Musikåret 2018

August frågade mig redan i början av december om jag kunde tänka mig att skriva ihop en topplista över mina favoriter från musikåret 2018. Givetvis gör jag gärna det men när jag började fundera så insåg jag att det blir nog lättare sagt än gjort då jag är tveksam till om jag ens kan få ihop en lista med fem minnesvärda album från det gångna året. Inte för att det inte släpptes bra album utan för att jag i det närmaste låg i en inducerad dvala för ny musik. Det kommer med andra ord inte att bli någon regelrätt topplista men jag har för avsikt att åtminstone dela med mig av mina tankar kring det gångna året. Men för att komma till 2018 måste vi börja i slutet av 2017.

I december 2017 bestämde jag mig för att jag var färdig med det centraliserade massövervakningssystemet facebook och har inte loggat på sedan dess. Tyvärr innebar det också att man tappade den smidigaste kanalen för att tillgodogöra sig information om nya skivsläpp. Maillistor verkar inte vara lika hett som det var för femton år sedan.

Den andra dödsstöten för mitt musikår skulle inte dröja länge, när man inte trodde att man kunde avsky PostNord mer än man redan gjorde så införde de strafftullar på alla paket som kom utanför EU. Eftersom jag är skivsamlare och icke gör mig besvär med musik som inte finns på roterande skivor drabbade detta mig hårt då jag gärna handlar svårtillgängliga skivor utomlands. Plötsligt var det höga straffavgifter men det värsta var nog att allt fastnade på deras lager och jag väntade exempelvis i fyra månader på ett paket som PostMord kidnappat.

Den tredje dödsstöten hänger ihop med den första. I slutet av sommaren gick sidan gigguide.se i graven med förklaringen att facebook ändrat på sina API så att de inte kunde extrahera information från evenemang med kommande konserter. Jag har i många år använt gigguide för att hålla koll på kommande spelningar men nu stod jag där utan något vettigt verktyg alls och gör så fortfarande. Finns det några vettiga alternativ? Nu ska jag inte hålla er på nålar längre, här är den!  

Årets skiva: Sleep – The Sciences 

 

Rymdrock av högsta kvalitet!

Mycket kan sägas om Sleep och de förtjänar egentligen ett eget inlägg men att förväntningarna på deras första fullängdare sedan 90-talet var skyhöga är knappast förvånande. Vi fick för ett par år sedan en lovande försmak via singeln The Clarity, som dock inte återfinns på The Sciences, vilken bådade väldigt gott. Batteristen Chris Hakius lade musiken på hyllan för tio år sedan och har ersatts av Jason Roeder som den namnkunnige snabbt identifierar med Neurosis. Att ersätta Chris som trummis i Sleep kan väl närmast liknas vid det otacksamma uppdraget att ersätta Cliff Burton i slutet av 80-talet. Men Jason Roeder är inte vilken trummis som helst och förutom att lösa det hela med bravur, vilket han visade skribenten under en spelning med Sleep i Barcelona 2015, så känns det som att han tillför en gnista som Sleep mår väl av på denna sidan millenieskiftet.

Matt Pike, Jason Roeder, Al Cisneros

Hur följer man då upp sitt över tjugo år gamla magnum opus Dopesmoker? Det legendariska albumet som fastnade i musikindustrin och skivbolagens helvete och skulle dröja 15 år innan ett släpp som var sanktionerat av bandet såg dagens ljus. Den som väntar sig en ny iteration av Dopesmoker kommer att bli besviken men det finns ingen anledning att försöka förbättra eller göra en remake på ett sådant mästerverk. The Sciences får väl sägas mer ta vid efter föregående alster Holy Mountain med en god portion av den tyngd och de medryckande rytmer som gjorde Dopesmoker till ett sådant mästerverk.

Vi bjuds på ett rymdinspirerat intro och därpå en handfull långa, tunga och malande spår på klassiskt Sleep manér. The Clarity hade inte gjort bort sig i det här sällskapet. Sammantaget är detta en skiva som knappast kommer att bli lika legendarisk som Dopesmoker men samtidigt är det förmodligen den bästa stoner/doom/rymd-skivan som producerats på den här sidan millenieskiftet och det säger inte så lite. Sleep visar storstilat att gammal är äldst, det här är ett album som bör finnas i var mans skivsamling.

Med de sagt så får jag ovilligt erkänna att jag inte har så mycket mer att komma med, visst har jag en och annan skiva från föregående år men inget jag känner att jag kan fylla ut någon vidare text med. Däremot kan jag lämna ett par tips på skivor som bör kollas in ändå.

High on Fire – Electric Messiah

 

Messias är elektrisk!

Det här är med all säkerhet ett alldeles lysande album och det första jag ska göra när jag skrivit klart detta inlägg är att lägga en order på skivan. Matt Pike, frontmannen och hjärnan i High on Fire känns igen ifrån nyss nämnda Sleep där han också spelar gitarr. High on Fire är dock rejält mycket snabbare och ordentligt mycket brötigare, dessutom får vi nöjet av att njuta av Matt Pike på sång. Tillsammans med sina vapendragare Jeff Matz på bas och Des Kensel på trummor så lär man knappast bli besviken på en ny giv från High on Fire som levererat fullträff efter fullträff på senare år. Bevittnade en konsert med High on Fire i Göteborg i höstas en vecka innan albumsläppet och det vi fick höra då låt väldigt lovande så jag känner mig trygg med att rekommendera skivan.

För dig som inte lyssnat på High on Fire tidigare så kan jag rekommendera att börja med Snakes for the Divine från 2010 och sedan ta albumen därefter i kronologisk ordning. Lyriken hos High on Fire är något som bara blivit bättre med åren och det kan vi tillskriva herr Pike som förutom att vara ett musikaliskt geni också är rejält vaken i andra frågor. Se hela intervjun och inse att han vet vad han pratar om även om det vid en första anblick kan verka lätt vansinnigt. Dessutom är han rätt rolig!

   

At first I was like 'lol' then I was like 'Dude's right, he should be pres'

Bongripper – Terminal

 

Bongripper har alltid fantastiska konvolut.

Den instrumentala Chicago-kvartetten Bongripper är tillbaka och även här får jag lasta PostHor för att den inte hamnat i min samling än. Bongripper ligger inte på något skivbolag utan ger ut alla sina skivor på egen hand. Därför föredrar jag att handla dem direkt ifrån bandet men nu blir det väl till att se om någon distro i EU har tagit hem dem. Bongripper bjuder alltid på långsam doom i absolut tyngsta laget och jag har svårt att se att denna skivan skulle kunna vara annorlunda.

Bongripper som band besitter en närmast magisk känsla för att få något så tungt och malande att samtidigt bli otroligt medryckande. Trots att vi pratar om 60-80 minuter instrumentala album med ett fåtal spår blir man aldrig lyssningstrött eller uttråkad. Man vill bara snurra tallriken en gång till och släppa nålen för ytterligare tjugo minuter i doom-himmeln. Om du inte kommit i kontakt med Bongripper tidigare så är mitt favoritalbum Hippie Killer med makalöst medryckande spår som Reefer Sutherland, Terrible Bear Attack(deras enda låt med någon form av sång) och The People Mover.

Finns säkert en uppsjö med andra skivor som är värda att nämna och jag ska gräva mer i det för att se vad jag hittar men detta får räcka för den här gången. Med det sagt tackar jag för mig för den här gången och hintar lite försiktigt om att det antagligen inte kommer att dröja lika länge innan jag åter gör ett gästspel här på bloggen. Tills dess, hades!

/Johan

The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Då var det dags för ännu ett gästspel hos August för mig, Johan, som gjorde ett gästinlägg om They Live i vintras någon gång. Egentligen hade jag för avsikt att publicera det här i början av sommaren då jag faktiskt precis hade spelat spelet men jag ville vänta tills jag hade gått in i slottet och mött ärkefienden Ganon. Att det skulle bli ett uppehåll på flera månader innan det hände var inget jag hade räknat med så därför har det dröjt lite. När jag nämnde för August att jag gärna skulle skriva ett par rader om det nya Zelda var han först lite tveksam då det inte kändes tillräckligt mörkt för bloggen. Zelda-spelen har för mig alltid varit både väldigt tidlösa och passat för alla åldrar. Jag sugs in i världen och äventyret lika bra idag när man passerat trettio som när man satt med en N64 tolv år gammal och skulle spela Ocarina of Time. Stilen på spelet är bland de mörkare Zelda-spelen och den grafiska stilen upplever jag som att springa runt i en oändligt vacker oljemålning. Det är lätt att glömma bort det något barnsliga Wind Waker när man får äventyret presenterat på detta stilfulla sätt.

Still not black enough?

Men låt oss gå tillbaka till tiden innan spelet släpptes. Jag hade inte spelat något tv-spel på bra länge och hade inte för avsikt att göra det heller när jag råkade se ett par bilder från Breath of the Wild och läste lite kort om Nintendos visioner och mål med spelet. Jag kände omgående på mig att detta förmodligen var ett spel jag verkligen inte ville missa. Eftersom jag inte äger någon Wii U fick det bli att boka Nintendos nya konsol Switch. Inte heller är det första gången en konsol köps in för ett exklusivt spel man verkligen inte vill missa. Senast var det God of War III för ganska många år sedan som öppnade mina ögon för att Sony också gör rätt bra prylar. Att Mario Kart snart skulle bli tillgängligt var också en bra bonus, det brukar alltid vara ett habilt förströelsespel.

Det går lika bra att spela BotW med eller utan häst.

 När man väl hade burit hem konsolen och spelet var det dags att ta sina första stapplande steg i den senaste iterationen av Hyrule. Den som spelat en eller flera tidigare utgåvor i serien kommer att känna igen sig i mycket. Själv har jag alltid hållit serien högt men har spelat långt ifrån alla äventyr och håller fortfarande Ocarina of Time som ett av de bästa spelen någonsin. Känslan av en enorm och levande värld infinner sig redan från början och förutom likheterna med allt jag gillade i Ocarina of Time bjöd spelet också på en nyfikenhet jag inte upplevt sedan World of Warcraft gjorde sin debut för över tio år sedan. Förutom en stor och levande värld upplevde jag fler likheter med WoW där BotW fokuserar mer på att samla utrustning och material än tidigare. Även om det inte är i närheten så avancerat som WoW tillför det en extra dimension och fungerar bra ihop med flera av de nya attributen man bör ta hänsyn till. Ska du bestiga ett snötäckt berg? Då är det bäst att du klär dig varmt alternativt har tillgång till trolldrycker som gör att du tål kylan bättre.

BotW saknar i princip också fysiska barriärer i spelvärlden. Man kan springa, klättra och glidflyga vart man vill redan från början. Man kan promenera in i slottet ganska omgående men om man inte förberett sig ordentligt blir ens vistelse förmodligen ganska kortvarig. Äventyret är också helt olinjärt, man kan utforska världen och ta sig an uppdragen i precis den ordning och takt man själv känner för. När Link blir kraftfullare skalar spelet också upp svårigheten på fiender för att du alltid ska ha en lagom utmaning. Spelet för mig är ett äventyrsspel som till största delen handlar om utforskning. Både huvudhistorien och alla sidouppdrag känns i det närmaste valbara. Jag spenderade många timmar i början av spelet med att bara klättra upp på olika berg och blicka ut över nejderna spanandes efter något intressant att utforska. Världen är som sagt enorm och överallt känns det levande, överallt finns det något att göra eller utforska. Den här gången består spelets tempel av fyra stycken gigantiska mekaniska bestar som tidigare skyddat Hyrule och nu blivit korrumperade. Till detta kommer etthundratjugo mindre helgedomar som innehåller pussel eller mindre tempel av varierande svårighetsgrad. Jag blev nästan lite rädd när jag såg att jag hade en samlad speltid på 150 timmar och då har jag hunnit med huvudhistorian, större delen av alla sidouppdrag och samtliga helgedomar. Trots detta känns det fortfarande som att jag har saker att göra i spelet och nu i sommar släpptes en DLC med en mängd nya sidouppdrag och ny utrustning. I vinter ska det dessutom komma en större DLC som ska innehålla ett kompletterande äventyr.

Utsikten från bergstopparna är magnifik.

 Man kan välja att ta sig igenom äventyret med att till stor del smyga och hålla sig undan konfrontation eller med en mer aggressiv och direkt spelstil där man kan njuta av det välgjorda stridssystemet. Olika svärd och klubbor kan vara bra mot olika fiender och magiska vapen som gör bonusskada i form av elementen kan vara otroligt mäktiga emot rätt fiende. Springer du på en frostödla uppe i bergen? Varför inte hålla din klubba över en öppen eld så att den börjar brinna innan du attackerar eller använd dina eldpilar med pilbågen. Variationen i spelet känns i det närmaste oändlig och vare sig det gäller strider, pussel eller utforskning så finns det alltid flera olika sätt att tackla problemen på. En del väljer att utforska världen genom att tämja en häst och rida medan jag själv klättrade i berg och därifrån använde spelets gimmick glidflygarvingen mycket för att täcka stora avstånd snabbare.

Själva historien är som brukligt i Zelda-serien den också fantastisk. Link vaknar upp och har drabbats av en total minnesförlust och stora delar av spelet går ut på att återfå sina minnen om vad som hände vid den stora katastrofen för etthundra år sedan. Tidigt i spelet får man veta att Zelda fortfarande är vid liv och kämpar för att hålla ärkefienden Ganon från att sluka upp hela Hyrule. Ju längre man kommer ju mer får man veta vad som hände vid den stora katastrofen och när man återvunnit sitt minne är det dags att befria Zelda från Ganons mörka grepp. Spelet är givetvis väldigt japanskt och det är befriande i en tid då stora delar av den västerländska spelindustrin kapats av ekonomiska motiv och dunkla agendor. Det är förhållandevis lite talad dialog som det brukar vara i Zelda-spelen och jag kan rekommendera att ha de japanska originalrösterna påslagna då de höjer stämningen och passar bättre in än de engelska motsvarigheterna som dock inte är dåliga på något sätt. Många av karaktärerna känns också igen från tidigare spel precis som områdena i Hyrule men allt har gjorts i ny tolkning med fingertoppkänsla . För att avrunda så kan jag varmt rekommendera BotW till alla som gillar att utforska och uppleva ett fantastiskt äventyr. Jag hade många härliga timmar i spelet och det är jag helt övertygad om att du också kommer att ha.

Här kan man förmodligen förväxla Link med Rambo.

Om jag skulle sätta ett betyg på BotW? Lätt värt att köpa en ny konsol för.

THEY LIVE, WE SLEEP

Jag heter Johan och jag lovade August att komma in med ett gästinlägg på bloggen någon gång och nu var det väl lämpat med lite nytt innehåll så jag tog mig en funderare över vad jag skulle kunna tänkas förpesta er tillvaro med. Fettisdagen till ära blev det ett par stycken bakverk modell större för att få lite inspiration. Om det gav någon vidare inspiration vet jag inte men man blev både mätt och trött. Ganska snart kändes det givet att skriva ett par rader om en film jag såg nyligen.

Jag har alltid gillat John Carpenter. Av någon outgrundlig anledning hade jag dock aldrig tagit mig för att se They Live tills ganska nyligen. I tider som dessa då jag knappt sett en nyproducerad långfilm på flera år mestadels på grund av att det mesta som görs är rent jävla skräp så är det alltid kul att hitta en riktig pärla som man tidigare missat. Detta var sannerligen fallet med They Live. 

"I have come here to chew bubblegum and kick ass...and I'm all out of bubblegum."

Wrestlaren 'Rowdy' Roddy Piper spelar i klassisk åttiotalsanda en tuff luffare vid namn John Nada med en beundransvärd hockeyfrilla. Som både hemlös och arbetslös finner han sig på en byggarbetsplats där han träffar Frank som lever ett väldigt vanligt liv och de språkas när Nada börjar göra ett dagsverke på bygget. Han ser dock flera gånger en blind predikant stå och gasta om att folk måste vakna och se vad som är fel.

Outside the limit of our sight, feeding off us, perched on top of us, from birth to death, are our owners! Our owners! They have us. They control us! They are our masters! Wake up! They're all about you! All around you!

Nada smyger på predikantens kyrka för att han anar att något inte stämmer och överhör vissa konversationer. Han ser också samme predikant bli påpiskad av en totalitär ordningsmakt och därefter hittar han en låda full av solglasögon som varit i 'de vaknas' ägo. Besvikelsen vänds till förtvivlan och förtjusning när han inser att han kan se att vissa människor inte är vad de verkar vara varje gång han tar solglasögonen på sig. Det finns enkla men dolda meningar bakom allt. OBEY. CONSUME. SLEEP. Ett hjärndött konsumtionssamhälle med en arme av ekonomiska slavar som inte bara är blinda för systemet som kontrollerar dem utan dessutom sätter allt på spel för att försvara det. Nada försöker sedan övertyga Frank om att ta glasögonen på sig men han vägrar att ens pröva då han inte vill bli inblandad i något som kan ge honom problem. Ett av filmhistoriens längsta knytnävsslagsmål utbryter och filmen kommer sedan igång på allvar. 

You see them on the street. You watch them on TV. You might even vote for one this fall. You think they're people just like you. You're wrong. Dead wrong.

Carpenters mästerliga kameraarbete och fingertoppskänsla med tuff åttiotalsmusik gör det hela estetiskt fulländat. Inte ett uns av de sekundkorta kameraklippningarna och trista cgi-effekterna dagens skräpfilmer dras med. Filmen kunde också på sin tid ses som skarp kritik av sin samtid men idag känns den mer aktuell än någonsin. Utomjordingar som vill stjäla våra resurser och energi med hjälp av en hjärntvättad och förslavad befolkning utgör en spännande analogi till dagens undermåliga konsumtionssamhälle där allt bara ska vara så enkelt, billigt och lättillgängligt som möjligt där ett fåtal på toppen utövar tyranni över massan med ekonomiska medel och totalitär kontroll över informationsflödet. Den fria viljan är en illusion.
De lever medan vi sover.

Roddy Piper dog 2015 efter en påstådd hjärtattack 61 år gammal. Detta efter att han bland annat hävdat att They Live är en dokumentär. Kan det vara så att utomjordingarna inte ville avslöja att filmen var på riktigt?
Det lär vi aldrig få veta.

Oavsett vilken skala du använder för att mäta så är detta en fullpoängare och för egen del en odödlig klassiker jag ämnar avnjuta många gånger till.
Den torde också kunna ge en och annan tankeställare. 

/J