Jericho förtjänar upprättelse

Clive Barker's Jericho är ett spel som fått en hel del skit sedan det släpptes hösten 2007. Jag testade spelet när det var nytt, men hann egentligen aldrig bilda mig en uppfattning. Nu har jag avslutat en första genomspelning och känner ett starkt behov av att uttala mig i frågan. Det är nämligen så att Jericho förtjänar upprättelse.

Spelet är ett ganska traditionellt fps kryddat med några innovativa idéer. Vi följer specialförbandet Jericho, soldater med övernaturliga förmågor. Vi har "blodshäxan" Church, telekinetikern (tillika baben, se bilden) Black, shamanen Delegado, mfl.
Storyn är både välskriven och kryptisk på klassiskt Barker-manér. Jericho-styrkans uppgift är att bekämpa en varelse som kallas den förstfödde. Den förstödde var Guds första skapelse, men den var ondskefull och fängslades på en plats bortom tid och rum. Gud skapade sedan människan med egenskaper som känslor och samvete, egenskaper som den förstfödde saknar.
Flera gånger under historien har den förstfödde försökt bryta sig ut från sitt fängelse, och den slogs med Jericho-styrkans anfäder redan i antikens Sumer.
Låter det förvirrande? Det är inte speciellt komplicerat egentligen. Det är dock ett tydligt bevis på att Jericho är ett storydrivet spel. Detta innebär också att spelet är ganska linjärt, men det är inte heller nödvändigtvis en nackdel.

Det spelmekaniska upplägget är fiffigt och dessutom ganska orginellt. Ross, Jericho-styrkans ledare, blir dödad tidigt i handlingen. Han fortsätter dock existera som en slags metafysisk existens eller ande, om ni så vill.
Detta ger spelaren möjligheten att som Ross besätta styrkans medlemmar, dvs hoppa mellan karaktärerna. Detta är både den största behållningen och själva meningen med spelet. Varje karaktär har nämligen sina unika vapen och specialförmågor, vilket öppnar för en hel del taktik. Ibland är det rentavt nödvändigt att använda en viss karaktär för att exempelvis döda en miniboss eller lösa ett pussel.
Att snabbt hoppa mellan olika karaktärer i stridens hetta är barnsligt kul. När man väl fått kläm på vem som gör vad går det till och med att kombinera deras förmågor med spektakulärt (och blodigt) resultat.

En vanlig åsikt är att Jericho inte är speciellt skrämmande, och detta stämmer. Jag skulle snarare kalla det mardrömslikt och obehagligt. För ett gammalt Clive Barker-fan känns det ganska hemtamt.
Frågan är dock varför folk tar upp detta som en invändning. Jericho är trots allt en förstapersonsskjutare, inte survival horror. Om du vill ha Silent Hill - spela Silent Hill. Sitt inte där och gnäll som en liten flicka.

Något annat man ofta hör är att Jericho skulle vara svårt till följd av dålig bandesign. Speciellt stora problem verkar folk ha haft med de exploderande fienderna, men gissa vad som hjälper mot dem? Var inte där när de exploderar.
Under hela min genomspelning lyckades dessa ökända självmordsbombare ha ihjäl mig en eller max två gånger. Totalt. Min slutsats blir således att om du upplever detta som ett problem är du förmodligen ingen vidare bra gamer.

Överlag har Jericho en lagom balanserad svårighetsgrad. På de absolut svåraste momenten i spelet tog det mig ungefär tre försök att sätta det. Det är med andra ord varken speciellt svårt eller speciellt lätt.
Det är dessutom bra avrundat med ett antal kluriga och riktigt roliga bossar. Till en början kommer det en boss i slutet av varje akt, men i takt med att man närmar sig slutet ökar frekvensen avsevärt. Sista akten är en veritabel bosskavalkad, som tyvärr saboteras lite av den korkade slutbossen.

Allt som allt är Clive Barker's Jericho ett riktigt bra spel. Visst, det må vara linjärt, men detta uppvägs av intressant spelmekanik, tät stämning och en bra historia.
Sedan kanske vissa gamers känner sig hotade av ett storydrivet fps, men för dessa individer finns det alltid lobotomialternativ som Army of Two.

Fatality rekommenderar!