Recension: Atrocity - Okkult II

För en tid sedan blev jag sugen på att höra Atrocitys "Todessehnsucht". Skivan släpptes -92 och är en av de absolut bästa death metal-skivorna från tidigt 90-tal. Sedan "Todessehnsucht" har Atrocity dock experimenterat en hel del och resultatet har inte alltid varit helt lyckat. Första gången jag hörde dem var via singeln "Taste of Sin" från "Gemini" (släppt -00). Då lät bandet snarlikt Rammstein, Pain och dylikt. Det var ärligt talat ingen höjdare.

På Spotify såg jag att det fanns en färsk skiva betitlad "Okkult II". Omslaget pryds av vad som ser ut som tyska soldater direkt från MachineGames senaste Wolfenstein. Jag blev nyfiken. Det var ändå ett tiotal år sedan hade hört Atrocity senast. Då agerade de dessutom kompmusiker åt sångaren Alexander Krulls dåvarande hustru, Liv Kristine, i goth metal-bandet Leaves' Eyes. "Todessehnsucht" fick vänta. Utan några direkta förväntningar drog jag igång första låten, "Masters of Darkness".

Jag möttes av något mycket oväntat - fet death metal med mäktiga skräckfilmskörer à la Omen. Jag trodde knappt mina öron - Atrocity har gjort en Paradise Lost och återvänt till sina rötter. Innan jag hunnit hämta mig från "Masters of Darkness" brassade Atrocity på med nästa artillerisalva, dödspärlan "Shadowtaker". Här serveras vi skön old school-döds med en avstickare till thrash metal-land (och får en rejält ostig musikvideo på köpet).

Sådär fortsätter det. "Okkult II" är förstklassig dödsmetall som sömlöst innefattar influenser från såväl thrash som black. Produktionen är fantastisk, den musikaliska prestationen är tight och Alexander Krulls varierade growls imponerar, särskilt om man tar i beaktande att karln är 48 bast. Därtill är de olycksbådande körerna närvarande på nästan varenda låt och accentuerar musiken på ett föredömligt sätt.

Skivan är full med hits. Redan nämnda "Masters of Darkness" och "Shadowtaker", brutala käftsmällen"Menschenschlachthaus" och black-doftande "Infernal Sabbath" är några favoriter.
Jag får anstränga mig för att ens hitta något att klaga över. På "Phantom Ghost", en låt som för tankarna till landsmännen i Kreator, faller körerna för en gångs skull platt. Inlånade L-G Petrov låter mer än lovligt trött och förstoppad på den Dissection-färgade thrashrökaren "Devil's Covenant", som i övrigt är en kanonlåt. Detta känns dock som petitesser i sammanhanget.

Om jag tidigare hade hört "Okkult" från 2013 hade nog inte detta varit en alls lika stor överraskning. Redan där tog Atrocity steget tillbaka mot den gamla hårda tiden. Den skivan är dock betydligt mer spretig, mindre välproducerad och har inte alls samma känsla av självklarhet jämfört med "Okkult  II". Den jämförelsen säger dock kanske mindre än vad man kan tro, då vi talar om en av de bästa skivor jag hört i år.

"Okkult II" inleds med citatet "Der Tod ist ein Meister aus Deutschland" ("döden är en mästare från Tyskland"). Detta är ursprungligen titeln på en dokumentär om Förintelsen, men här får det en helt ny innebörd. Atrocity har gjort årets death metal-skiva.

Betyg: 9/10

Greve Drakrulla

Atrocity är ett sådant där band som är halvt omöjligt att få grepp om. Första gången jag kom i kontakt med dem var under deras Rammstein-period (runt "Gemini"). Sedan dess har jag hört dem framföra alltifrån smäktande hångelgoth (som Liv Kristines kompband i Leaves' Eyes) till nattsvart teknisk death metal ("Todessehnsucht"). Att moderatorerna på www.metal-archives.com helt sonika har gett upp och bara listat bandets genre som "various" är talande.

Igår kväll utmanade min polare Pappa Kanon mig på att lista mina 20 bästa metalskivor, varpå han skulle göra detsamma. Båda listorna såg ut ungefär som väntat, men när jag tvingade honom att ta bort Stooges från sin lista satte han istället dit Atrocitys "Blut". Detta var en av de plattor jag inte hade hört, så jag gav mig genast ut på nätet för att kolla vad det var frågan om.
Omslaget imiterar typsnittet från Coppolas Dracula och mitt vampyrlarm började genast att ringa som besatt (angående vampyrer och metal, se här). Ingenting hade dock kunnat förbereda mig på musikvideon till titelspåret som jag upptäckte en stund senare.

Jag var mållös en lång stund efteråt medan jag försökte ta in vad jag just hade sett. Givet min fascination för dåliga metalvideor är det faktiskt ett under att jag har missat den här lilla pärlan. Precis som Benedictions "Down on Whores" (läs mer om Blottar-Meatloaf!) är den dålig på ett väldigt underhållande och minnesvärt sätt.
Enligt Atrocitys hemsida är videon filmad på plats i Transylvanien, och det får man ge dem - de har en cool och autentisk location. Det spelar egentligen ingen roll om de verkligen är i Rumänien. Det ser ut som att de är det, och i filmsammanhang är det vad som räknas.
I övrigt är det dock ingen smal uppgift att ens försöka kommentera detta spektakel. Gudar, var ska man ens börja?

Mycket fokus ligger på sångaren Alexander Krull. Han har valt en schysst look för videon med svart stilren långrock. Tyvärr ägnas mycket av hans screen time åt dramatiskt poserande - en olycklig omständighet som tyvärr förstör det eventuellt effektfulla intryck som herr Krull kunde ha gjort i videon. Nu blir det istället bara jävligt roligt.

Har man tillgång till ett slott i Rumänien behöver man förstås några fagra vampyrdamer också, ett faktum som inte gått regissören förbi. Genom videon ser vi tre kvinnor med vampyrtänder dansa omkring på ett krystat sensuellt manér som för tankarna till Jean Rollins gamla kultfilmer. För den som inte är bekant med denna fransman kan man beskriva det som överdrivet esoteriskt och utstuderat sexigt på ett vis som ingen normalt funtad person går igång på.

Det enskilt mest ödesdigra beslutet är att låta de övriga bandmedlemmarna mima några av Krulls textrader. Medan Krull, sitt poserande till trots, levererar sitt framträdande med en viss pondus ser de andra väldigt vilsna och osäkra ut när det är dags att mima growls. Det ger en oförglömligt tragikomisk effekt. Vid 3:42 kommer till exempel den här hjälteinsatsen:

Själva låten är inte direkt dålig. Visst, det låter mer än lovligt ostigt och av den mörka brutala dödsmetallen som framfördes på "Todessehnsucht" hörs inte ett spår, men det finns ett par saker jag gillar. Introt har stämningsfulla synthkörer som för tankarna till Polanskis mästerverk "The Fearless Vampire Killers" och riffandet påminner om ovan nämnda Benediction. På tal om det bandet låter Krull för övrigt relativt snarlikt en efterbliven version av Dave "Blottar-Meatloaf" Ingram. Han är dessutom på tok för högt mixad så att ingen ska kunna missa hans fagra stämma. Perfekt.

Jag har inte hunnit lyssna ordentligt på "Blut" (skivan) ännu, men är den bara en bråkdel så underhållande som titelspårets musikvideo är den klart värd besväret. Drakrulla har min uppmärksamhet!