El metal de la muerte

Idag skickade en bekant länken till följande musikvideo utan vidare kommentar. Innan du läser vidare, kolla in "Mixteco"!

Mitt första möte med Cemican lämnade mig minst sagt förstummad. Vad hade jag just upplevt? Aztekdöds, sedan när är det en grej? Death metal med traditionella centralamerikanska instrument och sång på nahuatl och spanska - originellt, minst sagt! Undantaget undermålig stridskoreografi är videon också riktigt snygg. Cemican får även högsta betyg för sin aztekiska krigar-image. Befriande att se något annat än samma gamla trötta corpse paint!

En snabb sökning på www.metal-archives.com avslöjade att bandet kommer från Guadalajara i Mexico. Detta är ett mycket lustigt sammanträffande eftersom jag en gång var sångare i ett band från just den staden.

Undead var ett thrashband som bestod av mig och några mexikanska killar jag lärde känna via mp3.com under gymnasietiden. De spelade in all musik i Mexico och jag la sången på mitt studentrum hemma i Kalmar. Det var ett kul projekt och en möjlighet för mig att leka Mille Petrozza. Tyvärr har jag endast begränsad kontakt med dessa lirare nuförtiden, vilket kanske också förklarar varför jag aldrig hört talas om Cemican tidigare.

Efter att ha visat "Mixteco" för min hustru (som var minst lika förundrad som jag) gick jag vidare med att kolla Cemicans senaste musikvideo, "Guerreros de Cemican".

Cemican håller bevisligen stilen! Ännu en cool och förvånansvärt professionell video. Stridssekvenserna lämnar fortfarande en del att önska, men vad gör det när man får en rejäl dos egensinnig mexikansk death metal framförd av folk utstyrda som aztekiska krigare?

Jag har nu lyssnat igenom andra fullängdaren, "Estamos en el valle de los muertos Ticateh Ipan Miquixtlahuac" (den titeln!), på Spotify, och jag måste säga att jag verkligen gillar vad jag hör. Undantaget sentida Arkona har jag normalt sett väldigt svårt för folk metal, men Cemican använder sig av instrument jag absolut inte är van vid att höra. Dessutom har bandet haft den goda smaken att utgå från fet dödsmetall, vilket väldigt tydligt särskiljer dem från tramsband i stil med Korpiklaani och annat jag inte står ut med.

Cemican påminner inte om något annat band jag har hört. Blåsinstrumenten ger en mystisk dimension till musiken och gör den till något helt unikt. Låt dig inte luras av att metal archives listar bandets genre som progressive power/heavy metal. Cemican spelar death metal, om än väldigt egensinnig sådan. Ibland låter det dock som bandet lyssnat en del på Spaniens gamla goth-hjältar Héroes del Silencio, och visst händer det att man klämmer i med en episk allsångspassage då och då. Som ett gammalt Ancient Rites-fan har jag dock ingenting att invända mot detta.

Cemican rekommenderas för alla som söker en verkligt originell musikupplevelse.

Fredagsmonstrositet

Det har varit mycket att göra den senaste månaden och tyvärr har Fatality blivit lidande. Ett ynka inlägg har jag presterat, och då har dessutom avsnitt två av Fatality podcast blivit fördröjt av vissa tekniska klavertramp. Imorgon bitti sticker jag iväg till Stockholm för att se Mayhem framföra De Mysteriis, men innan dess vill jag bjuda på ett litet guldkorn från 1999 så att det händer något. Fredagsmys är överreklamerat - spana istället in Monstrositys musikvideo till "Destroying Divinity"!

För den som inte är bekant med Monstrosity kan nämnas att de är typisk Floridadöds i stil med exempelvis Deicide eller Malevolent Creation. Det är absolut kompetenta musiker vi har att göra med här, men jag håller dem inte som ett av de mer prominenta banden från Fort Lauderdale eller Tampa.


Det måste jag däremot ge dem, videon är i sanning en monstrositet. Den inleds med den gräsliga CGI-kyrkan från skivomslaget, fast man har tagit bort djävulsfiguren (alt. någon slags mörkeralv med hovar?) och hans änglaoffer på golvet. Det är precis sådär fult som datorgrafik bara kunde vara vid slutet av 90-talet och ger mig ytterst osköna vibbar av Hexen till Nintendo 64.


Sångaren Jason Avery verkar lida av någon form av genreförvirring då han valt en väldigt intressant utrustning med nitarmband och wakizashi. Kanske såg han Sighs tidiga bandbilder från Deathlike Silence-tiden och blev inspirerad eller kände han bara att det var dags att föra death metal till en ny nivå? Vi kommer troligen aldrig att få veta svaret..

Ett 90-talsfenomen inom såväl B-film som metalvideos var ett frikostigt användande av fula filter. I  "Destroying Divinity" bjuds vi på närbilder av Avery med ett festligt knarkfilter över. Jag törs inte sia kring vilken den önskade effekten var här, men helhetsintrycket gör mig hursomhelst åksjuk vilket ändå måste sägas är ganska evil.

På tal om evil sportar trummisen Lee Harrison en Cousin Itt-look som nästan tangerar Anders Schultz i Unleasheds video till "Before the Creation of Time".

Som om det inte räckte med det bjuds vi på inte mindre än två topless-solon! Med vattenfallet i bakgrunden frågar jag mig nästan om grabbarna inte ville vara lika tantsnusksexiga och manliga som Lorenzo Lamas i Renegade (på egen risk).

Hur eller hur är "Destroying Divinity" en ganska schysst låt, om än något slätstruken. Videon är definitivt av tvivelaktig karaktär, men den hittas snarare jämsides Benedictions "Down on Whores" på katastrofskalan än jämte Atrocitys "Blut". Greve Drakrulla är fortfarande jumbo. Skönt.

Greve Drakrulla

Atrocity är ett sådant där band som är halvt omöjligt att få grepp om. Första gången jag kom i kontakt med dem var under deras Rammstein-period (runt "Gemini"). Sedan dess har jag hört dem framföra alltifrån smäktande hångelgoth (som Liv Kristines kompband i Leaves' Eyes) till nattsvart teknisk death metal ("Todessehnsucht"). Att moderatorerna på www.metal-archives.com helt sonika har gett upp och bara listat bandets genre som "various" är talande.

Igår kväll utmanade min polare Pappa Kanon mig på att lista mina 20 bästa metalskivor, varpå han skulle göra detsamma. Båda listorna såg ut ungefär som väntat, men när jag tvingade honom att ta bort Stooges från sin lista satte han istället dit Atrocitys "Blut". Detta var en av de plattor jag inte hade hört, så jag gav mig genast ut på nätet för att kolla vad det var frågan om.
Omslaget imiterar typsnittet från Coppolas Dracula och mitt vampyrlarm började genast att ringa som besatt (angående vampyrer och metal, se här). Ingenting hade dock kunnat förbereda mig på musikvideon till titelspåret som jag upptäckte en stund senare.

Jag var mållös en lång stund efteråt medan jag försökte ta in vad jag just hade sett. Givet min fascination för dåliga metalvideor är det faktiskt ett under att jag har missat den här lilla pärlan. Precis som Benedictions "Down on Whores" (läs mer om Blottar-Meatloaf!) är den dålig på ett väldigt underhållande och minnesvärt sätt.
Enligt Atrocitys hemsida är videon filmad på plats i Transylvanien, och det får man ge dem - de har en cool och autentisk location. Det spelar egentligen ingen roll om de verkligen är i Rumänien. Det ser ut som att de är det, och i filmsammanhang är det vad som räknas.
I övrigt är det dock ingen smal uppgift att ens försöka kommentera detta spektakel. Gudar, var ska man ens börja?

Mycket fokus ligger på sångaren Alexander Krull. Han har valt en schysst look för videon med svart stilren långrock. Tyvärr ägnas mycket av hans screen time åt dramatiskt poserande - en olycklig omständighet som tyvärr förstör det eventuellt effektfulla intryck som herr Krull kunde ha gjort i videon. Nu blir det istället bara jävligt roligt.

Har man tillgång till ett slott i Rumänien behöver man förstås några fagra vampyrdamer också, ett faktum som inte gått regissören förbi. Genom videon ser vi tre kvinnor med vampyrtänder dansa omkring på ett krystat sensuellt manér som för tankarna till Jean Rollins gamla kultfilmer. För den som inte är bekant med denna fransman kan man beskriva det som överdrivet esoteriskt och utstuderat sexigt på ett vis som ingen normalt funtad person går igång på.

Det enskilt mest ödesdigra beslutet är att låta de övriga bandmedlemmarna mima några av Krulls textrader. Medan Krull, sitt poserande till trots, levererar sitt framträdande med en viss pondus ser de andra väldigt vilsna och osäkra ut när det är dags att mima growls. Det ger en oförglömligt tragikomisk effekt. Vid 3:42 kommer till exempel den här hjälteinsatsen:

Själva låten är inte direkt dålig. Visst, det låter mer än lovligt ostigt och av den mörka brutala dödsmetallen som framfördes på "Todessehnsucht" hörs inte ett spår, men det finns ett par saker jag gillar. Introt har stämningsfulla synthkörer som för tankarna till Polanskis mästerverk "The Fearless Vampire Killers" och riffandet påminner om ovan nämnda Benediction. På tal om det bandet låter Krull för övrigt relativt snarlikt en efterbliven version av Dave "Blottar-Meatloaf" Ingram. Han är dessutom på tok för högt mixad så att ingen ska kunna missa hans fagra stämma. Perfekt.

Jag har inte hunnit lyssna ordentligt på "Blut" (skivan) ännu, men är den bara en bråkdel så underhållande som titelspårets musikvideo är den klart värd besväret. Drakrulla har min uppmärksamhet!

Dave the Meatloaf

En musikvideo som jag och Danne från Grave Defiler ofta återvänder till är "Down on Whores (Leave Them All for Dead)" med Benediction. Delvis för att låten är riktigt schysst, men även för att det är en så bisarr video.

Till att börja med måste vi adressera frågan om Dave Ingrams look för videon. Medan resten av bandet har på sig det förväntade i form av bandtröjor, skinnjackor och jeans har alltså Dave valt att klä sig i en brun trenchcoat. Denna i kombination med hans utseende 1995 ger en effekt som troligen inte var den avsedda och saknar motstycke inom dödsmetallgenren. Jag och Danne har valt att kalla looken "Blottar-Meatloaf".

Vidare har Dave ett helt suveränt minspel där ögonbrynen tycks leva sitt eget liv. Tacksamt nog har man också valt att föreviga detta genom några ordentliga närbilder.
Egentligen påminner han väl inte så mycket om Meatloaf utan snarare om mördaren från "Loose Limbs"-klippen i svenska splatterklassikern Evil Ed (han som säger "soon, my love, soon").

"Down on Whores" handlar om Jack the Ripper, vilket är en utmärkt inspirationskälla för en metal-låt. Vi snackar trots allt om tidernas mest mytomspunna seriemördare. Inte nog med att han brutalt mördade sina offer och plockade ut organen från deras kroppar - han åkte aldrig fast och skrev dessutom hårda brev på bästa Euronymous-manér.
Regissören för videon har valt att varva shots med bandet som röjer i en industrilokal med en parallellhandling där Jack jagar ett offer genom mörka tunnlar. Idén är bra på papperet, men utförandet väcker vissa frågor.

För tunnlarna har man valt en riktigt cool location som ger ett autentiskt intryck och stämningen bättras på med lite snygg och visuell rök. För att etablera att handlingen verkligen utspelar sig 1888 i Whitechapel har dock något ess valt att sätta upp följande löpsedel.

Jag förstår att detta måste varit ett lågbudgetprojekt, men något mer trovärdigt än en sned sax och lim-layout måste man väl ändå kunna prestera? Quorthon uppnådde ett snyggare resultat tio år tidigare med grejer han hade köpt på bokhandeln.

Killen som spelar Jack the Ripper påminner om ett affärsbiträde på Konsum och offret har på sig vad som ser ut som ett nattlinne, men det kan jag leva med i en produktion av den här typen. Vad som däremot förbryllar mig är vad Jack gör med sitt offer när han fångar henne. Han verkar mindre sugen på mord och mer på att leka blindbock, då han sätter på henne en ögonbindel och snurrar henne tio varv.

När Jack slutligen fått tag på sitt offer och tvingat ner henne på knä klipper det abrupt till en närbild på hur han torkar blodet från kniven. Här verkar något saknas.

Äldre läsare kanske minns den gamla censurerade svenska vhs-utgåvan av Evil Dead? I en scen ser vi den besatta Linda hoppa mot Ash, och i nästa ögonblick är hon plötsligt dödad med en spade. Samma känsla får jag här. Har någon plockat fram saxen och berövat oss vad som skulle varit videons höjdpunkt? Den som har sett en eventuell ocensurerad version får gärna höra av sig!

"Down on Whores (Leave Them All for Dead)" rekommenderas till alla. Det är en av Benedictions bästa låtar och man får en kalkonmässig video med Blottar-Meatloaf på köpet. Den uppfyller dessutom det finska kravet på minst en kniv per video, så Gloomy Grim lär vara nöjda.