El metal de la muerte

Idag skickade en bekant länken till följande musikvideo utan vidare kommentar. Innan du läser vidare, kolla in "Mixteco"!

Mitt första möte med Cemican lämnade mig minst sagt förstummad. Vad hade jag just upplevt? Aztekdöds, sedan när är det en grej? Death metal med traditionella centralamerikanska instrument och sång på nahuatl och spanska - originellt, minst sagt! Undantaget undermålig stridskoreografi är videon också riktigt snygg. Cemican får även högsta betyg för sin aztekiska krigar-image. Befriande att se något annat än samma gamla trötta corpse paint!

En snabb sökning på www.metal-archives.com avslöjade att bandet kommer från Guadalajara i Mexico. Detta är ett mycket lustigt sammanträffande eftersom jag en gång var sångare i ett band från just den staden.

Undead var ett thrashband som bestod av mig och några mexikanska killar jag lärde känna via mp3.com under gymnasietiden. De spelade in all musik i Mexico och jag la sången på mitt studentrum hemma i Kalmar. Det var ett kul projekt och en möjlighet för mig att leka Mille Petrozza. Tyvärr har jag endast begränsad kontakt med dessa lirare nuförtiden, vilket kanske också förklarar varför jag aldrig hört talas om Cemican tidigare.

Efter att ha visat "Mixteco" för min hustru (som var minst lika förundrad som jag) gick jag vidare med att kolla Cemicans senaste musikvideo, "Guerreros de Cemican".

Cemican håller bevisligen stilen! Ännu en cool och förvånansvärt professionell video. Stridssekvenserna lämnar fortfarande en del att önska, men vad gör det när man får en rejäl dos egensinnig mexikansk death metal framförd av folk utstyrda som aztekiska krigare?

Jag har nu lyssnat igenom andra fullängdaren, "Estamos en el valle de los muertos Ticateh Ipan Miquixtlahuac" (den titeln!), på Spotify, och jag måste säga att jag verkligen gillar vad jag hör. Undantaget sentida Arkona har jag normalt sett väldigt svårt för folk metal, men Cemican använder sig av instrument jag absolut inte är van vid att höra. Dessutom har bandet haft den goda smaken att utgå från fet dödsmetall, vilket väldigt tydligt särskiljer dem från tramsband i stil med Korpiklaani och annat jag inte står ut med.

Cemican påminner inte om något annat band jag har hört. Blåsinstrumenten ger en mystisk dimension till musiken och gör den till något helt unikt. Låt dig inte luras av att metal archives listar bandets genre som progressive power/heavy metal. Cemican spelar death metal, om än väldigt egensinnig sådan. Ibland låter det dock som bandet lyssnat en del på Spaniens gamla goth-hjältar Héroes del Silencio, och visst händer det att man klämmer i med en episk allsångspassage då och då. Som ett gammalt Ancient Rites-fan har jag dock ingenting att invända mot detta.

Cemican rekommenderas för alla som söker en verkligt originell musikupplevelse.