Musikåret 2018

August frågade mig redan i början av december om jag kunde tänka mig att skriva ihop en topplista över mina favoriter från musikåret 2018. Givetvis gör jag gärna det men när jag började fundera så insåg jag att det blir nog lättare sagt än gjort då jag är tveksam till om jag ens kan få ihop en lista med fem minnesvärda album från det gångna året. Inte för att det inte släpptes bra album utan för att jag i det närmaste låg i en inducerad dvala för ny musik. Det kommer med andra ord inte att bli någon regelrätt topplista men jag har för avsikt att åtminstone dela med mig av mina tankar kring det gångna året. Men för att komma till 2018 måste vi börja i slutet av 2017.

I december 2017 bestämde jag mig för att jag var färdig med det centraliserade massövervakningssystemet facebook och har inte loggat på sedan dess. Tyvärr innebar det också att man tappade den smidigaste kanalen för att tillgodogöra sig information om nya skivsläpp. Maillistor verkar inte vara lika hett som det var för femton år sedan.

Den andra dödsstöten för mitt musikår skulle inte dröja länge, när man inte trodde att man kunde avsky PostNord mer än man redan gjorde så införde de strafftullar på alla paket som kom utanför EU. Eftersom jag är skivsamlare och icke gör mig besvär med musik som inte finns på roterande skivor drabbade detta mig hårt då jag gärna handlar svårtillgängliga skivor utomlands. Plötsligt var det höga straffavgifter men det värsta var nog att allt fastnade på deras lager och jag väntade exempelvis i fyra månader på ett paket som PostMord kidnappat.

Den tredje dödsstöten hänger ihop med den första. I slutet av sommaren gick sidan gigguide.se i graven med förklaringen att facebook ändrat på sina API så att de inte kunde extrahera information från evenemang med kommande konserter. Jag har i många år använt gigguide för att hålla koll på kommande spelningar men nu stod jag där utan något vettigt verktyg alls och gör så fortfarande. Finns det några vettiga alternativ? Nu ska jag inte hålla er på nålar längre, här är den!  

Årets skiva: Sleep – The Sciences 

 

Rymdrock av högsta kvalitet!

Mycket kan sägas om Sleep och de förtjänar egentligen ett eget inlägg men att förväntningarna på deras första fullängdare sedan 90-talet var skyhöga är knappast förvånande. Vi fick för ett par år sedan en lovande försmak via singeln The Clarity, som dock inte återfinns på The Sciences, vilken bådade väldigt gott. Batteristen Chris Hakius lade musiken på hyllan för tio år sedan och har ersatts av Jason Roeder som den namnkunnige snabbt identifierar med Neurosis. Att ersätta Chris som trummis i Sleep kan väl närmast liknas vid det otacksamma uppdraget att ersätta Cliff Burton i slutet av 80-talet. Men Jason Roeder är inte vilken trummis som helst och förutom att lösa det hela med bravur, vilket han visade skribenten under en spelning med Sleep i Barcelona 2015, så känns det som att han tillför en gnista som Sleep mår väl av på denna sidan millenieskiftet.

Matt Pike, Jason Roeder, Al Cisneros

Hur följer man då upp sitt över tjugo år gamla magnum opus Dopesmoker? Det legendariska albumet som fastnade i musikindustrin och skivbolagens helvete och skulle dröja 15 år innan ett släpp som var sanktionerat av bandet såg dagens ljus. Den som väntar sig en ny iteration av Dopesmoker kommer att bli besviken men det finns ingen anledning att försöka förbättra eller göra en remake på ett sådant mästerverk. The Sciences får väl sägas mer ta vid efter föregående alster Holy Mountain med en god portion av den tyngd och de medryckande rytmer som gjorde Dopesmoker till ett sådant mästerverk.

Vi bjuds på ett rymdinspirerat intro och därpå en handfull långa, tunga och malande spår på klassiskt Sleep manér. The Clarity hade inte gjort bort sig i det här sällskapet. Sammantaget är detta en skiva som knappast kommer att bli lika legendarisk som Dopesmoker men samtidigt är det förmodligen den bästa stoner/doom/rymd-skivan som producerats på den här sidan millenieskiftet och det säger inte så lite. Sleep visar storstilat att gammal är äldst, det här är ett album som bör finnas i var mans skivsamling.

Med de sagt så får jag ovilligt erkänna att jag inte har så mycket mer att komma med, visst har jag en och annan skiva från föregående år men inget jag känner att jag kan fylla ut någon vidare text med. Däremot kan jag lämna ett par tips på skivor som bör kollas in ändå.

High on Fire – Electric Messiah

 

Messias är elektrisk!

Det här är med all säkerhet ett alldeles lysande album och det första jag ska göra när jag skrivit klart detta inlägg är att lägga en order på skivan. Matt Pike, frontmannen och hjärnan i High on Fire känns igen ifrån nyss nämnda Sleep där han också spelar gitarr. High on Fire är dock rejält mycket snabbare och ordentligt mycket brötigare, dessutom får vi nöjet av att njuta av Matt Pike på sång. Tillsammans med sina vapendragare Jeff Matz på bas och Des Kensel på trummor så lär man knappast bli besviken på en ny giv från High on Fire som levererat fullträff efter fullträff på senare år. Bevittnade en konsert med High on Fire i Göteborg i höstas en vecka innan albumsläppet och det vi fick höra då låt väldigt lovande så jag känner mig trygg med att rekommendera skivan.

För dig som inte lyssnat på High on Fire tidigare så kan jag rekommendera att börja med Snakes for the Divine från 2010 och sedan ta albumen därefter i kronologisk ordning. Lyriken hos High on Fire är något som bara blivit bättre med åren och det kan vi tillskriva herr Pike som förutom att vara ett musikaliskt geni också är rejält vaken i andra frågor. Se hela intervjun och inse att han vet vad han pratar om även om det vid en första anblick kan verka lätt vansinnigt. Dessutom är han rätt rolig!

   

At first I was like 'lol' then I was like 'Dude's right, he should be pres'

Bongripper – Terminal

 

Bongripper har alltid fantastiska konvolut.

Den instrumentala Chicago-kvartetten Bongripper är tillbaka och även här får jag lasta PostHor för att den inte hamnat i min samling än. Bongripper ligger inte på något skivbolag utan ger ut alla sina skivor på egen hand. Därför föredrar jag att handla dem direkt ifrån bandet men nu blir det väl till att se om någon distro i EU har tagit hem dem. Bongripper bjuder alltid på långsam doom i absolut tyngsta laget och jag har svårt att se att denna skivan skulle kunna vara annorlunda.

Bongripper som band besitter en närmast magisk känsla för att få något så tungt och malande att samtidigt bli otroligt medryckande. Trots att vi pratar om 60-80 minuter instrumentala album med ett fåtal spår blir man aldrig lyssningstrött eller uttråkad. Man vill bara snurra tallriken en gång till och släppa nålen för ytterligare tjugo minuter i doom-himmeln. Om du inte kommit i kontakt med Bongripper tidigare så är mitt favoritalbum Hippie Killer med makalöst medryckande spår som Reefer Sutherland, Terrible Bear Attack(deras enda låt med någon form av sång) och The People Mover.

Finns säkert en uppsjö med andra skivor som är värda att nämna och jag ska gräva mer i det för att se vad jag hittar men detta får räcka för den här gången. Med det sagt tackar jag för mig för den här gången och hintar lite försiktigt om att det antagligen inte kommer att dröja lika länge innan jag åter gör ett gästspel här på bloggen. Tills dess, hades!

/Johan