2017

Drygt fem månader har gått utan att jag har skrivit på Fatality. Det finns åtskilliga anledningar. Jag och Danne var på Brutal Assault-festivalen i Tjeckien. Livet skickade mig några riktiga skitpassningar i form av dödsfall och annat djävulskap. Jag påbörjade en tredje genomspelning av Witcher 3. Kängtrollspel och våra nya produkter har slukat oerhört mycket tid. Och så vidare.
Fatality kommer alltid att vara en blogg där jag skriver då det finns tid och lust. Det kan vara uppehåll i ett halvår och därefter kommer tre inlägg samma dag. Så är det. Idag har jag tid och lust. Här kommer därför min sammanfattning av 2017.

Det har varit ett starkt skivår med riktigt bra skivor från exempelvis Body Count och Me and That Man, och en fantastisk från Ghoultown (läs mer här och här). Årets platta är dock "Nocturnals" med Stillborn. Förväntningarna var onekligen högt ställda när originaluppsättningen återförenades (läs mer här), men Stillborn leverade med besked. Utan att förlora det gamla soundet från "Necrospirituals" har det nya materialet en pondus och självklarhet som får en att tro att bandet inte gjort annat än att spela ihop de senaste 28 åren. Touchen av rock 'n' roll som stundtals återfinns på debuten är borta, men har ersatts av än mer tyngd och svärta. "1917", "Lorelei", "Maaebo", "Anathema" - Stillborn radar upp hitsen på en skiva som saknar svaga punkter. Härligt!

Stillborn har även delad förstaplats i kategorin årets livespelning. Jag, min hustru och Danne såg dem på Sticky Fingers 1/12. Det var bandets första spelning sedan -89 och de gick ut på scenen och återerövrade Göteborg. Stillborn agerade samspelat och med stort självförtroende. Istället för att gå i den uppenbara fällan och huvudsakligen spela låtar från den kultförklarade debuten blandade de upp det med en hel del material från "Nocturnals". Ett modigt grepp som gav stor utdelning, och det kändes som en ynnest att vara närvarande första gången dessa låtar framfördes live.

Kari Hokkanen på Sticky Fingers 1/12-17. Bildcred: kultisten.

Den andra kandidaten för årets livespelning är Master's Hammer på Brutal Assault. De uppträdde med en fantastisk sättning med Franta på gitarr och sång, Silenthell på timpani, Blackosh (ex-Root) på gitarr, Vlasta Henych på bas och Honza Kapák på trummor.

Även Root och Macabre gjorde suveräna spelningar på Brutal Assault, men publikresponsen Master's Hammer hade stod i en klass för sig. Som folk betedde sig kunde man tro att det var Beatles med en återuppstånden John Lennon som just gått ut på scenen, för publiken blev helt galen inne på Josefov-fästningen. Det var en helt unik känsla att stå tillsammans med tusentals andra och höra mästerverk som "Pád modly", "Jáma pekel" och "Já mizéeríí osudu jsem promásledován" framföras live.
I Sverige har man tur om folk ens har hört talas om Master's Hammer, även inom scenen. Här lät festivalarrangörerna bandet headlinea onsdagen och spela på den största scenen. Sjukt!

Årets spel är Resident Evil 7. Jag skrev om det efter att ha spelat demon (se här), men kom aldrig till skott med att skriva ett inlägg om själva spelet. Demon var väldigt lovande och spelet infriade det löftet just genom att vara den förändring serien så desperat behövde. Genom att låta huvudpersonen vara en vanlig snubbe (i motsats till exempelvis Secret Service-agent eller antiterrorexpert), förlägga handlingen till Louisianas träskmarker och använda en sjuk och motbjudande redneckfamilj som huvudsakliga antagonister tar Capcom ner sin survival horror till en gräsrotsnivå som är långt mer intensiv och intressant än det fiaskobetonade hopkok av actionfloskler som är Resident Evil 6.
RE7 håller inte riktigt hela vägen, då de avlutande timmarna är påtagligt mindre inspirerade än resten av spelet. Tacksamt nog är dock huvuddelen så pass kreativt och minnesvärt att jag inte tvekar att kalla det årets spel ändå. Bästa Resident Evil-spelet sedan RE4.

Som nämns ovan har jag även varit sysselsatt med Kängtrollspels nya produkter, rollspelet Nattens Varelser och novellsamlingen "Fasor". Båda är gotisk skräck i viktoriansk miljö och utspelar sig i samma värld. Jag är inte direkt intresserad av att använda Fatality som en plattform för att marknadsföra mina projekt, men jag nöjer mig med att säga att böckerna utges av SagaGames och finns tillgängliga i välsorterade spelbutiker och bokhandlar just nu.
Givet vilken skithöst jag haft känns det också förbaskat bra att projekten slutfördes. En personlig milstolpe, helt klart.

Nu kör vi på med 2018. Allt makt åt Sauron. Vi ses.

En förmodat bra start på det nya skivåret

2018 känns redan som ett bra skivår. Detta beror delvis på nya skivor med såväl Tribulation som Master's Hammer, men framför allt på grund av att Silenius och Protector äntligen har fått tummen ur. 5:e januari kommer "With Doom We Come", Summonings åttonde fullängdare.

Summoning har varit ett av mina favoritband sedan jag upptäckte dem 1999. Jag äger alla deras skivor utom en. Deras musik har ackompanjerat oräkneliga magickvällar, rollspelssessioner och bussresor. Jag har introducerat alla som haft vett nog att kunna uppskatta det.

För den oinvidga kan nämnas att Summoning är ett black metal-band från Österrike. Duon utgörs av Silenius (på sång, bas och keyboards) och Protector (på sång, gitarr, keyboards och trumprogrammering). De har ett väldigt säreget sound. Lite förenklat skulle man kunna beskriva det som atmosfärisk black metal. Sången och gitarrerna är dock de enda elementen som kan härledas direkt till black metal. Soundet kompletteras av episka keyboards och mäktiga programmerade trummor som snarare för tankarna till fantasy och Sagan om Ringen. Mycket riktigt är texterna också baserade på Tolkiens mytologi.

"With Doom We Come" är för mig årets hittills mest emotsedda skivsläpp. Förra skivan "Old Mornings Dawn" (2013) är bandets starkaste sedan höjdpunkten "Stronghold" (1999). "Old Mornings Dawn" innehåller två av bandets bästa låtar, titelspåret och "Flammifer", och fick mig att känna att bandet var på gång igen efter "Let Mortal Heroes Sing Your Fame", som var ett riktigt sömnpiller, och "Oathbound", som var bra utan att nå upp till bandets fulla potential.

Summoning är ett av få metalband som faktiskt lyckas med att framkalla en genuin fantasystämning. Det är svårare än man tror. Power metal, den subgenre som starkast förknippas med fantasy, misslyckas kollektivt. Istället för mäktiga berg och djupa skogar får man bilder av lockhåriga italiernare i sidenskjortor som svingar plastsvärd över huvudet medan datoranimerade meteorer faller i bakgrunden. Summoning frammanar dock bilder som för tankarna till Moria, Mörkmården och Lothlorien. Det är ingen liten bedrift.

5:e januari öppnas Mordors portar ännu en gång. Jag väntar med spänning.