Zombie vs Freddy

Bland filmnördar är det vida känt - återinspelningar suger. Alltsomoftast saknar de ens grundläggande existensberättigande och lämnar en bitter eftersmak.
Visst finns det undantag. Filmer som exempelvis The Thing eller Inglorious Basterds bevarar orginalets koncept, men sätter sin egen personliga twist på det hela. Dock är dessa nyversioner tyvärr bara undantag som bekräftar regeln.

Varför är det så att återinspelningar så gott som alltid suger? I ett försök att förstå detta tar sig Fatality an två färska amerikanska helgerån. Jag har sett Rob Zombie's Halloween (2007) och A Nightmare on Elm Street (2010).

För den som inte vet är Rob Zombie en amerikansk musiker vars storhetstid sedan länge är över. Under 90-talet släppte han två fantastiska skivor med bandet White Zombie och en riktigt bra soloskiva under eget namn. Någonstans därefter slog det slint. Musikkarriären stagnerade och Rob Zombie bestämde sig för att sadla om till filmregissör.
Han inledde sin filmkarriär ganska mediokert med House of 1000 Corpses och Devil's Rejects, två riktiga kalkoner späckade med splatter, skräpkultur och white trash-skildringar. Sen gav han sig alltså på Halloween, John Carpenters monumentala teen slasher.
Om han lyckades? Nja...

Vi tar en liten paus här och tittar närmare på det här med återinspelningar. Varför gör man dem egentligen?
Normalt sett finns det två olika orsaker. Antingen vill man förmedla sin egen vision av historien eller (vilket tyvärr är betydligt mer vanligt) vill man försöka tjäna pengar på någon annans framgång. Den senare anledningen är också orsaken till alla dessa oändliga uppföljare. Det är därför Jason Vorhees har dött femtioelva gånger och det finns sju Saw-filmer istället för en.

Vilken kategori tillhör då Rob Zombie's Halloween? Jag önskar att jag visste, för hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma på varför den här filmen gjordes.
Rob Zombie inleder sin film med något slags försök att fördjupa karaktären Michael Myers. Hans mamma strippar för att ha råd att sätta mat på bordet, han är mobbad i skolan, och dessutom har han ett fyllo till styvfar som misshandlar honom såväl psykiskt som fysiskt.
Som jag upplever det vill Rob Zombie beskriva omständigheterna som drev Michael till att mörda för första gången, det vill säga det som på sikt gjorde honom till den maskerade mördare vi alla så väl känner igen.
Detta är kanske en intressant idé i teorin, men vad som tog John Carpenter ett par minuter att berätta i orginalet, tar här upp tre kvart av filmen. Detta är alltså mer än en tredjedel av den totala speltiden på 109 minuter.
När vi äntligen får stifta bekantskap med huvudpersonen Laurie och hennes vänner (ja, du läste rätt: huvudpersonen introduceras inte förrän efter 45 minuter) ändrar filmen tvärt riktning. Det är inte bara det att fokus förflyttas från Michael till Laurie, utan filmen byter även genré och stämning. Efter inledningens råa och faktiskt ganska obehagliga våldsskildringar, serveras vi nu teen slasher enligt standardformulär 1A. Inte den bra sortens teen slasher heller, utan snarare den sortens dynga som spottades ut i svallvågorna efter Scream.
Kvalitetsskillnaden gentemot orginalet är enorm, men innehållet är i stort sett detsamma. De främsta skillnaderna är längre fast mindre spännande jaktscener, och givetvis - mer naket. Ingen större överraskning.

Jag kan egentligen inte komma på något positivt att säga om filmen. Rob Zombie's Halloween är en av de sämsta skräckfilmer jag sett på mycket länge (och det vill inte säga lite). Malcolm McDowell är med, det är kanske coolt?

***

Nyversionen av A Nightmare on Elm Street ser på pappret ut som ännu ett taffligt försök att tjäna pengar på en trött gammal filmserie. Detta är dock inte helt sant, för även om denna remake är ganska medioker så har den också sina meriter.

Låt oss börja med att få det sagt: att se någon annan än Robert Englund som Freddy Kruger känns konstigt. Jackie Earl Haley överraskar dock i rollen som den sadistiske, hattbeprydde gamle fulingen. Det är absolut inte dåligt, bara annorlunda.

De flesta gamla ingredienserna är där. Vettskrämda ungdomar kämpar mot John Blund medan Freddy dödar dem en efter en i otäcka drömsekvenser. Klassiskt.

Filmen har dock sina problem. Av någon outgrundlig anledning har manusförfattarna bestämt sig för att göra om Freddy till pedofil. Denna lilla modifikation är så dum att den inte förtjänar någon vidare kommentar. Dessutom bleknar denna lilla lustighet jämte det faktum att filmen inte etablerar en huvudperson förrän efter över en tredjedel av speltiden har passerat (anar jag ett mönster här?). När filmen för tredje gången har tagit livet av den förmodade huvudpersonen börjar man liksom tappa intresset.

Avslutningsvis måste jag påpeka det roliga i att hjältinnan spelas av Rooney Mara som kommer att spela Lisbeth Salander The Girl With the Dragon Tattoo, den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor.
Återinspelningar som nisch - där kan vi snacka b-skådis...