Folk metal. Usch, jag gillar verkligen inte det begreppet. Det får mig att tänka på otäcka band i stil med Korpiklaani och In Extremo. Jag återvänder ofta till Daniel Josefssons klassiska gamla Close-Up-recension av Turisas skiva "Battle Metal".
"Jag tycker att det låter hemskt. Lipande fioler, larviga blockflöjtsolon, dragspel (dragspel!) och en massa olika sorters horninstrument. Ociviliserade, kådaluktande muppar som äter vildsvinskött med händerna, dricker lättöl ur stora sejdlar de tillverkat i träslöjden och sedan samlas till spirande ringdans medan skrålar i kör: 'Raj raj raj, battle metal, battle metal, hej hej, raj raj raj...'" (Daniel Josefsson, Close-Up Magazine #68, 2004)
Jag skrattar fortfarande så jag blir tårögd varje gång jag läser den där recensionen, men precis så är det jag oftast upplever sådant som kallas folk metal. Dock betyder "folk metal" egentligen ingenting förutom "metal med inslag av folkmusik". Det kan lika gärna handla om Cemican (se mitt inlägg om det aztekiska death-metal bandet här), vilka jag verkligen gillar.
På den här bloggen känns det ofta som att jag skriver "jag gillar inte folk metal, men...", och kanske är det dags för mig att erkänna att sådant som kallas folk metal kan vara bra. Arkonas senaste skiva gick till exempel varm här hemma under ett par månader (läs mer om den här), och den innehåller till och med säckpipa (!). Tydligen måste man inte vara tysk medeltidsdåre (eller Korn) för att använda säckpipa, men fan vad det tar emot att skriva.
Jag förmodar att allt handlar om hur man implementerar saker och ting. Det behöver inte låta knätofs och tjo och tjim. "Alltså, det kan vara gutt med lite näsflöjt, men man vill ju inte ha för mycket", för att citera min goda vän Kranium. När jag i sällskap med just Kranium var på Sound Pollution häromveckan noterade jag att musiken som spelades i butiken lät väldigt bra. Utan omsvep frågade jag killen i kassan vad vi lyssnade på..
***
Wormwood spelar melodisk black metal med inslag av skandinavisk folkmusik. "Nattarvet" präglas av ett fantastiskt melodisinne och sologitarristen Rydsheim bränner av några riktigt härliga leads och solon. På ett par låtar, som "The Achromatic Road", är det så snyggt att det för tankarna till "Triarchy of the Lost Lovers" med Rotting Christ. Annars är den närmaste musikaliska referensen Windir eller möjligen Taake kring "Hordalands doedskvad". Jag ska dock vara tydlig med att summan av delarna är något helt unikt. Jag har aldrig tidigare hört ett band som låter som Wormwood. Det brukar vara ett bra tecken.
Inslagen av folkmusik hanteras snyggt och drar åt melankoli och vemod snarare än Orsa spelmän och knätofs. Skivan är också väldigt atmosfärisk och svävar stundtals ut i progressiva passager som ger intryck av att David Gilmour står högt i aktning hos Rydsheim. Pink Floyd är ingen självklar influens i black metal-sammanhang, men jag gillar det. Det är skönt att det finns fler svenska metalband än Tribulation som vågar ta risker.
På tal om risker har "Nattarvet" ett minst sagt otippat tema. Skivan skildrar det hårda livet på den svenska landsbygden under 1800-talet. Utvandrarna-black metal, helt enkelt. Det är ett vågat koncept som på pappret låter smått vansinnigt, men det är förvånansvärt snyggt utfört och fungerar betydligt bättre än vad man skulle kunna tro.
Texterna är delvis skrivna på svenska. Det kan vara lite rysk roulette över det svenska språket i metal (minns någon Vargavinter och "Frostfödd", till exempel?), men Wormwoods texter är stilfullt skrivna med en klart poetisk ådra. Sångaren Nine levererar dem även på ett föredömligt sätt - kraftfullt och med inlevelse.
"Nattarvet" är en väldigt atmosfärisk skiva. Precis som "The Temple in the Underworld" med Root eller "Wildhoney" med Tiamat är det musik som frammanar starka bilder och lämpar sig väl för avkoppling. Musik som kommer mest till sin rätt när man lutar sig bakåt och lyssnar aktivt. I likhet med "The Temple.." och "Wildhoney" är "Nattarvet" också en skiva som trots att den uppvisar stor musikalisk variation aldrig tappar tråden.
Den där snubben på SoundPollution gjorde mig en stor tjänst när han gav mig 70 kr rabatt och såg till att jag inte missade en av årets hittills bästa skivor.
1996 hade såväl "Buffy the Vampire Slayer" som "Kindred: The Embraced" premiär. Den sistnämnda blev betydligt mer kortlivad då stjärnan Mark Frankel dog i en motorcykelolycka. "Kindred: The Embraced" är idag kanske mest ihågkommen för producenten Aaron Spellings inblandning, men det intressanta i sammanhanget är att den bygger på Mark Rein-Hagens legendariska rollspel, "Vampire: The Masquerade".
Jag såg "Kindred: The Embraced" när den visades i svensk tv, men det skulle dröja till omkring år 2000 innan jag och mina polare upptäckte rollspelet Vampire. En äldre vän hade lånat mig "Book of the Damned", en bok där Mark Rein-Hagen beskriver grunderna för Vampires spelvärld. Vampire, liksom utvecklaren White Wolfs övriga spel, utspelar sig i World of Darkness - en värld som är en mörk spegelbild av vår egen. Bakom det moderna samhället finns en dold värld med vampyrer, varulvar och andra än mer skrämmande varelser.
Samla gamla exemplar av boken som jag lånade för ca 20 år sedan.
I Vampire kämpar vampyrer för att bevara de kvarvarande spillrorna av sin forna mänsklighet samtidigt som deras rovdjursnaturer driver dem till att begå bestialiska gärningar. Vampyrerna är indelade i klaner, släkten av vampyrer som alla har olika kännetecken och övernaturliga krafter. Klanerna intrigerar och strider såväl inbördes som med varandra.
"The Masquerade" anspelar på vampyrernas lag om att hålla sig gömda för människorna. Vampyrerna minns ännu dagarna då människorna var mer vidskepligt lagda, och en lynchmobb med högafflar och facklor kunde göra processen kort med en ensam vampyr. Därför existerar Maskeraden, som låter vampyrerna existera i det fördolda. Ibland kan de rentav inneha maktpositioner i människornas samhälle, likt Mark Frankels karaktär Julian Luna i "Kindred: The Embraced".
Jag var spelledare för Vampire länge, ungefär 10 år. Uppväxt på Äventyrsspels snällare spel som Drakar & Demoner och Mutant som jag var, erbjöd Vampire och World of Darkness ett betydligt mörkare alternativ som lät en utforska helt andra teman. Det omgavs av auran att vara ett vuxet rollspel tyckte vi då. Så man kunde känna sig legitimt cool medan man utövade sitt nördiga fritidsintresse.
I slutet av 2004 släpptes PC-spelet "Vampire: The Masquerade - Bloodlines", ett spel jag skulle komma att spela flera gånger under de följande åren. Det var ett actionrollspel som väldigt troget följde White Wolfs förlaga och lät spelaren axla rollen som en nybliven vampyr i nutida Los Angeles. Bloodlines är i mitt tyckte ett av 00-talets mest minnesvärda spel. Det har fantastisk atmosfär, stor valfrihet och är fyllt av minnesvärda ögonblick. Ta bara mötet med de högst speciella systrarna Jeanette och Therese på nattklubben The Asylum i Santa Monica (där det för övrigt spelas musik av såväl Tiamat som Ghoultown).
Jeanette i all sin oförglömliga prakt.
Just karaktärerna var något som Bloodlines gjorde riktigt bra. De hade välskriven dialog och för tiden mycket uttrycksfulla animationer. Relationerna utvecklade sig också väldigt annorlunda baserat på spelarens val. Karaktärer som Jeanette eller klanen Tremeres primogen (klanledare) Maximillian Strauss är därför en del av mitt medvetande som spelare för alltid.
Kanske var det ingen överraskning att Bloodlines var så bra. Det var utvecklat av Troika Games som leddes av Jason Anderson, Tim Cain och Leonard Boyarsky - samma trio som ligger bakom klassiska Fallout (1:an). Hur bra Bloodlines var gjorde också att man hade överseende med spelets tekniska problem, inte minst den ökända Society of Leopold-kraschen där spelet ofelbart kraschade vid en viss punkt.
Troika Games gick sorgligt nog i graven kort efter att Bloodlines kommit ut på marknaden. Sedan dess har det inte heller kommit några fler bra spel baserade på World of Darkness. Jag hann bli lite sugen på spelet Vampyr, som verkade påminna om Bloodlines i bemärkelsen att det handlade om vampyrer och gav spelaren friheten att antingen röja loss med sina övernaturliga krafter eller prata sig fram med hjälp av blodsugarnas sociala förmågor. Tyvärr varade glädjen ytterst kort då jag snart fick reda på att spelet var utvecklat av Dotnod Entertainment, vars tidigare spel inte passat mig alls.
Idag nåddes jag av den överraskande nyheten att "Vampire the Masquerade: Bloodlines 2" kommer 2020. Spelet utvecklas av Hardsuit Labs, en studio som är tidigare okänd för mig, och utges av svenska Paradox Interactive. Enligt rapporter inkluderar Hardsuit Labs utvecklingsteam flera personer som jobbade med det ursprungliga Bloodlines.
Bloodlines 2 utspelar sig i Seattle. Man spelar som en färsk vampyr skapad under ett "mass embrace", något som i bordsrollspelet ofta associeras med vampyrfraktionen Sabbat (blodtörstiga, ofta bestialiska vampyrer som alltjämt har en antagonistisk roll). Gameplay ska gå i samma anda som originalet, ett actionrollspel med stor spelarfrihet och givetvis en framträdande social aspekt med mycket dialog. En announcement trailer dök upp på nätet igår!
I trailern ser vi stämningsbilder från World of Darkness-versionen av Seattle. En förstapersonskamera (som vi får anta representerar spelaren) jagar en individ i munkjacka genom en gränd och använder sina discipliner (vampyrkrafter) för att handskas med mänskliga angripare som försöker hindra dess framfart. När jakten tar slut visar sig bytet vara en vanställd figur, möjligen en Nosferatu (vampyrklan kända för sitt monstruösa utseende). Vi får också se ett antal välklädda vampyrer i societetsmiljöer som är klassiska i Vampire-sammanhang, och förstås en hel del blod. Trailern visar också en sjaskig karaktär med hobbitfrisyr som skulle kunna vara Dale, en informationskälla som spelarkaraktären tydligen kommer att samarbeta med under kampanjen.
Frodo som lodisvampyr.
Jag har tillbringat kvällen med att läsa på om Bloodlines 2 och jag måste säga - det verkar lovande. Hardsuit Labs verkar förstå vad som gjorde originalspelet bra och hur man anpassar det för nutida standard. Att det har gått 15 år gör också hela premissen med Maskeraden än mer intressant. Hur håller man sin vampyriska natur hemlig i en värld där varenda jävel har med sig en portabel filmkamera och bevis kan sprida sig som löpeld på sociala medier inom loppet av minuter? Det ska bli intressant att se hur utvecklaren hanterar detta dilemma.
Sammantaget känner mig jag mig förväntansfull. Det kan bli riktigt jävla bra det här. Sabba det inte, Hardsuit.
August frågade mig redan i början av december om jag kunde tänka mig att skriva ihop en topplista över mina favoriter från musikåret 2018. Givetvis gör jag gärna det men när jag började fundera så insåg jag att det blir nog lättare sagt än gjort då jag är tveksam till om jag ens kan få ihop en lista med fem minnesvärda album från det gångna året. Inte för att det inte släpptes bra album utan för att jag i det närmaste låg i en inducerad dvala för ny musik. Det kommer med andra ord inte att bli någon regelrätt topplista men jag har för avsikt att åtminstone dela med mig av mina tankar kring det gångna året. Men för att komma till 2018 måste vi börja i slutet av 2017.
I december 2017 bestämde jag mig för att jag var färdig med det centraliserade massövervakningssystemet facebook och har inte loggat på sedan dess. Tyvärr innebar det också att man tappade den smidigaste kanalen för att tillgodogöra sig information om nya skivsläpp. Maillistor verkar inte vara lika hett som det var för femton år sedan.
Den andra dödsstöten för mitt musikår skulle inte dröja länge, när man inte trodde att man kunde avsky PostNord mer än man redan gjorde så införde de strafftullar på alla paket som kom utanför EU. Eftersom jag är skivsamlare och icke gör mig besvär med musik som inte finns på roterande skivor drabbade detta mig hårt då jag gärna handlar svårtillgängliga skivor utomlands. Plötsligt var det höga straffavgifter men det värsta var nog att allt fastnade på deras lager och jag väntade exempelvis i fyra månader på ett paket som PostMord kidnappat.
Den tredje dödsstöten hänger ihop med den första. I slutet av sommaren gick sidan gigguide.se i graven med förklaringen att facebook ändrat på sina API så att de inte kunde extrahera information från evenemang med kommande konserter. Jag har i många år använt gigguide för att hålla koll på kommande spelningar men nu stod jag där utan något vettigt verktyg alls och gör så fortfarande. Finns det några vettiga alternativ?
Nu ska jag inte hålla er på nålar längre, här är den!
Årets skiva: Sleep – The Sciences
Rymdrock av högsta kvalitet!
Mycket kan sägas om Sleep och de förtjänar egentligen ett eget inlägg men att förväntningarna på deras första fullängdare sedan 90-talet var skyhöga är knappast förvånande. Vi fick för ett par år sedan en lovande försmak via singeln The Clarity, som dock inte återfinns på The Sciences, vilken bådade väldigt gott. Batteristen Chris Hakius lade musiken på hyllan för tio år sedan och har ersatts av Jason Roeder som den namnkunnige snabbt identifierar med Neurosis. Att ersätta Chris som trummis i Sleep kan väl närmast liknas vid det otacksamma uppdraget att ersätta Cliff Burton i slutet av 80-talet. Men Jason Roeder är inte vilken trummis som helst och förutom att lösa det hela med bravur, vilket han visade skribenten under en spelning med Sleep i Barcelona 2015, så känns det som att han tillför en gnista som Sleep mår väl av på denna sidan millenieskiftet.
Matt Pike, Jason Roeder, Al Cisneros
Hur följer man då upp sitt över tjugo år gamla magnum opus Dopesmoker? Det legendariska albumet som fastnade i musikindustrin och skivbolagens helvete och skulle dröja 15 år innan ett släpp som var sanktionerat av bandet såg dagens ljus. Den som väntar sig en ny iteration av Dopesmoker kommer att bli besviken men det finns ingen anledning att försöka förbättra eller göra en remake på ett sådant mästerverk. The Sciences får väl sägas mer ta vid efter föregående alster Holy Mountain med en god portion av den tyngd och de medryckande rytmer som gjorde Dopesmoker till ett sådant mästerverk.
Vi bjuds på ett rymdinspirerat intro och därpå en handfull långa, tunga och malande spår på klassiskt Sleep manér. The Clarity hade inte gjort bort sig i det här sällskapet. Sammantaget är detta en skiva som knappast kommer att bli lika legendarisk som Dopesmoker men samtidigt är det förmodligen den bästa stoner/doom/rymd-skivan som producerats på den här sidan millenieskiftet och det säger inte så lite. Sleep visar storstilat att gammal är äldst, det här är ett album som bör finnas i var mans skivsamling.
Med de sagt så får jag ovilligt erkänna att jag inte har så mycket mer att komma med, visst har jag en och annan skiva från föregående år men inget jag känner att jag kan fylla ut någon vidare text med. Däremot kan jag lämna ett par tips på skivor som bör kollas in ändå.
High on Fire – Electric Messiah
Messias är elektrisk!
Det här är med all säkerhet ett alldeles lysande album och det första jag ska göra när jag skrivit klart detta inlägg är att lägga en order på skivan. Matt Pike, frontmannen och hjärnan i High on Fire känns igen ifrån nyss nämnda Sleep där han också spelar gitarr. High on Fire är dock rejält mycket snabbare och ordentligt mycket brötigare, dessutom får vi nöjet av att njuta av Matt Pike på sång. Tillsammans med sina vapendragare Jeff Matz på bas och Des Kensel på trummor så lär man knappast bli besviken på en ny giv från High on Fire som levererat fullträff efter fullträff på senare år. Bevittnade en konsert med High on Fire i Göteborg i höstas en vecka innan albumsläppet och det vi fick höra då låt väldigt lovande så jag känner mig trygg med att rekommendera skivan.
För dig som inte lyssnat på High on Fire tidigare så kan jag rekommendera att börja med Snakes for the Divine från 2010 och sedan ta albumen därefter i kronologisk ordning.
Lyriken hos High on Fire är något som bara blivit bättre med åren och det kan vi tillskriva herr Pike som förutom att vara ett musikaliskt geni också är rejält vaken i andra frågor. Se hela intervjun och inse att han vet vad han pratar om även om det vid en första anblick kan verka lätt vansinnigt. Dessutom är han rätt rolig!
At first I was like 'lol' then I was like 'Dude's right, he should be pres'
Bongripper – Terminal
Bongripper har alltid fantastiska konvolut.
Den instrumentala Chicago-kvartetten Bongripper är tillbaka och även här får jag lasta PostHor för att den inte hamnat i min samling än. Bongripper ligger inte på något skivbolag utan ger ut alla sina skivor på egen hand. Därför föredrar jag att handla dem direkt ifrån bandet men nu blir det väl till att se om någon distro i EU har tagit hem dem. Bongripper bjuder alltid på långsam doom i absolut tyngsta laget och jag har svårt att se att denna skivan skulle kunna vara annorlunda.
Bongripper som band besitter en närmast magisk känsla för att få något så tungt och malande att samtidigt bli otroligt medryckande. Trots att vi pratar om 60-80 minuter instrumentala album med ett fåtal spår blir man aldrig lyssningstrött eller uttråkad. Man vill bara snurra tallriken en gång till och släppa nålen för ytterligare tjugo minuter i doom-himmeln. Om du inte kommit i kontakt med Bongripper tidigare så är mitt favoritalbum Hippie Killer med makalöst medryckande spår som Reefer Sutherland, Terrible Bear Attack(deras enda låt med någon form av sång) och The People Mover.
Finns säkert en uppsjö med andra skivor som är värda att nämna och jag ska gräva mer i det för att se vad jag hittar men detta får räcka för den här gången. Med det sagt tackar jag för mig för den här gången och hintar lite försiktigt om att det antagligen inte kommer att dröja lika länge innan jag åter gör ett gästspel här på bloggen. Tills dess, hades!
2018 har haft sina stunder. Jag har börjat på ett nytt jobb där jag trivs bra. Spelbutiken som jag är inblandad i att driva har överlevt mot alla odds. Kängtrollspel har kontinuerligt producerat material genom hela året och haft många intressanta samarbeten. Det har kommit mängder med bra musik (se mitt inlägg om årets skivor), ett antal spel samt några filmer och tv-serier. Mer än någonting annat har dock mitt 2018 präglats av döden. Därför kan jag inte inleda min sammanfattning av året med att skriva om något annat.
Fatality har aldrig varit en blogg där jag skriver om mitt liv eller min personliga skit, och ni behöver inte vara oroliga - den kommer inte att vara det i framtiden heller. Dock har döden genomsyrat hela jävla året, så vi börjar där, med slutet.
Årets första dödsfall träffade mig hårdast, vilket också bevisade än en gång att man aldrig är förberedd på döden. I det här fallet var det nämligen ett dödsbesked jag var inställd på att få. Ändå påverkade det mig så jävla hårt, och på sätt jag absolut inte hade förutsett. Det är förbannat märkligt, men eftersom detaljerna kring detta dödsfall också är personliga så lämnar vi det därhän.
Den 18:e mars dog Frank "Killjoy" Pucci, sångaren och den kreativa visionären i Necrophagia, ett av mina absoluta favoritband. Dödsorsaken var hjärtstillestånd, och hans död var plötslig och oväntad. Jag hade länge gått och väntat på en uppföljare till "Whiteworm Cathedral", den bästa skivan från 2014. Istället kom beskedet om Killjoys död. Det kändes jävligt bittert.
Jag påverkas ytterst sällan av beskedet om kändisars död, men i det här fallet var jag påtagligt berörd. Sedan jag upptäckte Necrophagias storhet i och med "The Divine Art of Torture" 2003 har jag alltid känt att bandets musik och tematiska inriktning talar till mig direkt. Skräckfilm, Satan och serietidningar - det är precis min grej. Även om jag bara talade med Killjoy en enda gång kände jag därför något slags släktskap med människan.
Året slutade också med ännu ett dödsbesked då jag på nyårsafton fick höra att Christer Björlin hade dött efter en längre tids sjukdom. Christer, mest känd online som Chris Lieman, var en sann pionjär inom den svenska underjorden och drev Facebook-gruppen Fanskap & Djävulstyg, en marketplace-grupp för death, black, doom och thrash metal.
Jag träffade aldrig Chris i verkliga livet, men vi hade mycket med varandra att göra. Åtminstone en tredjedel av patcharna på min jacka kommer från honom. Vi hade ett antal långa samtal om hur det var på den gamla hårda tiden där man var tvungen att jobba för att komma över de intressanta skivorna. Han bytte till sig "Old School Slaughter" (mot en Toxic Holocaust-patch) och erbjöd sig självmant att hjälpa oss med marknadsföringen, men bad aldrig om något i utbyte. Jag antar att det bara var sådan Chris var. Det suger att han är död.
En stor anledning till att detta inlägg dragit ut på tiden är att jag velat spela färdigt årets spel innan jag avslutade texten, men jag har nu gett upp den ambitionen. Thronebreaker: The Witcher Tales är ett förbannat bra spel som aldrig tar slut. Jag är nu inne på spelets femte och sista kampanjområde, men då har jag minst 40 speltimmar bakom mig. Det är ganska saftigt för ett spinoff-spel.
Thronebreaker baseras på Gwent, det finurliga kortspelet som har sitt ursprung som minispel i Witcher 3. När Gwent kom som stand alone-spel spelade jag det så mycket i closed beta att jag hann tröttna lagom till open beta släpptes. Thronebreaker är dock ett single player-spel, och erbjuder betydligt mer variation - inte minst i form av en riktigt bra story av den sorten CD Projekt Red är kända för.
Gameplay består av två delar, utforskande och samlande av resurser på en karta i isometriskt perspektiv á la Baldur's Gate och striderna som spelas som matcher i Gwent. Däremellan finns dialogsekvenser och armélägret som används som en meny för att bygga om sin lek, konstruera byggnader som låser upp nya kort eller positiva effekter, med mera.
Gwent spelas precis som vanligt, även om kortpoolen är nästan helt utbytt. Roligast av allt är nästan de utmanande och varierade pussel där man måste använda förutbestämda kort för att lösa en viss situation. De vanliga matcherna bryts tyvärr under kampanjens gång. Under den sista delen av spelet är min lek så kraftfull att jag i stort sett inte kan förlora.
Den stora anledningen till att jag väljer Thronebreaker som årets spel är storyn. Att följa drottning Meve när hon slåss för att rädda Lyria och Rivia undan en invasion från Nilfgaards kejsardöme är väldigt fängslande. De tunga val och moraliska gråzoner man förknippar Witcher med är också alltjämt närvarande. Dessutom är spelet förbannat snyggt.
Det näst bästa spelet som kom i år var Shadow of the Tomb Raider. Den tredje delen av reboot-serien om spelvärldens främsta äventyrerska är dock svagare än de föregående två. Till att börja med finner jag det ytterst märkligt att de två första delarna av spelet nästan uteslutande kan spelas som ett stealth-spel medan den sista tredjedelen nästan enbart innehåller action. Vidare har spelet svag fiende-AI som förminskar stealth-sekvenserna och ett antal mindre problem av varierande typ.
Shadow of the Tomb Raider har även många fördelar. Utforskande och challenge tombs är bättre än någonsin och emellanåt är det vansinnigt snyggt. Jag gillar den nya mer besatta Lara som sätter målet framför andras välbefinnande och sedan får möta konsekvenserna. Det har också ett (alldeles för) underhållande photography mode med vilket du tar bilder på Lara. Fotoläget låter dig bland annat styra Laras ansiktsuttryck, vilket borgar för en stor komisk potential. Jag hade så pass roligt med det att jag skapade ett Instagram-konto enkom för syftet.
När vi ändå är inne på Lara Croft kan jag passa på att framföra min förmodat kontroversiella åsikt att Tomb Raider med Alicia Vikander är årets film. Äntligen en kvinnlig actionhjälte på lika villkor. Att man till exempel inte drar sig för ett ytterst brutalt slagsmål mellan Vikander och Walton Goggins där de båda kombattanterna verkligen bankar skiten ur varandra. Filmvärlden har tidigare dragit sig för det och låtit varje kön göra upp för sig, man mot man och kvinna mot kvinna. I de fall det varit en kvinna mot män har det alltid rört sig om någon sorts övermänniska i stil med Wonder Woman som avverkar dussintals fiender med lätthet. Här har vi istället brutal strid på lika premisser, oavsett kön. Bra gjort.
Jag anser att Vikander är utmärkt som Lara Croft, åtminstone om man föreställer sig henne enligt Crystal Dynamics vision och inte som 90-talets bystdrottning. Jag uppskattar också att man använt sig av Rhianna Pratchetts story från det första reboot-spelet, även om man tagit sig en hel del friheter. Skicka ni era hatmail, jag vidhåller att Tomb Raider är årets bästa film.
Jag har kollat massvis med tv-serier under 2018, däribland Netflix Marvel-serier. Det har varit en ojämn upplevelse. Andra säsongen av Jessica Jones var betydligt sämre än den första. Kilgrave, som var en extremt stark antagonist i första säsongen, har ersatts av... ja, vad? Jag vill inte ens tänka på det. Den råa noir-känslan är hursomhelst som bortblåst. Istället får vi något slags trögt drama med lös inspiration från Marvel Comics. Det är ärligt talat inget vidare, och dessutom bjuds vi på karaktärsutveckling som saknar trovärdighet. Jag och min hustru gav upp säsong två av Jessica Jones med bara ett par avsnitt kvar. Det säger väl det mesta?
Den starkaste av Marvel-serierna under 2018 var i mitt tycke Daredevil. I säsong tre är Kingpin tillbaka, Matt Murdock är trasigare än någonsin och allt är höljt i hopplöshet och mörker. Gott så. Daredevil har alltid varit som bäst när han trasig och slagen, ställd inför omöjliga odds och inte har något annat val än att resa sig ur askan och fortsätta kämpa.
Det märkligaste jag sett under det gångna året är utan tvekan Netflix reboot av Sabrina. Läsare i min ålder minns säkerligen "Sabrina - Tonårshäxan", den tramsiga komediserien med Melissa Joan Hart, men tro mig när jag säger att "The Chilling Adventures of Sabrina" har ytterst lite med sin föregångare att göra. Här är häxorna satanister som praktiserar svart magi, Djävulen vandrar runt ibland oss och ond, bråd, död drabbar staden Greendale dagligen. Det hela präglas faktiskt av en estetik och framtoning som påminner lite om Necrophagia - gore och mörker hämtat från skräckfilmsvärlden och presenterat med glimten i ögat.
Om man inte tar serien på allvar (och det bör man naturligtvis inte göra) är "The Chilling Adventures of Sabrina" riktigt underhållande. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om serien anses vara en klassiker i paritet med "Buffy the Vampire Slayer" om 10-20 år. En lustig detalj är att Satanic Temple stämde Netflix för copyrightbrott över Baphomet-statyn som figurerar i serien.
Ska man lyfta fram en personlig bedrift från 2018 så vore det "Månadens varelse"-projektet för Nattens Varelser. Varje månad har vi publicerat en varelse för spelet på vår blogg. Vi har använt oss av olika skribenter och illustratörer, och samarbetat med flera intressanta personer. Bland annat har Jesper Myrfors och Melissa Benson medverkat, kända som originalillustratörer för Magic the Gathering. På årets sista bidrag samarbetade jag med Stefan Kayat (som många säkert minns från Äventyrsspels 80-talsera) och skapade en varelse inspirerad av bland annat Cronenbergs "Flugan" och den historiska personen Mary Kingsley. Månadens varelse är ett projekt jag är stolt över.
Nu kör vi på med 2019. Härnäst väntar Resident Evil 2!
En vecka senare än planerat kommer här mitt inlägg om de bästa skivorna 2018. Läs, lyssna och njut!
5. Summoning - With Doom We Come
Jag inledde 2018 med att skriva ett inlägg om mina tankar inför "With Doom We Come". Föregående skiva, "Old Mornings Dawn", var Summonings bästa på mycket länge och jag förväntade mig stordåd. Med facit i hand är "With Doom We Come" att betrakta som en besvikelse. Dock har Summoning en mycket hög lägstanivå, vilket förklarar hur de ändå har nästlat sig in på denna lista.
"With Doom We Come" är definitivt den ondaste Summoning-skivan på länge. Så elaka som österrikarna låter på inledande "Tar-Calion" har de nog inte gjort sedan "Minas Morgul". Silenius och Protector har övergett den episka stämning och maffiga produktion som utmärkt bandet från "Stronghold" fram till "Old Mornings Dawn", till förmån för ett mer avskalat sound. Det är ett egendomligt beslut som jag fortfarande, ett år senare, har svårt att förhålla mig till.
Låtmaterialet är svagare än vanligt. "Silvertine" och "Mirklands" är de enda låtarna som verkligen fastnar (varför är alltid låtarna där Silenius sjunger bäst?), medan resten passerar som dimma över kummelbergen. Med det sagt är det fortfarande Summoning. "With Doom We Come" är mycket behaglig lyssning rakt igenom och lyckas definitivt med att framkalla fantasystämning, men med så få höjdpunkter är det svårt att behålla koncentrationen. Återgången till ett mer ondskefullt sound är intressant, men bättre låtar hade behövts för att nå hela vägen.
4. Tribulation - Down Below
Tribulation har varit en frisk fläkt i svensk metal i många år nu, aldrig rädda för att gå sin egen väg. På "Down Below" tar de vid där de slutade på "Children of the Night". Detta i sig är kanske en överraskning eftersom bandet dessförinnan alltid gjort en Tiamat och återuppfunnit sig själva för varje release. Hur som helst bjuds vi än en gång på en egensinnig blandning av melodiös black metal, goth och progressiv rock, allt badandes i stämningen från klassisk skräckfilm. Det är väldigt atmosfäriskt och har en otroligt snygg inramning. Precis som tidigare har Tribulation också en ytterst genomtänkt visuell presentation som går hand i hand med musiken.
"Down Below" har kanske rentav ännu starkare låtar än "Children of the Night". Drivande öppningsnumret "The Lament", storslagna "Subterranea", mörka "Cries from the Underworld" - detta är en sådan skiva som bara har höjdpunkter. Allting genomsyras dessutom av det fantastiska melodisinne som utmärker Tribulation. Gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén har verkligen en nästintill löjlig fingertoppskänsla i det avseendet, och precis som tidigare släpp är "Down Below" än kavalkad av snygga leads och solon. "Less is more" är den regerande principen här. "Ett bra solo är ett solo du kan nynna" som David Gilmour uttryckte det. Tribulation bemästrar detta.
Den kritik jag har är just förutsägbarheten i att man bara bygger vidare på föregående skiva. Detta är den enda anledningen till att "Down Below" inte återfinns högre upp på denna lista.
3. Arkona - Khram
Förväntningarna var allt annat än höga då jag och Niklas från Grave Defiler såg Arkona på senaste upplagan av Stockholm Slaughter. Inför kvällen satt vi hos en vän ute i Alvik, drack öl och tittade på It's Always Sunny in Philadelphia då vi konstaterade att vi förmodligen behövde se det där ryska bandet om vi ville ha bra platser på Master's Hammer, vilka spelade efteråt. Vi drog igång Spotify och satte på första bästa låt, vilket var "Yarilo" från "Goi, Rode, Goi!". Det lät precis som den sortens folk metal jag har oerhört svårt för - trallvänligt och tramsigt med tjo, tjim och extra knätofs.
Vi förväntade oss därmed ingenting då vi i sällskap med självaste Skuggan från Svartur Dödur hade tagit plats på Fryshusets balkong då Arkona skulle gå på. Därefter spydde rökmaskinerna ut en tät dimma över scengolvet då en rysk urskogshäxa iförd en kåpa av säckväv kom ut på scenen och började spela shamantrumma och sjunga på ett sätt som närmast förde tankarna till Witcher-spelen. Bandet kom ut och satte igång och det lät varken som Korpiklaani, Turisas eller Orsa Spelmän. Det lät fett. Förvånad vände jag mig mot Niklas och skrek "det här är ju faktiskt bra!".
Arkona är verkligen en upplevelse live. Detta beror till mycket stor del på bandets frontkvinna och kreativa motor, Masha Scream. Hon har en extremt stark scennärvaro och är rentav en av de bästa frontfigurer jag sett live. Hon ger intrycket av att vara komplett jävla galen, vilket i sammanhanget förstås är ett enormt plus. I övrigt reflekteras bandets idoga turnerande i ett väldigt tight och övertygande framträdande.
Jag lyssnade igenom senaste skivan, "Khram", direkt då jag återvände från Stockholm och jag blev inte besviken. De mer trallvänliga inslagen av folkmusik som återfinns på bandets tidiga skivor är som bortblåsta. "Khram" låter mystisk och mäktig på ett sätt som inte sällan för tankarna till naturen. Om man ska placera den i någon subgenre får det bli black metal, men det är också något missvisande. Kan ni föreställa er metal med rötterna i black, folkinstrument som säckpipa och flöjt och en känsla av magi och skog? Så låter det i alla fall.
Undantaget pajasband som Svartby har rysk metal tidigare varit ett relativt okänt fenomen för mig. Via "Khram" har Arkona visat mig att den kan vara riktigt bra.
2. Atrocity - Okkult II
Årets bästa death metal-skiva är något oväntat "Okkult II" med Atrocity. Detta är en skiva som snurrat mycket under hösten, inte minst i lurarna under mina resor till och från jobbet. Låtar som "Masters of Darkness" och "Shadowtaker" känns redan som klassiker, och jag räknar med att återvända till "Okkult II" många gånger framöver. Det är en fantastisk platta!
Det mesta jag har att säga om skivan har jag redan sagt i min recension som publicerats tidigare på Fatality. Spana in den här!
1. Master's Hammer - Fascinator
Master's Hammer har numera en livesättning. Den består av Franta Štorm på sång och gitarr, Silenthell på timpani, Honza Kapák på trummor, Blackie Hošek på gitarr och Petr Mecák på bas. Denna sättning har turnerat flitigt sedan sommaren 2016, och jag har haft ynnesten att se dem live två gånger (på Brutal Assault 2017 och Stockholm Slaughter 2018). De har även haft tid att spela in "Fascinator", Master's Hammers åttonde fullängdare.
"Fascinator" är betydligt hårdare än föregångaren "Formulae", som var ganska snäll och hade många elektroniska influenser. På denna skiva är bandets black metal-rötter betydligt mer framträdande, även om Master's Hammer unika särart alltjämt är närvarande. Silenthells återkomst innebär också ett mer orkestralt sound med klassiskt influerade arrangemang som för tankarna till "Jilemnický okultista".
Den klassiska medlemmen Necrocock (som enligt bandet själva är för blyg för att spela live) är endast gästartist på "Fascinator". Han bidrar med udda, kusliga körer som kommer att kännas igen av alla som är bekanta med hans solomaterial. Även om Necrocock inte medverkar live känns det bra och hemtamt att han fortfarande är med på skiva. Hans galna kreativitet är trots allt något av ett signum.
"Fascinator" har riktigt starka låtar rakt igenom. "Psychoparasit" är en ösig thrashlåt som bryts av med mäktiga partier accentuerade av Necrococks spöklika körer. "Estetika d'ábla" ("Djävulens estetik") är black metal korsbefruktad med mörka elektroniska inslag och en diaboliskt mässande refräng. Tungt malande "Linkola" med sina snygga orglar handlar om den finska diktaturförespråkande filosofen Pentti Linkola. Det finns åtskilliga fler, men särskilt "Estetika d'ábla" skulle jag vilja framhålla som en av Master's Hammers bästa låtar någonsin.
Som ett indoktrinerat fan är min synvinkel förstås kraftigt färgad, men även om de har kommit många riktigt bra skivor i år kan övriga band inte riktigt mäta sig med den vansinniga konstnärliga genialitet som är Master's Hammer. Tjeckiens mesta band har gjort årets skiva. Igen. Dessutom har Franta målat årets snyggaste skivomslag.
***
Sammantaget var 2018 ett mycket starkt skivår. Det ska bli intressant att se om 2019 kan toppa det. Nu närmast släpps Rotting Christs nya skiva "The Heretics" i februari.
Återvänd till Fatality om några dagar för mitt andra inlägg med årets bästa, vilket bland annat kommer täcka tv-spel och film!
