Fatality kommer hädanefter inte bara vara en blogg utan även en podcast. Podcasten kommer att produceras parallellt med bloggen, och i varje avsnitt kommer jag och diverse gäster att snacka loss om något väl utvalt spörsmål. I första avsnittet diskuterar jag och Danne från Grave Defiler det grekiska black metal-bandet Necromantia.
Eftersom jag föredrar en presentation med både ljud och bild kommer avsnitten att publiceras på Youtube.
Jag känner mig sällan särskilt exalterad över nya skivsläpp. I stor utsträckning var det bättre förr, och följaktligen köper jag i genomsnitt två eller tre nya skivor om året. Jag köper inte färre skivor gentemot förr, men det mesta av det jag köper är gamla grejer. Exempelvis köpte jag runt 20 skivor under 2016. Av dessa var endast två nya släpp (Master's Hammers "Formulae" och Rotting Christs "Rituals"). 2017 finns det dock anmärkningsvärt nog ett flertal plattor att se fram emot.
Närmast har vi Kreator, som släpper sin nya fullängdare "Gods of Violence" nu på fredag (27/1). I mitt tycke har Kreator varit världens bästa aktiva thrash metal-band sedan 2001 då Sami Yli-Sirniö gick med och de släppte "Violent Revolution". Om man ska tro de singlar som bandet släppt hittills finns det ingen anledning att tro att detta har förändrats. Titelspåret är en av dessa.
(För dig som inte får ögoncancer av kvinnobröst finns den ocensurerade versionen här.)
Detta är bandets första skiva på fem år, men av detta att döma fortsätter de tacksamt nog på samma spår som de senaste 16 åren. Ilsken tysk thrash korsbefruktad med starka melodiösa inslag är en ytterst vinnande kombination, vilket Mille och hans manskap tycks vara på väg att bevisa ännu en gång. Jag är generellt ingen anhängare av melodiös metal (exempelvis anser jag att göteborgssoundet är bedrövligt), men inför det moderna Kreator-soundet kan jag endast kapitulera. Vad kan jag säga? Fungerar det så gör det. Årets första köp!
Härnäst kungjorde nyligen Ice-T att Body Count slår till igen. Singeln "No Lives Matter" släpps 17/2 och i mars kommer nya plattan "Bloodlust".
För den oinitierade kan jag berätta att Body Count är ett Los Angeles-baserat metalband som bildades 1990 av Ice-T och hans kusin Ernie C. Första skivan är i princip någon slags punkrock men sedan dess har det varit stenhård metal och hardcore för hela slanten. Ice-T är dock en riktig mysgubbe numera, så jag blev faktiskt ganska förvånad att förra plattan "Manslaughter" lät så hungrig och vital som den gjorde när den kom ut 2014. Kolla exempelvis in den här videon:
Japp, dissar du Body Count kommer de och skjuter ihjäl dig! Ice-T må hålla på med en del trams i övrigt, men i Body Count finns det en kompromisslöshet som jag verkligen uppskattar. Sorgligt nog är bandet väldigt förbisett i metalkretsar, vilket jag antar bottnar i den här trötta fientliga inställningen gentemot hip hop som funnits länge (ni skulle ha sett folks respons på Gates of Metal-festivalen 2004 då jag och mina polare satt mitt på campingen med Insane Clown Posse på högsta volym). Personligen tycker jag att det känns som ett skämt att Body Count inte får vara med på www.metal-archives.com medan ett ambulerande barnkalas som Twilight Force eller trams som In Flames anses vara koscher.
Hursomhelst är en ny Body Count-skiva något som fångar min uppmärksamhet. Hoppas Ice är lika förbannad som sist (och kan vi hoppa över sexlåtarna den här gången, tack?)!
24:e mars är det dags för Me and That Mans debutalbum "Songs of Love and Death". Konstellationen utgörs av Nergal från Behemoth och brittisk-polske gammelräven John Porter. Jag hörde först talas om projektet när Nergal var med på Amoebas youtube-show "What's in my bag?" och snackade om hur mycket han gillar bluesrock och country. För mig var det smått overkligt att höra Nergal namedroppa bland annat Hank Williams III, och jag var naturligtvis att kolla upp Me and That Man direkt.
Folk som känner mig vet att jag är ett stort countryfan, och för mig träffar detta helt rätt. I mina öron låter det som en slags kombination av Johnny Cash och Nick Cave and the Bad Seeds fast med sataniskt färgad lyrik. Jag tycker rentav att det låter riktigt jävla bra, så förväntningarna är höga inför fullängdaren. "The Satanist" var schysst, men i övrigt har Behemoth inte imponerat på senare år. Det är dags att golva oss igen, Nergal!
Under våren kommer även Snowy Shaws soloplatta som mig veterligen inte har något exakt releasedatum ännu. Snowy har släppt några singlar som youtube-videos och för ett gammalt Notre Dame-fan som undertecknad är detta en återgång till gammal god form.
De senaste tio åren har Snowy kuskat runt med akter som inte alls intresserar mig men som jag konstaterat i ett tidigare inlägg känns det som att han nu är tillbaka i sitt rätta element. Jag tror att vi kan förvänta oss en höjdarplatta i bästa Notre Dame-anda, underhållande dramatisk metal med glimten i ögat. Och hur kan det bli annat än bra med Mike Wead som gästartist?
Avslutningsvis släpper Ghoultown sin första fullängdare på 9 år. Ghoultown är ett gothabilly-band från Texas som jag upptäckte via kanadensiska skräckmagasinet Rue Morgues hemsida för ca 15 år sedan. De har ett väldigt speciellt sound, en blandning av punk, rockabilly och westerninfluenser som för tankarna till Ennio Morricones ikoniska filmmusik från klassiska spaghettirullar med Clintan. Bandet frontas av Count Lyle, tidigare basist i kultbandet Solitude Aeturnus.
I år är det dags för "Ghost of the Southern Son", uppföljaren till höjdarplattan "Life After Sundown". Så länge cowboyhatten och den spanska trumpeten sitter där de ska så lär det bli kanon.
Året har knappt börjat och det finns redan fem släpp jag ser fram emot. Det må ha varit bättre förr, men det är ganska jävla bra nu också!
Vampyrer och metal har ett minst sagt tvivelaktigt förflutet tillsammans. Utöver Cradle of Filths första fullängdare och EP och tidiga Necromantia finns det få lyckade försök. Jag får kämpa med att komma på något. Snowy Shaw hade en slags vaudevilleinfluerad vampyrimage första åren med Notre Dame, vilket kändes coolt på ett underhållande showigt sätt (ni vet, som King Diamonds scenshow). Steve Sylvester i Death SS var vampyr. Annars är det idel plumpar i protokollet. Jag minns med bävan Moonspells låt "Vampiria", som jag fortfarande trycker förbi varje gång jag lyssnar på "Wolfheart", eller en suspekt inhemsk företeelse som Siebenbürgen.
Slutet av 90-talet var kulmen på vampyrernas popularitet inom metal. Världen hade återhämtat sig från Ancients Vampire the Masquerade-konceptalbum, Cradle of Filth hade precis släppt "Cruelty and the Beast" och var större än någonsin och postorderkatalogerna var fulla med Cacophonous Records-släpp. Själv var jag 16 år och i likhet med många andra borttappade tonåringar vid tidpunkten var jag helt insnöad på den här prylen. Vi snackar lättklädd vampyrdam på tröjan, Dracula och Carmilla till godnattsaga, villfarelsen att "Dusk and Her Embrace" är en bra skiva. Hela paketet.
Ett av alla dessa band som poppade upp i Cradle of Filths kölvatten för att besjunga De Fördömda var italienska Theatres des Vampires. Italien är ett land som sällan får till det med metal och black metal är verkligen ingen avvikelse. Mortuary Drape listas ofta som similar artist till band jag gillar, men låter i mina öron som dåligt mixad crustpunk med doom-intron, Graveworm är en Dimmu Borgir-klon i mängden, och nya förmågor som Evil Lucifera orkar jag inte ens gå in på. Necrodeath har fått till det ibland, men det är snarare undantaget som bekräftar regeln.
Theatres des Vampires startade som så många andra band som extrem metal och utvecklades till någonting helt annat. Idag spelar bandet något slags goth/numetal och är frontat av före detta körsångerskan Sonya Scarlet, som gjorde en Sarah Brightman och tog över när tidigare sångaren Lord Vampyr lämnade bandet. Jag väljer att hålla mig till perioden med Lord Vampyr, då han av allt att döma var den ursprungliga kreativa kraften bakom bandet och black metal-influenserna kunde härledas direkt till honom.
Den första plattan, "Vampyrisme, Nècrophilie, Nècrosadisme, Nècrophagie" (suck), släpptes -96. På den här tiden var det melodisk black metal med tremolopicking, keyboards och otighta trummor. Det låter ganska snarlikt Abyssos debut som släpptes året senare om man tänker sig att Rehn & co skrivit och spelat in materialet på fyllan. Vad jag däremot inte blir klok på är Lord Vampyrs sånginsats. Han har valt att variera sina kväkanden med obegriplig ren sång och högstämda talpartier. På något sätt lyckas han låta både livrädd och oändligt pretentiös samtidigt.
På VNNN var Lord Vampyr i stort sett ensam, endast ackompanjerad av den inlånade keyboardisten Count Morgoth och sin otighta trummis, men nu rekryterade han en helt ny laguppställning på inte mindre än fem man. I ett möjligt utslag av storhetsvansinne la Lord Vampyr till "Draculea" till sitt artistnamn och de nya medlemmarna tog alla artistnamnet Frater någonting. Två av dessa vampyrbröder, Frater Blutsauger och Frater Blasfemator Antichristus, ackompanjerar Sonya Scarlet än idag.
Uppföljaren, snillrikt betitlad "The Vampire Chronicles", kom -99 mitt under den värsta vampyrhypen. Theatres des Vampires presenterar här ett betydligt mer polerat sound än på föregångaren. Musiken är fortfarande helt klart baserad i black metal, men det är av den välproducerade lättillgängliga sorten. Skivan är nerlusad med keyboards, körer och sådana där tuggande kompgitarrer som goth metal-band brukar vara så förtjusta i. Det är inte alls dåligt, mitt 16-åriga jag hade säkerligen diggat skiten ur det, men det är naturligtvis tamt och cheesy så att det förslår. Min son på fyra år kom in i rummet och kommenterade det hela som "cool musik". Dra de slutsatser ni vill.
Tredje given må vara släppt på Blackend, men den hade lika gärna kunnat vara utgiven på Napalm Records. Till stora delar är det precis den sortens tramsiga goth metal som man förknippar det bolaget med, speciellt om tänker på deras katalog omkring millennieskiftet. Det är pompöst och svullet på ett sätt som bara tonåringar och sinnessvaga kan uppskatta. Under "Lunatic Asylum" känner jag ett visst spirande hat mot Lord Vampyr. Vilken jävla skitlåt.
På "Bloody Lunatic Asylum" finns inte många spår av black metal förutom Lord Vampyrs sång och det enstaka rycket ("Aaargh, black metal, era jävlar! Eller vänta, det gick visst över.."). Det är också den första skivan med Sonya Scarlet, även om hon fick nöja sig med att vara gästartist den här gången. Sista låten innehåller för övrigt Charles Baudelaires klassiska dikt "Les Litanies de Satan", men förvänta er ingenting kreativt i stil med Necromantias tonsättning av samma text - här spelar man bara Månskenssonaten rätt upp och ner och läser dikten över det.
Skönt att greve Morgoth återvänder till nästa skiva så det blir lite ordning på torpet.
Det kan vara så att hjärnan är förstörd efter att ha lyssnat för mycket på bandet, men på "Suicide Vampire" tycker jag att Theatres des Vampires träffar någorlunda rätt. Istället för bedrövliga Napalm-vibbar tycks man ha låtit sig influeras av traditionell, riktig goth. Här finns både melodier och körarrangemang som för tankarna till sent 80-tal. Det låter ungefär som Cradle of Filth uppblandat med Inkubus Sukkubus och Sisters of Mercy. Missförstå mig inte, det är fortfarande väldigt fånigt, men det är samtidigt ganska bra. Det är inte bra om man jämför med något som är bra på riktigt (i goth metal-sammanhang exempelvis Paradise Lost), men det når upp i samma klass som något lagom bra men lökigt (typ Moonspells "Irreligious"). Musikvideon till "Lilith Mater Inferorum" återspeglar detta väl:
Jag kan inte låta bli att uppskatta det här. En krypta, lite vampyrhångel, en åmande sångerska i gammal Odium Clothing-stil (det ser inte ut som Sonya Scarlet, så jag förmodar att det är Justine Consuelo, skivans andra sångerska), Lord Vampyr som återuppstår på sunkigt Hellraiser-manér när hans kvarlevor kommer i kontakt med blod. Festligt skulle jag vilja kalla det.
Något otippat är dock att låttexten kallar till sataniskt krig mot de kristna.
We will destroy the christian legion/We will destroy their status/We will burn their churches/And the cross will be inverted
Det här är den sortens text jag förväntar mig av Belphegor eller kanske "Panzer Division Marduk" och jag måste säga att jag var lite förvånad att hitta den i det här sammanhanget. Jag hade väl snarare räknat med något dravel om blodorgier i ensligt belägna slott eller nekrofili i katakomberna, men å andra sidan hade jag inte ägnat texterna någon uppmärksamhet tidigare. Hur står det till med resten?
Unholy bloody fucking suckers/I'm your nightmare, your damnation/This night we rise to suck your blood/This night we rise to fuck your soul
På min ära, Lord Vampyr, vilket profant språkbruk! Folk kommer att tro att ni är en pederast!
Unholy bloody virgin fuckers/I'm your pleasure, your suffering/This night we rise for our thirst/This night we rise for our lives
Jag är mållös. Plötsligt förvandlades Dani Filth till Lord Byron i mina ögon. Lord Vampyrs pennkonster står helt enkelt i en klass för sig. Allt är dessutom framfört med det sedvanligt mästerliga engelska uttalet hos italienare. "Thirst" blir exempelvis "föösth". Det behöver upplevas för att kunna förstås.
Det får räcka med Theatres des Vampires för den här gången, men eftersom Lord Vampyr medverkade på två plattor till innan han slutligen fick nog finns det gott om stoff för mer självplågande för mig, och då har jag dessutom kvar hans sidoprojekt (i plural) att sätta huggtänderna i. Jag lämnar dock kryptan för den här gången och ger mig själv en stunds välbehövlig respit.
Slutligen vill jag tillägga att det kunde varit värre. Allting är en fråga om perspektiv.
Samma vän som lurade mig att lyssna på Amon Amarths senaste platta, undrade igår om jag hade hört Dark Funerals nya. Den här vännen, vi kan kalla honom Emeritus, vet sedan tidigare att jag har svårt för Mörk Begravning. Jag har bland annat berättat för honom om när jag såg bandet live på Kino i Karlskrona 2006. De uppträdde iförda läderrustningar vilket fick dem att se ut som statister från Xena Krigarprinsessan, bjöd på bland det mest bedrövliga mellansnack jag hört ("nästa låt handlar om det mörka djupet i min själ", osv) och hade dessutom starka ofiltrerade spotlights som lämnade alltför lite åt fantasin. Det var kort sagt ingen höjdare, och jag har dessutom framfört åsikten att bandet mest bara låter "smatter, smatter, Sataaan". Trots dessa kunskaper insisterade Emeritus på att jag borde höra "Where Shadows Forever Reign", som han beskrev som "en helt ok skiva", och eftersom jag är en lojal vän startade jag Groove och stålsatte mig inför prövningen.
Jag hade inte hört Dark Funeral sedan "Attera Totus Sanctus", så även om jag hade svårt att tro det fanns det utrymme för möjligheten att bandet hade förändrat sig. I exakt 37 sekunder lyckas de faktiskt lura mig med något som påminner om stämning, men sen spricker illusionen. Smatter, smatter, Sataaan. Såklart. Det idoga smattrandet pågår i tre låtar och övergår sedan i något som låter kusligt likt Dimmu Borgirs "Stormblåst" (detta innebär i min värld inte nödvändigtvis en förbättring), komplett med distat plockande och talsång. Därefter varvas smattrandet med olika försök att skapa stämning vilket pågår fram till skivans slut.
Det är inte direkt dåligt, men Ahrimans oförmåga att skapa minnesvärda riff består och tillsammans med de enformiga trummorna ger det ett sedvanligt intetsägande intryck. Det märks att bandet har försökt göra en "Rom 5:12" och vidareutveckla soundet med några långsammare tyngre låtar, men utan kvalitén på låtskrivandet faller det liksom platt.
Omslaget är omisskännligt signerat Necrolord, vilket såklart är ett plus, och nya sångaren Heljarmadr låter väldigt snarlikt Masse Broberg, men det är väl på ett ungefär det positiva jag har att säga.
Jag och en gammal polare brukade under studenttiden efterfesta till Dark Funerals första självbetitlade EP (vilket i princip gick ut på att sitta där i alkoholdimmorna medan vi försökte äta pasta och samtidigt sjunga med i "Open the Gates"). Den är inte utan meriter, men det börjar kännas alltmer tydligt att det troligen var Blackmoons förtjänst. På tal om Blackmoon är det just den typen av mäktigt mörker som Necrophobic har på "The Nocturnal Silence" som jag tror att Ahriman & co försöker uppnå på sitt nya album. Det lyckas inte, åtminstone om man inte räknar med omslaget, vilket lyckas skapa en långt tätare stämning än vad som finns att hitta på skivan.
Jag vet inte riktigt vad man ska förvänta sig av ett uttalande som "en helt ok skiva", men Dark Funeral misslyckas ännu en gång med att övertyga. Hursomhelst vill jag ge en postum eloge till Blackmoon och ett poäng till Necrolord. Ära den som äras bör.
Den som vet vad en mörk begravning innebär får för övrigt gärna lämna sin teori i kommentarsfältet. Frågan har orsakat mig stort huvudbry genom åren...
Årskrönika har en alltför seriös klang, men här kommer lite sporadiska utlåtanden om året som gått.
Jag kan inte påstå att jag har stenkoll på skivåret 2016 då jag huvudsakligen har fördjupat mig i gammal grekisk och tjeckisk black metal samt amerikansk country. Hursomhelst är årets platta i mitt tycke "Formulae" med Master's Hammer. Japp, Franta Storm och Necrocock (denna gång utan Silenthell på timpani) har gjort det igen!
Tjeckerna fortsätter att förnya sig och befäster ännu en gång sin roll som ett av de mest egensinniga banden inom genren. Denna gång har de inkorporerat elektroniska element i sin black metal. Framför allt verkar de ha influerats av EBM, vilket är extra framträdande på låtar som "Maso z kosmu" och "Vsem jebne". Nu kanske vissa läsare tänker på Psyclon Nine och deras korsning av vässynt och Dimmu Borgir eller Samaels poppiga discodängor (som jag visserligen gillar), men det låter inte alls så. Det låter hårt. Tänk er att Master's Hammer slagit ihop sina påsar med Laibach så har ni en hyfsad bild.
Utöver de elektroniska inslagen har skivan den typen av mäktiga orkestrala arrangemang en gammal lyssnare har kommit att förvänta sig, spöklika kvinnokörer, experimentellt vansinne och bitvis riktigt sjukt tekniskt trumspel av Honza Kapák. Frantas sång låter dessutom bättre än någonsin. Sammantaget skapar det ett väldigt säreget sound som inte påminner om någonting annat.
Årets bubblare är "Rituals", Rotting Christs tolfte fullängdare. Skivan reflekterar inte riktigt Sakis Tolis förmåga som låtskrivare, men den har en otroligt fet produktion och några låtar som jag är övertygad om är framtida klassiker. Dessutom gästar Magus Wampyr Daoloth (Necromantia). Bara en sån sak.
Rotting Christ svarade dessutom för det bästa liveframträdandet jag bevittnade under 2016. Det var deras sista spelning för året på Black Christmass i Norrköping. I ett koncentrerat set som varade ungefär en timme gav bandet allt och släppte lös en grekisk attack med en samspelthet och tyngd som inte skådats sedan hopliterna stred i falang. Trots att de varken spelade sin största hit eller en enda låt från sin bästa skiva gjorde Rotting Christ en grymt bra spelning. Haunted som spelade precis innan kändes oerhört tama i jämförelse.
Tv-spelsåret 2016 har varit svagt. Det är talande att jag huvudsakligen lagt min tid på att spela om de bästa spelen från förra året (Witcher 3, Metal Gear Solid V, Rise of the Tomb Raider). Mitt game of the year är hursomhelst Witcher 3: Blood and Wine. Tekniskt sett är det egentligen en expansion, men med en fristående berättelse och en speltid på över 30 timmar tycker jag att det kvalar som ett eget spel.
I mitt tycke är Witcher 3 inte bara det bästa spelet 2015 utan även ett av de bästa spelen genom alla tider. Blood and Wine gör ingenting för att förändra den åsikten. Det är en slags epilog till 3:an och ett avslut på sagan om Geralt of Rivia.
Gameplay är detsamma som i huvudspelet, men Blood and Wine särskiljer sig rejält i stämningen. Den mörka, glåmiga paletten är utbytt mot glada, varma färgtoner och berättelsen hämtar näring från klassiska riddarsägner, som de om Kung Arthur. Bakom den glättiga fasaden ruvar dock en ondska. Expansionen fokuserar mycket på Witcher-världens originellt utformade vampyrer. Detta passar mig utmärkt då de är bland mina favoritvarelser från de tidigare spelen.
Blood and Wine är historien om Geralts sista äventyr, och om hur en ärrad monsterjägare drar sig tillbaka på den idylliska landsbygden. Det är ett ytterst värdigt avslut på ett fantastiskt spel, och bara genom att skriva dessa rader blir jag sugen på att spela igenom det igen.
Sedan har jag förstått att det är på modet att sammanfatta sina personliga bedrifter såhär vi årets slut. Jag ska inte bli långrandig i detta avseende utan nöja mig med att lyfta fram det som känns bäst. I år har jag för första gången agerat projektledare för ett bokprojekt, och lett arbetet med "Den Svarta Änkan", en äventyrsmodul till mitt rollspel Action!
Vi inledde arbetet med boken i februari och har jobbat med den sedan dess. I fredags fick jag hem den färdiga boken. Det var en oerhört tillfredsställande känsla.
Nu kör vi på med 2017, och kom ihåg alla barn - det är lika bra att ni håller på Djävulen, han har den bästa musiken.
