Den svenska metallegenden Snowy Shaw har omnämnts flera gånger på denna blogg, men jag har aldrig berättat om hur jag först kom i kontakt med hans musik. Året var 1999 och på den här tiden hade Snowy ett band vid namn Notre Dame. Jag hittade deras debutalbum, "Vol 1: Le Theatre du Vampire" på Skivlagret i Sundsvall, och såg direkt på omslaget att det här var en skiva jag var tvungen att köpa. Det visade sig vara ett utmärkt val.
Notre Dame kan väl närmast beskrivas som någon slags skräckkabaret. De flesta låtar är metal, men stilarna skiftar hejvilt. Det kan gå från black metal till grooviga heavy metal-riff till barnkör ackompanjerad av piano. Den röda tråden är skräcktemat, humor, samt förstås Snowys sång. I Notre Dame använde han alltifrån sin karaktäristiska skönsång (som han senare blev känd för i band som inte intresserar mig särskilt mycket) till en kraxande black metal-röst.
Bandet hade även ett starkt visuellt koncept som närmast kan liknas vid Rob Zombies estetik, dvs något som för tankarna till gamla skräckserietidningar, stumfilm och dylikt. Detta hade dock Snowy blandat upp med influenser från den franska teatertraditionen Vaudeville, samt ett vampyrtema som hängde med åtminstone de första åren av Notre Dames existens. Dagens video är en låt från just "Le Theatre du Vampire", och den återspeglar såväl bandets koncept som visuella stil på ett föredömligt sätt.
Snowy som marionettdocka styrd av bandets sångerska Vampirella, i svartvitt och med stilgrepp från stumfilm - vad mer kan man begära?
Eftersom jag är för gammal för att bry mig mig om vad någon tycker ska jag avslöja en hemlighet om mig själv. Jag gillar julen. Eller rättare sagt, jag gillar min familjs version av julen. Vi äter vår anpassade mat (konventionell julmat ger jag inte mycket för), dricker litervis med julmust, kollar familjens traditionella julfilmer och spelar spel. Jag gillar det.
Denna tomte känns igen från #3 på dagens lista.
Vad jag däremot inte gillar är alternativ julmusik. Kalla mig konservativ, men i min värld kan man spela Bing Crosby eller skita i det. Något jag verkligen inte kan med är när folk ska spela jullåtar i heavy metal-versioner och dylikt. Det finns dock några rock- och metallåtar på jultema som jag uppskattar. Här är fem av dem.
5. Snowy Shaw - Krampus
Krampus är en antropomorfisk, behornad gestalt som skrämmer olydiga barn i juletider. Figuren förknippas särskilt med Alperna, inte minst Österrike där man håller regelrätta Krampus-festivaler. Snowy Shaws låt på temat är underhållande och festlig på klassiskt Snowy-manér. Jag kan även passa på att rekommendera filmen från 2015. Med tiden skulle den mycket väl kunna sälla sig till familjens julfilmer.
4. Twisted Sister - Oh Come All Ye Faithful
Det är tveksamt om världen behövde en julskiva från Twisted Sister, men 2006 var det precis vad vi fick. Jag vet inte om jag kan rekommendera "A Twisted Christmas", men jag kan däremot rekommendera videon till "Oh Come All Ye Faithful". Den är fånig på ett sätt som är svårt att värja sig mot, och är uppenbart inspirerad av #1 på denna lista.
3. Anders F Rönnblom - Det är inte snön som faller
En lista som denna vore inte komplett utan Anders F Rönnbloms klassiska, punkiga antijullåt. Den animerade videon av Lennart Gustafsson är ikonisk. Extra kul i sammanhanget är att SVT sände videon på julafton flera år i rad.
2. King Diamond - No Presents for Christmas
Satanism, hemsökelser och förbannelser är vanliga textämnen för King Diamond. I början av sin karriär gjorde han dock en låt om uteblivna klappar och Tom och Jerry som dricker sherry. En given succé.
1. Ramones - Merry Christmas (I Don't Wanna Fight Tonight)
"Brain Drain" är min favoritskiva med Ramones och på den finner vi "Merry Christmas (I Don't Wanna Fight Tonight)". En jullåt med Ramones må på pappret låta som en katastrof, men av någon anledning fungerar det. Det absolut bästa med låten är videon där ett par kämpar med julstämningen.
Cred till min fru som gjort Anders F Rönnblom-tomten. Ond Jul på er, alla barn.
Jag inledde 2017 med att skriva om mina förväntningar inför det pågående skivåret (se här) och eftersom lejonparten av de omnämnda skivorna redan är släppta tycker jag att det är på sin plats med en uppföljning. Det känns som att året har börjat riktigt bra, och de skivor jag har haft ögonen på har i de flesta fall rentav överträffat förväntningarna.
Först ut var Kreators "Gods of Violence", som släpptes i slutet av januari. Jag är inte ordentligt inlyssnad på skivan ännu, men det är tydligt att den storhetstid som inleddes med "Violent Revolution" fortfarande pågår.
Avstampet från föregångaren "Phantom Antichrist" är inte särskilt stort, det är fortfarande ilsken thrash metal i världsklass med starka melodiösa inslag och fantastisk produktion. Kreator kommer inte riktigt upp i den kvalitén de hade på "Enemy of God", men det säger egentligen inte särskilt mycket, då jag inte skulle tveka att ha med den plattan på min topp 20-lista över bästa metalalbumen någonsin. "Gods of Violence" är av allt att döma ännu en riktigt habil skiva från thrash metal-genrens nuvarande giganter.
Body Count har skärpt till tonen på "Bloodlust" som släpptes den sista mars. Slayer-influenserna märks tydligare än vanligt och albumet är det hårdaste på länge. Istället för det sedvanliga gangstertrollandet levererar Ice-T dessutom några riktigt förbannade, samhällskritiska texter. "No Lives Matter" känns som en av Body Counts mest relevanta låtar genom tiderna och "Black Hoodie" genererar några bonuspoäng för den snygga passningen till KRS-One.
Att Nergal från Behemoth skulle ge sig in på country och blues är inte precis något jag hade förväntat mig, men med Me and that Man är det precis vad han har gjort. Som om det inte vore nog gör han det dessutom riktigt kompetent.
"Songs of Love and Death" släpptes den 24:e mars. Det är ett förvånansvärt bra album. Svärtad americana där jag hör spår av såväl outlaw country som Nick Cave & The Bad Seeds. Precis som med Tiamats bästa album går stämningen som en röd tråd genom hela skivan även om innehållet egentligen skiljer sig rätt mycket musikaliskt. Varken Nergal eller vapendragaren John Porter är tekniskt duktiga sångare, men med den här typen av musik är det röstens personliga särprägel som räknas och i det avseendet lämnar duon inget att önska.
Undantaget "Better the Devil I Know" med den irriterande wailande körtjejen är "Songs of Love and Death" en varierad skiva som håller bra rakt igenom. Årets överraskning såhär långt!
Årets hittills bästa skiva är Ghoultowns fjärde fullängdare "Ghost of the Southern Son" (se mitt tidigare inlägg för bakgrunden). Bandet fortsätter glädjande nog trenden med att bli bättre för varje släpp. "Life After Sundown" var en riktig höjdare, men Lyle Blackburn fortsätter att utvecklas som låtskrivare och GOTSS är en sådan sällsynt skiva där varenda låt får en att tänka "ah, gutt, det är den här!".
Ghoultowns unika sound, blandningen mellan skräckdoftande punkrock och tongångar från spaghettivästern, är intakt sedan starten 1999, men aldrig har det kommit till sin rätt så som här. Albumet har väldigt bra pacing rakt igenom. Bandet växlar mellan stämningsfulla västernpartier, ösiga snabba låtar, tyngd och lugnare atmosfäriska spår där gothvibbarna blir mer framträdande. Finalen är den storstilade Ennio Morricone-hyllningen "Vanishing Riders", där visslingen sakta tonar ut medan banditerna rider bort i solnedgången.
Jag älskar varenda låt på skivan, men skulle jag vara tvungen att välja en favorit blir det i nuläget ödesmättade, storslagna "Black on Black" där Lyles doomrötter gör sig påminda. "I am the Night" är hursomhelst låten som valts ut för en musikvideo.
Beträffande Snowy Shaws kommande soloskiva har vi fortfarande inga klara besked. När jag frågade Snowy direkt häromveckan pratade han mest om sitt barnmusiksprojekt Snömannen & hans vänner och svarade lite svepande att skivan förhoppningsvis kommer någon gång i september. Vi håller tummarna för det, Snowy!
Vi sätter punkt här och plockar upp tråden om jag upptäcker ett nytt intressant släpp (eller Snowy får tummen ur). På återseende.
Jag känner mig sällan särskilt exalterad över nya skivsläpp. I stor utsträckning var det bättre förr, och följaktligen köper jag i genomsnitt två eller tre nya skivor om året. Jag köper inte färre skivor gentemot förr, men det mesta av det jag köper är gamla grejer. Exempelvis köpte jag runt 20 skivor under 2016. Av dessa var endast två nya släpp (Master's Hammers "Formulae" och Rotting Christs "Rituals"). 2017 finns det dock anmärkningsvärt nog ett flertal plattor att se fram emot.
Närmast har vi Kreator, som släpper sin nya fullängdare "Gods of Violence" nu på fredag (27/1). I mitt tycke har Kreator varit världens bästa aktiva thrash metal-band sedan 2001 då Sami Yli-Sirniö gick med och de släppte "Violent Revolution". Om man ska tro de singlar som bandet släppt hittills finns det ingen anledning att tro att detta har förändrats. Titelspåret är en av dessa.
(För dig som inte får ögoncancer av kvinnobröst finns den ocensurerade versionen här.)
Detta är bandets första skiva på fem år, men av detta att döma fortsätter de tacksamt nog på samma spår som de senaste 16 åren. Ilsken tysk thrash korsbefruktad med starka melodiösa inslag är en ytterst vinnande kombination, vilket Mille och hans manskap tycks vara på väg att bevisa ännu en gång. Jag är generellt ingen anhängare av melodiös metal (exempelvis anser jag att göteborgssoundet är bedrövligt), men inför det moderna Kreator-soundet kan jag endast kapitulera. Vad kan jag säga? Fungerar det så gör det. Årets första köp!
Härnäst kungjorde nyligen Ice-T att Body Count slår till igen. Singeln "No Lives Matter" släpps 17/2 och i mars kommer nya plattan "Bloodlust".
För den oinitierade kan jag berätta att Body Count är ett Los Angeles-baserat metalband som bildades 1990 av Ice-T och hans kusin Ernie C. Första skivan är i princip någon slags punkrock men sedan dess har det varit stenhård metal och hardcore för hela slanten. Ice-T är dock en riktig mysgubbe numera, så jag blev faktiskt ganska förvånad att förra plattan "Manslaughter" lät så hungrig och vital som den gjorde när den kom ut 2014. Kolla exempelvis in den här videon:
Japp, dissar du Body Count kommer de och skjuter ihjäl dig! Ice-T må hålla på med en del trams i övrigt, men i Body Count finns det en kompromisslöshet som jag verkligen uppskattar. Sorgligt nog är bandet väldigt förbisett i metalkretsar, vilket jag antar bottnar i den här trötta fientliga inställningen gentemot hip hop som funnits länge (ni skulle ha sett folks respons på Gates of Metal-festivalen 2004 då jag och mina polare satt mitt på campingen med Insane Clown Posse på högsta volym). Personligen tycker jag att det känns som ett skämt att Body Count inte får vara med på www.metal-archives.com medan ett ambulerande barnkalas som Twilight Force eller trams som In Flames anses vara koscher.
Hursomhelst är en ny Body Count-skiva något som fångar min uppmärksamhet. Hoppas Ice är lika förbannad som sist (och kan vi hoppa över sexlåtarna den här gången, tack?)!
24:e mars är det dags för Me and That Mans debutalbum "Songs of Love and Death". Konstellationen utgörs av Nergal från Behemoth och brittisk-polske gammelräven John Porter. Jag hörde först talas om projektet när Nergal var med på Amoebas youtube-show "What's in my bag?" och snackade om hur mycket han gillar bluesrock och country. För mig var det smått overkligt att höra Nergal namedroppa bland annat Hank Williams III, och jag var naturligtvis att kolla upp Me and That Man direkt.
Folk som känner mig vet att jag är ett stort countryfan, och för mig träffar detta helt rätt. I mina öron låter det som en slags kombination av Johnny Cash och Nick Cave and the Bad Seeds fast med sataniskt färgad lyrik. Jag tycker rentav att det låter riktigt jävla bra, så förväntningarna är höga inför fullängdaren. "The Satanist" var schysst, men i övrigt har Behemoth inte imponerat på senare år. Det är dags att golva oss igen, Nergal!
Under våren kommer även Snowy Shaws soloplatta som mig veterligen inte har något exakt releasedatum ännu. Snowy har släppt några singlar som youtube-videos och för ett gammalt Notre Dame-fan som undertecknad är detta en återgång till gammal god form.
De senaste tio åren har Snowy kuskat runt med akter som inte alls intresserar mig men som jag konstaterat i ett tidigare inlägg känns det som att han nu är tillbaka i sitt rätta element. Jag tror att vi kan förvänta oss en höjdarplatta i bästa Notre Dame-anda, underhållande dramatisk metal med glimten i ögat. Och hur kan det bli annat än bra med Mike Wead som gästartist?
Avslutningsvis släpper Ghoultown sin första fullängdare på 9 år. Ghoultown är ett gothabilly-band från Texas som jag upptäckte via kanadensiska skräckmagasinet Rue Morgues hemsida för ca 15 år sedan. De har ett väldigt speciellt sound, en blandning av punk, rockabilly och westerninfluenser som för tankarna till Ennio Morricones ikoniska filmmusik från klassiska spaghettirullar med Clintan. Bandet frontas av Count Lyle, tidigare basist i kultbandet Solitude Aeturnus.
I år är det dags för "Ghost of the Southern Son", uppföljaren till höjdarplattan "Life After Sundown". Så länge cowboyhatten och den spanska trumpeten sitter där de ska så lär det bli kanon.
Året har knappt börjat och det finns redan fem släpp jag ser fram emot. Det må ha varit bättre förr, men det är ganska jävla bra nu också!
Snowy Shaw är tillbaka för att sprida julstämning. Förra gången var för 17 år sedan med Notre Dames "Nightmare Before Christmas" och nu är det alltså dags igen! "Krampus" är en låt från Snowys kommande soloalbum som ska släppas under våren 2017. Videon är en blivande klassiker.
Härligt att se Snowy i sitt rätta element igen! Notre Dame är i mitt tycke ett av Sveriges mest förbisedda metalband genom tiderna. Man kan beskriva det som en skräckkabaret med influenser från black metal, goth och filmmusik, med mera. Allting är gjort med stor variation och finess, och hela tiden med glimten i ögat.
Det nya solomaterialet är gjort i samma anda, även om det är mer rak metal den här gången. Precis som med Notre Dame är det högkvalitativ (om än något vansinnig) musik med ett massivt underhållningsvärde.
"Krampus" är den första relevanta metal med jultema sedan King Diamonds "No Presents for Christmas". Missa den på egen risk!
