Hur jävla svårt är det egentligen att vara rolig?

Hur jävla svårt är det egentligen att vara rolig i Sverige? Det kan inte vara fullständigt omöjligt - jag menar, folk har faktiskt lyckats med det förr. Henrik Schyffert och Robert Gustavsson var åtminstone roliga på 90-talet. Magnus Betnér var rolig ungefär lika länge som det dröjde att lista ut att han aldrig kommer att förnya sitt koncept. Lasse Lindroth var rolig fram till sin död 1999.
Vissa har rentav lyckats med konststycket att vara roliga nästan jämt. Johan Glans är stundtals så rolig att jag nästan kreverar. Vissa legendariska citat från Parlamentet, satanistsketchen från Kvarteret Skatan och inte minst rollen som Kapten Kaos i Kenny Begins. Konsekvent rolig, det är inte omöjligt.

Så slår man på tv:n idag och vad får man? Henrik Dorsin, en komiker som aldrig varit rolig. Ok, om man är en av de närmast sörjande, alternativt en medelålders manlig höginkomsttagare bosatt i Stockholmsområdet, är han säkert rolig. Dock har jag till dags dato aldrig träffat en människa som tycker att Dorsin är ens lite rolig. Alltså, inte ens den sortens människa som för det mesta försöker vara snäll och ursäktar sig med "Alltså, han är säkert bra, men det är inte ens min sorts humor".
Vem har vi mer? Vi har Christine Meltzer, kvinnan som inte kan komma på något fyndigare för att driva med kändiskåta modebloggerskor än att ta på sig en massa läppglans och läspa.
Peter Magnusson, nästa snille från Hey Baberiba. Sveriges sämsta imitatör. Snubben vars vältalighet i intervjuer får Armand Krajnc att framstå som Jan Guillou. Och finns det verkligen inget smartare sätt att använda Thailand i en komedi än som bara ännu ett jävla semesterparadis?

Karatefylla hade ett skratt eller två per avsnitt, innan de förlorade sig helt i kiss och bajs och sexskämt av den allra billigaste sorten. De fick mig att skratta några gånger - är det verkligen så illa ställt med svensk humor att jag ska vara tacksam för det?

"Jag presenterar den galna versionen av Freddy Mercury."

 

Orden bara slank ur mig, men så insåg jag hur sant det var... Jag och min fru hade en av våra sedvanliga topp 5-diskussioner och ämnet var "topp 5 bästa sångare". Jag hade redan valt King Diamond, Bryan Ferry, David Gilmour och Nick Holmes. Hur skulle jag avrunda? Tja, ingen topplista är riktigt komplett utan ett galet geni så valet blev Mike Patton, känd från bland annat Faith No More och Mr Bungle.
Mike Patton är just som en mer galen version av Freddy Mercury. Samma otroliga räckvidd på rösten, samma karisma, men betydligt mer skruvad. Vissa skulle kanske säga "komplett jävla bindgalen".
Jag spelade upp några låtar från Mr Bungles fantastiska "California", kanske ett av de främsta bevisen på att storhet och vansinne nästan är samma sak. Den galna Freddy Mercury. Lyssna på "Goodbye Sober Day" eller "The Air-Conditioned Nightmare" från nämnda skiva och upplev sångvärldens sanna malkav.

Totalt jävla mörker

Redan när jag hörde att det var Digital Extremes och inte Starbreeze som låg bakom utvecklingen av The Darkness II (härmed kallat 2:an) började jag ana oråd. Rädd för att få mina farhågor bekräftade lät jag avsiktligt bli att följa händelseutvecklingen, men så fick jag på omvägar höra att Paul Jenkins (som arbetat med serietidningen) skulle ligga bakom manus och att spelet skulle ha en mer serietidningsbetonad känsla. "Jaha", tänkte jag, och räknade därmed ut spelet. Ni förstår, en av sakerna som gör Starbreezes The Darkness (härmed kallat 1:an) så bra är just att det inte påminner speciellt mycket om serietidningsförlagan. Serietidningen The Darkness är nämligen inte speciellt bra. Med 1:an viftade Starbreeze med trollspöna och tog fram all outnyttjad potential som bara fanns, skruvade ner belysningen och gjorde ett riktigt riktigt bra spel.

Min hustru, som satt med mig medan jag spelade igenom 1:an, övertalade mig häromdagen att ladda ner demot till 2:an. Hon hade dragits med i 1:ans utmärkta story och fängslande karaktärsporträtt, och argumenterade för 2:an ungefär genom att säga "kom igen, hur illa kan det vara?". Jag höll med, men tji fick vi - det visade sig nämligen att det kunde vara illa, riktigt jävla illa.

Digital Extremes har inte förstått någonting av det som gjorde 1:an bra. Till att börja med har vi den tidigare nämnda serietidningskänslan. Detta innebär bland annat att 1:ans råa brutalitet har ersatts av superöverdrivet våld som mest bara känns fånigt. Man har också gjort ett mörkt spel i den allra mest bokstavstrogna bemärkelsen, vi får alltså inte en mörk atmosfär, utan istället ett spel som bara är mörkt som satan och där man som följd inte kan se något.
Borta är också Kirk Acevedo som lånade sin röst till huvudpersonen Jackie i första spelet. Acevedo, som gjorde fantastiskt bra ifrån sig, har ersatts av någon snubbe med ont i halsen. Man kan i alla fall inte anklaga Digital Extremes för att vara inkonsekventa, om "ett mörkt spel" innebär ett spel där man helt enkelt inte kan se ett skit så borde följaktligen en "mörk karaktär" innebära någon med svart rock och hes röst.
Ska jag fortsätta? 1:an hade riktigt bra skurkar i form av den hänsynslösa maffiabossen Uncle Paulie och den korrumperade snuten Eddie Shrote. Här får vi istället något slags puckelryggigt miffo som ser ut som han rymt från Cartoon Network. Serietidningskänsla, ja. Fy fan...

Intrycket från demon kan sammanfattas enkelt med följande ord:
Undvik skiten till varje pris.

Leon är fortfarande lika cool

Ikväll laddade jag ner 360-versionen av ett av mina absoluta favoritspel, Resident Evil 4. Jag har nu spelat 2-3 timmar (ungefär till när man fritar Ashley i kyrkan), och det är bara att konstatera - spelet är fortfarande lika roligt. Man skulle kunna tro att jag har spelet sönder spelet vid det här laget. Jag har trots allt varvat det minst tio gånger. Jag minns fortfarande var alla skatter finns, vilka bossarnas svagheter är och hur man ska utnyttja dem - tja, jag kan helt enkelt spelet utan och innan.
Vad jag har märkt hittills har man inte gjort några direkta förändringar av spelet i denna HD-variant, men det behövs inte heller - spelet håller nämligen alldeles utmärkt.

Jag förstår egentligen att Resident Evil 5 aldrig blev den succé det kunde ha blivit, det var trots allt "bara" ett riktigt bra actionspel och RE4 är en orättvis motståndare. Det är inte bara ett av de bästa spelen i genren, utan även ett av de bästa spelen någonsin, alla kategorier.
Till och med att 4:ans svagheter, som den otroligt banala dialogen eller fånerier som att det läskiga slottet har lava i källaren, är charmiga och verkar till spelets fördel. (När vi ändå är inne på ämnet, är det någon som reflekterat över det faktum att Osmund Saddler, ledaren för den spanska sekten Los Illuminados, har ett brittiskt efternamn och dessutom låter som Greve Dracula när han pratar?)

Vår hjälte Leon S. Kennedys äventyr bör upplevas av alla. Om du har missat detta fantastiska spel och dessutom sitter på ett 360 eller PS3, tveka då inte utan ladda hem denna HD-version och upplev ett av tidernas bästa spel!

Sveriges Television mot nya höjder

Jag ser väldigt sällan på svensk TV, men av en händelse såg jag igår natt de två första avsnitten av SVT:s nya satsning Äkta människor, och jädrar - jag är nästan mållös.
Nog för att SVT har lyckats förr, men Äkta människor är någonting helt annat, det är en svensk TV-serie som på allvar håller en internationell standard. Jag somnade inatt med känslan av att något stort just hänt.

Äkta människor utspelar sig i en nära framtid där viljelösa artificiella människor, hubotar, är den stora statussymbolen och en självklarhet i många hem. Så långt är serien måhända alldeles vanlig science fiction, men serieskaparna har tagit steget längre. Man har verkligen tänkt över vilken inverkan artificiella människor hade haft på samhället. Hubotarna finns nämligen överallt, inte bara i hemmet, utan även på arbetsplatsen. De kan köra bil och handla. De har revolutionerat sexindustrin.
Äkta människor ställer också de svåra frågorna. Är en hubot en person? Kan man älska en konstgjord människa?

Fantastiskt kul också att återse Andreas Wilson, som var väldigt bra i filmatiseringen av Guillous Ondskan. Wilson spelar Leo, en människa (nåja) som tycks drivas av sin kärlek till huboten Mimi. Leo kämpar också för en liten grupp självständiga hubotar som befinner sig på flykt undan myndigheterna. Bland dessa finner vi bland annat den obehagliga Niska, spelad av Eva Röse (bilden). Vi som sett Storm visste redan att Eva fungerar bra i genren, men nu tror jag nästan att hon överträffat sig själv.

Jag skulle kunna fortsätta skriva spaltmeter om specialeffekterna, fotot, och så vidare, men istället nöjer jag mig med att konstatera att jag är såld. Hit med nästa avsnitt!

Paging Dr. Bats. . .

Fångarna med Joker i spetsen har tagit över Arkham Asylum, ett sjukhus för de kriminellt sinnessjuka beläget på en ö utanför Gotham City. Mitt i alltihopa har vi förstås Batman.

En clownsminkad hantlangare med maskingevär patrullerar mentalsjukhusets skräckfilmsmiljöer. En skugga rör sig ljudlöst och han försvinner in i mörkret. En efter en går hans vänner samma öde till mötes. De ser aldrig sin angripare, plötsligt påträffas de bara medvetslösa eller hängandes i en lina från taket. Desto färre skurkarna blir ju räddare blir de, de skjuter i tomma intet och skriker med darrande röster. "What the hell are you!?"
Någonstans där infinner den sig - känslan av att vara Batman.

Jag har precis avslutat en andra genomspelning av det fantastiska Batman Arkham Asylum. Det började som ett försök att lindra abstinensen efter den förmodat storartade uppföljaren Arkham City (som jag inte har råd att införskaffa förrän det gått ner i pris), men det slutade som den ultimata genomspelningen.
Jag har spelat på hard, löst alla Riddlers utmaningar och plockat alla achievements som går i story mode. Framför allt har jag dock återupptäckt ett fantastiskt spel och haft otroligt roligt. Arkham Asylum lyckas nämligen med just det där - känslan av att vara Batman.
Som alla vet är Batman egentligen ingen superhjälte, åtminstone inte i traditionell bemärkelse. Han har ingen osårbarhet, flygförmåga eller röntgensyn, och han kan inte skjuta laser med ögonen eller röra sig med ljusets hastighet. Däremot har han andra styrkor. Sitt intellekt, sina tuffa mackapärer och sin skrämseltaktik. Därtill är han en grym atlet samt en hejare på kampsport. Tja, ni vet...
Hursomhelst är just detta Arkham Asylums största fördel - det tvingar dig att utnyttja alla Batmans styrkor för att besegra fiender och övervinna hinder. Du måste vara både taktisk och snabb. Ska du slå omkull en fiende med en välriktad batarang för att sedan rusa fram och knocka honom? Ska du aptera en sprängladdning på väggen och utlösa fällan när han passerar förbi? Vad du än bestämmer dig för bör du ta dig fort därifrån efteråt, för hans kompisar lär snart vara där och de har en tendens att skjuta den gamle Läderlappen full med hål.
Fantastiskt.

Vi ses i Arkham City....