Draculas hårige kusin

"Even a man who is pure in heart and says his prayers by night, may become a wolf when the wolfbane blooms and the autumn moon is bright."

Dessa välkända rader kommer från The Wolf Man, en av Universals klassiska monsterfilmer. Filmen kom 1941, och varulven fick därmed ett tidigt genombrott på den vita duken. Trots detta har varulven alltid stått i skuggan av sin mer populära kusin vampyren. Dracula sägs vara världens mest filmatiserade roman, så detta är i sig kanske i så konstigt. Däremot är det lite tråkigt att varulvens vanligaste roll idag är som motståndare till just vampyren.

Fatality är av åsikten att barbröstade hunkar som slåss mot bleka pojkbandsmedlemmar är ett motbjudande koncept. Därför lämnar vi världens sämsta filmserie, och tar istället en titt på tre varuvlsfilmer. En är välkänd, två mer okända, men alla är bra i sin egen rätt. Mycket nöje!

The Howling (1981)

Jag och Howling-filmerna fick en dålig start, då jag tidigare endast sett en av de senare delarna i serien. Detta var en ytterst traumatisk upplevelse som jag inte gärna vill diskutera, men däremot ska det sägas: den ursprungliga The Howling är faktiskt ganska bra.
Filmen har alla förutsättningar att bli en riktig kalkon. Dåligt manus, komiska specialeffekter, krystat skådespeleri - allt finns där. Trots detta håller sig The Howling hela tiden på rätt sida om gränsen, och lyckas på något mystiskt sätt att undvika de värsta klavertrampen.
Det är en bra dålig film, och denna ovanliga egenskap kvalificerar The Howling som en sann kultklassiker.

Ginger Snaps (2000)

Ginger Snaps är en ganska udda film. Till att börja med är den ett helvete att genrebestämma. Är det en skräckfilm? En highschoolfilm? Kanske rentav ett karaktärsdrama? Försök själv.
Filmen handlar hursomhelst om två nördiga om än morbida systrar, och vad som händer när en av dem blir biten av en varulv. Jag vill inte förtöra det roliga för er, men tro mig när jag säger: det går inte särskilt bra.
Ginger Snaps har många meriter. Vi bjuds bland annat på bra skådespeleri, oförutsägbar plot och en värdig Christian Slater-stöld. Framför allt är det den mest orginella och intelligenta varulvsfilm som gjorts. Fatality rekommenderar den varmt!

The Wolfman (2010)

The Wolfman är en nyinspelning av ovan nämnda The Wolf Man. Jag brukar vanligtvis vara negativt inställd till alla dessa remakes, men i detta fall är det bara att kapitulera. The Wolfman visar Hollywood från sin absolut bästa sida.
Med stor respekt för orginalet har man gjort en film som på många sätt är kvintessensen av gotisk skräck. Det är stämningsfullt, dramatiskt, mörkt och episkt. Var och varannat shot är en vacker tavla. Därtill får vi Anthony Hopkins och Benicio Del Toro - båda i högform.
Jag tvekar inte för att kalla The Wolfman för den bästa varulvsfilm som gjorts.

Will the real Cthulhu please stand up?

HP Lovecrafts Cthulhu Mythos, ett namn som bör inspirera skräck och förundran. Idag har dock namnet Cthulhu kommit att förknippas med mycket annat, varav mycket dessvärre är att betrakta som ren skit. Cthulhu-mjukdjur, Munchkin och nu senaste magplasket - komedifilm. Vad fan hände egentligen?

80-talet var på många sätt Cthulhu mythosets storhetstid. Det började storartat med klassiska rollspelet Call of Cthulhu, och fortsatte minst lika bra. Det kom två kraftigt Lovecraft-influerade filmer, Alien och Reanimator, både lysande i sin egen bemärkelse. Morbid Angel spelade in den monumentala Altars of Madness och Metallica släppte The Thing That Should Not Be och Call of Ktulu.

90-talet tog över stafettpinnen med den äran. Dan O'Bannon (händelsevis mannen som skrev Alien) gjorde regidebut med sorligt förbisedda The Resurrected.
Idag har vi egentligen mer fantastisk Cthulhu-kultur än någonsin. Vi har brädspelet Arkham Horror, datorspelet Dark Corners of the Earth och rollspelet Trail of Cthulhu, bara för att nämna några. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det hela började egentligen med webserien Unspeakable Vault, som faktiskt var riktigt rolig. Tyvärr slutade det inte där. Ytterligare en webserie, Hello Cthulhu, dök upp och i dess kölvatten kramdjur, leksaker och det förhatliga Munchkin Cthulhu.

Nu får det fan i mig vara nog. Sluta förstöra världens bästa mytologi med inavlad nördhumor. Det är inte roligt längre.
Jag är medveten om hyckleriet som blir uppenbart för den som läst det i Fenix publicerade Fadaises, men ni ska veta att jag ångrar mig. Snälla Cthulhu, kan du inte bara vakna och göra slut på alltihop? Det är inte roligt längre.