Idag skickade en bekant länken till följande musikvideo utan vidare kommentar. Innan du läser vidare, kolla in "Mixteco"!
Mitt första möte med Cemican lämnade mig minst sagt förstummad. Vad hade jag just upplevt? Aztekdöds, sedan när är det en grej? Death metal med traditionella centralamerikanska instrument och sång på nahuatl och spanska - originellt, minst sagt! Undantaget undermålig stridskoreografi är videon också riktigt snygg. Cemican får även högsta betyg för sin aztekiska krigar-image. Befriande att se något annat än samma gamla trötta corpse paint!
En snabb sökning på www.metal-archives.com avslöjade att bandet kommer från Guadalajara i Mexico. Detta är ett mycket lustigt sammanträffande eftersom jag en gång var sångare i ett band från just den staden.
Undead var ett thrashband som bestod av mig och några mexikanska killar jag lärde känna via mp3.com under gymnasietiden. De spelade in all musik i Mexico och jag la sången på mitt studentrum hemma i Kalmar. Det var ett kul projekt och en möjlighet för mig att leka Mille Petrozza. Tyvärr har jag endast begränsad kontakt med dessa lirare nuförtiden, vilket kanske också förklarar varför jag aldrig hört talas om Cemican tidigare.
Efter att ha visat "Mixteco" för min hustru (som var minst lika förundrad som jag) gick jag vidare med att kolla Cemicans senaste musikvideo, "Guerreros de Cemican".
Cemican håller bevisligen stilen! Ännu en cool och förvånansvärt professionell video. Stridssekvenserna lämnar fortfarande en del att önska, men vad gör det när man får en rejäl dos egensinnig mexikansk death metal framförd av folk utstyrda som aztekiska krigare?
Jag har nu lyssnat igenom andra fullängdaren, "Estamos en el valle de los muertos Ticateh Ipan Miquixtlahuac" (den titeln!), på Spotify, och jag måste säga att jag verkligen gillar vad jag hör. Undantaget sentida Arkona har jag normalt sett väldigt svårt för folk metal, men Cemican använder sig av instrument jag absolut inte är van vid att höra. Dessutom har bandet haft den goda smaken att utgå från fet dödsmetall, vilket väldigt tydligt särskiljer dem från tramsband i stil med Korpiklaani och annat jag inte står ut med.
Cemican påminner inte om något annat band jag har hört. Blåsinstrumenten ger en mystisk dimension till musiken och gör den till något helt unikt. Låt dig inte luras av att metal archives listar bandets genre som progressive power/heavy metal. Cemican spelar death metal, om än väldigt egensinnig sådan. Ibland låter det dock som bandet lyssnat en del på Spaniens gamla goth-hjältar Héroes del Silencio, och visst händer det att man klämmer i med en episk allsångspassage då och då. Som ett gammalt Ancient Rites-fan har jag dock ingenting att invända mot detta.
Cemican rekommenderas för alla som söker en verkligt originell musikupplevelse.
Det finns en anledning till att bloggen heter just Fatality, och den anledningen är givetvis Mortal Kombat. Jag introducerades för Mortal Kombat via den "familjevänliga" Super Nintendo-versionen med grönt blod och jag har varit fast sedan dess.
På lägerresan i årskurs 6 smugglade jag och några klasskompisar med oss ett SNES med Mortal Kombat och en liten tv. Lägret var på ett typiskt pensionat med små stugor (ett sådant där Jason vanligen dyker upp och dödar alla), och just det här gänget delade stuga. Vi hittade på olika ursäkter för att inte delta i de gemensamma friluftsaktiviteterna och stannade i stugan och spelade Mortal Kombat. Vi hade en utkik placerad vid fönstret som kunde varna om en lägerledare var på väg, och sedan turades vi om vilka två som spelade. Alla hade varsin favoritkaraktär. Min var en viss åskgud med tuff rishatt och vit pyjamas.
Jag har aldrig slutat att älska Mortal Kombat. Jag har varenda spel som utgivits sedan Playstation 2 och framåt (och de flesta äldre via Xbox Live Arcade). Jag och Danne från Grave Defiler har byggt ett Mortal Kombat 1 arkadkab. Jag har sett Paul W.S. Andersons sköna filmatisering fler gånger än jag kan räkna (en film som var en av de saker jag och min hustru först upptäckte att vi hade gemensamt). Jag och min goda vän Vovin har sedan Mortal Kombat 9 haft MK-kvällar där vi värmer upp med någon skön b-film, dricker öl och sedan spelar Mortal Kombat mot diverse ryssar på Xbox Live. Ett av våra vanligaste samtalsämnen de senaste två åren har varit när de ska släppa Mortal Kombat 11.
Igår hände det.
Även om gangsta rap är ett något otippat musikval kunde jag inte vara mer peppad över den här trailern. Precis som indikerats i Mortal Kombat X har ovan nämnda åskgud blivit ond (tydligt antytt av röda blixtar) och är en trolig kandidat för slutboss i spelet. Det förekommer också två olika versioner av Scorpion, vilket är intressant med tanke på att Scorpion åter blev den mänskliga Hanzo Hasashi i story mode i Mortal Kombat X. Tydligen är det gamla muskelberget Shao Kahn också tillbaka för att skratta skitnödigt och slå folk med sin stora hammare.
Man kan egentligen spekulera hur mycket som helst kring vad spelet kommer att innehålla. Att det kommer vara bra är jag övertygad om. Ed Boon och hans NetherRealm Studios har inte producerat ett enda dåligt spel sedan starten 2010. Framför allt har de senaste två Mortal Kombat-spelen var fullkomligt lysande.
Vad önskar jag mig då? Ett story mode som fokuserar lite mindre på snoriga nya karaktärer, kanske. Det vore också trevligt om NetherRealm ville återuppliva Sindel, puman med det elaka håret. Oavsett var detta announcement den bästa julklapp jag kunde få. Nu återstår bara en lång väntan på fler nyheter! Världens bästa fightingspel är tillbaka.
Jag hörde tidigt talas om Celtic Frost, men det dröjde länge innan jag på allvar upptäckte deras storhet. För att inte riskera att samma hemska öde ska riskera att drabba någon av mina läsare tänkte jag därmed göra en kulturgärning och försöka sätta ord på vad som gör Celtic Frost så bra.
För er som inte har koll på bandet sedan tidigare kan nämnas att Celtic Frost var ett schweiziskt metalband som bildades av Tom G. Warrior (gitarr & sång) och Martin E. Ain (bas) när deras tidigare band Hellhammer la ner. Hellhammer spelade punkig speed/thrash metal och kan liknas vid ett band som Venom - Celtic Frost å andra sidan, är någonting helt annat.
1985 släppte Celtic Frost en skiva som inte lät som någonting annat. En skiva som kom att förändra metal för all framtid. En skiva som jag håller som en av de bästa skivorna någonsin. En skiva som på många sätt fortfarande saknar motstycke. Den skivan är "To Mega Therion".
"To Mega Therion" med det klassiska omslaget av H.R. Giger.
"To Mega Therion" är Celtic Frosts första fullängdare och de gjorde sannerligen en storstilad entré. Skivan tar sitt avstamp i thrash metal, men är fylld av innovativa idéer och är en av grunderna till vad som senare skulle bli death och black metal. Celtic Frost var också väldigt tidiga med att använda sig av inslag som kvinnosång och klassiska instrument. Det sista syftar till ett valthorn som ger vissa låtar på "To Mega Therion" ett särskilt ödesmättat sound.
Överlag har skivan ett väldigt orkestralt uttryck. Även om bandet egentligen använder sig av ganska enkla medel så lyckas de skapa en mycket storslagen atmosfär. Det låter stort och mäktigt. En lustig omständighet är att svenska bandet Therion (som från början hette Megatherion och har tagit sitt namn från just denna skiva) misslyckas med detsamma trots femtioelva pålägg i form av orkester, körer och solister. Det här med att "less is more" var någonting som gamla Tommy G och Martin Ain förstod mycket väl.
Skivan är fylld med odödliga klassiker. Svärtade käftsmällen "The Usurper", tungt olycksbådande "Dawn of Megiddo" och ondskefullt malande "Circle of the Tyrants" är några höjdpunkter, även om det är svårt att välja ut låtar från ett femstjärnigt mästerverk. Min nuvarande favorit är sista låten, "Necromantical Screams", som i min mening är bland det mest ondskefulla som getts ut på skiva.
Celtic Frost var också väldigt före sin tid gällande image. Även om Tom G. Warrior fortfarande körde på nitar och läder-looken från Hellhammer-tiden så tog Martin Ain gärna risker med kreativa sminkningar, kråsskjortor och annat som jag förmodar stack rejält i ögonen på samtiden.
Från v till h: Tom G. Warrior, Martin Ain, Reed St. Mark
Två år efter den monumentala "To Mega Therion" släpptes uppföljaren "Into the Pandemonium". Jag måste vara ärlig och säga att första gången jag hörde skivan tänkte jag "nu jävlar har det gått en propp". "Into the Pandemonium" är verkligen en utmaning för den som tidigare har hört "To Mega Therion" och förväntar sig en fortsättning. Om man vill vara snäll kan man kalla den avant garde, om man vill vara elak kan man kalla den härdsmälta. Hur man än vrider och vänder på saken är den jävligt märklig.
Av någon anledning (och till min 6-åriga sons stora glädje) inleds skivan med en cover på "Mexican Radio". Japp, du läste rätt, "Mexican Radio" med Wall of Voodoo. Låt det sjunka in en stund..
Det fortsätter med goth- och postpunk-influerade "Mesmerized" med en stönande Tommy G. Därefter kommer "Inner Sanctum", en låt som kunde varit en b-sida på "To Mega Therion". Detta följs upp med "Tristesses de la Lune", ett klassiskt stycke ackompanjerat av en inlevelsefull kvinnlig röst. Hela skivan håller på såhär - man har ingen aning om vad man ska vänta sig från låt till låt.
Även om det är åratal sedan jag hörde "Into the Pandemonium" för första gången har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om den. Jag fortsätter dock att återvända till den gång på gång - det kanske säger något. Skivan är intressant, det kan inte förnekas. Tog Celtic Frost en stor risk när de släppte den? Absolut, men om man tror att "Into the Pandemonium" var det mest överraskande bandet kunde göra tar man grundligt miste..
Efter "Into the Pandemonium" lämnade Martin Ain bandet. Tom G. Warrior rekryterade en ny sättning och släppte "Cold Lake". Jag vill inte skriva om den här jävla skivan. Faktum är att jag vägrar. Härmed varnar jag samtliga för "Cold Lake". Kolla inte upp den. Jag menar allvar. Ni kommer att ångra er. (Det kommer ni verkligen att göra, ta varningen på allvar! /Augusts fru)
1990, två år efter ni-vet-vad, släpptes "Vanity/Nemesis", en helt ok skiva som än så länge inte gjort något bestående intryck hos mig. Vi hoppar över den och spolar 11 år framåt i tiden. Vi befinner oss vid en tidpunkt då Celtic Frost var döda och uträknade av alla. Då, från ingenstans, återförenades Tom G. Warrior och Martin Ain. Ytterligare fem år senare spelade de in något helt jävla fantastiskt.
"Monotheist" är Celtic Frosts sista skiva. Det är även deras näst bästa, överträffad endast av "To Mega Therion". År 2006 var Celtic Frost tillbaka med besked. Det var året för stora återkomster. Även Dissection återvände med den storslagna "Reinkaos" (en då bespottad skiva som senare omvärderats av många).
Det dröjde längre än jag vill medge innan jag insåg hur bra "Monotheist" är. Idag inser jag hur många egenskaper den delar med "To Mega Therion". Den är blytung och nattsvart, men samtidigt experimentell och egensinnig på det där sättet som bara Celtic Frost kan vara. "Monotheist" genomsyras verkligen av deras unika särart. Inget annat band hade kunnat skapa den här skivan.
Lyssna bara på "A Dying God Coming into Human Flesh", till exempel..
En ganska perfekt låt i det rådande decembermörkret, inte sant? Även Martin Ain sjunger på "Montotheist" (som på just "A Dying God.."). Han bidrar med en sorgset mässande ren sångstil samt ett torterat black metal-raspande, vilka båda kontrasterar väl mot Tommy Gs superikoniska barska trash-sång.
Förutom den sorgsna, ödsliga "A Dying God.." kan den förkrossande tunga "Ain Elohim" och suggestivt kusliga "Synagoga Satanae" lyftas fram som några av skivans höjdpunkter. Precis som med "A Mega Therion" ska det dock sägas att "Monotheist" är en skiva som mest har höjdpunkter från början till slut. Den var ett mycket värdigt avslut på sagan om ett av tidernas mest originella metalband.
Från v till h: Franco Sesa, Tom G. Warrior, Martin Ain.
För den som verkligen vill grotta ner sig i Celtic Frost kan jag rekommendera den schweiziska dokumentären "A Dying God". Den går in på djupet både vad gäller återföreningen på 00-talet samt varför bandet slutligen gick skilda vägar.
