Medicine Rain var ett gothband från min hemstad Kalmar. Som så många andra lät de snarlikt Sisters of Mercy, men utmärkte sig genom sångaren Rikard Magnussons exceptionella sångröst, samt genom att Rangarök-medlemmen Kjell Karlgren spelade saxofon i bandet. 1995 kom Medicine Rains debutalbum "Native", som bland annat innehöll dagens låt, "Put Out Fire".
För att vara ett lokalband som aldrig fick något direkt genomslag tycker jag att Medicine Rain förtjänade ett bättre öde. De hade bra låtar och ovan nämnda sångare och saxofon räckte för att lyfta dem över mängden. Bandet spelade in ytterligare en skiva under 90-talet, men den gavs inte ut förrän 2014 då bandet sedan länge hade splittrats. En av medlemmarna gav mig ett exemplar på CD-R runt -98 eller -99, och jag betraktade redan hits som "Obsidian" som klassiker när skivan till slut släpptes under titeln "Still Confused but on a Higher Level".
Videon är en ganska amatörmässig historia, men har ändå lite lokal charm då den delvis är inspelad vid Ismantorps fornborg på Öland. Dessutom får den några extra gothpoäng då Rikard Magnusson har en sådan där cool cowboyhatt i stil med vad Ian Astbury från The Cult syns bära i videon till "She Sells Sanctuary".
Tiamat är ett svenskt rockband från Täby. Jag skriver "rockband" eftersom bandet har bytt sound för varje skiva. På debutskivan "Sumerian Cry" från 1990 spelade de death metal, på senaste skivan "The Scarred People" från 2012 var det Sisters of Mercy-influerad goth. Oavsett om soundet har skiftat hej vilt har dock bandet alltid haft en stark identitet. Detta beror på ett antal saker och är inte helt lätt att sätta fingret på.
För det första har Tiamat alltid skrivit album som är just album. Låtarna går in i varandra helt sömlöst, och gör det till en bisarr upplevelse att lyssna på en Tiamat-skiva på shuffle. Även på en och samma skiva kan bandet byta stil flera gånger, men de tappar på något sätt ändå aldrig tråden.
För det andra har Tiamat alltid skitit i alla trender och bara gjort vad de själva vill. När jag såg dem på den extrema metalfestivalen Stockholm Slaughter 2017 spelade de nästan enbart softa goth-låtar, och sångaren Johan Edlund gjorde handhjärtan åt en förbryllad publik.
För det tredje är nämnda Johan Edlund en av Sveriges mest intressanta frontmän. Han har en väldigt säregen sångröst och en speciell utstrålning om han är på humör. Tyvärr är han lite som ett lotteri. När jag såg Tiamat på Brutal Assault-festivalen i Tjeckien (även detta 2017) började jag direkt ana oråd då Edlund kom ut på scen med armarna utsträckta som Jesus i Rio de Janeiro. Tyvärr besannades mina farhågor då han tycktes vara hög som ett hus, glömde bort hur låtarna på ikoniska albumet "Wildhoney" går och tillbringade halva spelningen sittandes på scengolvet. Mellansnacket var bara osammanhängande svammel.
Men videon då? Jodå, det är den senaste bandet släppte - titelspåret från "The Scarred People".
För den som tycker att jag dissar Tiamat kan jag meddela att jag lyssnat på bandet sedan 1999 och ser mig själv som ett stort fan. "Clouds", "Wildhoney" och "Prey" är fantastiska skivor som jag återvänder till år efter år. Dock hade det ju varit trevligt med ny skiva snart, Täbygänget!
Acid Bath var ett amerikanskt metalband från Houma i Louisiana. De hade ett väldigt unikt sound med influenser från allt mellan sludge och death metal till goth och grunge. Som kronan på verket fanns sångaren Dax Riggs, som satte alltifrån growls och hardcore-skrik till själfull skönsång på bästa Alice in Chains-manér. Dagens video är hämtad från Acid Baths debutalbum, kultklassikern "When the Kite String Pops".
Folk slänger sig med ord som "mästerverk" alldeles för lättvindigt. Dock är "When the Kite Strings Pops" just det. Jag får väldigt sällan den här åtråvärda "blown away"-känslan av musik längre, men när jag hörde detta album för första gången var det så håren reste sig på armarna och jag glömde bort vad jag höll på med. Det var mörkt, hårt, unikt och hade en nästan hypnotisk effekt på mig. Det är ingen slump att Acid Bath tog fjärdeplatsen för artister på min Spotify wrapped för 2023.
För den som gillar lite softare grejer kan jag även rekommendera Dax Riggs solomaterial.
När jag var runt 14-15 år lyssnade jag och många av mina vänner på Theatre of Tragedy. Det var ett norskt band som lirade goth metal, en musikstil som var oerhört populär under senare hälften av 90-talet. Konceptet var att man i grunden spelade doom, men förutom obligatoriska manliga growls adderade man vacker kvinnosång, smäktande keyboards och andra former av teatrala inslag som kanske högstämd talsång eller riktiga stråkar.
Som så mycket annat kan trenden spåras tillbaka till Celtic Frost, som redan på "To Mega Therion" valde att inkludera en kvinnlig sopran på tre av skivans tio låtar. Claudia-Maria Mokri fick nöja sig med att sjunga enstaka på stämmor på "The Usurper" och "Circle of the Tyrants", men i refrängen på "Necromantical Screams" gavs hon mer utrymme och ackompanjerade Tom G Warriors karaktäristiska barska leadsång som en klagande osalig ande.
Vidareutvecklingen av vad Celtic Frost sysslade med redan 1985 kom i början av 90-talet med de brittiska doom/death-banden - Paradise Lost, My Dying Bride och Anathema. Även om alla dessa tre säkerligen spelat en mycket stor roll skulle jag särskilt vilja lyfta fram Paradise Losts skiva "Gothic". Sättet kvinnosången är arrangerad på denna skiva skulle senare höras hos Theatre of Tragedy och en hel uppsjö andra band.
Runt 1993-94 började genren ta fart med just Theatre of Tragedy och band som The Gathering och The 3rd and the Mortal, men det var först några år senare som det fullkomligen exploderade. Nu började det dyka upp band som lät väldigt snarlika Theatre of Tragedy och hade likaledes pretentiösa bandnamn som Sins of Thy Beloved och Trail of Tears. För att sätta det hela i perspektiv kan jag nämna att vi till och med hade ett lokalt band av denna typ - Absentia, baserade i Färjestaden på Öland.
Men nog med musikhistoria. I somras fick jag besök av min vän M. Punschrullar och kaffe blev till folköl och YouTube och M visade mig tyska goth metal-bandet Crematorys musikvideo till låten "Tears of Time".
Jag lyssnade inte ens på Crematory när det begav sig och hade därför missat denna bortglömda 90-talspärla. Redan när M visade den för mig visste jag att detta skulle bli något jag plågar folk i min närhet med oräkneliga kvällar framöver. I kombinationen av höga ambitioner och låg budget uppstår helt enkelt något jag finner fantastiskt roligt.
Handlingen kretsar till synes kring en gammal man som blickar tillbaka på sitt liv och sörjer svunnen tid. Detta gestaltas av en ålderssminkad skådespelare som sitter i ett mörkt rum medan sångaren Felix står i bakgrunden med ett ytterst allvarsamt ansiktsuttryck och sjunger, samt med flashbacks av vad mannen upplevt tidigare i livet. Förbryllande nog har mannen vid någon tidpunkt i livet blivit attackerad av dansande hårdrockare.
Dansanta metalheads angriper pensionär.
Texten till "Tears of Time" tycks handla om att släppa taget om det förflutna och inte låta sig förgöras av onda minnen. Videon har hursomhelst ett övertydligt memento mori-tema som hamras in med flertalet närbilder på en farfarsklocka, och inte minst Felix som silar sand mellan fingrarna medan han sjunger "like the dust in your hands". Det sistnämnda är oerhört komiskt och behöver upplevas.
Kom nu ihåg att ni en vacker dag ska dö, alla barn..
Äh, ni vet att ni vill ha en till.
Memento mori, etc.
Själva låten då? Tja, gillar man gråtmild keyboarddriven goth metal från 90-talet så kan man säkerligen få sitt lystmäte här. Låten har en sådan där snygg Paradise Lost-hook spelad på piano och jag var föga förvånad när jag upptäckte att "Tears of Time" tycks vara en av bandets hits. Desto mer förvånande var att Crematory fortfarande är aktiva. Det hade jag fan inte väntat mig.
Jag ska tillägga att jag tycker att "To Mega Therion" är en av tidernas bästa metalskivor och Paradise Lost är ett favoritband sedan över 20 år tillbaka. Det händer även fortfarande att jag lyssnar på tidiga skivor med My Dying Bride och Anathema med behållning. Theatre of Tragedy och dess gelikar är dock något jag har svårt att försonas med idag, men när jag var 14-17 år älskade jag skiten. Doomiga kompgitarrer, en kille som säger "gruff-gruff" och en tjej som sjunger "kviddevitt" - det bästa i världen en gång i tiden.
