Hur jävla svårt är det egentligen att vara rolig i Sverige? Det kan inte vara fullständigt omöjligt - jag menar, folk har faktiskt lyckats med det förr. Henrik Schyffert och Robert Gustavsson var åtminstone roliga på 90-talet. Magnus Betnér var rolig ungefär lika länge som det dröjde att lista ut att han aldrig kommer att förnya sitt koncept. Lasse Lindroth var rolig fram till sin död 1999.
Vissa har rentav lyckats med konststycket att vara roliga nästan jämt. Johan Glans är stundtals så rolig att jag nästan kreverar. Vissa legendariska citat från Parlamentet, satanistsketchen från Kvarteret Skatan och inte minst rollen som Kapten Kaos i Kenny Begins. Konsekvent rolig, det är inte omöjligt.
Så slår man på tv:n idag och vad får man? Henrik Dorsin, en komiker som aldrig varit rolig. Ok, om man är en av de närmast sörjande, alternativt en medelålders manlig höginkomsttagare bosatt i Stockholmsområdet, är han säkert rolig. Dock har jag till dags dato aldrig träffat en människa som tycker att Dorsin är ens lite rolig. Alltså, inte ens den sortens människa som för det mesta försöker vara snäll och ursäktar sig med "Alltså, han är säkert bra, men det är inte ens min sorts humor".
Vem har vi mer? Vi har Christine Meltzer, kvinnan som inte kan komma på något fyndigare för att driva med kändiskåta modebloggerskor än att ta på sig en massa läppglans och läspa.
Peter Magnusson, nästa snille från Hey Baberiba. Sveriges sämsta imitatör. Snubben vars vältalighet i intervjuer får Armand Krajnc att framstå som Jan Guillou. Och finns det verkligen inget smartare sätt att använda Thailand i en komedi än som bara ännu ett jävla semesterparadis?
Karatefylla hade ett skratt eller två per avsnitt, innan de förlorade sig helt i kiss och bajs och sexskämt av den allra billigaste sorten. De fick mig att skratta några gånger - är det verkligen så illa ställt med svensk humor att jag ska vara tacksam för det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar