan. Med fulländad produktion och musikalisk överlägsenhet tar Behemoth med oss på en resa till dödsriket. Från inledande "Sculpting the Throne ov Seth" till avslutande "The Reign ov Shemsu-Hor" är det mäktigt, brutalt och fullkomligt bländande.
Efter "Demigod" har polackerna fortsatt på samma spår, men till dessa dimensioner kommer de nog aldrig att nå igen.

9. Deicide - Deicide (1990)
Dagens Deicide saknar bröderna Hoffman och känns som något av ett skämt. Många skulle nog hålla "Legion" eller "Once upon the Cross" som bandets bästa skiva, men det är Fatalitys åsikt att den självbetitlade debutskivan smäller högst.
Formeln är genial i all sin enkelhet. Allt som behövdes var vers och refräng, bröderna Hoffmans karaktäristiska gitarrsolon och Glen Bentons legendariska strupmisshandel. Det behövdes inte mer.
Det är svårt att förklara skivans charm för den som aldrig hört Deicide. Fatality rekommenderar att du skaffar skivan, slår på klassiska gudamordet "Oblivious to Evil" och kapitulerar omgående.

8. Necrophagia - The Divine Art of Torture (2003)
Necrophagia bildades redan 1985, men det skulle dröja 18 år innan bandet nådde sin absoluta topp. Med vokalisten Killjoy som enda kvarvarande orginalmedlem, och med såväl en japan som en fd Immortal-medlem (vad i helvete?!) i laguppställningen öppnar jänkarna dörren till slakthuset.
"The Divine Art of Torture" är en väldigt ovanlig dödsmetallplatta. Samtidigt som den känns extremt old school, har den knappt några gitarrsolon och innehåller dessutom keyboards. Detta är inte ett lika stort helgerån som man skulle kunna tro, då Mirai Kawashima (från japanska Sigh), mest ligger i bakgrunden och skapar sjuka ljud. Skivan har ett otroligt köttigt ljud, är späckad med feta riff och fullkomligen dryper av skräckfilmsstämning. En modern klassiker.

7. Entombed - Left Hand Path (1990)
När jag räckte över mitt exemplar av "Left Hand Path" till L-G Petrov för att få den signerad, utbrast han glatt "Åh, den tuffa skivan!". Detta uttrycker faktiskt det mesta jag vill säga. Ni förstår, även om jag gillar samtliga av bandets skivor är det inget snack om saken: "Left Hand Path" är Entombeds tuffa skiva. Låten med samma namn är dessutom fortfarande den bästa svenskarna någonsin skrivit.
Innan en konsert frågade Alex Hellid mig vilken skiva jag gillade bäst. När jag svarade "Left Hand Path" log Alex brett och sa "Du lär bli nöjd ikväll.". Det blev jag.

6. Dissection - Reinkaos (2006)
Det här lär säkert få en och annan fjortis med true-komplex att posta mordiska kommentarer, men det får vara värt det. Ledsen, pojkar, "Reinkaos" ÄR Dissections bästa skiva. Inte för att jag inte älskar "Somberlain" och "Storm of the Light's Bane" (vem gör inte det?), men "Reinkaos" är inte bara en av de bästa death metal-skivorna någonsin, utan även en av de bästa skivorna någonsin. Jag ska göra mitt bästa för att förklara varför.
Dissection är ett väldigt ovanligt band i bemärkelsen att de bara gett ut perfekta skivor. Du kan ta skalpellen och dissekera (dakka-dum-dish) skivorna ner till minsta beståndsdel, men du kommer inte att hitta ett enda fel. Vi talar sann perfektion här.
"Reinkaos" höjer sig dock en nivå över sina föregångare. Om de störtsköna heavy metal-vibbarna inte övertygar dig, så begrunda det faktum att varenda låt på skivan redan är en odödlig metal-klassiker. Förstår du inte det gillar du inte musik.

5. Exhumed - Anatomy is Destiny (2003)
Listans stora överraskning? Kanske det, men vi talar trots allt om en digiutvecklad version av Carcass, komplett med influenser från klassisk thrash och dräpande bra riff. Föreställ dig en pansarbataljon av berusade zombier som medelst tanks desginade av Leatherface leker blitzkrieg i Kalifornien. Så låter den här skivan. Ren och skär briljans.

4. Repulsion - Horrified (1986/1989)
Innan Morbid Angel, innan det ens fanns något som kallades death metal så föddes ett monster i Flint, Michigan. Repulsion var inspirerade av bland annat Discharge och Celtic Frost, och deras målsättning var att spela jävligt rått och jävligt snabbt. 2010 är Repulsion definitivt inte snabbast, men de är fortfarande råast.
Att lyssna på låtar som "Slaughter of the Innocent" och "Black Breath" är ungefär som att få tänderna utsparkade och gilla det. Musik som får dig att vilja dricka bourbon, rulla dig i radoaktivt avfall och mosha med Frankensteins monster.

3. At the Gates - Slaughter of the Soul (1995)
Även om skivan egenhändigt gett upphov till en av metallens mest bedrövliga subgenrer går det inte att förneka att den är ett mästerverk. Redan när "Blinded by Fear" drar igång efter det klassiska sprakande introt så reser sig håren på armarna. Det är intensivt, innerligt och mördande bra.
Kanske den bästa svenska skivan någonsin.

2. Morbid Angel - Altars of Madness (1989)
Jag vet knappt var jag ska börja. Vad sägs om att "Altars of Madness" är den enskilt mest betydelsefulla skivan för den underbara musikgenre som kallas death metal?
Gör dig själv en tjänst och glöm resten av bandets skivor, "Altars of Madness" har allt du behöver. Detta är innan Trey Azagthoth gick vilse i de ekvilibristiska gitarrsolonas labyrint, innan tönten Steve Tucker tog över på sång. Morbid Angel var unga, hungriga och kan knappast ha anat att de skulle skriva musikhistoria. Varenda låt på den här skivan besvarar frågan "vad är death metal?". Säger "Chapel of Ghouls", "Maze of Torment" och "Evil Spells" dig något? Om inte vill jag att du omedelbart slutar läsa och går och köper dig ett exemplar. Annars gillar du inte dödsmetall.
Varför är då inte "Altars of Madness" på första plats, undrar du?

1. Autopsy - Severed Survival (1989)
"Den fulaste musikaliska visionen som någonsin förevigats på skiva" skrev en användare på sidan www.metal-archives.com, och han har rätt. "Severed Survival" är rutten, ful och alldeles underbar. "Dödsmetallens ruttnande vilddjur" kallar sig bandet själva, och det är en träffande beskrivning. Kan du tänka dig en varelse som lever i kloakerna under en gammal kyrkogård, och lever på likdelar och exkrementer? Autopsy är det monstret.
I skrivande stund lyssnar jag på öppningsspåret "Charred Remains" och jag känner mig ungefär som Frank i Hellraiser måste ha gjort ögonblicket innan hans kropp slits sönder av kedjor. "Severed Survival" är den skivan som varit absolut mest betydelsefull för mig som musiker. Den är fulheten i ljudform och jag älskar den.