Hur jävla svårt är det egentligen att vara rolig?

Hur jävla svårt är det egentligen att vara rolig i Sverige? Det kan inte vara fullständigt omöjligt - jag menar, folk har faktiskt lyckats med det förr. Henrik Schyffert och Robert Gustavsson var åtminstone roliga på 90-talet. Magnus Betnér var rolig ungefär lika länge som det dröjde att lista ut att han aldrig kommer att förnya sitt koncept. Lasse Lindroth var rolig fram till sin död 1999.
Vissa har rentav lyckats med konststycket att vara roliga nästan jämt. Johan Glans är stundtals så rolig att jag nästan kreverar. Vissa legendariska citat från Parlamentet, satanistsketchen från Kvarteret Skatan och inte minst rollen som Kapten Kaos i Kenny Begins. Konsekvent rolig, det är inte omöjligt.

Så slår man på tv:n idag och vad får man? Henrik Dorsin, en komiker som aldrig varit rolig. Ok, om man är en av de närmast sörjande, alternativt en medelålders manlig höginkomsttagare bosatt i Stockholmsområdet, är han säkert rolig. Dock har jag till dags dato aldrig träffat en människa som tycker att Dorsin är ens lite rolig. Alltså, inte ens den sortens människa som för det mesta försöker vara snäll och ursäktar sig med "Alltså, han är säkert bra, men det är inte ens min sorts humor".
Vem har vi mer? Vi har Christine Meltzer, kvinnan som inte kan komma på något fyndigare för att driva med kändiskåta modebloggerskor än att ta på sig en massa läppglans och läspa.
Peter Magnusson, nästa snille från Hey Baberiba. Sveriges sämsta imitatör. Snubben vars vältalighet i intervjuer får Armand Krajnc att framstå som Jan Guillou. Och finns det verkligen inget smartare sätt att använda Thailand i en komedi än som bara ännu ett jävla semesterparadis?

Karatefylla hade ett skratt eller två per avsnitt, innan de förlorade sig helt i kiss och bajs och sexskämt av den allra billigaste sorten. De fick mig att skratta några gånger - är det verkligen så illa ställt med svensk humor att jag ska vara tacksam för det?

"Jag presenterar den galna versionen av Freddy Mercury."

 

Orden bara slank ur mig, men så insåg jag hur sant det var... Jag och min fru hade en av våra sedvanliga topp 5-diskussioner och ämnet var "topp 5 bästa sångare". Jag hade redan valt King Diamond, Bryan Ferry, David Gilmour och Nick Holmes. Hur skulle jag avrunda? Tja, ingen topplista är riktigt komplett utan ett galet geni så valet blev Mike Patton, känd från bland annat Faith No More och Mr Bungle.
Mike Patton är just som en mer galen version av Freddy Mercury. Samma otroliga räckvidd på rösten, samma karisma, men betydligt mer skruvad. Vissa skulle kanske säga "komplett jävla bindgalen".
Jag spelade upp några låtar från Mr Bungles fantastiska "California", kanske ett av de främsta bevisen på att storhet och vansinne nästan är samma sak. Den galna Freddy Mercury. Lyssna på "Goodbye Sober Day" eller "The Air-Conditioned Nightmare" från nämnda skiva och upplev sångvärldens sanna malkav.

Totalt jävla mörker

Redan när jag hörde att det var Digital Extremes och inte Starbreeze som låg bakom utvecklingen av The Darkness II (härmed kallat 2:an) började jag ana oråd. Rädd för att få mina farhågor bekräftade lät jag avsiktligt bli att följa händelseutvecklingen, men så fick jag på omvägar höra att Paul Jenkins (som arbetat med serietidningen) skulle ligga bakom manus och att spelet skulle ha en mer serietidningsbetonad känsla. "Jaha", tänkte jag, och räknade därmed ut spelet. Ni förstår, en av sakerna som gör Starbreezes The Darkness (härmed kallat 1:an) så bra är just att det inte påminner speciellt mycket om serietidningsförlagan. Serietidningen The Darkness är nämligen inte speciellt bra. Med 1:an viftade Starbreeze med trollspöna och tog fram all outnyttjad potential som bara fanns, skruvade ner belysningen och gjorde ett riktigt riktigt bra spel.

Min hustru, som satt med mig medan jag spelade igenom 1:an, övertalade mig häromdagen att ladda ner demot till 2:an. Hon hade dragits med i 1:ans utmärkta story och fängslande karaktärsporträtt, och argumenterade för 2:an ungefär genom att säga "kom igen, hur illa kan det vara?". Jag höll med, men tji fick vi - det visade sig nämligen att det kunde vara illa, riktigt jävla illa.

Digital Extremes har inte förstått någonting av det som gjorde 1:an bra. Till att börja med har vi den tidigare nämnda serietidningskänslan. Detta innebär bland annat att 1:ans råa brutalitet har ersatts av superöverdrivet våld som mest bara känns fånigt. Man har också gjort ett mörkt spel i den allra mest bokstavstrogna bemärkelsen, vi får alltså inte en mörk atmosfär, utan istället ett spel som bara är mörkt som satan och där man som följd inte kan se något.
Borta är också Kirk Acevedo som lånade sin röst till huvudpersonen Jackie i första spelet. Acevedo, som gjorde fantastiskt bra ifrån sig, har ersatts av någon snubbe med ont i halsen. Man kan i alla fall inte anklaga Digital Extremes för att vara inkonsekventa, om "ett mörkt spel" innebär ett spel där man helt enkelt inte kan se ett skit så borde följaktligen en "mörk karaktär" innebära någon med svart rock och hes röst.
Ska jag fortsätta? 1:an hade riktigt bra skurkar i form av den hänsynslösa maffiabossen Uncle Paulie och den korrumperade snuten Eddie Shrote. Här får vi istället något slags puckelryggigt miffo som ser ut som han rymt från Cartoon Network. Serietidningskänsla, ja. Fy fan...

Intrycket från demon kan sammanfattas enkelt med följande ord:
Undvik skiten till varje pris.

Leon är fortfarande lika cool

Ikväll laddade jag ner 360-versionen av ett av mina absoluta favoritspel, Resident Evil 4. Jag har nu spelat 2-3 timmar (ungefär till när man fritar Ashley i kyrkan), och det är bara att konstatera - spelet är fortfarande lika roligt. Man skulle kunna tro att jag har spelet sönder spelet vid det här laget. Jag har trots allt varvat det minst tio gånger. Jag minns fortfarande var alla skatter finns, vilka bossarnas svagheter är och hur man ska utnyttja dem - tja, jag kan helt enkelt spelet utan och innan.
Vad jag har märkt hittills har man inte gjort några direkta förändringar av spelet i denna HD-variant, men det behövs inte heller - spelet håller nämligen alldeles utmärkt.

Jag förstår egentligen att Resident Evil 5 aldrig blev den succé det kunde ha blivit, det var trots allt "bara" ett riktigt bra actionspel och RE4 är en orättvis motståndare. Det är inte bara ett av de bästa spelen i genren, utan även ett av de bästa spelen någonsin, alla kategorier.
Till och med att 4:ans svagheter, som den otroligt banala dialogen eller fånerier som att det läskiga slottet har lava i källaren, är charmiga och verkar till spelets fördel. (När vi ändå är inne på ämnet, är det någon som reflekterat över det faktum att Osmund Saddler, ledaren för den spanska sekten Los Illuminados, har ett brittiskt efternamn och dessutom låter som Greve Dracula när han pratar?)

Vår hjälte Leon S. Kennedys äventyr bör upplevas av alla. Om du har missat detta fantastiska spel och dessutom sitter på ett 360 eller PS3, tveka då inte utan ladda hem denna HD-version och upplev ett av tidernas bästa spel!

Sveriges Television mot nya höjder

Jag ser väldigt sällan på svensk TV, men av en händelse såg jag igår natt de två första avsnitten av SVT:s nya satsning Äkta människor, och jädrar - jag är nästan mållös.
Nog för att SVT har lyckats förr, men Äkta människor är någonting helt annat, det är en svensk TV-serie som på allvar håller en internationell standard. Jag somnade inatt med känslan av att något stort just hänt.

Äkta människor utspelar sig i en nära framtid där viljelösa artificiella människor, hubotar, är den stora statussymbolen och en självklarhet i många hem. Så långt är serien måhända alldeles vanlig science fiction, men serieskaparna har tagit steget längre. Man har verkligen tänkt över vilken inverkan artificiella människor hade haft på samhället. Hubotarna finns nämligen överallt, inte bara i hemmet, utan även på arbetsplatsen. De kan köra bil och handla. De har revolutionerat sexindustrin.
Äkta människor ställer också de svåra frågorna. Är en hubot en person? Kan man älska en konstgjord människa?

Fantastiskt kul också att återse Andreas Wilson, som var väldigt bra i filmatiseringen av Guillous Ondskan. Wilson spelar Leo, en människa (nåja) som tycks drivas av sin kärlek till huboten Mimi. Leo kämpar också för en liten grupp självständiga hubotar som befinner sig på flykt undan myndigheterna. Bland dessa finner vi bland annat den obehagliga Niska, spelad av Eva Röse (bilden). Vi som sett Storm visste redan att Eva fungerar bra i genren, men nu tror jag nästan att hon överträffat sig själv.

Jag skulle kunna fortsätta skriva spaltmeter om specialeffekterna, fotot, och så vidare, men istället nöjer jag mig med att konstatera att jag är såld. Hit med nästa avsnitt!

Paging Dr. Bats. . .

Fångarna med Joker i spetsen har tagit över Arkham Asylum, ett sjukhus för de kriminellt sinnessjuka beläget på en ö utanför Gotham City. Mitt i alltihopa har vi förstås Batman.

En clownsminkad hantlangare med maskingevär patrullerar mentalsjukhusets skräckfilmsmiljöer. En skugga rör sig ljudlöst och han försvinner in i mörkret. En efter en går hans vänner samma öde till mötes. De ser aldrig sin angripare, plötsligt påträffas de bara medvetslösa eller hängandes i en lina från taket. Desto färre skurkarna blir ju räddare blir de, de skjuter i tomma intet och skriker med darrande röster. "What the hell are you!?"
Någonstans där infinner den sig - känslan av att vara Batman.

Jag har precis avslutat en andra genomspelning av det fantastiska Batman Arkham Asylum. Det började som ett försök att lindra abstinensen efter den förmodat storartade uppföljaren Arkham City (som jag inte har råd att införskaffa förrän det gått ner i pris), men det slutade som den ultimata genomspelningen.
Jag har spelat på hard, löst alla Riddlers utmaningar och plockat alla achievements som går i story mode. Framför allt har jag dock återupptäckt ett fantastiskt spel och haft otroligt roligt. Arkham Asylum lyckas nämligen med just det där - känslan av att vara Batman.
Som alla vet är Batman egentligen ingen superhjälte, åtminstone inte i traditionell bemärkelse. Han har ingen osårbarhet, flygförmåga eller röntgensyn, och han kan inte skjuta laser med ögonen eller röra sig med ljusets hastighet. Däremot har han andra styrkor. Sitt intellekt, sina tuffa mackapärer och sin skrämseltaktik. Därtill är han en grym atlet samt en hejare på kampsport. Tja, ni vet...
Hursomhelst är just detta Arkham Asylums största fördel - det tvingar dig att utnyttja alla Batmans styrkor för att besegra fiender och övervinna hinder. Du måste vara både taktisk och snabb. Ska du slå omkull en fiende med en välriktad batarang för att sedan rusa fram och knocka honom? Ska du aptera en sprängladdning på väggen och utlösa fällan när han passerar förbi? Vad du än bestämmer dig för bör du ta dig fort därifrån efteråt, för hans kompisar lär snart vara där och de har en tendens att skjuta den gamle Läderlappen full med hål.
Fantastiskt.

Vi ses i Arkham City....

Freddys död

Robert Englund är en man som har en förmåga att dyka upp där man minst anar det, men vilket är det mest obskyra sammanhang du någonsin sett honom i? Det tål att tänkas på... Är det som Djävulen i Married with Children eller som Jenna Jamesons co-star i skitfilmen Zombie Strippers? Kanske har du rentav sett den där gamla episoden av MacGyver?
Det mest obskyra sammanhang jag någonsin sett Englund i är paradoxalt nog som Freddy Krueger. Ja, du läste rätt, som Freddy Krueger. Den bittra sanningen är nämligen att det finns en film som heter Freddy's Dead.

Vi börjar från början... För en tid sedan gav jag min hustru en dvd-box med samtliga sju Elm Street-filmer (nej, den poänglösa nyversionen och Freddy vs Jason räknas inte), och den gångna veckan eller så har vi haft ett pågående litet semimaraton. Överraskande nog visade det sig att jag bara sett tre av filmerna tidigare. Dessa visade sig vara de bästa, orginalet samt Dream Warriors och New Nightmare (del tre respektive sju). 2:an, 4:an och 5:an var ganska mediokra filmer även om de absolut hade sina stunder, men 6:an, herregud, 6:an...

Det finns många saker man kan kritisera i Freddy's Dead. Nästintill obefintlig story, bleka skådespelarinsatser, skrattretande specialeffekter - listan är lång. Det värsta, det absolut värsta och helt oförlåtliga, är dock hur man framställt Freddy Krueger. I denna film är Freddy nämligen reducerad till någon slags jävla Fabror Frej, en tokrolig gubbe vars främsta roll är att försöka locka fram billiga skratt. Orden sviker mig, det är bara... fruktansvärt.
Ni förstår, även i filmseriens svagaste stunder har Freddy varit räddningen, den konstanta behållningen. Så i Freddy's Dead fungerar plötsligt ingenting. Krueger är varken otäck eller rolig, bara pinsam.

Freddy's Dead är en mycket passande titel, filmen är helt klart ett mord på den i vanliga fall så fantastiske Freddy Krueger. Man kan bara hoppas att Englund fick bra betalt, för det måste ha varit lite som att urinera på sitt livsverk.
Tur att vi kan låta Freddy avreagera sig i senaste installationen av Mortal Kombat.

Omen

Idag vaknade en autist ur sin vakna slummer. Han spände ögonen i mig och sa "Snart vaknar Fan upp igen, du!". Några timmar senare blev det strömavbrott på jobbet, därefter drog ett åskoväder in över staden.
Det är tur att man inte är vidskeplig, och som min gode väl Daniel Vorhees skulle ha uttryckt det: Gråt inte, Skorpan, vi ses i Hades.

Boon wins, FATALITY!

Nu är det äntligen dags att skriva om senaste spelet i serien som gett bloggen dess namn. Det handlar givetvis om fightingspelens svarta får, Mortal Kombat.
Jag är av åsikten att Armageddon är det senaste spelet i serien (Fatality dementerar: Det finns ett nextgenspel som bär seriens etikett, men det är INTE ett Mortal Kombat-spel!), och recensionen skrivs med denna utgångspunkt. Med detta sagt så kör vi. FIGHT!

NetherRealm Studios Mortal Kombat är - liksom resten av seriens titlar - utvecklat av visionären Ed Boon (vapendragaren John Tobias är ute ur leken sedan länge), och det märks. Spelet är på många sätt en återgång till rötterna. Den största nyheten är förmodligen att man valt att återvända till 2D. Detta är ett mycket klokt val då de senaste spelens 3D-element kändes påklistrat och ärligt talat ganska onödigt. Karaktärerna är dock fortfarande i 3D och ser helt fantastiska ut.
Karaktärsgalleriet består av de klassiska kämparna från 1:an, 2:an och 3:an, med ett par tillägg i form av gömda karaktärer. Det märks att NetherRealm har jobbat hårt med karaktärernas identitet, och varje kämpe känns verkligen unik den här gången. Vissa står förstås ut som extra bra, men det är skönt att se att mer skiljer karaktärerna åt än bara färgen på deras kläder. Viktigare ändå är att samtliga kämpar är riktigt spelbara i detta spel, till och med den traditionellt ospelbara Sheeva.
Det jag eventuellt kan invända är att vissa karaktärer, så som Shang Tsung och Sektor, inte direkt har några kombos och därmed är väldigt låsta vid sina specialattacker. Detta är dock en petitess i sammanhanget då detta vägs upp med extra mäktiga specialare. Balans är nyckelordet här.

Mortal Kombat är även först i fightingspelhistorien med att ha ett bra story mode. Ja, du läste rätt - spelet har ett story mode som inte suger. Historien tar vid i slutet av Armageddon. Raiden vrider tillbaka tiden i ett försök att stoppa Shao Kahn. Detta är väldigt fiffigt, då det ger utvecklarna en möjlighet att inte bara berätta om historien, utan återuppfinna den från början. NetherRealms har tagit en väldigt stor hänsyn till klassiska fakta, men samtidigt har man lekt med koncepten och kastat runt allt lite.
I story mode spelar du olika karaktärer genom kapitel bestående av fyra fighter vardera. Vi bjuds på en hel del ostig dialog, maffiga filmsekvenser och fler än en chockartad överraskning.

Gameplay är mästerligt utformat och vansinnigt underhållande. Spelet är både nybörjarvänligt och skicklighetsfrämjande, och lyckas därmed tillfredställa såväl casualspelare som hardcorefans.
En nyhet är de gruvliga röntgenattackerna där du bokstavligt talat ser ben brytas och vävnad slitas sönder.
Det finns ett vanligt arkadläge, där du kämpar dig upp för en stege hela vägen mot Shao Kahn. Det finns även co-op, och tacka gudarna för det (Det är ta mig fan löjligt att det skulle dröja elva år efter Tekken Tag Tournament innan någon insåg att co-op i fightingspel är en bra idé.). Tag team-läget är väl genomarbetat och väldigt underhållande. Du kan exempelvis göra tagkombos med din spelpartner. Det känns nytt och fräscht.
Klassiska fatalities är tillbaka, och borta är det lama "create a fatality"-systemet från Armageddon. Gamla favoriter som Kanos hjärtslitande manöver (hepp!) är med, men samtidigt har man varit väldigt kreativ med våldsamheterna.

Spelets grafik är bländande på ett ganska underligt sätt. Min svåger beskrev den som subtil. Att använda ett ord som subtil i sammanhanget Mortal Kombat låter kanske lustigt, men faktum är att det stämmer ganska bra. Karaktärerna är utsökt detaljerade, och de olika nivåerna är otroligt coola och i vissa fall rentav vackra.

Som ni märker älskar jag det här spelet. Det enda jag egentligen har att invända är att Shao Kahn är riktigt dåligt designad. Omkring hälften av hans attacker är oblockbara, han blir inte "stunnad" när man slår honom och hans röntgenattack tar ca 75% av livmätaren. Att vinna eller förlora mot Shao Kahn är inte så mycket en fråga om skicklighet, utan det hela är mer som ett enda stort lotto. Kejsaren stannar nämligen upp ibland för att skratta ondskefullt på bästa Skeletor-manér eller för att tala om att du suger. I dessa lägen är det fritt fram att sätta in en attack, och detta innebär att frekvensen av dem i mångt och mycket styr hur väl det kommer att gå.

Den förhatliga Shao Kahn till trots ska det dock sägas att Boon inte bara har gjort det igen, utan han har skapat vad som förmodligen är det bästa fightingspelet någonsin. Köp eller dö!

Draculas hårige kusin

"Even a man who is pure in heart and says his prayers by night, may become a wolf when the wolfbane blooms and the autumn moon is bright."

Dessa välkända rader kommer från The Wolf Man, en av Universals klassiska monsterfilmer. Filmen kom 1941, och varulven fick därmed ett tidigt genombrott på den vita duken. Trots detta har varulven alltid stått i skuggan av sin mer populära kusin vampyren. Dracula sägs vara världens mest filmatiserade roman, så detta är i sig kanske i så konstigt. Däremot är det lite tråkigt att varulvens vanligaste roll idag är som motståndare till just vampyren.

Fatality är av åsikten att barbröstade hunkar som slåss mot bleka pojkbandsmedlemmar är ett motbjudande koncept. Därför lämnar vi världens sämsta filmserie, och tar istället en titt på tre varuvlsfilmer. En är välkänd, två mer okända, men alla är bra i sin egen rätt. Mycket nöje!

The Howling (1981)

Jag och Howling-filmerna fick en dålig start, då jag tidigare endast sett en av de senare delarna i serien. Detta var en ytterst traumatisk upplevelse som jag inte gärna vill diskutera, men däremot ska det sägas: den ursprungliga The Howling är faktiskt ganska bra.
Filmen har alla förutsättningar att bli en riktig kalkon. Dåligt manus, komiska specialeffekter, krystat skådespeleri - allt finns där. Trots detta håller sig The Howling hela tiden på rätt sida om gränsen, och lyckas på något mystiskt sätt att undvika de värsta klavertrampen.
Det är en bra dålig film, och denna ovanliga egenskap kvalificerar The Howling som en sann kultklassiker.

Ginger Snaps (2000)

Ginger Snaps är en ganska udda film. Till att börja med är den ett helvete att genrebestämma. Är det en skräckfilm? En highschoolfilm? Kanske rentav ett karaktärsdrama? Försök själv.
Filmen handlar hursomhelst om två nördiga om än morbida systrar, och vad som händer när en av dem blir biten av en varulv. Jag vill inte förtöra det roliga för er, men tro mig när jag säger: det går inte särskilt bra.
Ginger Snaps har många meriter. Vi bjuds bland annat på bra skådespeleri, oförutsägbar plot och en värdig Christian Slater-stöld. Framför allt är det den mest orginella och intelligenta varulvsfilm som gjorts. Fatality rekommenderar den varmt!

The Wolfman (2010)

The Wolfman är en nyinspelning av ovan nämnda The Wolf Man. Jag brukar vanligtvis vara negativt inställd till alla dessa remakes, men i detta fall är det bara att kapitulera. The Wolfman visar Hollywood från sin absolut bästa sida.
Med stor respekt för orginalet har man gjort en film som på många sätt är kvintessensen av gotisk skräck. Det är stämningsfullt, dramatiskt, mörkt och episkt. Var och varannat shot är en vacker tavla. Därtill får vi Anthony Hopkins och Benicio Del Toro - båda i högform.
Jag tvekar inte för att kalla The Wolfman för den bästa varulvsfilm som gjorts.

Will the real Cthulhu please stand up?

HP Lovecrafts Cthulhu Mythos, ett namn som bör inspirera skräck och förundran. Idag har dock namnet Cthulhu kommit att förknippas med mycket annat, varav mycket dessvärre är att betrakta som ren skit. Cthulhu-mjukdjur, Munchkin och nu senaste magplasket - komedifilm. Vad fan hände egentligen?

80-talet var på många sätt Cthulhu mythosets storhetstid. Det började storartat med klassiska rollspelet Call of Cthulhu, och fortsatte minst lika bra. Det kom två kraftigt Lovecraft-influerade filmer, Alien och Reanimator, både lysande i sin egen bemärkelse. Morbid Angel spelade in den monumentala Altars of Madness och Metallica släppte The Thing That Should Not Be och Call of Ktulu.

90-talet tog över stafettpinnen med den äran. Dan O'Bannon (händelsevis mannen som skrev Alien) gjorde regidebut med sorligt förbisedda The Resurrected.
Idag har vi egentligen mer fantastisk Cthulhu-kultur än någonsin. Vi har brädspelet Arkham Horror, datorspelet Dark Corners of the Earth och rollspelet Trail of Cthulhu, bara för att nämna några. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det hela började egentligen med webserien Unspeakable Vault, som faktiskt var riktigt rolig. Tyvärr slutade det inte där. Ytterligare en webserie, Hello Cthulhu, dök upp och i dess kölvatten kramdjur, leksaker och det förhatliga Munchkin Cthulhu.

Nu får det fan i mig vara nog. Sluta förstöra världens bästa mytologi med inavlad nördhumor. Det är inte roligt längre.
Jag är medveten om hyckleriet som blir uppenbart för den som läst det i Fenix publicerade Fadaises, men ni ska veta att jag ångrar mig. Snälla Cthulhu, kan du inte bara vakna och göra slut på alltihop? Det är inte roligt längre.

Thus The Grand Evolution began...

För första gången i Magic the Gatherings 17-åriga historia har det onda segrat. Allsmäktiga Phyrexia har slagit fåniga Mirran, och på Fatality är glädjen mycket, mycket stor.
Läs mer om denna fantastiska nyhet hos Wizards.

Spelögonblick #1: Wolfenstein 3D

I den avslutande och tredje episoden av ursprungliga Wolfenstein 3D tar sig hjälten Blazkowicz an självaste Adolf Hitler. Hitler sitter först i en slags mecha-dräkt, och anfaller dig sedan till fots beväpnad med två miniguns. När han slutligen segnar ihop med orden "auf wiedersehen" uppnår spelet ett ögonblick av ren och skär briljans. Detta, mina vänner, är retro när den är som bäst.

Warhammer 40k på CalCon

Varning: Om du inte är intresserad av figurspel gör du nog bäst att hoppa över detta inlägg. Du kommer att bli uttråkad.


Helgen 25-27:e februari gick Kalmar Spelkonvent av stapeln, och lördagen den 26:e var det turnering i Warhammer 40k. Jag och min vapendragare Daniel Vorhees var arrangörer, och eftersom vi ville ha en snabb utslagsturnering hade vi bestämt oss för små arméer begränsade till 500 poäng.

Vi bestämde oss för att arrangera 40k på årets CalCon redan för ett år sedan, vid en tidpunkt då varken jag eller Daniel hade spelat sedan 90-talet. Vi var minst sagt i behov av en rejäl regeluppdatering, då det har hänt en del (*host*) mellan tredje och femte utgåvan. Dock är det som bekant ganska oinspirerande att läsa regelböcker, så vi började istället med det roligaste - att samla och måla varsin armé.
Jag bestämde mig snabbt för att spela mina gamla favoritrymdmonster Tyranids, medan Daniels val föll på Imperial Guard. Eftersom jag visste att få lag skulle kunna matcha mina siffror valde jag att sätta ihop en styrka med mycket kanonmat och ett par spjutspetsar i form av Tyranid Warriors och Genestealers. Daniel å andra sidan, satsade på ett betydligt mer udda koncept - en Imperial Guard-styrka utan tanks fast med bra (!) infanteri.

Målandet kunde börja. Jag har aldrig gillat GWs färgglada färgscheman för Tyranids, utan ville istället att de skulle se ut som på omslaget till senaste codex, med mörka glimmande ryggplåtar och vidriga bleka kroppar.
Jag använde mig av drybrush-teknik med lager på lager. Grundfärgen var Chaos Black. Skalen målade jag först med ett extra lager svart, sedan ett lager med svart uppblandat med Hawk Turquoise och till sist en highlight med turkos. Kropparna målades först med Bestial Brown och sedan Bleached Bone, vilket ger en väldigt äcklig look, som dessutom ger en hel del djup åt alla skrevor på modellerna.

Daniels vision var (och är) rubbat ambitiös - en Imperial Guard-armé med enbart kvinnor. Han använde sig av en kombination av konverterade Witch Elves och Escher Gangers från Nercromunda, avrundat med några få vintagemodeller. De absolut coolaste modellerna i armén måste vara hans Rough Riders, sammansatta av Glade Riders och Dark Elf Cold Ones, med delar från Imperial Guards, mm.

Jag har en ganska dålig arbetsmoral när det kommer till målning, och när konventet började var jag fortfarande inte färdig. Första kvällen speedpaintade jag åtta hormagaunts, och timmen innan min första match på lördagen kladdade jag på färg på mina ripper bases samt mina sista termaganter.
Daniels armé var däremot färdig och fick (med rätta) en hel del beundran. Faktum är att den är intressant nog för att förtjäna ett helt eget inlägg, men nu är det hög tid att avhandla själva turneringen.

Min slutgiltiga armé bestod av tre tyranid warriors, varav två med death spitters och en med venom cannon, ledda av en tyranid prime. Vidare hade jag 20 termaganter, 15 hormaganter, tre ripper-baser och slutligen fem vänliga genestealers. På så sätt hade jag en stor köttmassa som kunde suga upp skott, eldkraft från mina warriors och några stycken ordentliga dödsmaskiner i form av stealers.

I första matchen lottades jag mot Blood Angels i vad som måste vara en av de kortaste matcherna i spelets historia. Min motståndare gjorde sin första runda, men när jag påbörjade min förflyttningsfas deklarerade han plötsligt att han skulle spela rollspel istället, gav upp och lämnade lokalen. Jag vann förstås på walkover, men det är inget roligt sätt att vinna på. Det hela var mycket oväntat, och kändes ärligt talat ganska bittert.

I andra matchen mötte jag den Ultramarines-styrka som slagit ut Daniels Imperial Guards i första omgången. 500 poäng kommer man inte långt på med Space Marines, men han hade åtminstone haft råd med fem terminators, två små tactical squads och en general.
Matchen blev det enda den kunde bli - klassisk Space Marines vs 'nids. Han hade förskansat sig i ett hörn, där hela hans armé stod stilla och sköt för glatta livet, allt medan jag anvancerade allt närmare. När jag slutligen kom fram blev det en riktig massaker, genestealers lemlästade allt i sin väg och när matchen till sist var över fanns det bara en ensam stackars Space Marine-sergeant kvar på motståndarsidan.

Så var det då dags för finalen, där jag mötte en fruktad Chaos Space Marines-armé som av upphovsmannen själv beskrevs som "ganska lökig". Den bestod av två femmor space marines i Rhinos, två obliterators och en demon prince. Jag vet inte om ni kan föreställa er hur detta är att möta, men det är knepigt, kan jag säga.
Det enda killen gjorde var att stå still och skjuta med allt förutom sin demon prince, som alltjämt anvancerade framåt.
Jag vet inte om min motståndare hade sålt sin själ till kaosgudarna, men den där demonprinsen måste varit skyddad av någon högre makt. Inte nog med att den egenhändigt utplånade alla mina termaganter och nästan alla hormaganter - den hade en helvetisk tur med sina armor saves. Vid ett tillfälle stod den emot 35 attacker utan att ta ett enda wound. Det är fan inte naturligt.
Utan att egentligen ha gjort några taktiska misstag förlorade jag stort. All heder till min motståndare dock, han hade en bra armé och var därtill mycket trevlig.

På det hela var det ett mycket lyckat arrangemang. Vår 40k-turnering hade dubbelt så många deltagare som Fantasy Battles, som traditionellt sett alltid är störst på CalCon.
Nästa år arrangerar vi igen. Jag planerar att spela en viss Space Marines-armé, som ni med stor säkerhet kommer att få läsa mer om framöver.


Gillade du det här inlägget? Hör gärna av dig till mig med din feedback. Det finns planer på en renodlad 40k-blogg, så alla kommentarer är av intresse!

Lyssna på Tomb King

Grave Defilers EP "Death Comes Ripping" släpps inte förrän i vår, men redan nu kan du lyssna på låten Tomb King. Kika in på vår myspace!

Retromani

Även om den eviga jakten på achievements i bland annat Resident Evil och Batman: Arkham Asylum har fortgått, har det blivit en hel del gamla spel på sistone. Jag har spenderat åtskilliga timmar med Castlevania: Symphony of the Night, svurit över svårighetsgraden i Sonic & Knuckles, och blivit dödad oräkneliga gånger av slutbossen i ett visst Mega Drive-spel.

Symphony of the Night är på många sätt det ultimata Castlevania-spelet. Hjälten Alucard må vara en patetisk mangafjant, men annars talar faktiskt det mesta till spelets fördel. Spelet har en fri struktur, vilket låter dig springa omkring i slottet på ett sätt som hade gjort Simon Belmont åksjuk. Rpg-inslag som låter Alucard levla och använda olika föremål tillför inte bara variation, utan även ett taktiskt element.
Jag är nu framme vid slutet av spelets andra del, The Inverted Castle, och om det inte hade varit för att jag slutligen upptäckt Mass Effect hade jag återigen tagit mig an den förhatliga (och löjligt stryktåliga) schakaljätten Galamoth.

Att spela Sonic & Knuckles är mer än bara nostalgiskt, det är som att vara elva år igen. Nu spelade jag visserligen aldrig just Sonic & Knuckles, men Sonic 2 spelade jag däremot så mycket att det praktiskt taget var en del av min dagsrutin.
Jag undrar om jag var mer hardcore som elvaåring eller om Sonic & Knuckles helt enkelt är svårare än Sonic 2. Jag har nämligen inte lyckats ta mig längre än Sandopolis Zone, och det är bara trejde världen.
Det mest förbryllande med Sonic & Knuckles är dock inte svårighetsgraden, utan det faktum att jag fortfarande inte hört Dr Robotniks tema. Även om jag inte mött det mustaschprydda fettot mer än två gånger måste jag säga att detta är en stor besvikelse.

Tidigare nämnda Mega Drive-spel är givetvis Golden Axe (om du inte tog det på bilden bör det överväga det faktum att du är en dålig människa) och tidigare nämnda slutboss är följaktligen Death=Adder.
Som barbarerna Ax Battler och Tyris Flare har jag och en vän återupptäckt detta gamla åbäke till spel, och vet ni vad? Det är fortfarande vansinnigt roligt.
Faktum är att det är så pass roligt att häromkvällen, när den ena handkontrollen gick sönder, bytte vi till en Master System-kontroll. Denna kontroll har bara två knappar, och tillåter dig bara att attackera och hoppa - inte använda magi. När det dessutom visade sig att det inte gick att använda continues gav vi upp, men bara för att spela re-maken för PS2. Denna ohyggliga nyversion gavs ut tillsammans med ett antal andra förstörda klassiker på den fasansfulla Sega Classics Collection.
Även om min vapendragare har en oroväckande tendens att hoppa nedför stup, hoppsparka den stackars Ax Battler i huvudet och överlag använda minst dubbelt så många continues som jag, kan jag knappt vänta. Kan han inte laga den där kontrollen snart så vi kan fortsätta att spela det riktiga Golden Axe?

Ett antagonistiskt skitspel

Låt mig börja med att säga att jag har spelat en hel del Call of Cthulhu och många andra spel som är kända för att vara oförlåtande och dödliga. Min grupp har dock aldrig dött så snabbt och så ynkligt som vi gjorde ikväll.

Av någon anledning hade vi bestämt oss för att spela 1983 års utgåva av Dungeons & Dragons. Vår käre dungeon master föreslog att vi skulle spela ett introduktionsäventyr som följde med i boxen, och försäkrade att vi åtminstone skulle ha en sportslig chans.
Innan vi ens tagit oss in i äventyrets dungeon var vår cleric redan död. Min fighter hade 3 HP kvar medan gruppens andra fighter hade 1 HP. Föga fårvånande bestämde vi oss för att göra som Arthur och hans riddare, ropa "run away!" och springa hem med svansen mellan benen.
Nu kanske du tror att vi hade råkat på något mäktigt, kanske en drake eller åtminstone en demon eller något annat styggt. Du tror fel. Våra rollpersoners patetiska tillstånd hade orsakats av tre kobolder och en daggmask.

Dungeons & Dragons är ett antagonistiskt skitspel.

Geten med tusen ungar

Arkham Horror del 2

Den reinkarnerade häxan Agnes Baker tog sin an Shub-Niggurath, och hon klarade det nästan. Hennes vänner blev snöpligt dödade av dark youngs, men Agnes kämpade tappert vidare i fem rundor. Till slut dök det sadistiska "you lose the game"-kortet upp, och Agnes blev slukad. I detta läge hade Shub-Niggurath tre doom tokens (liv) kvar. Bittert.

I Quake var det minsann inte så svårt att döda den gamla geten...

Zombie vs Freddy

Bland filmnördar är det vida känt - återinspelningar suger. Alltsomoftast saknar de ens grundläggande existensberättigande och lämnar en bitter eftersmak.
Visst finns det undantag. Filmer som exempelvis The Thing eller Inglorious Basterds bevarar orginalets koncept, men sätter sin egen personliga twist på det hela. Dock är dessa nyversioner tyvärr bara undantag som bekräftar regeln.

Varför är det så att återinspelningar så gott som alltid suger? I ett försök att förstå detta tar sig Fatality an två färska amerikanska helgerån. Jag har sett Rob Zombie's Halloween (2007) och A Nightmare on Elm Street (2010).

För den som inte vet är Rob Zombie en amerikansk musiker vars storhetstid sedan länge är över. Under 90-talet släppte han två fantastiska skivor med bandet White Zombie och en riktigt bra soloskiva under eget namn. Någonstans därefter slog det slint. Musikkarriären stagnerade och Rob Zombie bestämde sig för att sadla om till filmregissör.
Han inledde sin filmkarriär ganska mediokert med House of 1000 Corpses och Devil's Rejects, två riktiga kalkoner späckade med splatter, skräpkultur och white trash-skildringar. Sen gav han sig alltså på Halloween, John Carpenters monumentala teen slasher.
Om han lyckades? Nja...

Vi tar en liten paus här och tittar närmare på det här med återinspelningar. Varför gör man dem egentligen?
Normalt sett finns det två olika orsaker. Antingen vill man förmedla sin egen vision av historien eller (vilket tyvärr är betydligt mer vanligt) vill man försöka tjäna pengar på någon annans framgång. Den senare anledningen är också orsaken till alla dessa oändliga uppföljare. Det är därför Jason Vorhees har dött femtioelva gånger och det finns sju Saw-filmer istället för en.

Vilken kategori tillhör då Rob Zombie's Halloween? Jag önskar att jag visste, för hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma på varför den här filmen gjordes.
Rob Zombie inleder sin film med något slags försök att fördjupa karaktären Michael Myers. Hans mamma strippar för att ha råd att sätta mat på bordet, han är mobbad i skolan, och dessutom har han ett fyllo till styvfar som misshandlar honom såväl psykiskt som fysiskt.
Som jag upplever det vill Rob Zombie beskriva omständigheterna som drev Michael till att mörda för första gången, det vill säga det som på sikt gjorde honom till den maskerade mördare vi alla så väl känner igen.
Detta är kanske en intressant idé i teorin, men vad som tog John Carpenter ett par minuter att berätta i orginalet, tar här upp tre kvart av filmen. Detta är alltså mer än en tredjedel av den totala speltiden på 109 minuter.
När vi äntligen får stifta bekantskap med huvudpersonen Laurie och hennes vänner (ja, du läste rätt: huvudpersonen introduceras inte förrän efter 45 minuter) ändrar filmen tvärt riktning. Det är inte bara det att fokus förflyttas från Michael till Laurie, utan filmen byter även genré och stämning. Efter inledningens råa och faktiskt ganska obehagliga våldsskildringar, serveras vi nu teen slasher enligt standardformulär 1A. Inte den bra sortens teen slasher heller, utan snarare den sortens dynga som spottades ut i svallvågorna efter Scream.
Kvalitetsskillnaden gentemot orginalet är enorm, men innehållet är i stort sett detsamma. De främsta skillnaderna är längre fast mindre spännande jaktscener, och givetvis - mer naket. Ingen större överraskning.

Jag kan egentligen inte komma på något positivt att säga om filmen. Rob Zombie's Halloween är en av de sämsta skräckfilmer jag sett på mycket länge (och det vill inte säga lite). Malcolm McDowell är med, det är kanske coolt?

***

Nyversionen av A Nightmare on Elm Street ser på pappret ut som ännu ett taffligt försök att tjäna pengar på en trött gammal filmserie. Detta är dock inte helt sant, för även om denna remake är ganska medioker så har den också sina meriter.

Låt oss börja med att få det sagt: att se någon annan än Robert Englund som Freddy Kruger känns konstigt. Jackie Earl Haley överraskar dock i rollen som den sadistiske, hattbeprydde gamle fulingen. Det är absolut inte dåligt, bara annorlunda.

De flesta gamla ingredienserna är där. Vettskrämda ungdomar kämpar mot John Blund medan Freddy dödar dem en efter en i otäcka drömsekvenser. Klassiskt.

Filmen har dock sina problem. Av någon outgrundlig anledning har manusförfattarna bestämt sig för att göra om Freddy till pedofil. Denna lilla modifikation är så dum att den inte förtjänar någon vidare kommentar. Dessutom bleknar denna lilla lustighet jämte det faktum att filmen inte etablerar en huvudperson förrän efter över en tredjedel av speltiden har passerat (anar jag ett mönster här?). När filmen för tredje gången har tagit livet av den förmodade huvudpersonen börjar man liksom tappa intresset.

Avslutningsvis måste jag påpeka det roliga i att hjältinnan spelas av Rooney Mara som kommer att spela Lisbeth Salander The Girl With the Dragon Tattoo, den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor.
Återinspelningar som nisch - där kan vi snacka b-skådis...

Jericho förtjänar upprättelse

Clive Barker's Jericho är ett spel som fått en hel del skit sedan det släpptes hösten 2007. Jag testade spelet när det var nytt, men hann egentligen aldrig bilda mig en uppfattning. Nu har jag avslutat en första genomspelning och känner ett starkt behov av att uttala mig i frågan. Det är nämligen så att Jericho förtjänar upprättelse.

Spelet är ett ganska traditionellt fps kryddat med några innovativa idéer. Vi följer specialförbandet Jericho, soldater med övernaturliga förmågor. Vi har "blodshäxan" Church, telekinetikern (tillika baben, se bilden) Black, shamanen Delegado, mfl.
Storyn är både välskriven och kryptisk på klassiskt Barker-manér. Jericho-styrkans uppgift är att bekämpa en varelse som kallas den förstfödde. Den förstödde var Guds första skapelse, men den var ondskefull och fängslades på en plats bortom tid och rum. Gud skapade sedan människan med egenskaper som känslor och samvete, egenskaper som den förstfödde saknar.
Flera gånger under historien har den förstfödde försökt bryta sig ut från sitt fängelse, och den slogs med Jericho-styrkans anfäder redan i antikens Sumer.
Låter det förvirrande? Det är inte speciellt komplicerat egentligen. Det är dock ett tydligt bevis på att Jericho är ett storydrivet spel. Detta innebär också att spelet är ganska linjärt, men det är inte heller nödvändigtvis en nackdel.

Det spelmekaniska upplägget är fiffigt och dessutom ganska orginellt. Ross, Jericho-styrkans ledare, blir dödad tidigt i handlingen. Han fortsätter dock existera som en slags metafysisk existens eller ande, om ni så vill.
Detta ger spelaren möjligheten att som Ross besätta styrkans medlemmar, dvs hoppa mellan karaktärerna. Detta är både den största behållningen och själva meningen med spelet. Varje karaktär har nämligen sina unika vapen och specialförmågor, vilket öppnar för en hel del taktik. Ibland är det rentavt nödvändigt att använda en viss karaktär för att exempelvis döda en miniboss eller lösa ett pussel.
Att snabbt hoppa mellan olika karaktärer i stridens hetta är barnsligt kul. När man väl fått kläm på vem som gör vad går det till och med att kombinera deras förmågor med spektakulärt (och blodigt) resultat.

En vanlig åsikt är att Jericho inte är speciellt skrämmande, och detta stämmer. Jag skulle snarare kalla det mardrömslikt och obehagligt. För ett gammalt Clive Barker-fan känns det ganska hemtamt.
Frågan är dock varför folk tar upp detta som en invändning. Jericho är trots allt en förstapersonsskjutare, inte survival horror. Om du vill ha Silent Hill - spela Silent Hill. Sitt inte där och gnäll som en liten flicka.

Något annat man ofta hör är att Jericho skulle vara svårt till följd av dålig bandesign. Speciellt stora problem verkar folk ha haft med de exploderande fienderna, men gissa vad som hjälper mot dem? Var inte där när de exploderar.
Under hela min genomspelning lyckades dessa ökända självmordsbombare ha ihjäl mig en eller max två gånger. Totalt. Min slutsats blir således att om du upplever detta som ett problem är du förmodligen ingen vidare bra gamer.

Överlag har Jericho en lagom balanserad svårighetsgrad. På de absolut svåraste momenten i spelet tog det mig ungefär tre försök att sätta det. Det är med andra ord varken speciellt svårt eller speciellt lätt.
Det är dessutom bra avrundat med ett antal kluriga och riktigt roliga bossar. Till en början kommer det en boss i slutet av varje akt, men i takt med att man närmar sig slutet ökar frekvensen avsevärt. Sista akten är en veritabel bosskavalkad, som tyvärr saboteras lite av den korkade slutbossen.

Allt som allt är Clive Barker's Jericho ett riktigt bra spel. Visst, det må vara linjärt, men detta uppvägs av intressant spelmekanik, tät stämning och en bra historia.
Sedan kanske vissa gamers känner sig hotade av ett storydrivet fps, men för dessa individer finns det alltid lobotomialternativ som Army of Two.

Fatality rekommenderar!