Master's Hammer var ett black metal-band från Tjeckien. Deras debutalbum "Ritual" från 1990 var rejält före sin tid, och skulle vara med att forma grunden för black metal så som vi känner genren idag. Fenriz från Darkthrone har kallat Master's Hammer det första norska black metal bandet. Det är ett utlåtande med glimten i ögat såklart, men faktum är att det stämmer bra. Master's Hammer hade redan 1990 en dramatisk image med corpse paint, mantlar, sataniska symboler och en ockult scenshow. En image som framgår tydligt i dagens video, "Cerna Svartozar".
Musiken då? Jo, som så mycket annat tar den ett tydligt avstamp i Celtic Frost. Master's Hammer utmärkte sig dock genom Frantisek "Franta" Storms ikoniska sångstil, samt genom att ha timpani (orkesterpuka) i sättningen. På andra albumet, "Jilemnicky Okultista", introducerade dem dessutom ett betydligt mer orkestrerat sound.
Det är svårt för mig att skriva sakligt om Master's Hammer. De råkar nämligen vara ett av mina absoluta favoritband sett över hela sin karriär. 1995 följde de upp "Jilemnicky Okultista" med "Slagry", en experimentell och allmänt bespottad skiva. De la ner bandet samma år, men återvände 2009 med de tre originalmedlemmarna Franta (sång/gitarr), Necrocock (gitarr) och Silenthell (timpani). Händelsevis samma tre herrar man kan se kräla omkring i fängelsehålorna i dagens video. Och de skulle släppa ytterligare fem fantastiska album, någonstans i gränslandet mellan black och industrial metal.
Jag har haft svårt att övertyga polare om storheten med musikvideon till "Cerna Svatozar". Fattar du inte grejen kan jag bara beklaga. Personligen tycker jag att den är fantastisk.
En vecka senare än planerat kommer här mitt inlägg om de bästa skivorna 2018. Läs, lyssna och njut!
5. Summoning - With Doom We Come
Jag inledde 2018 med att skriva ett inlägg om mina tankar inför "With Doom We Come". Föregående skiva, "Old Mornings Dawn", var Summonings bästa på mycket länge och jag förväntade mig stordåd. Med facit i hand är "With Doom We Come" att betrakta som en besvikelse. Dock har Summoning en mycket hög lägstanivå, vilket förklarar hur de ändå har nästlat sig in på denna lista.
"With Doom We Come" är definitivt den ondaste Summoning-skivan på länge. Så elaka som österrikarna låter på inledande "Tar-Calion" har de nog inte gjort sedan "Minas Morgul". Silenius och Protector har övergett den episka stämning och maffiga produktion som utmärkt bandet från "Stronghold" fram till "Old Mornings Dawn", till förmån för ett mer avskalat sound. Det är ett egendomligt beslut som jag fortfarande, ett år senare, har svårt att förhålla mig till.
Låtmaterialet är svagare än vanligt. "Silvertine" och "Mirklands" är de enda låtarna som verkligen fastnar (varför är alltid låtarna där Silenius sjunger bäst?), medan resten passerar som dimma över kummelbergen. Med det sagt är det fortfarande Summoning. "With Doom We Come" är mycket behaglig lyssning rakt igenom och lyckas definitivt med att framkalla fantasystämning, men med så få höjdpunkter är det svårt att behålla koncentrationen. Återgången till ett mer ondskefullt sound är intressant, men bättre låtar hade behövts för att nå hela vägen.
4. Tribulation - Down Below
Tribulation har varit en frisk fläkt i svensk metal i många år nu, aldrig rädda för att gå sin egen väg. På "Down Below" tar de vid där de slutade på "Children of the Night". Detta i sig är kanske en överraskning eftersom bandet dessförinnan alltid gjort en Tiamat och återuppfunnit sig själva för varje release. Hur som helst bjuds vi än en gång på en egensinnig blandning av melodiös black metal, goth och progressiv rock, allt badandes i stämningen från klassisk skräckfilm. Det är väldigt atmosfäriskt och har en otroligt snygg inramning. Precis som tidigare har Tribulation också en ytterst genomtänkt visuell presentation som går hand i hand med musiken.
"Down Below" har kanske rentav ännu starkare låtar än "Children of the Night". Drivande öppningsnumret "The Lament", storslagna "Subterranea", mörka "Cries from the Underworld" - detta är en sådan skiva som bara har höjdpunkter. Allting genomsyras dessutom av det fantastiska melodisinne som utmärker Tribulation. Gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén har verkligen en nästintill löjlig fingertoppskänsla i det avseendet, och precis som tidigare släpp är "Down Below" än kavalkad av snygga leads och solon. "Less is more" är den regerande principen här. "Ett bra solo är ett solo du kan nynna" som David Gilmour uttryckte det. Tribulation bemästrar detta.
Den kritik jag har är just förutsägbarheten i att man bara bygger vidare på föregående skiva. Detta är den enda anledningen till att "Down Below" inte återfinns högre upp på denna lista.
3. Arkona - Khram
Förväntningarna var allt annat än höga då jag och Niklas från Grave Defiler såg Arkona på senaste upplagan av Stockholm Slaughter. Inför kvällen satt vi hos en vän ute i Alvik, drack öl och tittade på It's Always Sunny in Philadelphia då vi konstaterade att vi förmodligen behövde se det där ryska bandet om vi ville ha bra platser på Master's Hammer, vilka spelade efteråt. Vi drog igång Spotify och satte på första bästa låt, vilket var "Yarilo" från "Goi, Rode, Goi!". Det lät precis som den sortens folk metal jag har oerhört svårt för - trallvänligt och tramsigt med tjo, tjim och extra knätofs.
Vi förväntade oss därmed ingenting då vi i sällskap med självaste Skuggan från Svartur Dödur hade tagit plats på Fryshusets balkong då Arkona skulle gå på. Därefter spydde rökmaskinerna ut en tät dimma över scengolvet då en rysk urskogshäxa iförd en kåpa av säckväv kom ut på scenen och började spela shamantrumma och sjunga på ett sätt som närmast förde tankarna till Witcher-spelen. Bandet kom ut och satte igång och det lät varken som Korpiklaani, Turisas eller Orsa Spelmän. Det lät fett. Förvånad vände jag mig mot Niklas och skrek "det här är ju faktiskt bra!".
Arkona är verkligen en upplevelse live. Detta beror till mycket stor del på bandets frontkvinna och kreativa motor, Masha Scream. Hon har en extremt stark scennärvaro och är rentav en av de bästa frontfigurer jag sett live. Hon ger intrycket av att vara komplett jävla galen, vilket i sammanhanget förstås är ett enormt plus. I övrigt reflekteras bandets idoga turnerande i ett väldigt tight och övertygande framträdande.
Jag lyssnade igenom senaste skivan, "Khram", direkt då jag återvände från Stockholm och jag blev inte besviken. De mer trallvänliga inslagen av folkmusik som återfinns på bandets tidiga skivor är som bortblåsta. "Khram" låter mystisk och mäktig på ett sätt som inte sällan för tankarna till naturen. Om man ska placera den i någon subgenre får det bli black metal, men det är också något missvisande. Kan ni föreställa er metal med rötterna i black, folkinstrument som säckpipa och flöjt och en känsla av magi och skog? Så låter det i alla fall.
Undantaget pajasband som Svartby har rysk metal tidigare varit ett relativt okänt fenomen för mig. Via "Khram" har Arkona visat mig att den kan vara riktigt bra.
2. Atrocity - Okkult II
Årets bästa death metal-skiva är något oväntat "Okkult II" med Atrocity. Detta är en skiva som snurrat mycket under hösten, inte minst i lurarna under mina resor till och från jobbet. Låtar som "Masters of Darkness" och "Shadowtaker" känns redan som klassiker, och jag räknar med att återvända till "Okkult II" många gånger framöver. Det är en fantastisk platta!
Det mesta jag har att säga om skivan har jag redan sagt i min recension som publicerats tidigare på Fatality. Spana in den här!
1. Master's Hammer - Fascinator
Master's Hammer har numera en livesättning. Den består av Franta Štorm på sång och gitarr, Silenthell på timpani, Honza Kapák på trummor, Blackie Hošek på gitarr och Petr Mecák på bas. Denna sättning har turnerat flitigt sedan sommaren 2016, och jag har haft ynnesten att se dem live två gånger (på Brutal Assault 2017 och Stockholm Slaughter 2018). De har även haft tid att spela in "Fascinator", Master's Hammers åttonde fullängdare.
"Fascinator" är betydligt hårdare än föregångaren "Formulae", som var ganska snäll och hade många elektroniska influenser. På denna skiva är bandets black metal-rötter betydligt mer framträdande, även om Master's Hammer unika särart alltjämt är närvarande. Silenthells återkomst innebär också ett mer orkestralt sound med klassiskt influerade arrangemang som för tankarna till "Jilemnický okultista".
Den klassiska medlemmen Necrocock (som enligt bandet själva är för blyg för att spela live) är endast gästartist på "Fascinator". Han bidrar med udda, kusliga körer som kommer att kännas igen av alla som är bekanta med hans solomaterial. Även om Necrocock inte medverkar live känns det bra och hemtamt att han fortfarande är med på skiva. Hans galna kreativitet är trots allt något av ett signum.
"Fascinator" har riktigt starka låtar rakt igenom. "Psychoparasit" är en ösig thrashlåt som bryts av med mäktiga partier accentuerade av Necrococks spöklika körer. "Estetika d'ábla" ("Djävulens estetik") är black metal korsbefruktad med mörka elektroniska inslag och en diaboliskt mässande refräng. Tungt malande "Linkola" med sina snygga orglar handlar om den finska diktaturförespråkande filosofen Pentti Linkola. Det finns åtskilliga fler, men särskilt "Estetika d'ábla" skulle jag vilja framhålla som en av Master's Hammers bästa låtar någonsin.
Som ett indoktrinerat fan är min synvinkel förstås kraftigt färgad, men även om de har kommit många riktigt bra skivor i år kan övriga band inte riktigt mäta sig med den vansinniga konstnärliga genialitet som är Master's Hammer. Tjeckiens mesta band har gjort årets skiva. Igen. Dessutom har Franta målat årets snyggaste skivomslag.
***
Sammantaget var 2018 ett mycket starkt skivår. Det ska bli intressant att se om 2019 kan toppa det. Nu närmast släpps Rotting Christs nya skiva "The Heretics" i februari.
Återvänd till Fatality om några dagar för mitt andra inlägg med årets bästa, vilket bland annat kommer täcka tv-spel och film!
Drygt fem månader har gått utan att jag har skrivit på Fatality. Det finns åtskilliga anledningar. Jag och Danne var på Brutal Assault-festivalen i Tjeckien. Livet skickade mig några riktiga skitpassningar i form av dödsfall och annat djävulskap. Jag påbörjade en tredje genomspelning av Witcher 3. Kängtrollspel och våra nya produkter har slukat oerhört mycket tid. Och så vidare.
Fatality kommer alltid att vara en blogg där jag skriver då det finns tid och lust. Det kan vara uppehåll i ett halvår och därefter kommer tre inlägg samma dag. Så är det. Idag har jag tid och lust. Här kommer därför min sammanfattning av 2017.
Det har varit ett starkt skivår med riktigt bra skivor från exempelvis Body Count och Me and That Man, och en fantastisk från Ghoultown (läs mer här och här). Årets platta är dock "Nocturnals" med Stillborn. Förväntningarna var onekligen högt ställda när originaluppsättningen återförenades (läs mer här), men Stillborn leverade med besked. Utan att förlora det gamla soundet från "Necrospirituals" har det nya materialet en pondus och självklarhet som får en att tro att bandet inte gjort annat än att spela ihop de senaste 28 åren. Touchen av rock 'n' roll som stundtals återfinns på debuten är borta, men har ersatts av än mer tyngd och svärta. "1917", "Lorelei", "Maaebo", "Anathema" - Stillborn radar upp hitsen på en skiva som saknar svaga punkter. Härligt!
Stillborn har även delad förstaplats i kategorin årets livespelning. Jag, min hustru och Danne såg dem på Sticky Fingers 1/12. Det var bandets första spelning sedan -89 och de gick ut på scenen och återerövrade Göteborg. Stillborn agerade samspelat och med stort självförtroende. Istället för att gå i den uppenbara fällan och huvudsakligen spela låtar från den kultförklarade debuten blandade de upp det med en hel del material från "Nocturnals". Ett modigt grepp som gav stor utdelning, och det kändes som en ynnest att vara närvarande första gången dessa låtar framfördes live.
Kari Hokkanen på Sticky Fingers 1/12-17. Bildcred: kultisten.
Den andra kandidaten för årets livespelning är Master's Hammer på Brutal Assault. De uppträdde med en fantastisk sättning med Franta på gitarr och sång, Silenthell på timpani, Blackosh (ex-Root) på gitarr, Vlasta Henych på bas och Honza Kapák på trummor.
Även Root och Macabre gjorde suveräna spelningar på Brutal Assault, men publikresponsen Master's Hammer hade stod i en klass för sig. Som folk betedde sig kunde man tro att det var Beatles med en återuppstånden John Lennon som just gått ut på scenen, för publiken blev helt galen inne på Josefov-fästningen. Det var en helt unik känsla att stå tillsammans med tusentals andra och höra mästerverk som "Pád modly", "Jáma pekel" och "Já mizéeríí osudu jsem promásledován" framföras live.
I Sverige har man tur om folk ens har hört talas om Master's Hammer, även inom scenen. Här lät festivalarrangörerna bandet headlinea onsdagen och spela på den största scenen. Sjukt!
Årets spel är Resident Evil 7. Jag skrev om det efter att ha spelat demon (se här), men kom aldrig till skott med att skriva ett inlägg om själva spelet. Demon var väldigt lovande och spelet infriade det löftet just genom att vara den förändring serien så desperat behövde. Genom att låta huvudpersonen vara en vanlig snubbe (i motsats till exempelvis Secret Service-agent eller antiterrorexpert), förlägga handlingen till Louisianas träskmarker och använda en sjuk och motbjudande redneckfamilj som huvudsakliga antagonister tar Capcom ner sin survival horror till en gräsrotsnivå som är långt mer intensiv och intressant än det fiaskobetonade hopkok av actionfloskler som är Resident Evil 6.
RE7 håller inte riktigt hela vägen, då de avlutande timmarna är påtagligt mindre inspirerade än resten av spelet. Tacksamt nog är dock huvuddelen så pass kreativt och minnesvärt att jag inte tvekar att kalla det årets spel ändå. Bästa Resident Evil-spelet sedan RE4.
Som nämns ovan har jag även varit sysselsatt med Kängtrollspels nya produkter, rollspelet Nattens Varelser och novellsamlingen "Fasor". Båda är gotisk skräck i viktoriansk miljö och utspelar sig i samma värld. Jag är inte direkt intresserad av att använda Fatality som en plattform för att marknadsföra mina projekt, men jag nöjer mig med att säga att böckerna utges av SagaGames och finns tillgängliga i välsorterade spelbutiker och bokhandlar just nu.
Givet vilken skithöst jag haft känns det också förbaskat bra att projekten slutfördes. En personlig milstolpe, helt klart.
Nu kör vi på med 2018. Allt makt åt Sauron. Vi ses.
Årskrönika har en alltför seriös klang, men här kommer lite sporadiska utlåtanden om året som gått.
Jag kan inte påstå att jag har stenkoll på skivåret 2016 då jag huvudsakligen har fördjupat mig i gammal grekisk och tjeckisk black metal samt amerikansk country. Hursomhelst är årets platta i mitt tycke "Formulae" med Master's Hammer. Japp, Franta Storm och Necrocock (denna gång utan Silenthell på timpani) har gjort det igen!
Tjeckerna fortsätter att förnya sig och befäster ännu en gång sin roll som ett av de mest egensinniga banden inom genren. Denna gång har de inkorporerat elektroniska element i sin black metal. Framför allt verkar de ha influerats av EBM, vilket är extra framträdande på låtar som "Maso z kosmu" och "Vsem jebne". Nu kanske vissa läsare tänker på Psyclon Nine och deras korsning av vässynt och Dimmu Borgir eller Samaels poppiga discodängor (som jag visserligen gillar), men det låter inte alls så. Det låter hårt. Tänk er att Master's Hammer slagit ihop sina påsar med Laibach så har ni en hyfsad bild.
Utöver de elektroniska inslagen har skivan den typen av mäktiga orkestrala arrangemang en gammal lyssnare har kommit att förvänta sig, spöklika kvinnokörer, experimentellt vansinne och bitvis riktigt sjukt tekniskt trumspel av Honza Kapák. Frantas sång låter dessutom bättre än någonsin. Sammantaget skapar det ett väldigt säreget sound som inte påminner om någonting annat.
Årets bubblare är "Rituals", Rotting Christs tolfte fullängdare. Skivan reflekterar inte riktigt Sakis Tolis förmåga som låtskrivare, men den har en otroligt fet produktion och några låtar som jag är övertygad om är framtida klassiker. Dessutom gästar Magus Wampyr Daoloth (Necromantia). Bara en sån sak.
Rotting Christ svarade dessutom för det bästa liveframträdandet jag bevittnade under 2016. Det var deras sista spelning för året på Black Christmass i Norrköping. I ett koncentrerat set som varade ungefär en timme gav bandet allt och släppte lös en grekisk attack med en samspelthet och tyngd som inte skådats sedan hopliterna stred i falang. Trots att de varken spelade sin största hit eller en enda låt från sin bästa skiva gjorde Rotting Christ en grymt bra spelning. Haunted som spelade precis innan kändes oerhört tama i jämförelse.
Tv-spelsåret 2016 har varit svagt. Det är talande att jag huvudsakligen lagt min tid på att spela om de bästa spelen från förra året (Witcher 3, Metal Gear Solid V, Rise of the Tomb Raider). Mitt game of the year är hursomhelst Witcher 3: Blood and Wine. Tekniskt sett är det egentligen en expansion, men med en fristående berättelse och en speltid på över 30 timmar tycker jag att det kvalar som ett eget spel.
I mitt tycke är Witcher 3 inte bara det bästa spelet 2015 utan även ett av de bästa spelen genom alla tider. Blood and Wine gör ingenting för att förändra den åsikten. Det är en slags epilog till 3:an och ett avslut på sagan om Geralt of Rivia.
Gameplay är detsamma som i huvudspelet, men Blood and Wine särskiljer sig rejält i stämningen. Den mörka, glåmiga paletten är utbytt mot glada, varma färgtoner och berättelsen hämtar näring från klassiska riddarsägner, som de om Kung Arthur. Bakom den glättiga fasaden ruvar dock en ondska. Expansionen fokuserar mycket på Witcher-världens originellt utformade vampyrer. Detta passar mig utmärkt då de är bland mina favoritvarelser från de tidigare spelen.
Blood and Wine är historien om Geralts sista äventyr, och om hur en ärrad monsterjägare drar sig tillbaka på den idylliska landsbygden. Det är ett ytterst värdigt avslut på ett fantastiskt spel, och bara genom att skriva dessa rader blir jag sugen på att spela igenom det igen.
Sedan har jag förstått att det är på modet att sammanfatta sina personliga bedrifter såhär vi årets slut. Jag ska inte bli långrandig i detta avseende utan nöja mig med att lyfta fram det som känns bäst. I år har jag för första gången agerat projektledare för ett bokprojekt, och lett arbetet med "Den Svarta Änkan", en äventyrsmodul till mitt rollspel Action!
Vi inledde arbetet med boken i februari och har jobbat med den sedan dess. I fredags fick jag hem den färdiga boken. Det var en oerhört tillfredsställande känsla.
Nu kör vi på med 2017, och kom ihåg alla barn - det är lika bra att ni håller på Djävulen, han har den bästa musiken.
