Schweizisk storhet

Jag hörde tidigt talas om Celtic Frost, men det dröjde länge innan jag på allvar upptäckte deras storhet. För att inte riskera att samma hemska öde ska riskera att drabba någon av mina läsare tänkte jag därmed göra en kulturgärning och försöka sätta ord på vad som gör Celtic Frost så bra.

För er som inte har koll på bandet sedan tidigare kan nämnas att Celtic Frost var ett schweiziskt metalband som bildades av Tom G. Warrior (gitarr & sång) och Martin E. Ain (bas) när deras tidigare band Hellhammer la ner. Hellhammer spelade punkig speed/thrash metal och kan liknas vid ett band som Venom - Celtic Frost å andra sidan, är någonting helt annat.

1985 släppte Celtic Frost en skiva som inte lät som någonting annat. En skiva som kom att förändra metal för all framtid. En skiva som jag håller som en av de bästa skivorna någonsin. En skiva som på många sätt fortfarande saknar motstycke. Den skivan är "To Mega Therion".

"To Mega Therion" med det klassiska omslaget av H.R. Giger.

"To Mega Therion" är Celtic Frosts första fullängdare och de gjorde sannerligen en storstilad entré. Skivan tar sitt avstamp i thrash metal, men är fylld av innovativa idéer och är en av grunderna till vad som senare skulle bli death och black metal. Celtic Frost var också väldigt tidiga med att använda sig av inslag som kvinnosång och klassiska instrument. Det sista syftar till ett valthorn som ger vissa låtar på "To Mega Therion" ett särskilt ödesmättat sound.

Överlag har skivan ett väldigt orkestralt uttryck. Även om bandet egentligen använder sig av ganska enkla medel så lyckas de skapa en mycket storslagen atmosfär. Det låter stort och mäktigt. En lustig omständighet är att svenska bandet Therion (som från början hette Megatherion och har tagit sitt namn från just denna skiva) misslyckas med detsamma trots femtioelva pålägg i form av orkester, körer och solister. Det här med att "less is more" var någonting som gamla Tommy G och Martin Ain förstod mycket väl.

Skivan är fylld med odödliga klassiker. Svärtade käftsmällen "The Usurper", tungt olycksbådande "Dawn of Megiddo" och ondskefullt malande "Circle of the Tyrants" är några höjdpunkter, även om det är svårt att välja ut låtar från ett femstjärnigt mästerverk. Min nuvarande favorit är sista låten, "Necromantical Screams", som i min mening är bland det mest ondskefulla som getts ut på skiva.

Celtic Frost var också väldigt före sin tid gällande image. Även om Tom G. Warrior fortfarande körde på nitar och läder-looken från Hellhammer-tiden så tog Martin Ain gärna risker med kreativa sminkningar, kråsskjortor och annat som jag förmodar stack rejält i ögonen på samtiden.

Från v till h: Tom G. Warrior, Martin Ain, Reed St. Mark

Två år efter den monumentala "To Mega Therion" släpptes uppföljaren "Into the Pandemonium". Jag måste vara ärlig och säga att första gången jag hörde skivan tänkte jag "nu jävlar har det gått en propp".  "Into the Pandemonium" är verkligen en utmaning för den som tidigare har hört "To Mega Therion" och förväntar sig en fortsättning. Om man vill vara snäll kan man kalla den avant garde, om man vill vara elak kan man kalla den härdsmälta. Hur man än vrider och vänder på saken är den jävligt märklig.

Av någon anledning (och till min 6-åriga sons stora glädje) inleds skivan med en cover på "Mexican Radio". Japp, du läste rätt, "Mexican Radio" med Wall of Voodoo. Låt det sjunka in en stund..

Det fortsätter med goth- och postpunk-influerade "Mesmerized" med en stönande Tommy G. Därefter kommer "Inner Sanctum", en låt som kunde varit en b-sida på "To Mega Therion". Detta följs upp med "Tristesses de la Lune", ett klassiskt stycke ackompanjerat av en inlevelsefull kvinnlig röst. Hela skivan håller på såhär - man har ingen aning om vad man ska vänta sig från låt till låt.

Även om det är åratal sedan jag hörde "Into the Pandemonium" för första gången har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om den. Jag fortsätter dock att återvända till den gång på gång - det kanske säger något. Skivan är intressant, det kan inte förnekas. Tog Celtic Frost en stor risk när de släppte den? Absolut, men om man tror att "Into the Pandemonium" var det mest överraskande bandet kunde göra tar man grundligt miste..

Efter "Into the Pandemonium" lämnade Martin Ain bandet. Tom G. Warrior rekryterade en ny sättning och släppte "Cold Lake". Jag vill inte skriva om den här jävla skivan. Faktum är att jag vägrar. Härmed varnar jag samtliga för "Cold Lake". Kolla inte upp den. Jag menar allvar. Ni kommer att ångra er. (Det kommer ni verkligen att göra, ta varningen på allvar! /Augusts fru)

1990, två år efter ni-vet-vad, släpptes "Vanity/Nemesis", en helt ok skiva som än så länge inte gjort något bestående intryck hos mig. Vi hoppar över den och spolar 11 år framåt i tiden. Vi befinner oss vid en tidpunkt då Celtic Frost var döda och uträknade av alla. Då, från ingenstans, återförenades Tom G. Warrior och Martin Ain. Ytterligare fem år senare spelade de in något helt jävla fantastiskt.

"Monotheist" är Celtic Frosts sista skiva. Det är även deras näst bästa, överträffad endast av "To Mega Therion". År 2006 var Celtic Frost tillbaka med besked. Det var året för stora återkomster. Även Dissection återvände med den storslagna "Reinkaos" (en då bespottad skiva som senare omvärderats av många).

Det dröjde längre än jag vill medge innan jag insåg hur bra "Monotheist" är. Idag inser jag hur många egenskaper den delar med "To Mega Therion". Den är blytung och nattsvart, men samtidigt experimentell och egensinnig på det där sättet som bara Celtic Frost kan vara. "Monotheist" genomsyras verkligen av deras unika särart. Inget annat band hade kunnat skapa den här skivan.

Lyssna bara på "A Dying God Coming into Human Flesh", till exempel..

En ganska perfekt låt i det rådande decembermörkret, inte sant? Även Martin Ain sjunger på "Montotheist" (som på just "A Dying God.."). Han bidrar med en sorgset mässande ren sångstil samt ett torterat black metal-raspande, vilka båda kontrasterar väl mot Tommy Gs superikoniska barska trash-sång.

Förutom den sorgsna, ödsliga "A Dying God.." kan den förkrossande tunga "Ain Elohim" och suggestivt kusliga "Synagoga Satanae" lyftas fram som några av skivans höjdpunkter. Precis som med "A Mega Therion" ska det dock sägas att "Monotheist" är en skiva som mest har höjdpunkter från början till slut. Den var ett mycket värdigt avslut på sagan om ett av tidernas mest originella metalband.

Från v till h: Franco Sesa, Tom G. Warrior, Martin Ain.

För den som verkligen vill grotta ner sig i Celtic Frost kan jag rekommendera den schweiziska dokumentären "A Dying God". Den går in på djupet både vad gäller återföreningen på 00-talet samt varför bandet slutligen gick skilda vägar.