Krematoriet och tidens tårar

När jag var runt 14-15 år lyssnade jag och många av mina vänner på Theatre of Tragedy. Det var ett norskt band som lirade goth metal, en musikstil som var oerhört populär under senare hälften av 90-talet. Konceptet var att man i grunden spelade doom, men förutom obligatoriska manliga growls adderade man vacker kvinnosång, smäktande keyboards och andra former av teatrala inslag som kanske högstämd talsång eller riktiga stråkar.

Som så mycket annat kan trenden spåras tillbaka till Celtic Frost, som redan på "To Mega Therion" valde att inkludera en kvinnlig sopran på tre av skivans tio låtar. Claudia-Maria Mokri fick nöja sig med att sjunga enstaka på stämmor på "The Usurper" och "Circle of the Tyrants", men i refrängen på "Necromantical Screams" gavs hon mer utrymme och ackompanjerade Tom G Warriors karaktäristiska barska leadsång som en klagande osalig ande.

Vidareutvecklingen av vad Celtic Frost sysslade med redan 1985 kom i början av 90-talet med de brittiska doom/death-banden - Paradise Lost, My Dying Bride och Anathema. Även om alla dessa tre säkerligen spelat en mycket stor roll skulle jag särskilt vilja lyfta fram Paradise Losts skiva "Gothic". Sättet kvinnosången är arrangerad på denna skiva skulle senare höras hos Theatre of Tragedy och en hel uppsjö andra band.

Runt 1993-94 började genren ta fart med just Theatre of Tragedy och band som The Gathering och The 3rd and the Mortal, men det var först några år senare som det fullkomligen exploderade. Nu började det dyka upp band som lät väldigt snarlika Theatre of Tragedy och hade likaledes pretentiösa bandnamn som Sins of Thy Beloved och Trail of Tears. För att sätta det hela i perspektiv kan jag nämna att vi till och med hade ett lokalt band av denna typ - Absentia, baserade i Färjestaden på Öland.

Men nog med musikhistoria. I somras fick jag besök av min vän M. Punschrullar och kaffe blev till folköl och YouTube och M visade mig tyska goth metal-bandet Crematorys musikvideo till låten "Tears of Time".

Jag lyssnade inte ens på Crematory när det begav sig och hade därför missat denna bortglömda 90-talspärla. Redan när M visade den för mig visste jag att detta skulle bli något jag plågar folk i min närhet med oräkneliga kvällar framöver. I kombinationen av höga ambitioner och låg budget uppstår helt enkelt något jag finner fantastiskt roligt.

Handlingen kretsar till synes kring en gammal man som blickar tillbaka på sitt liv och sörjer svunnen tid. Detta gestaltas av en ålderssminkad skådespelare som sitter i ett mörkt rum medan sångaren Felix står i bakgrunden med ett ytterst allvarsamt ansiktsuttryck och sjunger, samt med flashbacks av vad mannen upplevt tidigare i livet. Förbryllande nog har mannen vid någon tidpunkt i livet blivit attackerad av dansande hårdrockare.

Dansanta metalheads angriper pensionär.

Texten till "Tears of Time" tycks handla om att släppa taget om det förflutna och inte låta sig förgöras av onda minnen. Videon har hursomhelst ett övertydligt memento mori-tema som hamras in med flertalet närbilder på en farfarsklocka, och inte minst Felix som silar sand mellan fingrarna medan han sjunger "like the dust in your hands". Det sistnämnda är oerhört komiskt och behöver upplevas.

Kom nu ihåg att ni en vacker dag ska dö, alla barn..

Äh, ni vet att ni vill ha en till.

Memento mori, etc.

Själva låten då? Tja, gillar man gråtmild keyboarddriven goth metal från 90-talet så kan man säkerligen få sitt lystmäte här. Låten har en sådan där snygg Paradise Lost-hook spelad på piano och jag var föga förvånad när jag upptäckte att "Tears of Time" tycks vara en av bandets hits. Desto mer förvånande var att Crematory fortfarande är aktiva. Det hade jag fan inte väntat mig.

Jag ska tillägga att jag tycker att "To Mega Therion" är en av tidernas bästa metalskivor och Paradise Lost är ett favoritband sedan över 20 år tillbaka. Det händer även fortfarande att jag lyssnar på tidiga skivor med My Dying Bride och Anathema med behållning. Theatre of Tragedy och dess gelikar är dock något jag har svårt att försonas med idag, men när jag var 14-17 år älskade jag skiten. Doomiga kompgitarrer, en kille som säger "gruff-gruff" och en tjej som sjunger "kviddevitt" - det bästa i världen en gång i tiden.