I ain't afraid of no Great Old One

"Ok, squid face, I'm gonna make calamari out of you!"

Har du någonsin drömt om att se Ghostbusters ta sig an Cthulhu? Tack vare Netflix har du nu möjligheten att se "The Collect Call of Cathulhu", S02A32 av The Real Ghostbusters (felaktigt listat på Netflix som S01A41). The Real Ghostbusters är den animerade tv-serien från 1986 som bland annat är ansvarig för att Slimer är känd under just det namnet och fick Bill Murray att sura över att hans karaktär lät som Katten Gustav för att 18 år senare göra rösten till just densamme.

Det är en av de bättre animerade tv-serierna från 80-talet och den har ett underhållande manus med kvicka kommentarer som väl matchar tonen i den första Ghostbusters-långfilmen. De olika spöken och monster som Venkman och co ställs emot är som man kan förvänta sig oftast humoristiskt framställda och ger ett tramsigt intryck, men i "The Collect Call of Cathulhu" släpper serieskaparna loss fullständigt och öser på med så mycket Cthulhu att Trey Azagthoth blev rädd och gömde sig under sängen.

Varning för spoilers! Avsnittet börjar med att Necronomicon ställs ut på det lokala biblioteket. Kort därefter blir den stulen och utställningsledaren Clark Ashton (ding!) kopplar in Ghostbusters för att lösa fallet. Detta leder snart till en konfrontation med Spawn of Cthulhu i stadens kloaker. 

Ghostbusters, vars kunskaper om Cthulhu begränsas till serietidningar och pulpmagasin Ray läst som barn, bestämmer sig för att plocka in utomstående expertis och Venkman och Egon flyger till Arkham för att tala med den ockulta forskaren Alice Derleth (ding!). Alice följer med tillbaka till New York och tillsammans med Ghostbusters upptäcker hon Cthulhu-kulten som ligger bakom stölden av Necronomicon.

Jag vet inte om man kan föreställa sig hur egendomligt det känns att höra "Iä! Iä! Cthulhu fhtagn!" mässas i ett program som huvudsakligen riktar sig till barn, men det är ytterst märkligt, kan jag avslöja. I mötet med kulten avslöjar sig Alice som en besvärjerska och hon förvandlar ett monster till sten med hjälp av spellcasting på bästa Call of Cthulhu-manér.

Ghostbusters inser att kultens plan är att frammana Cthulhu själv och därmed orsaka världens undergång och deras enda hopp är en berättelse som Ray läst i ett nummer av Weird Tales. Hur det går ska jag inte avslöja här, men Venkman-citatet som inleder detta inlägg förekommer.

"The Collect Call of Cathulhu" rekommenderas till alla fans av Ghostbusters eller Cthulhu, och är obligatoriskt om man gillar båda. Det är en sällsynt lyckad crossover som lyckas balansera den lättsamma humorn från Ghostbusters och den kosmiska skräcken från Lovecraft med ett extremt lyckat resultat. The Real Ghostbusters lyckas behandla Cthulhu-inslagen med en respekt som gör att det aldrig förfaller till samma tramsiga nivå av inavlad nördhumor som idag med Munchkin eller Cthulhu som mjukdjur. 80-talet visar var skåpet ska stå. Igen.

August modebloggar

Detta kanske är ett komiskt forum för att uttrycka en sådan åsikt, men jag har alltid funnit föreställningen att "bloggare" skulle vara en legitim sysselsättning rent löjeväckande. Enligt mig är bloggande något man gör, inte något man är. I absolut bästa fall är det en glorifierad fritidssyssla. Dock är jag förstås medveten om att det sedan ett drygt decennium tillbaka finns ett antal människor i Sverige som faktiskt försörjer sig på att blogga, likväl som människor som tjänar storkovan på att dampa sig framför kameran medan de spelar spel dåligt. Vad kan jag säga? Hatten av, ni har lurat systemet.

Ett särskilt fascinerande fenomen är modebloggare. Jag har förstås begränsade kunskaper i ämnet, men eftersom jag numera vet att Kenza är en modebloggare och inte ett monster i Dungeons & Dragons är jag såklart kvalificerad att uttala mig.
Ur mitt lekmannaperspektiv går det till såhär: du lägger upp lite bilder på dig själv och de kläder du har, skriver några rader om vilka polare du har träffat och hur ni hänger på stan och sen trillar det in massiv med sponsring och du får vara med i TV. Fantastiskt.
Jag är som alla vet en otroligt stilmedveten man, så jag tänkte jag skulle försöka mig på det här och se om jag kan få en del av kakan. Är ni beredda? Gårdagens look:

1) Crocker jeansjacka, köpt på Tradera för en hunka och färgad svart med textilfärg. Tygmärken köpta styckvis på nätet från världen över.
2) Necrophagia t-shirt. Kom i paket med "Whiteworm Cathedral", inhandlad från Osmose. Årets platta 2014, för övrigt. Kolla in den!
3) Voice of the Old Gods-munkjacka, inhandlad från Bioware Store för 20 dollar. Orsakar frågor om vad en "tevinter" är, inte helt olikt hur min gamla Tiamat-tröja fick arbetskamrater att undra varför jag älskade thaimat så mycket.
4) Cargo pants från New Yorker. Jag avskyr jeans, så att det här plagget är tillbaka i butikerna känns som en gåva. Själv var jag visserligen okej med att ha mjukbyxor 24-7, men min hustru är inget större fan av Floridadöds-looken.
5) Tvättäkta Converse-kopior, kamouflagemönstrade.

Och jag höll på att glömma, jag var varken på stan eller träffade några polare. Däremot blev jag irriterad på Danne från Grave Defiler för att han ringde och störde när jag spelade Mass Effect Andromeda.

Där har ni det! Om jag förstått saken rätt kommer läsarna, pengarna och jobberbjudandena att stå som spön i backen framöver.

Påsk-Mustis

Avsnitt två av Fatality podcast har blivit rejält försenat, men istället för att stressa över det har jag bestämt mig för att tillämpa en CD Projekt Red-approach när det kommer till bloggen. Detta innebär att inlägg kommer när de är färdiga och så är det med det. Jag kan däremot försäkra er att ni som orkar hänga kvar och titta in då och då kommer att bli belönade.

Tills vidare önskar jag och Påsk-Mustis en ond och riktigt jävlig påsk...