THEY LIVE, WE SLEEP

Jag heter Johan och jag lovade August att komma in med ett gästinlägg på bloggen någon gång och nu var det väl lämpat med lite nytt innehåll så jag tog mig en funderare över vad jag skulle kunna tänkas förpesta er tillvaro med. Fettisdagen till ära blev det ett par stycken bakverk modell större för att få lite inspiration. Om det gav någon vidare inspiration vet jag inte men man blev både mätt och trött. Ganska snart kändes det givet att skriva ett par rader om en film jag såg nyligen.

Jag har alltid gillat John Carpenter. Av någon outgrundlig anledning hade jag dock aldrig tagit mig för att se They Live tills ganska nyligen. I tider som dessa då jag knappt sett en nyproducerad långfilm på flera år mestadels på grund av att det mesta som görs är rent jävla skräp så är det alltid kul att hitta en riktig pärla som man tidigare missat. Detta var sannerligen fallet med They Live. 

"I have come here to chew bubblegum and kick ass...and I'm all out of bubblegum."

Wrestlaren 'Rowdy' Roddy Piper spelar i klassisk åttiotalsanda en tuff luffare vid namn John Nada med en beundransvärd hockeyfrilla. Som både hemlös och arbetslös finner han sig på en byggarbetsplats där han träffar Frank som lever ett väldigt vanligt liv och de språkas när Nada börjar göra ett dagsverke på bygget. Han ser dock flera gånger en blind predikant stå och gasta om att folk måste vakna och se vad som är fel.

Outside the limit of our sight, feeding off us, perched on top of us, from birth to death, are our owners! Our owners! They have us. They control us! They are our masters! Wake up! They're all about you! All around you!

Nada smyger på predikantens kyrka för att han anar att något inte stämmer och överhör vissa konversationer. Han ser också samme predikant bli påpiskad av en totalitär ordningsmakt och därefter hittar han en låda full av solglasögon som varit i 'de vaknas' ägo. Besvikelsen vänds till förtvivlan och förtjusning när han inser att han kan se att vissa människor inte är vad de verkar vara varje gång han tar solglasögonen på sig. Det finns enkla men dolda meningar bakom allt. OBEY. CONSUME. SLEEP. Ett hjärndött konsumtionssamhälle med en arme av ekonomiska slavar som inte bara är blinda för systemet som kontrollerar dem utan dessutom sätter allt på spel för att försvara det. Nada försöker sedan övertyga Frank om att ta glasögonen på sig men han vägrar att ens pröva då han inte vill bli inblandad i något som kan ge honom problem. Ett av filmhistoriens längsta knytnävsslagsmål utbryter och filmen kommer sedan igång på allvar. 

You see them on the street. You watch them on TV. You might even vote for one this fall. You think they're people just like you. You're wrong. Dead wrong.

Carpenters mästerliga kameraarbete och fingertoppskänsla med tuff åttiotalsmusik gör det hela estetiskt fulländat. Inte ett uns av de sekundkorta kameraklippningarna och trista cgi-effekterna dagens skräpfilmer dras med. Filmen kunde också på sin tid ses som skarp kritik av sin samtid men idag känns den mer aktuell än någonsin. Utomjordingar som vill stjäla våra resurser och energi med hjälp av en hjärntvättad och förslavad befolkning utgör en spännande analogi till dagens undermåliga konsumtionssamhälle där allt bara ska vara så enkelt, billigt och lättillgängligt som möjligt där ett fåtal på toppen utövar tyranni över massan med ekonomiska medel och totalitär kontroll över informationsflödet. Den fria viljan är en illusion.
De lever medan vi sover.

Roddy Piper dog 2015 efter en påstådd hjärtattack 61 år gammal. Detta efter att han bland annat hävdat att They Live är en dokumentär. Kan det vara så att utomjordingarna inte ville avslöja att filmen var på riktigt?
Det lär vi aldrig få veta.

Oavsett vilken skala du använder för att mäta så är detta en fullpoängare och för egen del en odödlig klassiker jag ämnar avnjuta många gånger till.
Den torde också kunna ge en och annan tankeställare. 

/J

Greve Drakrulla

Atrocity är ett sådant där band som är halvt omöjligt att få grepp om. Första gången jag kom i kontakt med dem var under deras Rammstein-period (runt "Gemini"). Sedan dess har jag hört dem framföra alltifrån smäktande hångelgoth (som Liv Kristines kompband i Leaves' Eyes) till nattsvart teknisk death metal ("Todessehnsucht"). Att moderatorerna på www.metal-archives.com helt sonika har gett upp och bara listat bandets genre som "various" är talande.

Igår kväll utmanade min polare Pappa Kanon mig på att lista mina 20 bästa metalskivor, varpå han skulle göra detsamma. Båda listorna såg ut ungefär som väntat, men när jag tvingade honom att ta bort Stooges från sin lista satte han istället dit Atrocitys "Blut". Detta var en av de plattor jag inte hade hört, så jag gav mig genast ut på nätet för att kolla vad det var frågan om.
Omslaget imiterar typsnittet från Coppolas Dracula och mitt vampyrlarm började genast att ringa som besatt (angående vampyrer och metal, se här). Ingenting hade dock kunnat förbereda mig på musikvideon till titelspåret som jag upptäckte en stund senare.

Jag var mållös en lång stund efteråt medan jag försökte ta in vad jag just hade sett. Givet min fascination för dåliga metalvideor är det faktiskt ett under att jag har missat den här lilla pärlan. Precis som Benedictions "Down on Whores" (läs mer om Blottar-Meatloaf!) är den dålig på ett väldigt underhållande och minnesvärt sätt.
Enligt Atrocitys hemsida är videon filmad på plats i Transylvanien, och det får man ge dem - de har en cool och autentisk location. Det spelar egentligen ingen roll om de verkligen är i Rumänien. Det ser ut som att de är det, och i filmsammanhang är det vad som räknas.
I övrigt är det dock ingen smal uppgift att ens försöka kommentera detta spektakel. Gudar, var ska man ens börja?

Mycket fokus ligger på sångaren Alexander Krull. Han har valt en schysst look för videon med svart stilren långrock. Tyvärr ägnas mycket av hans screen time åt dramatiskt poserande - en olycklig omständighet som tyvärr förstör det eventuellt effektfulla intryck som herr Krull kunde ha gjort i videon. Nu blir det istället bara jävligt roligt.

Har man tillgång till ett slott i Rumänien behöver man förstås några fagra vampyrdamer också, ett faktum som inte gått regissören förbi. Genom videon ser vi tre kvinnor med vampyrtänder dansa omkring på ett krystat sensuellt manér som för tankarna till Jean Rollins gamla kultfilmer. För den som inte är bekant med denna fransman kan man beskriva det som överdrivet esoteriskt och utstuderat sexigt på ett vis som ingen normalt funtad person går igång på.

Det enskilt mest ödesdigra beslutet är att låta de övriga bandmedlemmarna mima några av Krulls textrader. Medan Krull, sitt poserande till trots, levererar sitt framträdande med en viss pondus ser de andra väldigt vilsna och osäkra ut när det är dags att mima growls. Det ger en oförglömligt tragikomisk effekt. Vid 3:42 kommer till exempel den här hjälteinsatsen:

Själva låten är inte direkt dålig. Visst, det låter mer än lovligt ostigt och av den mörka brutala dödsmetallen som framfördes på "Todessehnsucht" hörs inte ett spår, men det finns ett par saker jag gillar. Introt har stämningsfulla synthkörer som för tankarna till Polanskis mästerverk "The Fearless Vampire Killers" och riffandet påminner om ovan nämnda Benediction. På tal om det bandet låter Krull för övrigt relativt snarlikt en efterbliven version av Dave "Blottar-Meatloaf" Ingram. Han är dessutom på tok för högt mixad så att ingen ska kunna missa hans fagra stämma. Perfekt.

Jag har inte hunnit lyssna ordentligt på "Blut" (skivan) ännu, men är den bara en bråkdel så underhållande som titelspårets musikvideo är den klart värd besväret. Drakrulla har min uppmärksamhet!

Satans hunger

Hädanefter kommer vissa polare att gästspela på Fatality. Först ut är Emeritus, som omnämnts ett antal gånger här på bloggen!

//August

***

Ja satans hunger, det är precis vad det här handlar om. Alltså inte Watain-låten, utan om samlande och hungern efter i detta fall skivor, men det funkar ju även i alla typer av samlarsammanhang.

När det här gästinlägget på Fatalitybloggen tar sin form sitter jag och dundrar på med "De Mysteriis Dom Sathanas" på vinylspelaren på ganska hög volym och känner mig allmänt nöjd efter en arbetsdag. Vinylen är precis uppsprättad och hamnade direkt på tallriken. De är precis den här känslan jag vill förmedla - när man sitter där och har fått hem en ny platta man länge velat ha men inte fått hem förrän nu. Det sprider sig en känsla av nöjdhet genom kroppen eftersom det nu är ett hål mindre i skivsamlingen. 

För mig är det viktigt med samlande och sökandet efter guldkorn. Det har alltid funnits där. Först var det hockeykorten på lågstadiet, sen kom magickorten och nu senast musiken. Det är en förbannat go känsla varje gång det ligger ett paket eller en avi i brevlådan, och man blir fortfarande som ett litet barn när man får öppna upp exempelvis den gröna andra pressen av Tribulations "The Formulas of Death". Det ger ro i själen.

Har det någon gång gått åt pipan för er med saker som egentligen är viktigare än att kanske köpa den där Die Hard-boxen eller Ghosts första vinyl? Det här fenomenet händer mig titt som tätt. Senast nu denna månaden behöver jag egentligen köpa ett nytt köksbord och ett par andra möbler av orsaker vi skippar här. Istället väljer jag att prioritera att köpa in en samling spelkort för 30 k. Eller alla de där gångerna det närmar sig den 25:e och man tycker att man ändå har ganska gott om pengar och tänker "äsch, va fan, jag kan kosta på mig dom här vinylerna för två lax". Följande vecka sitter man där och käkar nudlar och torr kyckling utan sås för de var ju faktiskt lite viktigare att köpa vinylerna än att äta bra mat..

Det här inlägget var som sagt tänkt att handla om samlande och allt det medför. Personligen tycker jag det är väldigt kul att kolla på folks samlingar oavsett om det är Star Wars-figurer, halsdukar eller obskyr konst. Därför är det väl på plats att jag bjuder på lite från min egna lilla men goda onda (red. anm.) samling vinyler.

Dessa godbitar landade bland annat i brevlådan idag.

Och för att demonstrera hur det kan se ut efter en helg när satans hunger slagit till i kombination med alkohol..

Tack för mig.

//Emeritus

Sulfur & Bane

Som redan nämnts i första avsnittet av Fatality podcast var Magus Wampyr Daoloth inblandad i princip varenda släpp inom den grekiska black metal-scenen under första hälften av 90-talet. Detta fick mig att börja undra vad magusen har för sig idag. Jag visste att han gästsjunger på en låt på Rotting Christs "Rituals" (se "årskrönikan"), men undantaget detta hade jag ingen koll alls. Lite snokande på www.metal-archives.com ledde mig till Principality of Hell, ett old school black metal-band med Magus på sång och bas, El från Soulskinner på gitarr och Maelstrom från Ravencult (aka "J") på trummor. Om ni hellre vill kan man säga tre femtedelar av nutida Thou Art Lord (Sakis och Gothmog saknas).

Magus beskriver senaste plattan "Sulfur & Bane" såhär:

"I grew up in an age when black metal was less blastbeats, less corpsepaint, less orchestrations. It was pure rage and darkness with a "fuck off" attitude,  Well, "Sulfur & Bane" is exactly that."

Det är en rättvis beskrivning. Principality of Hell spelar första vågens black metal. Tänk Venom, Bathory, Celtic Frost och Sodom så har du en bra uppfattning om hur det låter. Till skillnad från vissa av de banden är det dock oklanderligt framfört och har en produktion som en nyslipad rakkniv.
Jag gillar detta skarpt. "Sulfur & Bane" hör definitivt hemma på min lista över förra årets bästa skivor.

Albumet sätter sig direkt. När jag lyssnade första gången kom min fru in i rummet och kommenterade: "Vad lyssnar vi på? Fan vad bra!".
Gamla Necromantia-fans känner igen Magus sataniska mässande i introt "A Prayer". Därefter gör Principality of Hell som romarna i Ridley Scotts moderna klassiker Gladiator och släpper lös helvetet. Öppningsnumret "Blood Moon Rising" är en rejäl käftsmäll som i sin tur banar väg för den tyngre, mer stämningsfulla "Sons of the Desert". Bandet radar upp hitsen. Starkaste låtarna är djävulskt ösiga titelspåret och suveräna finalen "The Marble Witch", som påminner om en ondare kusin till Venoms "Countess Bathory".
Varje version av skivan har olika covers som bonusspår. Min läckra digipack-utgåva med getpentagram i guld har "Black Magic" (Slayer) och "Dawn of Megiddo" (Celtic Frost).

Magus röst har bara blivit bättre med åren. Han har samma tydliga artikulering som alltid, men rösten har fått ett djupare rasp än förr som jag verkligen uppskattar. Musikaliskt är prestationen övertygande och tight. Framför allt trummorna imponerar storligen.

Gillar du old school-bm så missa inte en av förra årets bästa skivor! "Sulfur & Bane" finns både på Spotify och Groove. Provlyssna plattan och om du uppskattar den bör du såklart köpa, Jag och Emeritus köpte direkt från Osmose Productions. Både digipack-CD:n och vinylen är verkligen grymt snygga och väl värda dina pesetas.

För den som eventuellt har noterat en viss inaktivitet här på bloggen finns det ingen anledning att vara bekymrad. Avsnitt två av Fatality podcast och annat godis är på väg! Bland annat väntar mina tankar om Resident Evil 7 och ett par inlägg av gästförfattare. På återseende.