Våld är sexigt

När jag var omkring 9-10 år satt jag och en klasskompis klistrade framför hans Amiga på Hanellsgatan i Kalmar. I rollen som en medeltida riddare utsänd av druiderna tog vi oss an troll och annat otyg i brutala strider som inte liknade något annat. Vi hade upptäckt Moonstone.
Moonstone: A Hard Days Knight fick Golden Axe att likna Bolibompa. Även om svårighetsgraden var fullkomligt skoningslös tjöt vi av förtjusning varje gång en balok (ett slags storkäftat troll) hoppade på vår stackars riddare och förvandlade honom till en sorglig blodpöl.
Spelet hade dessutom en multiplayer-funktion där man fick möjligheten att duellera med varandras riddare. Street Fighter II hade visserligen redan gjort sitt intåg och pvp-fighting var i sig inget nytt, men det var något speciellt med riddare som stred med svärd och kastknivar.

Ett par år senare var det dags för skolresa. Hela årskurs 6 skulle resa till Hornsjöns pensionat på Öland, bo i stugor och vara klämkäcka ute i naturen. Jag och mina vänner hade smugglat med en tv, ett SNES och Mortal Kombat.
Vi lämnade inte stugan annat än om vi var absolut tvungna. Vi hade viktigare saker för oss. Det fanns specialare att lära sig, uppercuts att utdela och polare att spöa. Alla hade förstås sin egen favoritkaraktär som de strävade efter att bemästra. Min favorit? Nu precis som då är svaret givetvis Lord Raiden.
Hur kan man annat än älska en snubbe som iförd rishatt kastar blixtar, teleporterar och på bästa Stålmannen-manér slungar sig själv mot motståndaren som en mänsklig torped? De som känner mig har lärt sig att frukta Raidens gallematiasartade stridsrop (jala-jala-penos!).

Nu är God of War-serien inne på sin tredje del (om man inte räknar avstickaren för PSP). Den mäktige krigaren Kratos är visserligen långt mäktigare än sina anfäder Moonstone-riddarna, men egentligen gillar jag God of War av exakt samma anledningar som jag en gång älskade Moonstone. De är storslagna äventyr som är våldsamma och blodiga för sakens skull.
Brutalt underhållningsvåld är ett självändamål. Jag och alla andra miljoner som tillsammans med Kratos respektlöst slagit, sprättat och huggit oss fram genom den grekiska mytologin kan vittna om detta. Man kan helt enkelt inte låta bli att dra på smilbanden när Teseus skalle spricker med ett tillfredställande kras.
Litteraturvetaren i mig kan dock inte låta bli att hoppas på att en balok ska landa i huvudet på den idiot som kom på idén att göra ett actionspel av Dantes Inferno.