Samma vän som lurade mig att lyssna på
Amon Amarths senaste platta, undrade igår om jag hade hört Dark Funerals nya. Den här vännen, vi kan kalla honom Emeritus, vet sedan tidigare att jag har svårt för Mörk Begravning. Jag har bland annat berättat för honom om när jag såg bandet live på Kino i Karlskrona 2006. De uppträdde iförda läderrustningar vilket fick dem att se ut som statister från Xena Krigarprinsessan, bjöd på bland det mest bedrövliga mellansnack jag hört ("nästa låt handlar om det mörka djupet i min själ", osv) och hade dessutom starka ofiltrerade spotlights som lämnade alltför lite åt fantasin. Det var kort sagt ingen höjdare, och jag har dessutom framfört åsikten att bandet mest bara låter "smatter, smatter, Sataaan". Trots dessa kunskaper insisterade Emeritus på att jag borde höra "Where Shadows Forever Reign", som han beskrev som "en helt ok skiva", och eftersom jag är en lojal vän startade jag Groove och stålsatte mig inför prövningen.
Jag hade inte hört Dark Funeral sedan "Attera Totus Sanctus", så även om jag hade svårt att tro det fanns det utrymme för möjligheten att bandet hade förändrat sig. I exakt 37 sekunder lyckas de faktiskt lura mig med något som påminner om stämning, men sen spricker illusionen. Smatter, smatter, Sataaan. Såklart. Det idoga smattrandet pågår i tre låtar och övergår sedan i något som låter kusligt likt Dimmu Borgirs "Stormblåst" (detta innebär i min värld inte nödvändigtvis en förbättring), komplett med distat plockande och talsång. Därefter varvas smattrandet med olika försök att skapa stämning vilket pågår fram till skivans slut.
Det är inte direkt dåligt, men Ahrimans oförmåga att skapa minnesvärda riff består och tillsammans med de enformiga trummorna ger det ett sedvanligt intetsägande intryck. Det märks att bandet har försökt göra en "Rom 5:12" och vidareutveckla soundet med några långsammare tyngre låtar, men utan kvalitén på låtskrivandet faller det liksom platt.
Omslaget är omisskännligt signerat Necrolord, vilket såklart är ett plus, och nya sångaren Heljarmadr låter väldigt snarlikt Masse Broberg, men det är väl på ett ungefär det positiva jag har att säga.
Jag och en gammal polare brukade under studenttiden efterfesta till Dark Funerals första självbetitlade EP (vilket i princip gick ut på att sitta där i alkoholdimmorna medan vi försökte äta pasta och samtidigt sjunga med i "Open the Gates"). Den är inte utan meriter, men det börjar kännas alltmer tydligt att det troligen var Blackmoons förtjänst. På tal om Blackmoon är det just den typen av mäktigt mörker som Necrophobic har på "The Nocturnal Silence" som jag tror att Ahriman & co försöker uppnå på sitt nya album. Det lyckas inte, åtminstone om man inte räknar med omslaget, vilket lyckas skapa en långt tätare stämning än vad som finns att hitta på skivan.
Jag vet inte riktigt vad man ska förvänta sig av ett uttalande som "en helt ok skiva", men Dark Funeral misslyckas ännu en gång med att övertyga. Hursomhelst vill jag ge en postum eloge till Blackmoon och ett poäng till Necrolord. Ära den som äras bör.
Den som vet vad en mörk begravning innebär får för övrigt gärna lämna sin teori i kommentarsfältet. Frågan har orsakat mig stort huvudbry genom åren...
