Redan när jag hörde att det var Digital Extremes och inte Starbreeze som låg bakom utvecklingen av The Darkness II (härmed kallat 2:an) började jag ana oråd. Rädd för att få mina farhågor bekräftade lät jag avsiktligt bli att följa händelseutvecklingen, men så fick jag på omvägar höra att Paul Jenkins (som arbetat med serietidningen) skulle ligga bakom manus och att spelet skulle ha en mer serietidningsbetonad känsla. "Jaha", tänkte jag, och räknade därmed ut spelet. Ni förstår, en av sakerna som gör Starbreezes The Darkness (härmed kallat 1:an) så bra är just att det inte påminner speciellt mycket om serietidningsförlagan. Serietidningen The Darkness är nämligen inte speciellt bra. Med 1:an viftade Starbreeze med trollspöna och tog fram all outnyttjad potential som bara fanns, skruvade ner belysningen och gjorde ett riktigt riktigt bra spel.
Min hustru, som satt med mig medan jag spelade igenom 1:an, övertalade mig häromdagen att ladda ner demot till 2:an. Hon hade dragits med i 1:ans utmärkta story och fängslande karaktärsporträtt, och argumenterade för 2:an ungefär genom att säga "kom igen, hur illa kan det vara?". Jag höll med, men tji fick vi - det visade sig nämligen att det kunde vara illa, riktigt jävla illa.
Digital Extremes har inte förstått någonting av det som gjorde 1:an bra. Till att börja med har vi den tidigare nämnda serietidningskänslan. Detta innebär bland annat att 1:ans råa brutalitet har ersatts av superöverdrivet våld som mest bara känns fånigt. Man har också gjort ett mörkt spel i den allra mest bokstavstrogna bemärkelsen, vi får alltså inte en mörk atmosfär, utan istället ett spel som bara är mörkt som satan och där man som följd inte kan se något.
Borta är också Kirk Acevedo som lånade sin röst till huvudpersonen Jackie i första spelet. Acevedo, som gjorde fantastiskt bra ifrån sig, har ersatts av någon snubbe med ont i halsen. Man kan i alla fall inte anklaga Digital Extremes för att vara inkonsekventa, om "ett mörkt spel" innebär ett spel där man helt enkelt inte kan se ett skit så borde följaktligen en "mörk karaktär" innebära någon med svart rock och hes röst.
Ska jag fortsätta? 1:an hade riktigt bra skurkar i form av den hänsynslösa maffiabossen Uncle Paulie och den korrumperade snuten Eddie Shrote. Här får vi istället något slags puckelryggigt miffo som ser ut som han rymt från Cartoon Network. Serietidningskänsla, ja. Fy fan...
Intrycket från demon kan sammanfattas enkelt med följande ord:
Undvik skiten till varje pris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar