Death Comes Ripping

Jag har alltid älskat listor, och här kommer den: den första i Fatalitys kommande topp 10-serie. I just detta inlägg tar jag mig an världens bästa musikgenre. Jag talar givetvis om death metal.

10. Behemoth - Demigod (2004)
Jag avskyr egentligen modern death metal, men det vore nästintill hädelse att inte inkludera den här skivan. Med fulländad produktion och musikalisk överlägsenhet tar Behemoth med oss på en resa till dödsriket. Från inledande "Sculpting the Throne ov Seth" till avslutande "The Reign ov Shemsu-Hor" är det mäktigt, brutalt och fullkomligt bländande.
Efter "Demigod" har polackerna fortsatt på samma spår, men till dessa dimensioner kommer de nog aldrig att nå igen.

9. Deicide - Deicide (1990)
Dagens Deicide saknar bröderna Hoffman och känns som något av ett skämt. Många skulle nog hålla "Legion" eller "Once upon the Cross" som bandets bästa skiva, men det är Fatalitys åsikt att den självbetitlade debutskivan smäller högst.
Formeln är genial i all sin enkelhet. Allt som behövdes var vers och refräng, bröderna Hoffmans karaktäristiska gitarrsolon och Glen Bentons legendariska strupmisshandel. Det behövdes inte mer.
Det är svårt att förklara skivans charm för den som aldrig hört Deicide. Fatality rekommenderar att du skaffar skivan, slår på klassiska gudamordet "Oblivious to Evil" och kapitulerar omgående.

8. Necrophagia - The Divine Art of Torture (2003)
Necrophagia bildades redan 1985, men det skulle dröja 18 år innan bandet nådde sin absoluta topp. Med vokalisten Killjoy som enda kvarvarande orginalmedlem, och med såväl en japan som en fd Immortal-medlem (vad i helvete?!) i laguppställningen öppnar jänkarna dörren till slakthuset.
"The Divine Art of Torture" är en väldigt ovanlig dödsmetallplatta. Samtidigt som den känns extremt old school, har den knappt några gitarrsolon och innehåller dessutom keyboards. Detta är inte ett lika stort helgerån som man skulle kunna tro, då Mirai Kawashima (från japanska Sigh), mest ligger i bakgrunden och skapar sjuka ljud. Skivan har ett otroligt köttigt ljud, är späckad med feta riff och fullkomligen dryper av skräckfilmsstämning. En modern klassiker.

7. Entombed - Left Hand Path (1990)
När jag räckte över mitt exemplar av "Left Hand Path" till L-G Petrov för att få den signerad, utbrast han glatt "Åh, den tuffa skivan!". Detta uttrycker faktiskt det mesta jag vill säga. Ni förstår, även om jag gillar samtliga av bandets skivor är det inget snack om saken: "Left Hand Path" är Entombeds tuffa skiva. Låten med samma namn är dessutom fortfarande den bästa svenskarna någonsin skrivit.
Innan en konsert frågade Alex Hellid mig vilken skiva jag gillade bäst. När jag svarade "Left Hand Path" log Alex brett och sa "Du lär bli nöjd ikväll.". Det blev jag.

6. Dissection - Reinkaos (2006)
Det här lär säkert få en och annan fjortis med true-komplex att posta mordiska kommentarer, men det får vara värt det. Ledsen, pojkar, "Reinkaos" ÄR Dissections bästa skiva. Inte för att jag inte älskar "Somberlain" och "Storm of the Light's Bane" (vem gör inte det?), men "Reinkaos" är inte bara en av de bästa death metal-skivorna någonsin, utan även en av de bästa skivorna någonsin. Jag ska göra mitt bästa för att förklara varför.
Dissection är ett väldigt ovanligt band i bemärkelsen att de bara gett ut perfekta skivor. Du kan ta skalpellen och dissekera (dakka-dum-dish) skivorna ner till minsta beståndsdel, men du kommer inte att hitta ett enda fel. Vi talar sann perfektion här.
"Reinkaos" höjer sig dock en nivå över sina föregångare. Om de störtsköna heavy metal-vibbarna inte övertygar dig, så begrunda det faktum att varenda låt på skivan redan är en odödlig metal-klassiker. Förstår du inte det gillar du inte musik.

5. Exhumed - Anatomy is Destiny (2003)
Listans stora överraskning? Kanske det, men vi talar trots allt om en digiutvecklad version av Carcass, komplett med influenser från klassisk thrash och dräpande bra riff. Föreställ dig en pansarbataljon av berusade zombier som medelst tanks desginade av Leatherface leker blitzkrieg i Kalifornien. Så låter den här skivan. Ren och skär briljans.

4. Repulsion - Horrified (1986/1989)
Innan Morbid Angel, innan det ens fanns något som kallades death metal så föddes ett monster i Flint, Michigan. Repulsion var inspirerade av bland annat Discharge och Celtic Frost, och deras målsättning var att spela jävligt rått och jävligt snabbt. 2010 är Repulsion definitivt inte snabbast, men de är fortfarande råast.
Att lyssna på låtar som "Slaughter of the Innocent" och "Black Breath" är ungefär som att få tänderna utsparkade och gilla det. Musik som får dig att vilja dricka bourbon, rulla dig i radoaktivt avfall och mosha med Frankensteins monster.

3. At the Gates - Slaughter of the Soul (1995)
Även om skivan egenhändigt gett upphov till en av metallens mest bedrövliga subgenrer går det inte att förneka att den är ett mästerverk. Redan när "Blinded by Fear" drar igång efter det klassiska sprakande introt så reser sig håren på armarna. Det är intensivt, innerligt och mördande bra.
Kanske den bästa svenska skivan någonsin.

2. Morbid Angel - Altars of Madness (1989)
Jag vet knappt var jag ska börja. Vad sägs om att "Altars of Madness" är den enskilt mest betydelsefulla skivan för den underbara musikgenre som kallas death metal?
Gör dig själv en tjänst och glöm resten av bandets skivor, "Altars of Madness" har allt du behöver. Detta är innan Trey Azagthoth gick vilse i de ekvilibristiska gitarrsolonas labyrint, innan tönten Steve Tucker tog över på sång. Morbid Angel var unga, hungriga och kan knappast ha anat att de skulle skriva musikhistoria. Varenda låt på den här skivan besvarar frågan "vad är death metal?". Säger "Chapel of Ghouls", "Maze of Torment" och "Evil Spells" dig något? Om inte vill jag att du omedelbart slutar läsa och går och köper dig ett exemplar. Annars gillar du inte dödsmetall.
Varför är då inte "Altars of Madness" på första plats, undrar du?

1. Autopsy - Severed Survival (1989)
"Den fulaste musikaliska visionen som någonsin förevigats på skiva" skrev en användare på sidan www.metal-archives.com, och han har rätt. "Severed Survival" är rutten, ful och alldeles underbar. "Dödsmetallens ruttnande vilddjur" kallar sig bandet själva, och det är en träffande beskrivning. Kan du tänka dig en varelse som lever i kloakerna under en gammal kyrkogård, och lever på likdelar och exkrementer? Autopsy är det monstret.
I skrivande stund lyssnar jag på öppningsspåret "Charred Remains" och jag känner mig ungefär som Frank i Hellraiser måste ha gjort ögonblicket innan hans kropp slits sönder av kedjor. "Severed Survival" är den skivan som varit absolut mest betydelsefull för mig som musiker. Den är fulheten i ljudform och jag älskar den.

Fatality går på bio: Harry Potter and the Deathly Hallows part 1

Fatality har under helgen beskådat den sjunde och näst sista delen i Harry Potter-serien. Filmen är förstås en stor kassako för Warner Brothers och kommer att ses av alltifrån inbitna fans till fnittrande tonårsflickor. Fatality väljer därför att fokusera på det viktigaste: nörderiet.

Slutstriden nalkas. Dumbledore är död, ministeriet är svagt och Mörkrets Herre är starkare än någonsin förr.
Filmen börjar starkt. Harry tar farväl av skrubben under trappan, Hermione raderar sig själv från sina föräldrars minnen och Snape gör storstilad entré på Malfoy Manor, där Voldemort har samlat sina dödsätare för en trevlig liten pratstund. Inledningen för nästan tankarna till den storstilade öppningen i första X-men-filmen.
Därefter ökar tempot. Vi bjuds på en intensiv jaktscen, förräderi och ett plötsligt dödsfall. Första timmen av filmen har egentligen allt. Hisnande action, spänning, makalösa specialeffekter, gåtor och mysterier, samt förstås en och annan oneliner från en viss rödhårig tonårskille med talfel.
Sedan begår filmen dramaturgiskt självmord. Tempot saktas ned till den milda grad att filmen tycks vada fram i havregrynsgröt, och under en längre tid händer det praktiskt taget ingenting. Filmskaparna har här tyckts glömma att det är storfilm det handlar om, och försöker istället göra en naturfilm. Lagom till den elfte episka landskapvyn börjar jag fundera över huruvida jag tittar på Discovery.
Fram mot slutet räddar man det hela med horrorkrux-spökerier från helvetet, mer action och en animerad sekvens som är en klockren blandning av Tim Burtom och Guillermo del Toro.

Bristerna till trots ska det dock sägas att filmen har sina styrkor. Snatchers, dödsätarnas egna Gestapo, var i boken ganska intetsägande, men har här utformats som något slags postapokalypsgäng (se bilden). Deras karismatiske ledare Scabior spelas av ingen mindre än Nick Moran, bättre känd som Eddy i Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Utspökad till oigenkännlighet hade han lätt passat in som skurk i klassiska The Crow.
Specialeffekterna är makalösa. Husalfen Kreacher är så levande att man baxnar och tidgare nämnda horrorkrux-effekt är bland det coolaste på länge.
På skådespelarsidan ska det också nämnas att Bill Nighy dyker upp som Rufus Scrimgeour, vilket förstås är otroligt coolt.

Allt som allt är det långtifrån den bästa, men absolut inte heller den sämsta av filmerna. Man håller sig borta från magplask i stil med balscenen i Goblet of Fire, och det finns trots allt en hel del att hämta här.

7/10.

Välkommen till Rymdimperiet

Så har det blivit ett längre uppehåll igen. Den här gången har jag dock en bättre ursäkt än senast. Jag har nämligen börjat arbeta för Rymdimperiet.
Alla ni aspirerande skurkar som just kissade på er av upphetsning kan dock vara lugna. Det är inte alls lika glamoröst som man skulle kunna tro.

Välkommen till Rymdimperiet. Vad kan jag hjälpa dig med?
- Jo, jag skulle vilja säga upp min blaster.
Jaha, det var tråkigt att höra. Varför är du missnöjd?
- Man träffar aldrig det man skjuter på, bedövningsfunktionen kan inte ens knocka en jawa och jag har 77:ans modell, så den låter fjantigt också.
Mmm, jag förstår. Tyvärr kan jag se här att du har fem månaders bindningstid kvar på ditt abonnemang. Däremot kan du uppgradera till ett blaster rifle. Om du binder dig på 24 månader slipper du startavgiften och avgiften per skott blir endast 0,39 krediter.

Inte för att jag klagar. Vi har trevliga lokaler på Dödstjärnan, det är bra provision och rekryterar vi tillräckligt många nya lojala anhängare så bjuder Lord Vader på fika. Livet kunde varit sämre.

Gravskändning på Öland

Mitt band, Grave Defiler, uppträder live på Öland Death Crust Doom i Färjestaden den 11:e september. Vi utlovar en rejäl dos rutten death metal med tillhörande makaber scenshow. Den som vågar kan provlyssna en låt här.

Information om Öland Death Crust Doom finns att läsa här.

Vi ses!

Konsolmagi

En generös vän förbarmade sig över mig och min hustru, och vi har blivit med xbox.
Jag har nu tillbringat ett par veckor med denna fantastiska maskin, och det känns ungefär som när man var tolv år och ens Drakar & Demoner-karaktär hittade det där magiska svärdet.

De medföljande spelen lämnade en del att önska. Att spela Trivial Pursuit på xbox 360 kan väl liknas vid att spela Lilla Snigel på en Steinway-flygel. Följaktligen laddade jag hem ett antal demos via xbox live.
Batman: Arkham Asylum utsågs till vinnare och jag begav mig till Game. Arkham Asylum visade sig dock vara slut, och valet föll istället på The Darkness.
The Darkness baseras på hyfsade serietidningen från Top Cow, men i svenska Starbreezes regi förvandlas konceptet till någonting helt fantastiskt.
Efter att ha skjutit stora hål i New Yorks undre värld, ätit hundratals mänskliga hjärtan och blivit skrämda från vettet av Mike Patton, blev jag och antihjälten Jackie slutligen belönade med en rejäl pyrrhusseger. Ouch.

Nu har jag spelat igenom drygt 40 procent av Arkham Asylum och det finns egentligen bara en sak att säga: I'm Batman!

13

Målet att skriva minst ett inlägg i månaden gick åt skogen. Precis som Batman och Mumien är jag nu dock tillbaka.

Listor är roligt. Jag hade tänkt skriva en lista med universalsanningar, men eftersom det enligt min blivande hustru inte finns någonting sådant kommer nu istället tretton påståenden med extremt hög sanningshalt.

1. Döden går inte i dur.
2. Katten är människans bästa fiende.
3. Någon borde ha gett Håkan Hellström arsenik när han bad om det.
4. Skräckens mästare heter Joe Hill.
5. Meningen med livet är varken 42 eller en låt med Disturbed. Det är ostmackor. 42 är dock numret på Agent Mulders lägenhet. Alltid något.
6. Seasons in the Abyss framför Reign in Blood.
7. Det finns inga jordugglor.
8. "Hadouken!" är hårt, "Get over here!" är hårdare, "Aboltarej!" är hårdast utav allt.
9. Ett band vars namn utläses His Infernal Majesty borde handla om Hin Håle, inte vara föremål för Bam Margeras homoerotiska fantasier.
10. Drakarna dog när Trudvang flyttade till internet.
11. Det är alltid soligt i Philadelphia.
12. Gravskändare gör sig bra i din stereo.
13. Mortal Kombat-tårta på bemärkelsedagen is the shit!

Minst tre plattor

Igår fick jag tillbaka en gammal Månadens Marvelhjälte-affisch som suttit på Mindless Gaming-kontoret. Den föreställer en glatt leende She-Hulk i aerobicskläder. Hon joggar fram längs med gatan och bär samtidigt på en liten scen med ett band som spelar. Det hela för tankarna till Kylie Minogues Locomotion-video och Göran Rydhs bedrövliga hitlåt Keep On Jogging.

På vägen hem från Konsum diskuterade jag och några vänner hur mycket som krävs för att få She-Hulk packad. Någon trodde att alkohol kanske är hennes akilleshäl, medan jag själv mer var inne på spåret att hon skulle kunnat supa hela Augustibullerfestivalen under bordet. Vi gjorde det enda rätta och bestämde oss för att konsultera 118100.

Fråga:
Hur många starköl krävs det för att supa She-Hulk under bordet?

Svar:
118100 tror att She-Hulk klarar av en hel del. Troligtvis kan hon supa de flesta under bordet. Vi tror att hon pallar minst 3 plattor starköl innan hon segnar ihop.

118100, med detta svar är allting är förlåtet. Trots att ni tycker att Sub Zero är grymmast i Mortal Kombat är det bara att medge; det finns få bättre sätt att spendera 18 kr.

Våld är sexigt

När jag var omkring 9-10 år satt jag och en klasskompis klistrade framför hans Amiga på Hanellsgatan i Kalmar. I rollen som en medeltida riddare utsänd av druiderna tog vi oss an troll och annat otyg i brutala strider som inte liknade något annat. Vi hade upptäckt Moonstone.
Moonstone: A Hard Days Knight fick Golden Axe att likna Bolibompa. Även om svårighetsgraden var fullkomligt skoningslös tjöt vi av förtjusning varje gång en balok (ett slags storkäftat troll) hoppade på vår stackars riddare och förvandlade honom till en sorglig blodpöl.
Spelet hade dessutom en multiplayer-funktion där man fick möjligheten att duellera med varandras riddare. Street Fighter II hade visserligen redan gjort sitt intåg och pvp-fighting var i sig inget nytt, men det var något speciellt med riddare som stred med svärd och kastknivar.

Ett par år senare var det dags för skolresa. Hela årskurs 6 skulle resa till Hornsjöns pensionat på Öland, bo i stugor och vara klämkäcka ute i naturen. Jag och mina vänner hade smugglat med en tv, ett SNES och Mortal Kombat.
Vi lämnade inte stugan annat än om vi var absolut tvungna. Vi hade viktigare saker för oss. Det fanns specialare att lära sig, uppercuts att utdela och polare att spöa. Alla hade förstås sin egen favoritkaraktär som de strävade efter att bemästra. Min favorit? Nu precis som då är svaret givetvis Lord Raiden.
Hur kan man annat än älska en snubbe som iförd rishatt kastar blixtar, teleporterar och på bästa Stålmannen-manér slungar sig själv mot motståndaren som en mänsklig torped? De som känner mig har lärt sig att frukta Raidens gallematiasartade stridsrop (jala-jala-penos!).

Nu är God of War-serien inne på sin tredje del (om man inte räknar avstickaren för PSP). Den mäktige krigaren Kratos är visserligen långt mäktigare än sina anfäder Moonstone-riddarna, men egentligen gillar jag God of War av exakt samma anledningar som jag en gång älskade Moonstone. De är storslagna äventyr som är våldsamma och blodiga för sakens skull.
Brutalt underhållningsvåld är ett självändamål. Jag och alla andra miljoner som tillsammans med Kratos respektlöst slagit, sprättat och huggit oss fram genom den grekiska mytologin kan vittna om detta. Man kan helt enkelt inte låta bli att dra på smilbanden när Teseus skalle spricker med ett tillfredställande kras.
Litteraturvetaren i mig kan dock inte låta bli att hoppas på att en balok ska landa i huvudet på den idiot som kom på idén att göra ett actionspel av Dantes Inferno.

Idioti

Under morgonens toalettbesök läste jag en Rex Rudi-stripp i sorgligt hädangångna Nemi. En skivbolagsdirektör konstaterar att musikbranschen måste anpassa sig till tiden med fildelning och nedladdning. Rutan därpå fimpar han sin cigarr och skjuter skallen av sig.
Oavsett vad upphovsmannens avsikt må ha varit så fick strippen mig att inse att det finns vissa tankar jag måste få ur mig, innan jag likt Thunder från Big Trouble in Little China blåser upp till en stor ballong av ursinne och exploderar i en kaskad av kött och benflisor.

Ja, du gissade rätt - bloggens första inlägg handlar bland annat om nedladdning och orsaken till min ilska kan enkelt sammanfattas i denna princip:

Varför betala för något när man kan få det gratis?

Om du resonerar så och varken är totalt osympatisk eller saknar grundläggande uppfattning om rätt fel, bör du ta dig en rejäl funderare över vad ditt tankesätt innebär i praktiken. Du och dina likasinnade bidrar nämligen till att allvarligt skada de branscher vars skapelser ni påstår er älska.

Idag är olovlig nedladdning brett accepterat och ses som något lika självklart som att fattiga studenter struntar i att betala tv-licensen. "Jag har alla deras skivor" betyder numera att man tankat hem en diskografi från Piratebay och senast häromveckan berättade en ung rollspelare för mig stolt att hon hade allt till Vampire the Masquerades revised-utgåva... på PDF.
För många unga är Rickard Falkvinge någon slags modern Robin Hood och att piraterna är rebeller som kämpar mot det ondskefulla Imperiet. Är det vad ni ser er som, frihetskämpar?

Vakna upp för fan. Tror ni på allvar att branscherna uteslutande består av jättar som EMI och Sony? Speciellt i smalare branscher som hårdrock och rollspel består marknaden framförallt av småaktörer. Ja, företag som Nuclear Blast och Wizards of the Coast dominerar marknaden, men den fantastiska mångfald som finns har ni småaktörerna att tacka för.

Jag har själv den stora glädjen att skapa och ge ut både musik och rollspel.
Jag och mina kollegor på Mindless Gaming drivs inte av något större vinstintresse. Det är passionen för spelen som är vår drivkraft. Som inbitna nördar vill vi dela med oss av våra visioner till andra inbitna nördar. "By gamers for gamers" som Interplay (RIP) hade uttryckt det.
När jag nämnde våra priser för en affärsman på betydligt högre nivå tittade han frågande på mig och utbrast "Varför tar ni inte ut mer? Era priser kan ju omöjligt ge någon vinst.". Jag svarade att det inte går, och sorgligt nog är det sant - folk är inte villiga att betala mer.
På vårt lager i ena delägarens lägenhet (vi var tvungna att säga upp kontoret) ligger hundratals exemplar av ett spel som vi verkligen trodde på. Ett spel som blivit framröstat av Sveriges rollspelare till årets spel och som är omåttligt populärt på konvent. Ett spel som redan innan det gavs ut hade en bred fanbase. Ett spel som inte säljer trots att det nu säljs för hälften av ursprungspriset.

Samtidigt som man gnäller över att Sveriges rollspelsbransch ligger i koma så underminerar man branschen genom att inte köpa böcker. Hur fan ska man kunna få ut nya produkter om man inte ens får in tillräckligt med pengar för att kunna finansiera tryckkostnaden? Vad tycker ni att vi ska göra - hälsa på hos filmkritikern och utvikningsbruden och hoppas på att vinna storkovan på lyckohjulet?

Om föreställningen att en typisk skivbolagsdirektör är en fet medelålders man med flådig kostym och guldskivor på väggen (som i ovan nämnda seriestripp) är långt bort ifrån verkligheten, så är det eoner (bazinga) bort ifrån verkligheten vad rollspelsbranschen beträffar.
Vet detta; att publicera rollspel i Sverige är kostsamt snarare än lönsamt. De flesta konstruktörer drar sig för att åka på konvent eftersom man inte ens säljer tillräckligt bra för att bekosta resan.

I mitt band säljer vi våra skivor för en symbolisk summa som inte ligger många kronor över självkostnadspris. Samtidigt bekostar vi saker som studiotid och artwork själva.
Ändå hör det till vanligheterna att folk inte är intresserade av att köpa en skiva, trots att de uttryckligen sagt att de gillar musiken. Någon kan komma fram till mig och säga "Jag hörde din skiva hemma hos xxx. Det lät jävligt bra!", men när man frågar om de vill köpa ett ex får man ett "Nej, det är lugnt." tillbaka.

Det är inte konstigt att många skapare tappar lusten. Det är nämligen enormt förödande att inte få något tillbaka när man ser att det trots allt finns ett stort intresse.

Ska man verkligen själv behöva betala för att underhålla andra? Tala om efterblivet...