måndag 28 januari 2019

2018

2018 har haft sina stunder. Jag har börjat på ett nytt jobb där jag trivs bra. Spelbutiken som jag är inblandad i att driva har överlevt mot alla odds. Kängtrollspel har kontinuerligt producerat material genom hela året och haft många intressanta samarbeten. Det har kommit mängder med bra musik (se mitt inlägg om årets skivor), ett antal spel samt några filmer och tv-serier. Mer än någonting annat har dock mitt 2018 präglats av döden. Därför kan jag inte inleda min sammanfattning av året med att skriva om något annat.
Fatality har aldrig varit en blogg där jag skriver om mitt liv eller min personliga skit, och ni behöver inte vara oroliga - den kommer inte att vara det i framtiden heller. Dock har döden genomsyrat hela jävla året, så vi börjar där, med slutet.


Årets första dödsfall träffade mig hårdast, vilket också bevisade än en gång att man aldrig är förberedd på döden. I det här fallet var det nämligen ett dödsbesked jag var inställd på att få. Ändå påverkade det mig så jävla hårt, och på sätt jag absolut inte hade förutsett. Det är förbannat märkligt, men eftersom detaljerna kring detta dödsfall också är personliga så lämnar vi det därhän.

Den 18:e mars dog Frank "Killjoy" Pucci, sångaren och den kreativa visionären i Necrophagia, ett av mina absoluta favoritband. Dödsorsaken var hjärtstillestånd, och hans död var plötslig och oväntad. Jag hade länge gått och väntat på en uppföljare till "Whiteworm Cathedral", den bästa skivan från 2014. Istället kom beskedet om Killjoys död. Det kändes jävligt bittert.


Jag påverkas ytterst sällan av beskedet om kändisars död, men i det här fallet var jag påtagligt berörd. Sedan jag upptäckte Necrophagias storhet i och med "The Divine Art of Torture" 2003 har jag alltid känt att bandets musik och tematiska inriktning talar till mig direkt. Skräckfilm, Satan och serietidningar - det är precis min grej. Även om jag bara talade med Killjoy en enda gång kände jag därför något slags släktskap med människan.

Året slutade också med ännu ett dödsbesked då jag på nyårsafton fick höra att Christer Björlin hade dött efter en längre tids sjukdom. Christer, mest känd online som Chris Lieman, var en sann pionjär inom den svenska underjorden och drev Facebook-gruppen Fanskap & Djävulstyg, en marketplace-grupp för death, black, doom och thrash metal.
Jag träffade aldrig Chris i verkliga livet, men vi hade mycket med varandra att göra. Åtminstone en tredjedel av patcharna på min jacka kommer från honom. Vi hade ett antal långa samtal om hur det var på den gamla hårda tiden där man var tvungen att jobba för att komma över de intressanta skivorna. Han bytte till sig "Old School Slaughter" (mot en Toxic Holocaust-patch) och erbjöd sig självmant att hjälpa oss med marknadsföringen, men bad aldrig om något i utbyte. Jag antar att det bara var sådan Chris var. Det suger att han är död.


En stor anledning till att detta inlägg dragit ut på tiden är att jag velat spela färdigt årets spel innan jag avslutade texten, men jag har nu gett upp den ambitionen. Thronebreaker: The Witcher Tales är ett förbannat bra spel som aldrig tar slut. Jag är nu inne på spelets femte och sista kampanjområde, men då har jag minst 40 speltimmar bakom mig. Det är ganska saftigt för ett spinoff-spel.

Thronebreaker baseras på Gwent, det finurliga kortspelet som har sitt ursprung som minispel i Witcher 3. När Gwent kom som stand alone-spel spelade jag det så mycket i closed beta att jag hann tröttna lagom till open beta släpptes. Thronebreaker är dock ett single player-spel, och erbjuder betydligt mer variation - inte minst i form av en riktigt bra story av den sorten CD Projekt Red är kända för.
Gameplay består av två delar, utforskande och samlande av resurser på en karta i isometriskt perspektiv á la Baldur's Gate och striderna som spelas som matcher i Gwent. Däremellan finns dialogsekvenser och armélägret som används som en meny för att bygga om sin lek, konstruera byggnader som låser upp nya kort eller positiva effekter, med mera.


Gwent spelas precis som vanligt, även om kortpoolen är nästan helt utbytt. Roligast av allt är nästan de utmanande och varierade pussel där man måste använda förutbestämda kort för att lösa en viss situation. De vanliga matcherna bryts tyvärr under kampanjens gång. Under den sista delen av spelet är min lek så kraftfull att jag i stort sett inte kan förlora.


Den stora anledningen till att jag väljer Thronebreaker som årets spel är storyn. Att följa drottning Meve när hon slåss för att rädda Lyria och Rivia undan en invasion från Nilfgaards kejsardöme är väldigt fängslande. De tunga val och moraliska gråzoner man förknippar Witcher med är också alltjämt närvarande. Dessutom är spelet förbannat snyggt.

Det näst bästa spelet som kom i år var Shadow of the Tomb Raider. Den tredje delen av reboot-serien om spelvärldens främsta äventyrerska är dock svagare än de föregående två. Till att börja med finner jag det ytterst märkligt att de två första delarna av spelet nästan uteslutande kan spelas som ett stealth-spel medan den sista tredjedelen nästan enbart innehåller action. Vidare har spelet svag fiende-AI som förminskar stealth-sekvenserna och ett antal mindre problem av varierande typ.
Shadow of the Tomb Raider har även många fördelar. Utforskande och challenge tombs är bättre än någonsin och emellanåt är det vansinnigt snyggt. Jag gillar den nya mer besatta Lara som sätter målet framför andras välbefinnande och sedan får möta konsekvenserna. Det har också ett (alldeles för) underhållande photography mode med vilket du tar bilder på Lara. Fotoläget låter dig bland annat styra Laras ansiktsuttryck, vilket borgar för en stor komisk potential. Jag hade så pass roligt med det att jag skapade ett Instagram-konto enkom för syftet.


När vi ändå är inne på Lara Croft kan jag passa på att framföra min förmodat kontroversiella åsikt att Tomb Raider med Alicia Vikander är årets film. Äntligen en kvinnlig actionhjälte på lika villkor. Att man till exempel inte drar sig för ett ytterst brutalt slagsmål mellan Vikander och Walton Goggins där de båda kombattanterna verkligen bankar skiten ur varandra. Filmvärlden har tidigare dragit sig för det och låtit varje kön göra upp för sig, man mot man och kvinna mot kvinna. I de fall det varit en kvinna mot män har det alltid rört sig om någon sorts övermänniska i stil med Wonder Woman som avverkar dussintals fiender med lätthet. Här har vi istället brutal strid på lika premisser, oavsett kön. Bra gjort.

Jag anser att Vikander är utmärkt som Lara Croft, åtminstone om man föreställer sig henne enligt Crystal Dynamics vision och inte som 90-talets bystdrottning. Jag uppskattar också att man använt sig av Rhianna Pratchetts story från det första reboot-spelet, även om man tagit sig en hel del friheter. Skicka ni era hatmail, jag vidhåller att Tomb Raider är årets bästa film.


Jag har kollat massvis med tv-serier under 2018, däribland Netflix Marvel-serier. Det har varit en ojämn upplevelse. Andra säsongen av Jessica Jones var betydligt sämre än den första. Kilgrave, som var en extremt stark antagonist i första säsongen, har ersatts av... ja, vad? Jag vill inte ens tänka på det. Den råa noir-känslan är hursomhelst som bortblåst. Istället får vi något slags trögt drama med lös inspiration från Marvel Comics. Det är ärligt talat inget vidare, och dessutom bjuds vi på karaktärsutveckling som saknar trovärdighet. Jag och min hustru gav upp säsong två av Jessica Jones med bara ett par avsnitt kvar. Det säger väl det mesta?

Den starkaste av Marvel-serierna under 2018 var i mitt tycke Daredevil. I säsong tre är Kingpin tillbaka, Matt Murdock är trasigare än någonsin och allt är höljt i hopplöshet och mörker. Gott så. Daredevil har alltid varit som bäst när han trasig och slagen, ställd inför omöjliga odds och inte har något annat val än att resa sig ur askan och fortsätta kämpa.


Det märkligaste jag sett under det gångna året är utan tvekan Netflix reboot av Sabrina. Läsare i min ålder minns säkerligen "Sabrina - Tonårshäxan", den tramsiga komediserien med Melissa Joan Hart, men tro mig när jag säger att "The Chilling Adventures of Sabrina" har ytterst lite med sin föregångare att göra. Här är häxorna satanister som praktiserar svart magi, Djävulen vandrar runt ibland oss och ond, bråd, död drabbar staden Greendale dagligen. Det hela präglas faktiskt av en estetik och framtoning som påminner lite om Necrophagia - gore och mörker hämtat från skräckfilmsvärlden och presenterat med glimten i ögat.

Om man inte tar serien på allvar (och det bör man naturligtvis inte göra) är "The Chilling Adventures of Sabrina" riktigt underhållande. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om serien anses vara en klassiker i paritet med "Buffy the Vampire Slayer" om 10-20 år. En lustig detalj är att Satanic Temple stämde Netflix för copyrightbrott över Baphomet-statyn som figurerar i serien.


Ska man lyfta fram en personlig bedrift från 2018 så vore det "Månadens varelse"-projektet för Nattens Varelser. Varje månad har vi publicerat en varelse för spelet på vår blogg. Vi har använt oss av olika skribenter och illustratörer, och samarbetat med flera intressanta personer. Bland annat har Jesper Myrfors och Melissa Benson medverkat, kända som originalillustratörer för Magic the Gathering. På årets sista bidrag samarbetade jag med Stefan Kayat (som många säkert minns från Äventyrsspels 80-talsera) och skapade en varelse inspirerad av bland annat Cronenbergs "Flugan" och den historiska personen Mary Kingsley. Månadens varelse är ett projekt jag är stolt över.


Nu kör vi på med 2019. Härnäst väntar Resident Evil 2!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar