2017

Drygt fem månader har gått utan att jag har skrivit på Fatality. Det finns åtskilliga anledningar. Jag och Danne var på Brutal Assault-festivalen i Tjeckien. Livet skickade mig några riktiga skitpassningar i form av dödsfall och annat djävulskap. Jag påbörjade en tredje genomspelning av Witcher 3. Kängtrollspel och våra nya produkter har slukat oerhört mycket tid. Och så vidare.
Fatality kommer alltid att vara en blogg där jag skriver då det finns tid och lust. Det kan vara uppehåll i ett halvår och därefter kommer tre inlägg samma dag. Så är det. Idag har jag tid och lust. Här kommer därför min sammanfattning av 2017.

Det har varit ett starkt skivår med riktigt bra skivor från exempelvis Body Count och Me and That Man, och en fantastisk från Ghoultown (läs mer här och här). Årets platta är dock "Nocturnals" med Stillborn. Förväntningarna var onekligen högt ställda när originaluppsättningen återförenades (läs mer här), men Stillborn leverade med besked. Utan att förlora det gamla soundet från "Necrospirituals" har det nya materialet en pondus och självklarhet som får en att tro att bandet inte gjort annat än att spela ihop de senaste 28 åren. Touchen av rock 'n' roll som stundtals återfinns på debuten är borta, men har ersatts av än mer tyngd och svärta. "1917", "Lorelei", "Maaebo", "Anathema" - Stillborn radar upp hitsen på en skiva som saknar svaga punkter. Härligt!

Stillborn har även delad förstaplats i kategorin årets livespelning. Jag, min hustru och Danne såg dem på Sticky Fingers 1/12. Det var bandets första spelning sedan -89 och de gick ut på scenen och återerövrade Göteborg. Stillborn agerade samspelat och med stort självförtroende. Istället för att gå i den uppenbara fällan och huvudsakligen spela låtar från den kultförklarade debuten blandade de upp det med en hel del material från "Nocturnals". Ett modigt grepp som gav stor utdelning, och det kändes som en ynnest att vara närvarande första gången dessa låtar framfördes live.

Kari Hokkanen på Sticky Fingers 1/12-17. Bildcred: kultisten.

Den andra kandidaten för årets livespelning är Master's Hammer på Brutal Assault. De uppträdde med en fantastisk sättning med Franta på gitarr och sång, Silenthell på timpani, Blackosh (ex-Root) på gitarr, Vlasta Henych på bas och Honza Kapák på trummor.

Även Root och Macabre gjorde suveräna spelningar på Brutal Assault, men publikresponsen Master's Hammer hade stod i en klass för sig. Som folk betedde sig kunde man tro att det var Beatles med en återuppstånden John Lennon som just gått ut på scenen, för publiken blev helt galen inne på Josefov-fästningen. Det var en helt unik känsla att stå tillsammans med tusentals andra och höra mästerverk som "Pád modly", "Jáma pekel" och "Já mizéeríí osudu jsem promásledován" framföras live.
I Sverige har man tur om folk ens har hört talas om Master's Hammer, även inom scenen. Här lät festivalarrangörerna bandet headlinea onsdagen och spela på den största scenen. Sjukt!

Årets spel är Resident Evil 7. Jag skrev om det efter att ha spelat demon (se här), men kom aldrig till skott med att skriva ett inlägg om själva spelet. Demon var väldigt lovande och spelet infriade det löftet just genom att vara den förändring serien så desperat behövde. Genom att låta huvudpersonen vara en vanlig snubbe (i motsats till exempelvis Secret Service-agent eller antiterrorexpert), förlägga handlingen till Louisianas träskmarker och använda en sjuk och motbjudande redneckfamilj som huvudsakliga antagonister tar Capcom ner sin survival horror till en gräsrotsnivå som är långt mer intensiv och intressant än det fiaskobetonade hopkok av actionfloskler som är Resident Evil 6.
RE7 håller inte riktigt hela vägen, då de avlutande timmarna är påtagligt mindre inspirerade än resten av spelet. Tacksamt nog är dock huvuddelen så pass kreativt och minnesvärt att jag inte tvekar att kalla det årets spel ändå. Bästa Resident Evil-spelet sedan RE4.

Som nämns ovan har jag även varit sysselsatt med Kängtrollspels nya produkter, rollspelet Nattens Varelser och novellsamlingen "Fasor". Båda är gotisk skräck i viktoriansk miljö och utspelar sig i samma värld. Jag är inte direkt intresserad av att använda Fatality som en plattform för att marknadsföra mina projekt, men jag nöjer mig med att säga att böckerna utges av SagaGames och finns tillgängliga i välsorterade spelbutiker och bokhandlar just nu.
Givet vilken skithöst jag haft känns det också förbaskat bra att projekten slutfördes. En personlig milstolpe, helt klart.

Nu kör vi på med 2018. Allt makt åt Sauron. Vi ses.

Sweet Home Louisiana

(Varning: mindre spoilers)

Gamla läsare och folk som känner mig privat vet att jag är ett stort Resident Evil-fan. Efter det totala magplasket med 6:an har dock spelserien befunnit sig lite i limbo. Capcom har satsat på säkra kort som remastrade återsläpp av de populära Gamecube-spelen (remaken av 1:an och prequel-spelet Zero), medan alla mest har undrat om vi skulle få ännu ett urvattnat actionspel i tredjeperson.
När det till slut började släppas trailers för 7:an stod det klart att man liksom med 4:an när det kom skulle ge sig in i outforskat territorium och testa något helt nytt. Det vi fick se var i förstaperson och påminde snarast om mer sentida survival horror-spel som Amnesia och Outlast.

Resident Evil 7 utspelar sig i Louisiana i den fiktiva staden Dulsey. Huvudpersonen Ethan letar efter sin försvunna hustru, vilket leder honom till en nedgången herrgård i bästa Texas Chainsaw Massacre-stil. Herrgårdens invånare, familjen Baker, är en skara mordiska och depraverade rednecks och spelets huvudsakliga antagonister.

Jag har nu spelat Beginning Hour-demon som släpptes för Xbox One i fredags (Playstation-användare har haft tillgång till den sedan i somras). Capcom har poängterat att den inte är en del av själva spelet och den har även en annan, namnlös spelarkaraktär. Tanken är att illustrera hur gameplay ser ut och hurdan stämningen i spelet är. Handlingen är att protagonisten vaknar upp hemma hos Bakers och helt sonika försöker ta sig ut.
Både demon och det jag sett från spelet i trailers för tankarna till "Home"-avsnittet av Arkiv X (S04E02), där Mulder och Scully tar sig an de inavlade Peacock-bröderna. Som spelare känner man sig ständigt som villebråd. Man famlar runt i blindo satt i husarrest hos Leatherface, och minsta snedsteg kan innebära slutet.

Rent gameplay-mässigt är inte snacket om gångsimulator helt obefogat. Det du gör i demon är huvudsakligen att gå omkring och studera omgivningen. Du kan interagera med vissa objekt och det finns föremål du kan plocka upp och spara i inventory. Det hela är dock mer komplext än så.
Beroende på i vilken ordning du gör vissa saker ändrar vissa föremål position. Detta upplevde jag som irriterande i början, men i slutändan ökade det snarare omspelningsvärdet då ingen omgång blev riktigt lik den andra.

Vid en tidpunkt hittar du ett videoband som du kan spela upp, vilket triggar en spelbar sekvens där du ikläder dig rollen som kameraman i ett spökjägarprogram. Det hela känns lite inspirerat av exempelvis Blair Witch Project eller [Rec], och är ett coolt inslag.

Ett enda vapen finns att hitta i demon, och det är varken speciellt användbart eller nödvändigt för att ta dig framåt. Det bidrar dock till att man verkligen känner sig utsatt och sårbar, och jag skulle tippa att det likt i Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth kommer dröja innan man kommer över ett skjutvapen i själva spelet.

Det bästa med hela Beginning Hour är miljön, Baker-familjens herrgård. Det märks att teamet har jobbat hårt med detaljrikedomen och att skapa rätt stämning. Omgivningarna är precis sådär förfallna och äckliga som jag vill ha dem. Skeva, sargade dockor och kött som ruttnar överallt. Smuts, ohyra och död.

Demon gav åtminstone mig mersmak och jag kommer garanterat att köpa spelet när det kommer ut. Resident Evil 7 tycks medföra just den typen av förändring som spelserien så desperat behöver.