Nu har det dock inte gått mig förbi att Amon Amarth på sistone uppnått en popularitet som tangerar vissa otäcka Göteborgsband. När folk i tröjor med texten "hårdrockare" som inte skulle palla en halv låt från "Altars of Madness" börjar intressera sig är detta vanligen ett tecken på att man bör hålla sig undan, men för ett tag sedan hörde en god vän av sig:
"Har du hört Amon Amarths senaste?"
"Nej, hurså? Tycker du att den är bra?"
"Ptja, bra och bra. Den är väl ganska trallvänlig."
Här började jag ana oråd. "Trallvänlig" är inte en egenskap jag förknippar med bra death metal. Jag får dock ofta impulsen att undersöka saker som jag vet kommer att göra mig bedrövad. Det bottnar kanske i något slags latent självskadebeteende, vad vet jag? Hur som helst resulterar det i att man ger efter för tankar som "om man skulle ta och kolla upp hur Cradle of Filth låter nuförtiden?". Det slutar sällan lyckligt.
Hur eller hur skred jag till verket och gav mig ut på internet. Det första jag hittade var två musikvideor från senaste plattan "Jomsviking". Videorna är välproducerade och påkostade och för tankarna till historiska rekonstruktioner på History Channel. Det anmärkningsvärda är dock att musiken är power metal. Vi snackar hurtiga låtar med episka melodier, medryckande refränger och romantiserande texter om tappra krigare. Det faktum att man försökt maskera det hela som death metal med hjälp av growls och ett och annat dödsriff förändrar ingenting. Ni kan inte lura mig, Amon Amarth. Detta är inte dödens metall, det är klatschig allsångsmusik avsedd att spelas på stora arenor framför tusentals fans med stora leenden och glädjetårar i ögonen.
Amon Amarth live 2016 är ett riktigt spektakel med stuntvikingar som slåss på scen, mer pyroteknik än Venom hade på 80-talet och valkyrior som dansar cancan. Ok, det där sista var en lögn, men samtidigt ligger en sådant inslag inte särskilt långt bort från bandets nutida liveshow. Begrunda det en stund.
Det jag nu såg och hörde väckte en undran hos mig om Amon Amarth kanske egentligen alltid låtit så. Jag gick tillbaka från början och lyssnade på "Once Sent fron the Golden Hall" fram till "Fate of Norns". Jodå, mycket riktigt, tendenserna har funnits där från början. Storslagna melodier som helst avnjuts medan man står bredbent på en bergstopp och svingar Mjölner över huvudet med slängkappan fladdrande i vinden. Bandet brukade bara vara bättre på att dölja det. Det var döds med power metal-influenser istället för som idag, tvärtom.
Jag bad min vän Vovin, som har röstresurserna för det, att illustrera min poäng. Detta är den första videon någonsin producerad exklusivt för Fatality. Varsågoda!
Som läsare kanske man kan få intrycket av att jag avskyr power metal. Det stämmer inte. Visst, otäcka företeelser som Twilight Force och Freedom Call får mig att kräkas lite i munnen, men jag kan stundtals lyssna på exempelvis Hellowen och Running Wild med behållning, och Ancient Rites hybrid mellan symfonisk black och power metal snurrar fortfarande ibland.
Däremot tycker jag vi kan vara ärliga mot varandra och sluta kalla saker för annat än vad de är. Markoolio är inte hip hop, KISS är inte hårdrock, dagens upplaga av Amon Amarth är inte death metal. Var ärlig. Hade du velat ha habil döds med texter om nordisk mytologi och vikingar hade du lyssnat på Unleashed.
(För eventuella entusiaster som sitter och överväger att starta en vikingafejd kan jag tillägga att som power metal finner jag "Jomsviking" relativt kompetent, även om jag hade klarat mig utan de där partierna med krystad talsång.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar