Mayhems "De Mysteriis Dom Sathanas" är i mitt tycke den mest övertygande black metal-skivan som gjorts och det är ett av mina favoritalbum alla kategorier. Det dröjde dock länge innan jag upptäckte skivan på allvar. Jag hade förstås hört den hemma hos diverse polare, men jag avskräcktes av Attilas säregna sångstil som jag vid tidpunkten upplevde som totalt obegriplig.
Någon gång 2002-2003 flyttade jag till studentkorridor och blev granne med en viss östgöte. Detta var en lurig man som hade en garderob som såg ut att vara från JC eller Carlings, men hade skivhyllan full med black metal. Vi hade hyfsat snarlika tankar om genren och han lyckades övertala mig att ge Mysteriis en till chans.
Jag kan än idag inte riktigt avgöra orsaken, men plötsligt gick skivan rätt in i märgen. I två veckors tid var Mysteriis allt jag lyssnade på. Den gick i princip nonstop hela tiden, även på nätterna när jag sov. Till slut tittade nämnde östgöte in med bekymrat ansiktsuttryck och undrade om han borde gömma undan knivarna.
De Mysteriis Dom Sathanas har alltjämt hängt med sedan dess.
Några år senare befann jag mig på den där omtalade spelningen på Gates of Metal som det blev ett sådant jävla ståhej om i tidningarna (se Aftonbladets artikel här). Jag jobbade som scenvakt och tillsammans med ytterligare en kille hade jag fått uppdraget att punktmarkera Attila eftersom det enligt bandets managment kunde "hända lite skit om han tog sig ner från scen".
En obehaglig men förväntansfull stämning rådde i Teaterlådan på festivalområdet, som stank som i ett slakthus. Själva scenen såg ut som något hämtat från Hellraiser med grishuvuden på spett och stora sjok av kött som hängde från krokar. Det var dock ingenting mot effekten när Attila kom ut iklädd en grishud och gjorde tummen ner följt av en svepande gest över publiken.
Spelningen är en av de mest minnesvärda jag varit på. Inte ur ett musikkvalitativt perspektiv (jag minns ljudet som så pass dåligt att det stundtals var svårt att höra vilken låt som spelades), men för att själva scenframträdandet var helt oförglömligt. Mayhem med Attila i spetsen lyckades skapa en genuint hotfull stämning (något som är långt ifrån enkelt att åstadkomma) och infriade därmed myten om sig själva.
Därefter hände det dock något. Liveframträdanden följande år tycktes inte alls ha samma udd. Jag intalade mig att Mayhem i Sverige hindrades av lagen om hanteringen av slaktavfall och att det hela berodde på det, men när jag såg livespelningar från andra länder på Youtube insåg jag att detta var något genomgående. I ett klipp från Wacken framträdde bandet i fullt dagsljus på en stor scen med Attila i skinnjacka och jeans. Detta i kombination med att "Ordo ad Chao" gjorde ett relativt blekt intryck skapade hos mig ett ointresse för Mayhem, undantaget just Mysteriis.
Även om jag upplevde "Esoteric Warfare" som helt ok när den kom så har detta ointresse hållit i sig fram till nyligen. Häromveckan hörde dock en gammal polare av sig och undrade om jag ville hänga med till Stockholm i vår och kolla när Mayhem framför Mysteriis i sin helhet. Dessa turnéer där band kör en klassisk platta från början till slut har blivit populära på sistone. Mayhem kör Mysteriis, Samael har redan varit ute med "Ceremony of Opposites", och Watain ska ut och lira "Casus Luciferi". Det är ett vågspel kan jag tycka. Ett band har inte alltid nu vad de hade då och i värsta fall kan det kännas som ett billigt publikfrieri där man försöker dra folk på gamla meriter. Trots detta kände jag mig ändå försiktigt positiv - Mysteriis är alltid Mysteriis.
Sedan hände något igen. Igår såg jag den här videon - Freezing Moon från förra årets Black Christmas:
Storartat. Gåshud direkt. Magin är tillbaka. Istället för att förlita sig på chockeffekter har Mayhem gått tillbaka till black metal-genrens rötter, tillbaka till dramatiken och mystiken. Med enkla medel som svarta kåpor, rök och en scendekor misstänkt lik Nidarosdomen skapar bandet en spöklik, mäktig atmosfär som går rätt in i kroppen som genom en bioport i filmen Existenz. Så jävla bra.
Attila är i högform igen och befäster sin roll som en av genrens bästa frontmän med demonisk inlevelse, Necrobutcher ser piggare ut än vad han gjort på åratal och Hellhammer är som vanligt en best bakom trummorna. De båda gitarristerna kompletterar genom att agera onda munkar i statyposé på bästa Sunn O)))-manér (en av dem är lustigt nog den före detta Cradle of Filth-medlemmen Charles Hedger).
Sammantaget skapar det en liveupplevelse som jag ser fram emot som satan. I förrgår såg jag Rotting Christ blåsa bort Black Christmass med sin sista spelning för året och nu detta. Det är en bra tid för black metal.
(Fatality dementerar: Tidigare påstods det i detta inlägg att videon är från Mayhems pågående turné, vilket inte stämmer. Den kommer alltså från Black Christmas 2015 där bandet headlineade.)
Någon gång 2002-2003 flyttade jag till studentkorridor och blev granne med en viss östgöte. Detta var en lurig man som hade en garderob som såg ut att vara från JC eller Carlings, men hade skivhyllan full med black metal. Vi hade hyfsat snarlika tankar om genren och han lyckades övertala mig att ge Mysteriis en till chans.
Jag kan än idag inte riktigt avgöra orsaken, men plötsligt gick skivan rätt in i märgen. I två veckors tid var Mysteriis allt jag lyssnade på. Den gick i princip nonstop hela tiden, även på nätterna när jag sov. Till slut tittade nämnde östgöte in med bekymrat ansiktsuttryck och undrade om han borde gömma undan knivarna.
De Mysteriis Dom Sathanas har alltjämt hängt med sedan dess.
Några år senare befann jag mig på den där omtalade spelningen på Gates of Metal som det blev ett sådant jävla ståhej om i tidningarna (se Aftonbladets artikel här). Jag jobbade som scenvakt och tillsammans med ytterligare en kille hade jag fått uppdraget att punktmarkera Attila eftersom det enligt bandets managment kunde "hända lite skit om han tog sig ner från scen".
En obehaglig men förväntansfull stämning rådde i Teaterlådan på festivalområdet, som stank som i ett slakthus. Själva scenen såg ut som något hämtat från Hellraiser med grishuvuden på spett och stora sjok av kött som hängde från krokar. Det var dock ingenting mot effekten när Attila kom ut iklädd en grishud och gjorde tummen ner följt av en svepande gest över publiken.
Spelningen är en av de mest minnesvärda jag varit på. Inte ur ett musikkvalitativt perspektiv (jag minns ljudet som så pass dåligt att det stundtals var svårt att höra vilken låt som spelades), men för att själva scenframträdandet var helt oförglömligt. Mayhem med Attila i spetsen lyckades skapa en genuint hotfull stämning (något som är långt ifrån enkelt att åstadkomma) och infriade därmed myten om sig själva.
Därefter hände det dock något. Liveframträdanden följande år tycktes inte alls ha samma udd. Jag intalade mig att Mayhem i Sverige hindrades av lagen om hanteringen av slaktavfall och att det hela berodde på det, men när jag såg livespelningar från andra länder på Youtube insåg jag att detta var något genomgående. I ett klipp från Wacken framträdde bandet i fullt dagsljus på en stor scen med Attila i skinnjacka och jeans. Detta i kombination med att "Ordo ad Chao" gjorde ett relativt blekt intryck skapade hos mig ett ointresse för Mayhem, undantaget just Mysteriis.
Även om jag upplevde "Esoteric Warfare" som helt ok när den kom så har detta ointresse hållit i sig fram till nyligen. Häromveckan hörde dock en gammal polare av sig och undrade om jag ville hänga med till Stockholm i vår och kolla när Mayhem framför Mysteriis i sin helhet. Dessa turnéer där band kör en klassisk platta från början till slut har blivit populära på sistone. Mayhem kör Mysteriis, Samael har redan varit ute med "Ceremony of Opposites", och Watain ska ut och lira "Casus Luciferi". Det är ett vågspel kan jag tycka. Ett band har inte alltid nu vad de hade då och i värsta fall kan det kännas som ett billigt publikfrieri där man försöker dra folk på gamla meriter. Trots detta kände jag mig ändå försiktigt positiv - Mysteriis är alltid Mysteriis.
Sedan hände något igen. Igår såg jag den här videon - Freezing Moon från förra årets Black Christmas:
Storartat. Gåshud direkt. Magin är tillbaka. Istället för att förlita sig på chockeffekter har Mayhem gått tillbaka till black metal-genrens rötter, tillbaka till dramatiken och mystiken. Med enkla medel som svarta kåpor, rök och en scendekor misstänkt lik Nidarosdomen skapar bandet en spöklik, mäktig atmosfär som går rätt in i kroppen som genom en bioport i filmen Existenz. Så jävla bra.
Attila är i högform igen och befäster sin roll som en av genrens bästa frontmän med demonisk inlevelse, Necrobutcher ser piggare ut än vad han gjort på åratal och Hellhammer är som vanligt en best bakom trummorna. De båda gitarristerna kompletterar genom att agera onda munkar i statyposé på bästa Sunn O)))-manér (en av dem är lustigt nog den före detta Cradle of Filth-medlemmen Charles Hedger).
Sammantaget skapar det en liveupplevelse som jag ser fram emot som satan. I förrgår såg jag Rotting Christ blåsa bort Black Christmass med sin sista spelning för året och nu detta. Det är en bra tid för black metal.
(Fatality dementerar: Tidigare påstods det i detta inlägg att videon är från Mayhems pågående turné, vilket inte stämmer. Den kommer alltså från Black Christmas 2015 där bandet headlineade.)
Koolish!
SvaraRadera