"A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors" är en av mina absoluta favoritfilmer från 80-talet. Patricia Arquette gör sin första filmroll som Kristen, en tonåring som hamnar på psyket efter vad som förefaller vara ett självmordsförsök. Där möter hon andra unga patienter som alla delar den underliga likheten att de, liksom Kristen, drömmer mardrömmar om samma brännskadade man i hatt och randig tröja.
För att göra den officiella låten till filmen tog man in heavy metal-bandet Dokken. Bandet levererade och bjöd inte bara på en av sina absolut bästa låtar, utan även på en av 80-talets allra mest minnesvärda och underhållande metalvideos.
Videon använder klipp från filmen, men man har även spelat in exklusivt material med Patricia Arquette som Kristen och Robert Englund i sin ikoniska roll som Freddy Krueger. Premissen är att Kristen är ett Dokken-fan som hemsöks av Freddy Krueger, men Dokken kommer till Kritstens undersökning och jagar bort Freddy med hjälp av kraften hos heavy metal. På slutet visar det sig att det hela är en mardröm som Freddy själv haft. Han vaknar och utbrister "What a nightmare! Who were those guys?" Det hela är förstås extremt ostigt, men det är också själva behållningen.
Dokken är ett amerikanskt band som bildades i Los Angeles 1978. Med frontmannen och sångaren Don Dokken i spetsen har de förblivit aktiva fram till idag, även om de nyligen gått ut med att nästa turné blir deras sista. "Dream Warriors" är skriven av George Lynch (leadgitarr) och Jeff Pilson (bas), båda medlemmar av den klassiska Dokken-uppsättningen. Låten avlsutar "Back for the Attack", Dokkens fjärde studioalbum.
Precis som Dokkens karriär har även denna julkalender nått sitt slut. Tack till er som läst och Ond Jul på er allihop.
Obituary är ett amerikanskt dödsmetallband från Tampa, Florida. De bildades 1988 och anses allmänt att vara ett av de första samt mest betydelsefulla banden inom genren. Obituary kännetecknas av ett tungt, groovigt sound samt John Tardys mycket säregna sångstil. Förutom John Tardy är hans bror Donald Tardy (trummor) samt Trevor Peres (gitarr) kvarvarande originalmedlemmar.
Dagens låt är "Violence" från skivan "Inked in Blood" som släpptes 2014. Videon är gjord av den ungerska animatören Balazs Grof, som bland annat även har samarbetat med Rob Zombie. Den är gjord i humoristisk stil med bandet som försöker ta sig till en spelning i tid, allt medan de måste tampas med alltifrån zombier till autografsugna MC-poliser.
För den som vill kolla upp Obituary lite närmare rekommenderar jag särskilt de två första skivorna, "Slowly We Rot" från 1989, samt "Cause of Death" från 1990.
Det hela började med att en gammal crustpunkare spelade upp Tim Timebombs (Rancid) cover på Ramones-låten "I Wanna be Sedated". Timebomb har gjort en countryversion av låten som fungerar förvånansvärt bra. På den gästsjunger en kvinna med mycket behaglig röst. Den kvinnan visade sig vara Lindi Ortega. Hon är en kanadensisk countrymusiker från Toronto.
Det är ingen slump att Lindi Ortega samarbetar med en artist som Tim Timebomb. För att vara countryartist har hon en alternativ framtoning med vibbar av punk och goth, och hon har haft smeknamnet "Indie Lindie". Även om hon gjort vissa förväntade karriärdrag som att flytta till Nashville har hon också behållit den framtoningen, och bland annat turnerat med punklegenderna Social Distortion.
Dagens låt, "Murder of Crows", är från Lindi Ortegas andra skiva, "Cigarettes & Truckstops", som släpptes 2012. Den har gått varm på min countryplaylist sedan ett par år tillbaka, och det distade rockiga countrysoundet är typiskt för hennes tidiga skivor. Videon tar fasta både på ovan nämnda gothinfluenser, samt Ortegas delvis mexikanska ursprung.
Den senaste skivan, "Liberty", är ett konceptalbum. Det är en westernhistoria som musikaliskt har tunga vibbar av Ennio Morricone. Jag rekommenderar den starkt. Kolla även upp nämnda Ramones-cover av Tim Timebomb.
Medicine Rain var ett gothband från min hemstad Kalmar. Som så många andra lät de snarlikt Sisters of Mercy, men utmärkte sig genom sångaren Rikard Magnussons exceptionella sångröst, samt genom att Rangarök-medlemmen Kjell Karlgren spelade saxofon i bandet. 1995 kom Medicine Rains debutalbum "Native", som bland annat innehöll dagens låt, "Put Out Fire".
För att vara ett lokalband som aldrig fick något direkt genomslag tycker jag att Medicine Rain förtjänade ett bättre öde. De hade bra låtar och ovan nämnda sångare och saxofon räckte för att lyfta dem över mängden. Bandet spelade in ytterligare en skiva under 90-talet, men den gavs inte ut förrän 2014 då bandet sedan länge hade splittrats. En av medlemmarna gav mig ett exemplar på CD-R runt -98 eller -99, och jag betraktade redan hits som "Obsidian" som klassiker när skivan till slut släpptes under titeln "Still Confused but on a Higher Level".
Videon är en ganska amatörmässig historia, men har ändå lite lokal charm då den delvis är inspelad vid Ismantorps fornborg på Öland. Dessutom får den några extra gothpoäng då Rikard Magnusson har en sådan där cool cowboyhatt i stil med vad Ian Astbury från The Cult syns bära i videon till "She Sells Sanctuary".
Rob Zombie är en amerikansk sångare och filmregissör från Havenville i Massachusetts. Jag kom först i kontakt med hans musik via hans tidigare band White Zombie. Det var runt 1997 eller så, och skivor som "La Sexorcisto: Devil Music Volume One" och "Astro-Creep: 2000" gick varmt hemma hos polare. 1998 släppte Rob Zombie sitt första soloalbum, "Hellbilly Deluxe". Precis som med White Zombie och allt annat Rob Zombie gör har den ett framträdande skräck och sci-fi-tema. Framför allt är det en av tidernas bästa industrial metal-skivor med rakt igenom starka låtar, även om samtliga singlar från albumet ("Dragula", "Living Dead Girl" och "Superbeast") blev så pass stora hits internationellt att de idag är helt sönderspelade och knappt går att lyssna på.
Rob Zombie följde upp "Hellbilly Deluxe" med "The Sinister Urge" som släpptes 2001. Precis som med den tidigare skivan var "The Sinister Urge" producerad av Zombie själv, samt av den kanadensiska producenten Scott Humphrey. Tillsammans tog de soundet i en intressant riktning - en vidareutveckling som med fördel tog några risker. Bland annat adderade man en orkester med stråkar och blås, och vågade chansa på låtar som avvek från det övergripande soundet, exempelvis den avslutande stämningsfulla "House of a 1000 Corpses".
Efter "The Sinister Urge" hände dock något med Rob Zombies musik. Han har fortsatt att släppa skivor, men trots upprepade försök har jag inte kunnat ta till mig en enda av dem. Om man bara lyssnar lite ofokuserat så låter det oftast rätt, det låter Rob Zombie. Dock är det en illusion, ett bländverk. Låtskrivandet har nämligen inte funnits där de senaste 20 åren. Allting är bara produktion, yta, ett sound. Faktum är att på de fem skivorna som släppts sedan "The Sinister Urge" har jag hittat en enda låt som verkligen håller måttet. Den låten är "Sick Bubblegum" från "Hellbilly Deluxe 2" (2010).
Innan sin musikaliska karriär gick Rob Zombie på designskola. Detta (tillsammans med ett uppenbart stort mått av konstnärlig talang) har han utnyttjat till fullo, och har alltid designat skivomslag, scendekor, etcetera själv. Med hans stora filmintresse var det väl inte heller någon större överraskning att han skulle pröva vingarna som filskapare. Redan 1995 gav han sig för första gången på att regissera, då med White Zombies musikvideo för "More Human than Human".
Rob Zombie fortsatte att regissera sina egna musikvideos med de tre ovan nämnda hitsinglarna från "Hellbilly Deluxe". Det är snygga, stilistiska videos som fullkomligen osar klassisk skräckfilm. 2003 gav han sig för första gången på att regissera långfilm, då med b-filmen "House of a 1000 Corpses". Liksom allt Rob Zombie gör är det en visuellt stark film, men det är väl också det snällaste jag kan säga om den. Rob Zombies efterföljande karriär som filmregissör kan sammanfattas enkelt med "stil över substans".
Det finns ett undantag, vilket är "Lords of Salem" från 2012. Rob Zombies fru Sheri Moon syns ofta dansa i hans musikvideos eller skådespela i hans långfilmer. I "Lords of Salem" spelar hon Heidi, en radiopratare på en typisk enerverande talkshow. Heidi får en mystisk vinylskiva skickad till sig, och snart framträder en koppling till Salems förflutna, berömt förknippat med just häxerier (eller kanske snarare häxprocesser). "Lords of Salem" är lika visuellt stark som något annat Rob Zombie har gjort, men den är också suggestiv på ett sätt som påminner mig om den italienska regissören Dario Argento.
På sätt och vis är det ironiskt att dagens låt har en väldigt spartansk video utan de visuella styrkor Rob Zombie förknippas med. Praktiskt taget är det en replokalsvideo, även om den tycks vara filmad på ett mansion någonstans. Dock har den ändå några kvalitéer som jag uppskattar. Bland annat fångar den det naturliga samspelet mellan bandmedlemmarna, som den lekfulla dynamiken mellan Zombie och gitarristen John 5 (tidigare känd från Marilyn Manson). Och så har den förstås Sheri Moon som blåser tuggummi.
The Prodigy är ett engelskt band från Essex. De spelar elektronisk musik och kategoriserar själva sin stil som elektronisk punk. De bildades 1990 av producenten, låtskrivaren och keyboardisten Liam Howlett. Originalsättningen innehöll bland annat även de båda dansarna och vokalisterna Keith Flint och Maxim. Denna klassiska inkarnation av The Prodigy var vad som fick upp mina ögon för elektronisk musik.
1996 köpte jag debutskivan "Experience" (från 1992), vilket var en av de skivor som gick i bakgrunden när jag och mina vänner spelade Magic the Gathering. Det är en lekfull och rolig skiva som på något vis spritter av skaparglädje. Den har mängder av samplingar, tempoväxlingar, olika stämningar och dynamik. Framför allt så har den väldigt bra låtar och håller än idag.
Jag upptäckte inte "Music for the Jilted Generation", uppföljaren till "Experience", förrän ett par år senare. En skiva som jag dock verkligen la märke till när den kom var The Prodigys tredje skiva, "The Fat of the Land", som släpptes 1997. Resten av världen la också märke till den. Bandet hade lagt sig till med en punkigare, hårdare stil som lät modernt och coolt. I samma veva klev Keith Flint och Maxim fram som sångare och frontmän och ja, resten är historia. Ingen lär ha missat hits som "Breathe", "Firestarter" och "Smack my Bitch Up". En singel som kanske desto fler har missat är "Baby's Got a Temper" som släpptes 2002.
Kritikerna var inte nådiga mot "Baby's Got a Temper". Den upplevdes också som kontroversiell av somliga då texten handlar om Rohypnol (lyssnar man noga på videomixen hör man tydligt hur ordet "Rohypnol" är censurerat i refrängen). Själv tycker jag att det är den sista bra låten The Prodigy gjorde.
"Baby's Got a Temper" fick även en riktigt minnesvärd musikvideo. Man ser tre medelålders män i kostymer gå in på ett förefallet område. I en husvagn byter de om och sminkar sig som Howlett, Flint och Maxim. När de sedan går ut på scenen och uppträder för en publik bestående av kor så är männen ersatta av de faktiska Prodigy-medlemmarna. Samtidigt som bandet uppträder mjölkas korna av strippor. Utanför säljs mjölken i ett matstånd till människor som tycks missbruka mjölk. Det är en ganska sinnessjuk idé, men jag gillar den skarpt.
The Darkness är ett rockband från Lowestoft i England. Som för så många andra var det första jag hörde med dem hitsingeln "I Believe in a Thing Called Love" 2003. Jag tyckte att det lät anskrämligt. Som ett tramsigt Queen om man tar bort i princip allting som gör Queen bra. Jag stämplade The Darkness som ett ointressant plojband och glömde bort dem. Spola därefter framåt i tiden sådär 15 år till när Danne från Grave Defiler visade mig musikvideon för "Barbarian".
Vad jag upplevde var en stabil heavy metal-låt med humoristisk animerad musikvideo och vikingatema. Riktigt underhållande på alla sätt och vis. Jag frågade mig om detta verkligen kunde vara samma band som gjort ovan nämnda bedrövliga singel, men sen kom Justin Hawkins karaktäristiska falsettsång in i refrängren och jag fick konstatera att så var fallet.
Ragnar Lodbrok är en mytisk gestalt av diskutabelt historiskt ursprung vars legend tacklas bland annat i tv-serien Vikings. I "Barbarians" plundras Englands östra kust av Ragnars son, Ivar Benlös. Detta är förstås ett koncept med stor heavy metal-potential, vilket The Darkness inte heller är sena att ta fasta på. Det är en festlig låt och video, även om "I Believe in a Thing Called Love" förblir lika värdelös som alltid.
Jag vet att jag lovade att fokusera på lite mer obskyra videos i denna julkalender, men jag kan dock inte låta bli att skriva om en av mina personliga favoriter. Dagens video är "You Can't Bring Me Down" med Suicidal Tendencies.
Suicidal Tendencies är ett amerikanskt hardcore/thrash metal-band från Venice, Kalifornien. Deras stilbildande självbetitlade debutalbum släpptes under mitt födelseår, 1983. Albumet innehåller singeln "Institutionalized", vilken fick en ikonisk musikvideo som hade premiär på MTV 1984, som den första punkvideon att spelas i kanalen. Suicidal Tendencies samhällskritiska budskap, punkattityd och coola Vatos Locos-stil var en vinnande kombination, och de fick ett stort genomslag. Bland annat syns de spela "Institutionalized" i ett avsnitt av klassiska tv-serien "Miami Vice".
Nu var det dock "You Can't Bring Me Down" vi skulle prata om. Låten kommer från "Lights... Camera... Revolution", vilken släpptes 1990 och är Suicidal Tendencies femte skiva. Den är skriven av gitarristen och originalmedlemmen Rocky George, som inleder med vad som enligt mig är ett av de mest klassiska gitarrsolona inom metal. Därefter bjuder Suicidal Tendencies på sin allra bästa låt, och en av de bästa thrash metal-låtarna i allmänhet.
Suicidal Tendencies har varit förbjudna att spela i Los Angeles, vilket tycks vara ämnet videon tacklar. Vi ser hur myndighetsagenter kidnappar, fängslar och förhör sångaren Mike Muir. Muir hamnar till slut i elektriska stolen, samtidigt som bandets fans gör uppror. Videon är oemotståndligt charmig och var en stor hit på MTVs "Headbangers Ball" på sin tid.
Om någon tycker sig känna igen basisten i videon så heter han Robert Trujillo och spelar idag med ett litet band vid namn Metallica.
Tiamat är ett svenskt rockband från Täby. Jag skriver "rockband" eftersom bandet har bytt sound för varje skiva. På debutskivan "Sumerian Cry" från 1990 spelade de death metal, på senaste skivan "The Scarred People" från 2012 var det Sisters of Mercy-influerad goth. Oavsett om soundet har skiftat hej vilt har dock bandet alltid haft en stark identitet. Detta beror på ett antal saker och är inte helt lätt att sätta fingret på.
För det första har Tiamat alltid skrivit album som är just album. Låtarna går in i varandra helt sömlöst, och gör det till en bisarr upplevelse att lyssna på en Tiamat-skiva på shuffle. Även på en och samma skiva kan bandet byta stil flera gånger, men de tappar på något sätt ändå aldrig tråden.
För det andra har Tiamat alltid skitit i alla trender och bara gjort vad de själva vill. När jag såg dem på den extrema metalfestivalen Stockholm Slaughter 2017 spelade de nästan enbart softa goth-låtar, och sångaren Johan Edlund gjorde handhjärtan åt en förbryllad publik.
För det tredje är nämnda Johan Edlund en av Sveriges mest intressanta frontmän. Han har en väldigt säregen sångröst och en speciell utstrålning om han är på humör. Tyvärr är han lite som ett lotteri. När jag såg Tiamat på Brutal Assault-festivalen i Tjeckien (även detta 2017) började jag direkt ana oråd då Edlund kom ut på scen med armarna utsträckta som Jesus i Rio de Janeiro. Tyvärr besannades mina farhågor då han tycktes vara hög som ett hus, glömde bort hur låtarna på ikoniska albumet "Wildhoney" går och tillbringade halva spelningen sittandes på scengolvet. Mellansnacket var bara osammanhängande svammel.
Men videon då? Jodå, det är den senaste bandet släppte - titelspåret från "The Scarred People".
För den som tycker att jag dissar Tiamat kan jag meddela att jag lyssnat på bandet sedan 1999 och ser mig själv som ett stort fan. "Clouds", "Wildhoney" och "Prey" är fantastiska skivor som jag återvänder till år efter år. Dock hade det ju varit trevligt med ny skiva snart, Täbygänget!
Gallhammer var ett black/doom metal-band från Tokyo. De bildades 2003 och skapade snabbt rubriker då samtliga medlemmar var kvinnor. Det är kanske inte särskilt uppseendeväckande idag, men för 20 år sen var det en relativt stor grej att tre japanska kvinnor spelade extrem metal. Inte minst då Gallhammers blandning av black metal, doom och crustpunk lät primitivt och rått.
"World to be Ashes" kommer från bandets andra skiva, "Ill Innocense". Vid det här laget hade bandet fått ett kontrakt med Peaceville Records, vilket även skulle bli sista skivan med sångerskan och gitarristen Mika Penetrator.
Både låten och videon framhäver det jag gillar allra bäst med Gallhammer, nämligen det spöklika och vemodiga. Videon är enkel, vi får se bandet i vad jag förmodar var deras replokal, och sedan några utomhusvyer med statisk kamera. De sistnämnda i kombination med musiken räcker för att föra mina tankar till skräckfilm, en genre som Japan bemästrar.
Sångerskan/basisten Vivian Slaughter och sångerskan/trummisen Risa Reaper gjorde ytterligare en skiva efter "Ill Innocense" och la därefter ner bandet. Enligt Vivian Slaughter är Gallhammer bara på is, men eftersom de inte gett ifrån sig ett livstecken sedan 2011 får man förmoda att de inte kommer återvända. Det är synd. Det var ett coolt band i all sin avskalade råhet.
Jag har alltid föredragit dödsmetall med en traditionell låtstruktur. Annars får det gärna vara hur extremt och elakt som helst, men låtstrukturen ska vara som Bon Jovi, med vers och refräng. Ett band som är bra på det här med raka låtar är Jungle Rot från Kenosha i Wisconsin, USA.
Jungle Rot har harvat på sedan 1992 med sångaren/gitarristen Dave Matrise i spetsen. Sedan dess har det blivit elva fullängdare, varav den senaste, "Call to Arms", kom i fjol. Det som kännetecknar bandet är tung dödsmetall med bra riff och välartikulerad, kraftfull sång.
"Paralyzed Prey" är en låt från albumet "Order Shall Prevail" från 2015. Den är representativ för Jungle Rots moderna sound. Videon är inget mästerverk på något sätt, men den har ett narrativ och passar dessutom in i jungeltemat. Bara där utmärker den sig gentemot andra death metal-videos, som brukar nöja sig med det gamla beprövade "spela låten med arga miner på tuff location"-konceptet.
Blood Ceremony är ett hårdrocksband från Toronto i Kanada. De har ett 70-talsinfluerat sound där den närmaste jämförelsen är Jethro Tull, då sångerskan Alia O'Brien även spelar tvärflöjt. Till skillnad från Ruby the Hatchet, som jag tidigare skrivit om i denna julkalender, har Blood Ceremony en tendens att influeras av de lite flummigare delarna av 70-talet. Man har också låtit sig inspireras av den typen av ockultism som var så inne då med vibbar av Church of Satan, wicca och hippiekultur.
Dagens video är "Goodbye Gemini" från "The Eldritch Dark" som släpptes 2013 och är skivan vilken via jag upptäckte Blood Ceremony.
"Goodbye Gemini" lyckas med någonting svårt, nämligen att ha en autentisk 70-talslook. Den är så pass övertygande att en vän som arbetar med film bedömde att den faktiskt skulle kunna vara inspelad på analog film med en tidstypisk kameramodell. Oavsett vilket påminner den mig om den spanska regissören Jesús "Jess" Franco, som under 70-talet gjorde mängder med exploitationfilm, inte sällan åt det mer erotiska hållet (för den som är intresserad rekommenderar jag "Vampyros Lesbos").
Roligare än så blev det inte idag, men ni fick Alia O'Brien som lucia, och det är fan inte illa.
Den svenska metallegenden Snowy Shaw har omnämnts flera gånger på denna blogg, men jag har aldrig berättat om hur jag först kom i kontakt med hans musik. Året var 1999 och på den här tiden hade Snowy ett band vid namn Notre Dame. Jag hittade deras debutalbum, "Vol 1: Le Theatre du Vampire" på Skivlagret i Sundsvall, och såg direkt på omslaget att det här var en skiva jag var tvungen att köpa. Det visade sig vara ett utmärkt val.
Notre Dame kan väl närmast beskrivas som någon slags skräckkabaret. De flesta låtar är metal, men stilarna skiftar hejvilt. Det kan gå från black metal till grooviga heavy metal-riff till barnkör ackompanjerad av piano. Den röda tråden är skräcktemat, humor, samt förstås Snowys sång. I Notre Dame använde han alltifrån sin karaktäristiska skönsång (som han senare blev känd för i band som inte intresserar mig särskilt mycket) till en kraxande black metal-röst.
Bandet hade även ett starkt visuellt koncept som närmast kan liknas vid Rob Zombies estetik, dvs något som för tankarna till gamla skräckserietidningar, stumfilm och dylikt. Detta hade dock Snowy blandat upp med influenser från den franska teatertraditionen Vaudeville, samt ett vampyrtema som hängde med åtminstone de första åren av Notre Dames existens. Dagens video är en låt från just "Le Theatre du Vampire", och den återspeglar såväl bandets koncept som visuella stil på ett föredömligt sätt.
Snowy som marionettdocka styrd av bandets sångerska Vampirella, i svartvitt och med stilgrepp från stumfilm - vad mer kan man begära?
Jag hörde först talas om Avsmak 2004 via en vän som hade sett honom på Hultsfredsfestivalen. Hon snackade om en hip hop-artist klädd som August Strindberg som rappade på svenska och hade skräcktema. Jag var förstås tvungen att kolla upp det, och hennes beskrivning visade sig stämma väl. Någon vecka senare hade jag kommit över Avsmak & Sjukdomshärdens demo, "Ljud av förruttnelse".
Avsmak kom ifrån Uppsala och hade en säregen kreativ vision. Väldigt ytligt antar jag att man skulle kunna jämföra honom med vad som i USA brukar kallas horrorcore (dvs artister i stil med Twiztid, osv), men Avsmak var mer än så. För det första hade hans ålderdomligt poetiska och vridna texter mer att göra med Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft än hip hop. För det andra förstärkte kompbandet Sjukdomshärden det originella intrycket med instrument som kontrabas och fiol, vilket dessutom passade ovan nämnda Strindberg-image som hand i handske.
Videon till "Jag är en konstnär" lyckas överlag väl med att förmedla Avsmaks historiska skräcktema, särskilt med tanke på att den uppenbart är gjord med låg budget. Det jag eventuellt skulle kunna klaga på är alla piercingar som stör Jack the Ripper-illusionen en smula, men det är en petitess i sammanhanget. "Jag är en konstnär" fortsätter att hemsöka YouTube som Avsmaks gravsten, och jag är glad att den finns, Avsmak var underground även under sin mest aktiva period och är idag nästintill helt bortglömd. Via "Jag är en konstnär" lever hans minne kvar. Samt via demon i min skivsamling, förstås.
Cathedral var ett doom-band från Coventry i England. På första skivan, "Forest of Equilibrium", hade de ett mer ödesmättat sound som kan jämföras med exempelvis Candlemass eller Trouble. Från och med andra skivan, "The Ethereal Mirror", utvecklades soundet till något mer ösigt och svängigt, ungefär som Black Sabbath eller Pentagram när de är som allra mest grooviga. Detta sound brukar man idag kalla stoner doom, och Cathedral har fått många efterapare.
På Cathedrals tredje skiva, "The Carnival Bizarre", återfinns vad som i mitt tycke är deras allra bästa låt, "Hopkins (The Witchfinder General)". Låten är inspirerad av kultfilmen "Witchfinder General" från 1968, i vilken Vincent Price spelar den historiska personen Matthew Hopkins, en häxjägare som härjade under Engelska inbördeskriget. I filmen framställs han som en sadist som använder sin maktposition för att tvinga till sig sex från unga kvinnor, men som sedan torterar och mördar i vilket fall.
Cathedrals sångare Lee Dorrian (ex-Napalm Death) har fabulerat fritt utifrån filmen och skrivit en låttext om häxan Lucifera som rider till sabbaten i månskenet för att frammana demoner. Det är som Matthew Hopkins febrigaste drömmar efter att han rökt en feting. Precis denna vision har regissören Nigel Wingrove återskapat i musikvideon till "Hopkins..", och denna video, mina damer och herrar, är fantastisk.
Nigel Wingrove är en slags kontroversiell skuggfigur inom brittisk kultur. Han har bland annat regisserat c-filmsföljetongen "Satanic Sluts", men framför allt agerade han art director för Cradle of Filth under de första åren av deras karriär, och designade bland annat det ökända "Jesus is a cunt"-tröjmotivet. Han har skapat en helt oförglömlig video med b-filmsikonen Eileen Daly (känd från filmer som "Razorblade Smile") som Lucifera och tv-personligheten Kooki (känd från underhållningsprogrammet "The James Whale Show") som dansar med bandet. Allra mest minnesvärd är kanske dock Lee Dorrians egen dans i videon. Den behöver upplevas för att kunna förstås.
Kidneythieves är en industrirockduo från Los Angeles. Jag kom först i kontakt med dem via PC-spelet "Deus Ex: Invisible War" (2003) som innehåller flera låtar från debutalbumet "Trickster" (1998). I spelet är dessa låtar med popstjärnan NG Resonance, som Kidneythieves sångerska Free Dominguez dessutom gör rösten till. Dagens video är även den en låt från "Trickster".
På 90-talet var cyberpunkgenren en relativt stor grej med filmer som "Johnny Mnemonic". Kidneythieves låter precis sådär som man föreställde sig att cyberpunkmusik skulle låta för 25 år sen. Nu har genren fått ett rejält uppsving i och med CD Projekt Reds utmärkta "Cyberpunk 2077", och Kidneythieves hade verkligen inte skämts för sig på soundtracket till det spelet heller.
Videon då? Jo, vi som var med på den tiden kan dra lite på smilbanden över hur den har precis allt det där som var coolt på slutet av 90-talet. Flashiga datoranimerade effekter, ryckigt kameraarbete, coolt street fashion - check på alltihop.
Kidneythieves består förutom Free Dominguez även av gitarristen och ljudteknikern Bruce Somers. Duon förblir aktiv än idag, även om deras senaste skiva "The Mend" släpptes 2016. Om det albumet är en indikation håller de fortfarande stilen. Framför allt singeln "Fist Up" är en riktig höjdare.
Om jag säger "Kungen", vad tänker du på då? Kanske på gräddtårta eller en viss gammal hemsida? För mig betyder "Kungen" någonting helt annat.
Året var 1998. Min kompis kom hem från den lokala skivbutiken med en skiva som han hade köpt på impuls eftersom den hade ett tufft omslag. Vi satte i skivan och tryckte på play, och resten är historia. Vi kunde bara inte fatta att något var så hårt, dramatiskt och mörkt. Det var i den stunden jag började älska metal. Skivan var "Voodoo" med King Diamond.
Kim Bendix Petersen, mer känd under sitt artistnamn King Diamond, är en dansk heavy metal-sångare. Han är känd för sin extrema falsettsång och konceptalbum på skräcktema där varje låt blir som ett kapitel i berättelsen.
King Diamond fick sitt genombrott som sångare i det danska heavy metal-bandet Mercyful Fate, som under första hälften av 80-talet stack ut med ett sataniskt tema och Kungens ikoniska sångstil. När Mercyful Fate splittrades bildade King Diamond ett nytt band under sitt eget namn och med huvudsakligen svenska medlemmar. En av dessa, gitarristen Andy LaRocque (Anders Allhage), är vid Kungens sida än idag.
Det är nu 16 år sedan King Diamond släppte en fullängdare, även om bandet fortsatt turnera fram till nutid. Bland det senaste bandet släppte var singeln "Masquerade of Madness" från 2019. King Diamond har både gjort bättre låtar och videor än "Masquerade of Madness", men jag lovade er att bjuda på lite mer ovanliga saker i denna julkalender. Dessutom finns det fler orsaker till varför videon är ett omärkt val.
Senast jag såg King Diamond live var just 2019 då "Masquerade of Madness" var aktuell. Det var på Fryshuset i Stockholm med polska black metal-bandet Batushka som förband. Sättningen var densamma som i videon med Kungen själv på sång, Andy LaRocque och Mike Wead på gitarr, Pontus Egberg (komiskt nog tidigare i The Poodles) på bas, Matt Thompson på trummor, och King Diamonds fru, Livia Zita, på körsång. De hade dessutom samma Nightmare on Elmstreet-aktiga scenbygge som syns i videon. Spelningen var helt jävla fantastisk.
Kungens sångstil har alltid varit en vattendelare (folk antingen älskar eller hatar den), men en universell sanning är att King Diamond live är en oumbärlig livsupplevelse. Kim Bendix Pedersen är född 1956 och har sedan länge haft problem med hälsan. Får du chansen att se honom live så ta den. Du kommer inte att ångra dig.
L7 är ett amerikanskt punkband från Los Angeles. Den klassiska sättningen utgörs av Donita Sparks (sång/gitarr), Suzi Gardner (sång/gitarr), Jennifer Finch (sång/bas) och Dee Plakas (trummor). Under början av 90-talet slog de igenom med album som "Smell the Magic" (1990) och "Bricks Are Heavy" (1992) och spelades bland annat flitigt på MTV.
L7 splittrades 2001, men den klassiska sättningen återbildades 2014 och förblir - till min stora glädje - aktiv än idag. Medlemmarna är nu i 60-årsåldern, men detta tycks inte påverka dem det minsta. De spelar fortfarande sin punkrock med samma övertygelse och rebelliska attityd som de gjorde i början av 90-talet.
L7 toppade min Spotify-statistik för 2022 och det finns en god anledning till det. Bandet har en gedigen låtskatt och har aldrig varit rädda för att experimentera med stilar och olika uttryck. Några personliga låtfavoriter inkluderar "Shove", "Fast and Frightening", "Everglade", "One More Thing", "Fuel My Fire" och "Talk Box". Samt dagens låt, förstås.
Videon till "Burn Baby" är regisserad av tvillingarna Courtney och Hillary Andujar. Duon har en gedigen resume inom indiefilm, och har bland annat arbetat mycket inom skräckfilm. De har skapat L7s bästa musikvideo hittills. Jag finner den punkiga estetiken mycket tilltalande, och gillar hur videon framhäver bandets lekfulla charm.
Master's Hammer var ett black metal-band från Tjeckien. Deras debutalbum "Ritual" från 1990 var rejält före sin tid, och skulle vara med att forma grunden för black metal så som vi känner genren idag. Fenriz från Darkthrone har kallat Master's Hammer det första norska black metal bandet. Det är ett utlåtande med glimten i ögat såklart, men faktum är att det stämmer bra. Master's Hammer hade redan 1990 en dramatisk image med corpse paint, mantlar, sataniska symboler och en ockult scenshow. En image som framgår tydligt i dagens video, "Cerna Svartozar".
Musiken då? Jo, som så mycket annat tar den ett tydligt avstamp i Celtic Frost. Master's Hammer utmärkte sig dock genom Frantisek "Franta" Storms ikoniska sångstil, samt genom att ha timpani (orkesterpuka) i sättningen. På andra albumet, "Jilemnicky Okultista", introducerade dem dessutom ett betydligt mer orkestrerat sound.
Det är svårt för mig att skriva sakligt om Master's Hammer. De råkar nämligen vara ett av mina absoluta favoritband sett över hela sin karriär. 1995 följde de upp "Jilemnicky Okultista" med "Slagry", en experimentell och allmänt bespottad skiva. De la ner bandet samma år, men återvände 2009 med de tre originalmedlemmarna Franta (sång/gitarr), Necrocock (gitarr) och Silenthell (timpani). Händelsevis samma tre herrar man kan se kräla omkring i fängelsehålorna i dagens video. Och de skulle släppa ytterligare fem fantastiska album, någonstans i gränslandet mellan black och industrial metal.
Jag har haft svårt att övertyga polare om storheten med musikvideon till "Cerna Svatozar". Fattar du inte grejen kan jag bara beklaga. Personligen tycker jag att den är fantastisk.
Jason Charles Miller var frontman i industrial metal-bandet Godhead, men tog 2009 på sig cowboyhatten och sadlade om till countryartist. 2011 släppte han sitt första soloalbum, "Uncountry", vilket var en crossover mellan country och sydstatsrock. Dagens låt är titelspåret från detta album.
"Uncountry" har en humoristisk video där det skojas friskt med de upplevda motsättningar som kan finnas mellan att vara alternativ och dessutom gilla country. Något jag själv lätt kan relatera till som en gammal punkare som blivit death metal-musiker, men som lyssnat flitigt på country de senaste åren.
I videon försöker Millers manager (spelad av Robert Picardo, bland annat känd från "Star Trek: Voyager") att countryfiera honom. Miller tvingas spöka ut sig som diverse country- och westernstereotyper, alltifrån Clintans karaktär i Sergio Leones gamla spaghettiwesternfilmer till Kenny Rogers från det ikoniska omslaget till "The Gambler".
Jag hörde talas om Jason Charles Miller via rollspelsshowen Critical Role, där han gästade ett avsnitt. Då det nämndes att han var musiker och hade gjort ledmotivet för showen bestämde jag mig för att kolla upp vad han gjort i övrigt. Det skulle visa sig att jag redan hade hört honom eftersom jag hade koll på ovan nämnda Godhead sen tidigare.
För fans av country eller sydstatsrock rekommenderar jag albumet "Uncountry" i sin helhet, i synnerhet låten "The River", som är en riktig höjdare.
Jag hörde först talas om Ruby the Hatchet i podden Hemma hos Strage när Fredrik Strage frågade Leif Edling om han kunde rekommendera några bra nya doom-band. Edling nämnde då Ruby the Hatchet, som hade varit förband åt Candlemass på en turné, och vad kan jag säga? När Sveriges doom metal-kung själv säger att något är bra kanske man åtminstone bör ge det en chans. Jag kollade upp Ruby the Hatchet och blev inte besviken.
Ruby the Hatchet spelar den här sortens doom som varit så populär de senaste tio åren eller så - ett retrosound med tunga 70-talsvibbar (ofta hittar man dessa band på Rise Above Records). Bandet utmärker sig dock genom sångerskans Jillian Taylors särpräglade sångstil samt även genom att ha en orgel i sättningen.
"Vast Acid" har en musikvideo tydligt inspirerad av Sam Raimis legendariska skräckfilm "Evil Dead". Det är ett uppenbart lågbudgetprojekt gjort med glimten i ögat som både lyckas och misslyckas i försöken att imitera gammal film. Min favoritsekvens i videon är i början då bandet sitter på flaket till en pickup, och sjunger och spelar luftinstrument medan låten går på en bandare.
Acid Bath var ett amerikanskt metalband från Houma i Louisiana. De hade ett väldigt unikt sound med influenser från allt mellan sludge och death metal till goth och grunge. Som kronan på verket fanns sångaren Dax Riggs, som satte alltifrån growls och hardcore-skrik till själfull skönsång på bästa Alice in Chains-manér. Dagens video är hämtad från Acid Baths debutalbum, kultklassikern "When the Kite String Pops".
Folk slänger sig med ord som "mästerverk" alldeles för lättvindigt. Dock är "When the Kite Strings Pops" just det. Jag får väldigt sällan den här åtråvärda "blown away"-känslan av musik längre, men när jag hörde detta album för första gången var det så håren reste sig på armarna och jag glömde bort vad jag höll på med. Det var mörkt, hårt, unikt och hade en nästan hypnotisk effekt på mig. Det är ingen slump att Acid Bath tog fjärdeplatsen för artister på min Spotify wrapped för 2023.
För den som gillar lite softare grejer kan jag även rekommendera Dax Riggs solomaterial.
Little Big är ett ryskt raveband som sedan den ryska invasionen av Ukraina huserar i Los Angeles. De kännetecknas av en punkig attityd och vitt spridda musikaliska influenser, samt förstås av sina egenproducerade humoristiska musikvideos. Många har säkert redan sett virala fenomen som den "Gangnam Style"-aktiga "Skibidi" eller andra megahits som "Faradenza" och "Hypno Dancer".
Innan Little Big slog igenom riktigt brett hade de dock en råare framtoning, vilket framgår tydligt i dagens video, "Life in da trash", en dystopisk zombievideo som ärligt talat är äckligare än den mesta death metal.
Little Big är frontat av originalmedlemmen och grundaren Ilya "Ilich" Prusikin, samt Sonya Tayurskaya (som ej ingick i bandet då "Life in da trash" gjordes). Mer okänd är den andra grundaren, Alina Pasok, som har regisserat nästan samtliga av bandets videos. För ett band vars framgång beror så mycket på deras musikvideor kan man onekligen fråga sig vad Little Big hade varit utan Alina Pasok. Just "Life in da trash" är dock regisserad av Ilya Prusikin själv, vilket kanske kan förklara varför humorn ersatts av misär, äckel och zombier. Den är lika punk som låtskrivaren själv.
I år kör Fatality en julkalender där jag varje dag fram till och med julafton kommer att posta en musikvideo och skriva några rader. Musikvideos är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och jag kommer att bjuda på några av mina främsta favoriter. Först ut är "Zenith" med det amerikanska metalbandet Huntress.
Huntress bildades i Highland Park i Kalifornien 2009 när sångerskan Jill Janus mötte medlemmarna i undergroundbandet Professor. De spelade en lekfull, medryckande och ofta ganska hård heavy metal där den stora behållningen alltid var Janus själv. Jill Janus var en av metals absolut mest minnesvärda och färgstarka frontpersoner. 2018 valde hon emellertid att ta sitt eget liv och Huntress var därmed historia.
Zenith är en video som har allt - Janus som jättinna, sexiga dansande rymdnunnor, flygande tefat. Den är regisserad av Phil Mucci. Mucci har egentligen arbetat med betydligt större artister som exempelvis Metallica, men han sökte upp Huntress och bad att få arbeta med dem. Jag förstår varför.
