Bäst 2018

En vecka senare än planerat kommer här mitt inlägg om de bästa skivorna 2018. Läs, lyssna och njut!

5. Summoning - With Doom We Come

Jag inledde 2018 med att skriva ett inlägg om mina tankar inför "With Doom We Come". Föregående skiva, "Old Mornings Dawn", var Summonings bästa på mycket länge och jag förväntade mig stordåd. Med facit i hand är "With Doom We Come" att betrakta som en besvikelse. Dock har Summoning en mycket hög lägstanivå, vilket förklarar hur de ändå har nästlat sig in på denna lista.

"With Doom We Come" är definitivt den ondaste Summoning-skivan på länge. Så elaka som österrikarna låter på inledande "Tar-Calion" har de nog inte gjort sedan "Minas Morgul". Silenius och Protector har övergett den episka stämning och maffiga produktion som utmärkt bandet från "Stronghold" fram till "Old Mornings Dawn", till förmån för ett mer avskalat sound. Det är ett egendomligt beslut som jag fortfarande, ett år senare, har svårt att förhålla mig till.

Låtmaterialet är svagare än vanligt. "Silvertine" och "Mirklands" är de enda låtarna som verkligen fastnar (varför är alltid låtarna där Silenius sjunger bäst?), medan resten passerar som dimma över kummelbergen. Med det sagt är det fortfarande Summoning. "With Doom We Come" är  mycket behaglig lyssning rakt igenom och lyckas definitivt med att framkalla fantasystämning, men med så få höjdpunkter är det svårt att behålla koncentrationen. Återgången till ett mer ondskefullt sound är intressant, men bättre låtar hade behövts för att nå hela vägen.

4. Tribulation - Down Below

Tribulation har varit en frisk fläkt i svensk metal i många år nu, aldrig rädda för att gå sin egen väg. På "Down Below" tar de vid där de slutade på "Children of the Night". Detta i sig är kanske en överraskning eftersom bandet dessförinnan alltid gjort en Tiamat och återuppfunnit sig själva för varje release. Hur som helst bjuds vi än en gång på en egensinnig blandning av melodiös black metal, goth och progressiv rock, allt badandes i stämningen från klassisk skräckfilm. Det är väldigt atmosfäriskt och har en otroligt snygg inramning. Precis som tidigare har Tribulation också en ytterst genomtänkt visuell presentation som går hand i hand med musiken.

"Down Below" har kanske rentav ännu starkare låtar än "Children of the Night". Drivande öppningsnumret "The Lament", storslagna "Subterranea", mörka "Cries from the Underworld" - detta är en sådan skiva som bara har höjdpunkter. Allting genomsyras dessutom av det fantastiska melodisinne som utmärker Tribulation. Gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén har verkligen en nästintill löjlig fingertoppskänsla i det avseendet, och precis som tidigare släpp är "Down Below" än kavalkad av snygga leads och solon. "Less is more" är den regerande principen här. "Ett bra solo är ett solo du kan nynna" som David Gilmour uttryckte det. Tribulation bemästrar detta.

Den kritik jag har är just förutsägbarheten i att man bara bygger vidare på föregående skiva. Detta är den enda anledningen till att "Down Below" inte återfinns högre upp på denna lista.

3. Arkona - Khram

Förväntningarna var allt annat än höga då jag och Niklas från Grave Defiler såg Arkona på senaste upplagan av Stockholm Slaughter. Inför kvällen satt vi hos en vän ute i Alvik, drack öl och tittade på It's Always Sunny in Philadelphia då vi konstaterade att vi förmodligen behövde se det där ryska bandet om vi ville ha bra platser på Master's Hammer, vilka spelade efteråt. Vi drog igång Spotify och satte på första bästa låt, vilket var "Yarilo" från "Goi, Rode, Goi!". Det lät precis som den sortens folk metal jag har oerhört svårt för - trallvänligt och tramsigt med tjo, tjim och extra knätofs.

Vi förväntade oss därmed ingenting då vi i sällskap med självaste Skuggan från Svartur Dödur hade tagit plats på Fryshusets balkong då Arkona skulle gå på. Därefter spydde rökmaskinerna ut en tät dimma över scengolvet då en rysk urskogshäxa iförd en kåpa av säckväv kom ut på scenen och började spela shamantrumma och sjunga på ett sätt som närmast förde tankarna till Witcher-spelen. Bandet kom ut och satte igång och det lät varken som Korpiklaani, Turisas eller Orsa Spelmän. Det lät fett. Förvånad vände jag mig mot Niklas och skrek "det här är ju faktiskt bra!".

Arkona är verkligen en upplevelse live. Detta beror till mycket stor del på bandets frontkvinna och kreativa motor, Masha Scream. Hon har en extremt stark scennärvaro och är rentav en av de bästa frontfigurer jag sett live. Hon ger intrycket av att vara komplett jävla galen, vilket i sammanhanget förstås är ett enormt plus. I övrigt reflekteras bandets idoga turnerande i ett väldigt tight och övertygande framträdande.

Jag lyssnade igenom senaste skivan, "Khram", direkt då jag återvände från Stockholm och jag blev inte besviken. De mer trallvänliga inslagen av folkmusik som återfinns på bandets tidiga skivor är som bortblåsta. "Khram" låter mystisk och mäktig på ett sätt som inte sällan för tankarna till naturen. Om man ska placera den i någon subgenre får det bli black metal, men det är också något missvisande. Kan ni föreställa er metal med rötterna i black, folkinstrument som säckpipa och flöjt och en känsla av magi och skog? Så låter det i alla fall.

Undantaget pajasband som Svartby har rysk metal tidigare varit ett relativt okänt fenomen för mig. Via "Khram" har Arkona visat mig att den kan vara riktigt bra.

2. Atrocity - Okkult II

Årets bästa death metal-skiva är något oväntat "Okkult II" med Atrocity. Detta är en skiva som snurrat mycket under hösten, inte minst i lurarna under mina resor till och från jobbet. Låtar som "Masters of Darkness" och "Shadowtaker" känns redan som klassiker, och jag räknar med att återvända till "Okkult II" många gånger framöver. Det är en fantastisk platta!

Det mesta jag har att säga om skivan har jag redan sagt i min recension som publicerats tidigare på Fatality. Spana in den här!

1. Master's Hammer - Fascinator

Master's Hammer har numera en livesättning. Den består av Franta Štorm på sång och gitarr, Silenthell på timpani, Honza Kapák på trummor, Blackie Hošek på gitarr och Petr Mecák på bas. Denna sättning har turnerat flitigt sedan sommaren 2016, och jag har haft ynnesten att se dem live två gånger (på Brutal Assault 2017 och Stockholm Slaughter 2018). De har även haft tid att spela in "Fascinator", Master's Hammers åttonde fullängdare.
"Fascinator" är betydligt hårdare än föregångaren "Formulae", som var ganska snäll och hade många elektroniska influenser. På denna skiva är bandets black metal-rötter betydligt mer framträdande, även om Master's Hammer unika särart alltjämt är närvarande. Silenthells återkomst innebär också ett mer orkestralt sound med klassiskt influerade arrangemang som för tankarna till "Jilemnický okultista".

Den klassiska medlemmen Necrocock (som enligt bandet själva är för blyg för att spela live) är endast gästartist på "Fascinator". Han bidrar med udda, kusliga körer som kommer att kännas igen av alla som är bekanta med hans solomaterial. Även om Necrocock inte medverkar live känns det bra och hemtamt att han fortfarande är med på skiva. Hans galna kreativitet är trots allt något av ett signum.


"Fascinator" har riktigt starka låtar rakt igenom. "Psychoparasit" är en ösig thrashlåt som bryts av med mäktiga partier accentuerade av Necrococks spöklika körer. "Estetika d'ábla" ("Djävulens estetik") är black metal korsbefruktad med mörka elektroniska inslag och en diaboliskt mässande refräng. Tungt malande "Linkola" med sina snygga orglar handlar om den finska diktaturförespråkande filosofen Pentti Linkola. Det finns åtskilliga fler, men särskilt "Estetika d'ábla" skulle jag vilja framhålla som en av Master's Hammers bästa låtar någonsin.

Som ett indoktrinerat fan är min synvinkel förstås kraftigt färgad, men även om de har kommit många riktigt bra skivor i år kan övriga band inte riktigt mäta sig med den vansinniga konstnärliga genialitet som är Master's Hammer. Tjeckiens mesta band har gjort årets skiva. Igen. Dessutom har Franta målat årets snyggaste skivomslag.

***

Sammantaget var 2018 ett mycket starkt skivår. Det ska bli intressant att se om 2019 kan toppa det. Nu närmast släpps Rotting Christs nya skiva "The Heretics" i februari.

Återvänd till Fatality om några dagar för mitt andra inlägg med årets bästa, vilket bland annat kommer täcka tv-spel och film!