"A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors" är en av mina absoluta favoritfilmer från 80-talet. Patricia Arquette gör sin första filmroll som Kristen, en tonåring som hamnar på psyket efter vad som förefaller vara ett självmordsförsök. Där möter hon andra unga patienter som alla delar den underliga likheten att de, liksom Kristen, drömmer mardrömmar om samma brännskadade man i hatt och randig tröja.
För att göra den officiella låten till filmen tog man in heavy metal-bandet Dokken. Bandet levererade och bjöd inte bara på en av sina absolut bästa låtar, utan även på en av 80-talets allra mest minnesvärda och underhållande metalvideos.
Videon använder klipp från filmen, men man har även spelat in exklusivt material med Patricia Arquette som Kristen och Robert Englund i sin ikoniska roll som Freddy Krueger. Premissen är att Kristen är ett Dokken-fan som hemsöks av Freddy Krueger, men Dokken kommer till Kritstens undersökning och jagar bort Freddy med hjälp av kraften hos heavy metal. På slutet visar det sig att det hela är en mardröm som Freddy själv haft. Han vaknar och utbrister "What a nightmare! Who were those guys?" Det hela är förstås extremt ostigt, men det är också själva behållningen.
Dokken är ett amerikanskt band som bildades i Los Angeles 1978. Med frontmannen och sångaren Don Dokken i spetsen har de förblivit aktiva fram till idag, även om de nyligen gått ut med att nästa turné blir deras sista. "Dream Warriors" är skriven av George Lynch (leadgitarr) och Jeff Pilson (bas), båda medlemmar av den klassiska Dokken-uppsättningen. Låten avlsutar "Back for the Attack", Dokkens fjärde studioalbum.
Precis som Dokkens karriär har även denna julkalender nått sitt slut. Tack till er som läst och Ond Jul på er allihop.
Obituary är ett amerikanskt dödsmetallband från Tampa, Florida. De bildades 1988 och anses allmänt att vara ett av de första samt mest betydelsefulla banden inom genren. Obituary kännetecknas av ett tungt, groovigt sound samt John Tardys mycket säregna sångstil. Förutom John Tardy är hans bror Donald Tardy (trummor) samt Trevor Peres (gitarr) kvarvarande originalmedlemmar.
Dagens låt är "Violence" från skivan "Inked in Blood" som släpptes 2014. Videon är gjord av den ungerska animatören Balazs Grof, som bland annat även har samarbetat med Rob Zombie. Den är gjord i humoristisk stil med bandet som försöker ta sig till en spelning i tid, allt medan de måste tampas med alltifrån zombier till autografsugna MC-poliser.
För den som vill kolla upp Obituary lite närmare rekommenderar jag särskilt de två första skivorna, "Slowly We Rot" från 1989, samt "Cause of Death" från 1990.
Det hela började med att en gammal crustpunkare spelade upp Tim Timebombs (Rancid) cover på Ramones-låten "I Wanna be Sedated". Timebomb har gjort en countryversion av låten som fungerar förvånansvärt bra. På den gästsjunger en kvinna med mycket behaglig röst. Den kvinnan visade sig vara Lindi Ortega. Hon är en kanadensisk countrymusiker från Toronto.
Det är ingen slump att Lindi Ortega samarbetar med en artist som Tim Timebomb. För att vara countryartist har hon en alternativ framtoning med vibbar av punk och goth, och hon har haft smeknamnet "Indie Lindie". Även om hon gjort vissa förväntade karriärdrag som att flytta till Nashville har hon också behållit den framtoningen, och bland annat turnerat med punklegenderna Social Distortion.
Dagens låt, "Murder of Crows", är från Lindi Ortegas andra skiva, "Cigarettes & Truckstops", som släpptes 2012. Den har gått varm på min countryplaylist sedan ett par år tillbaka, och det distade rockiga countrysoundet är typiskt för hennes tidiga skivor. Videon tar fasta både på ovan nämnda gothinfluenser, samt Ortegas delvis mexikanska ursprung.
Den senaste skivan, "Liberty", är ett konceptalbum. Det är en westernhistoria som musikaliskt har tunga vibbar av Ennio Morricone. Jag rekommenderar den starkt. Kolla även upp nämnda Ramones-cover av Tim Timebomb.
Medicine Rain var ett gothband från min hemstad Kalmar. Som så många andra lät de snarlikt Sisters of Mercy, men utmärkte sig genom sångaren Rikard Magnussons exceptionella sångröst, samt genom att Rangarök-medlemmen Kjell Karlgren spelade saxofon i bandet. 1995 kom Medicine Rains debutalbum "Native", som bland annat innehöll dagens låt, "Put Out Fire".
För att vara ett lokalband som aldrig fick något direkt genomslag tycker jag att Medicine Rain förtjänade ett bättre öde. De hade bra låtar och ovan nämnda sångare och saxofon räckte för att lyfta dem över mängden. Bandet spelade in ytterligare en skiva under 90-talet, men den gavs inte ut förrän 2014 då bandet sedan länge hade splittrats. En av medlemmarna gav mig ett exemplar på CD-R runt -98 eller -99, och jag betraktade redan hits som "Obsidian" som klassiker när skivan till slut släpptes under titeln "Still Confused but on a Higher Level".
Videon är en ganska amatörmässig historia, men har ändå lite lokal charm då den delvis är inspelad vid Ismantorps fornborg på Öland. Dessutom får den några extra gothpoäng då Rikard Magnusson har en sådan där cool cowboyhatt i stil med vad Ian Astbury från The Cult syns bära i videon till "She Sells Sanctuary".
Rob Zombie är en amerikansk sångare och filmregissör från Havenville i Massachusetts. Jag kom först i kontakt med hans musik via hans tidigare band White Zombie. Det var runt 1997 eller så, och skivor som "La Sexorcisto: Devil Music Volume One" och "Astro-Creep: 2000" gick varmt hemma hos polare. 1998 släppte Rob Zombie sitt första soloalbum, "Hellbilly Deluxe". Precis som med White Zombie och allt annat Rob Zombie gör har den ett framträdande skräck och sci-fi-tema. Framför allt är det en av tidernas bästa industrial metal-skivor med rakt igenom starka låtar, även om samtliga singlar från albumet ("Dragula", "Living Dead Girl" och "Superbeast") blev så pass stora hits internationellt att de idag är helt sönderspelade och knappt går att lyssna på.
Rob Zombie följde upp "Hellbilly Deluxe" med "The Sinister Urge" som släpptes 2001. Precis som med den tidigare skivan var "The Sinister Urge" producerad av Zombie själv, samt av den kanadensiska producenten Scott Humphrey. Tillsammans tog de soundet i en intressant riktning - en vidareutveckling som med fördel tog några risker. Bland annat adderade man en orkester med stråkar och blås, och vågade chansa på låtar som avvek från det övergripande soundet, exempelvis den avslutande stämningsfulla "House of a 1000 Corpses".
Efter "The Sinister Urge" hände dock något med Rob Zombies musik. Han har fortsatt att släppa skivor, men trots upprepade försök har jag inte kunnat ta till mig en enda av dem. Om man bara lyssnar lite ofokuserat så låter det oftast rätt, det låter Rob Zombie. Dock är det en illusion, ett bländverk. Låtskrivandet har nämligen inte funnits där de senaste 20 åren. Allting är bara produktion, yta, ett sound. Faktum är att på de fem skivorna som släppts sedan "The Sinister Urge" har jag hittat en enda låt som verkligen håller måttet. Den låten är "Sick Bubblegum" från "Hellbilly Deluxe 2" (2010).
Innan sin musikaliska karriär gick Rob Zombie på designskola. Detta (tillsammans med ett uppenbart stort mått av konstnärlig talang) har han utnyttjat till fullo, och har alltid designat skivomslag, scendekor, etcetera själv. Med hans stora filmintresse var det väl inte heller någon större överraskning att han skulle pröva vingarna som filskapare. Redan 1995 gav han sig för första gången på att regissera, då med White Zombies musikvideo för "More Human than Human".
Rob Zombie fortsatte att regissera sina egna musikvideos med de tre ovan nämnda hitsinglarna från "Hellbilly Deluxe". Det är snygga, stilistiska videos som fullkomligen osar klassisk skräckfilm. 2003 gav han sig för första gången på att regissera långfilm, då med b-filmen "House of a 1000 Corpses". Liksom allt Rob Zombie gör är det en visuellt stark film, men det är väl också det snällaste jag kan säga om den. Rob Zombies efterföljande karriär som filmregissör kan sammanfattas enkelt med "stil över substans".
Det finns ett undantag, vilket är "Lords of Salem" från 2012. Rob Zombies fru Sheri Moon syns ofta dansa i hans musikvideos eller skådespela i hans långfilmer. I "Lords of Salem" spelar hon Heidi, en radiopratare på en typisk enerverande talkshow. Heidi får en mystisk vinylskiva skickad till sig, och snart framträder en koppling till Salems förflutna, berömt förknippat med just häxerier (eller kanske snarare häxprocesser). "Lords of Salem" är lika visuellt stark som något annat Rob Zombie har gjort, men den är också suggestiv på ett sätt som påminner mig om den italienska regissören Dario Argento.
På sätt och vis är det ironiskt att dagens låt har en väldigt spartansk video utan de visuella styrkor Rob Zombie förknippas med. Praktiskt taget är det en replokalsvideo, även om den tycks vara filmad på ett mansion någonstans. Dock har den ändå några kvalitéer som jag uppskattar. Bland annat fångar den det naturliga samspelet mellan bandmedlemmarna, som den lekfulla dynamiken mellan Zombie och gitarristen John 5 (tidigare känd från Marilyn Manson). Och så har den förstås Sheri Moon som blåser tuggummi.
The Prodigy är ett engelskt band från Essex. De spelar elektronisk musik och kategoriserar själva sin stil som elektronisk punk. De bildades 1990 av producenten, låtskrivaren och keyboardisten Liam Howlett. Originalsättningen innehöll bland annat även de båda dansarna och vokalisterna Keith Flint och Maxim. Denna klassiska inkarnation av The Prodigy var vad som fick upp mina ögon för elektronisk musik.
1996 köpte jag debutskivan "Experience" (från 1992), vilket var en av de skivor som gick i bakgrunden när jag och mina vänner spelade Magic the Gathering. Det är en lekfull och rolig skiva som på något vis spritter av skaparglädje. Den har mängder av samplingar, tempoväxlingar, olika stämningar och dynamik. Framför allt så har den väldigt bra låtar och håller än idag.
Jag upptäckte inte "Music for the Jilted Generation", uppföljaren till "Experience", förrän ett par år senare. En skiva som jag dock verkligen la märke till när den kom var The Prodigys tredje skiva, "The Fat of the Land", som släpptes 1997. Resten av världen la också märke till den. Bandet hade lagt sig till med en punkigare, hårdare stil som lät modernt och coolt. I samma veva klev Keith Flint och Maxim fram som sångare och frontmän och ja, resten är historia. Ingen lär ha missat hits som "Breathe", "Firestarter" och "Smack my Bitch Up". En singel som kanske desto fler har missat är "Baby's Got a Temper" som släpptes 2002.
Kritikerna var inte nådiga mot "Baby's Got a Temper". Den upplevdes också som kontroversiell av somliga då texten handlar om Rohypnol (lyssnar man noga på videomixen hör man tydligt hur ordet "Rohypnol" är censurerat i refrängen). Själv tycker jag att det är den sista bra låten The Prodigy gjorde.
"Baby's Got a Temper" fick även en riktigt minnesvärd musikvideo. Man ser tre medelålders män i kostymer gå in på ett förefallet område. I en husvagn byter de om och sminkar sig som Howlett, Flint och Maxim. När de sedan går ut på scenen och uppträder för en publik bestående av kor så är männen ersatta av de faktiska Prodigy-medlemmarna. Samtidigt som bandet uppträder mjölkas korna av strippor. Utanför säljs mjölken i ett matstånd till människor som tycks missbruka mjölk. Det är en ganska sinnessjuk idé, men jag gillar den skarpt.
The Darkness är ett rockband från Lowestoft i England. Som för så många andra var det första jag hörde med dem hitsingeln "I Believe in a Thing Called Love" 2003. Jag tyckte att det lät anskrämligt. Som ett tramsigt Queen om man tar bort i princip allting som gör Queen bra. Jag stämplade The Darkness som ett ointressant plojband och glömde bort dem. Spola därefter framåt i tiden sådär 15 år till när Danne från Grave Defiler visade mig musikvideon för "Barbarian".
Vad jag upplevde var en stabil heavy metal-låt med humoristisk animerad musikvideo och vikingatema. Riktigt underhållande på alla sätt och vis. Jag frågade mig om detta verkligen kunde vara samma band som gjort ovan nämnda bedrövliga singel, men sen kom Justin Hawkins karaktäristiska falsettsång in i refrängren och jag fick konstatera att så var fallet.
Ragnar Lodbrok är en mytisk gestalt av diskutabelt historiskt ursprung vars legend tacklas bland annat i tv-serien Vikings. I "Barbarians" plundras Englands östra kust av Ragnars son, Ivar Benlös. Detta är förstås ett koncept med stor heavy metal-potential, vilket The Darkness inte heller är sena att ta fasta på. Det är en festlig låt och video, även om "I Believe in a Thing Called Love" förblir lika värdelös som alltid.
