Omen

Idag vaknade en autist ur sin vakna slummer. Han spände ögonen i mig och sa "Snart vaknar Fan upp igen, du!". Några timmar senare blev det strömavbrott på jobbet, därefter drog ett åskoväder in över staden.
Det är tur att man inte är vidskeplig, och som min gode väl Daniel Vorhees skulle ha uttryckt det: Gråt inte, Skorpan, vi ses i Hades.

Boon wins, FATALITY!

Nu är det äntligen dags att skriva om senaste spelet i serien som gett bloggen dess namn. Det handlar givetvis om fightingspelens svarta får, Mortal Kombat.
Jag är av åsikten att Armageddon är det senaste spelet i serien (Fatality dementerar: Det finns ett nextgenspel som bär seriens etikett, men det är INTE ett Mortal Kombat-spel!), och recensionen skrivs med denna utgångspunkt. Med detta sagt så kör vi. FIGHT!

NetherRealm Studios Mortal Kombat är - liksom resten av seriens titlar - utvecklat av visionären Ed Boon (vapendragaren John Tobias är ute ur leken sedan länge), och det märks. Spelet är på många sätt en återgång till rötterna. Den största nyheten är förmodligen att man valt att återvända till 2D. Detta är ett mycket klokt val då de senaste spelens 3D-element kändes påklistrat och ärligt talat ganska onödigt. Karaktärerna är dock fortfarande i 3D och ser helt fantastiska ut.
Karaktärsgalleriet består av de klassiska kämparna från 1:an, 2:an och 3:an, med ett par tillägg i form av gömda karaktärer. Det märks att NetherRealm har jobbat hårt med karaktärernas identitet, och varje kämpe känns verkligen unik den här gången. Vissa står förstås ut som extra bra, men det är skönt att se att mer skiljer karaktärerna åt än bara färgen på deras kläder. Viktigare ändå är att samtliga kämpar är riktigt spelbara i detta spel, till och med den traditionellt ospelbara Sheeva.
Det jag eventuellt kan invända är att vissa karaktärer, så som Shang Tsung och Sektor, inte direkt har några kombos och därmed är väldigt låsta vid sina specialattacker. Detta är dock en petitess i sammanhanget då detta vägs upp med extra mäktiga specialare. Balans är nyckelordet här.

Mortal Kombat är även först i fightingspelhistorien med att ha ett bra story mode. Ja, du läste rätt - spelet har ett story mode som inte suger. Historien tar vid i slutet av Armageddon. Raiden vrider tillbaka tiden i ett försök att stoppa Shao Kahn. Detta är väldigt fiffigt, då det ger utvecklarna en möjlighet att inte bara berätta om historien, utan återuppfinna den från början. NetherRealms har tagit en väldigt stor hänsyn till klassiska fakta, men samtidigt har man lekt med koncepten och kastat runt allt lite.
I story mode spelar du olika karaktärer genom kapitel bestående av fyra fighter vardera. Vi bjuds på en hel del ostig dialog, maffiga filmsekvenser och fler än en chockartad överraskning.

Gameplay är mästerligt utformat och vansinnigt underhållande. Spelet är både nybörjarvänligt och skicklighetsfrämjande, och lyckas därmed tillfredställa såväl casualspelare som hardcorefans.
En nyhet är de gruvliga röntgenattackerna där du bokstavligt talat ser ben brytas och vävnad slitas sönder.
Det finns ett vanligt arkadläge, där du kämpar dig upp för en stege hela vägen mot Shao Kahn. Det finns även co-op, och tacka gudarna för det (Det är ta mig fan löjligt att det skulle dröja elva år efter Tekken Tag Tournament innan någon insåg att co-op i fightingspel är en bra idé.). Tag team-läget är väl genomarbetat och väldigt underhållande. Du kan exempelvis göra tagkombos med din spelpartner. Det känns nytt och fräscht.
Klassiska fatalities är tillbaka, och borta är det lama "create a fatality"-systemet från Armageddon. Gamla favoriter som Kanos hjärtslitande manöver (hepp!) är med, men samtidigt har man varit väldigt kreativ med våldsamheterna.

Spelets grafik är bländande på ett ganska underligt sätt. Min svåger beskrev den som subtil. Att använda ett ord som subtil i sammanhanget Mortal Kombat låter kanske lustigt, men faktum är att det stämmer ganska bra. Karaktärerna är utsökt detaljerade, och de olika nivåerna är otroligt coola och i vissa fall rentav vackra.

Som ni märker älskar jag det här spelet. Det enda jag egentligen har att invända är att Shao Kahn är riktigt dåligt designad. Omkring hälften av hans attacker är oblockbara, han blir inte "stunnad" när man slår honom och hans röntgenattack tar ca 75% av livmätaren. Att vinna eller förlora mot Shao Kahn är inte så mycket en fråga om skicklighet, utan det hela är mer som ett enda stort lotto. Kejsaren stannar nämligen upp ibland för att skratta ondskefullt på bästa Skeletor-manér eller för att tala om att du suger. I dessa lägen är det fritt fram att sätta in en attack, och detta innebär att frekvensen av dem i mångt och mycket styr hur väl det kommer att gå.

Den förhatliga Shao Kahn till trots ska det dock sägas att Boon inte bara har gjort det igen, utan han har skapat vad som förmodligen är det bästa fightingspelet någonsin. Köp eller dö!

Draculas hårige kusin

"Even a man who is pure in heart and says his prayers by night, may become a wolf when the wolfbane blooms and the autumn moon is bright."

Dessa välkända rader kommer från The Wolf Man, en av Universals klassiska monsterfilmer. Filmen kom 1941, och varulven fick därmed ett tidigt genombrott på den vita duken. Trots detta har varulven alltid stått i skuggan av sin mer populära kusin vampyren. Dracula sägs vara världens mest filmatiserade roman, så detta är i sig kanske i så konstigt. Däremot är det lite tråkigt att varulvens vanligaste roll idag är som motståndare till just vampyren.

Fatality är av åsikten att barbröstade hunkar som slåss mot bleka pojkbandsmedlemmar är ett motbjudande koncept. Därför lämnar vi världens sämsta filmserie, och tar istället en titt på tre varuvlsfilmer. En är välkänd, två mer okända, men alla är bra i sin egen rätt. Mycket nöje!

The Howling (1981)

Jag och Howling-filmerna fick en dålig start, då jag tidigare endast sett en av de senare delarna i serien. Detta var en ytterst traumatisk upplevelse som jag inte gärna vill diskutera, men däremot ska det sägas: den ursprungliga The Howling är faktiskt ganska bra.
Filmen har alla förutsättningar att bli en riktig kalkon. Dåligt manus, komiska specialeffekter, krystat skådespeleri - allt finns där. Trots detta håller sig The Howling hela tiden på rätt sida om gränsen, och lyckas på något mystiskt sätt att undvika de värsta klavertrampen.
Det är en bra dålig film, och denna ovanliga egenskap kvalificerar The Howling som en sann kultklassiker.

Ginger Snaps (2000)

Ginger Snaps är en ganska udda film. Till att börja med är den ett helvete att genrebestämma. Är det en skräckfilm? En highschoolfilm? Kanske rentav ett karaktärsdrama? Försök själv.
Filmen handlar hursomhelst om två nördiga om än morbida systrar, och vad som händer när en av dem blir biten av en varulv. Jag vill inte förtöra det roliga för er, men tro mig när jag säger: det går inte särskilt bra.
Ginger Snaps har många meriter. Vi bjuds bland annat på bra skådespeleri, oförutsägbar plot och en värdig Christian Slater-stöld. Framför allt är det den mest orginella och intelligenta varulvsfilm som gjorts. Fatality rekommenderar den varmt!

The Wolfman (2010)

The Wolfman är en nyinspelning av ovan nämnda The Wolf Man. Jag brukar vanligtvis vara negativt inställd till alla dessa remakes, men i detta fall är det bara att kapitulera. The Wolfman visar Hollywood från sin absolut bästa sida.
Med stor respekt för orginalet har man gjort en film som på många sätt är kvintessensen av gotisk skräck. Det är stämningsfullt, dramatiskt, mörkt och episkt. Var och varannat shot är en vacker tavla. Därtill får vi Anthony Hopkins och Benicio Del Toro - båda i högform.
Jag tvekar inte för att kalla The Wolfman för den bästa varulvsfilm som gjorts.

Will the real Cthulhu please stand up?

HP Lovecrafts Cthulhu Mythos, ett namn som bör inspirera skräck och förundran. Idag har dock namnet Cthulhu kommit att förknippas med mycket annat, varav mycket dessvärre är att betrakta som ren skit. Cthulhu-mjukdjur, Munchkin och nu senaste magplasket - komedifilm. Vad fan hände egentligen?

80-talet var på många sätt Cthulhu mythosets storhetstid. Det började storartat med klassiska rollspelet Call of Cthulhu, och fortsatte minst lika bra. Det kom två kraftigt Lovecraft-influerade filmer, Alien och Reanimator, både lysande i sin egen bemärkelse. Morbid Angel spelade in den monumentala Altars of Madness och Metallica släppte The Thing That Should Not Be och Call of Ktulu.

90-talet tog över stafettpinnen med den äran. Dan O'Bannon (händelsevis mannen som skrev Alien) gjorde regidebut med sorligt förbisedda The Resurrected.
Idag har vi egentligen mer fantastisk Cthulhu-kultur än någonsin. Vi har brädspelet Arkham Horror, datorspelet Dark Corners of the Earth och rollspelet Trail of Cthulhu, bara för att nämna några. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det hela började egentligen med webserien Unspeakable Vault, som faktiskt var riktigt rolig. Tyvärr slutade det inte där. Ytterligare en webserie, Hello Cthulhu, dök upp och i dess kölvatten kramdjur, leksaker och det förhatliga Munchkin Cthulhu.

Nu får det fan i mig vara nog. Sluta förstöra världens bästa mytologi med inavlad nördhumor. Det är inte roligt längre.
Jag är medveten om hyckleriet som blir uppenbart för den som läst det i Fenix publicerade Fadaises, men ni ska veta att jag ångrar mig. Snälla Cthulhu, kan du inte bara vakna och göra slut på alltihop? Det är inte roligt längre.

Thus The Grand Evolution began...

För första gången i Magic the Gatherings 17-åriga historia har det onda segrat. Allsmäktiga Phyrexia har slagit fåniga Mirran, och på Fatality är glädjen mycket, mycket stor.
Läs mer om denna fantastiska nyhet hos Wizards.

Spelögonblick #1: Wolfenstein 3D

I den avslutande och tredje episoden av ursprungliga Wolfenstein 3D tar sig hjälten Blazkowicz an självaste Adolf Hitler. Hitler sitter först i en slags mecha-dräkt, och anfaller dig sedan till fots beväpnad med två miniguns. När han slutligen segnar ihop med orden "auf wiedersehen" uppnår spelet ett ögonblick av ren och skär briljans. Detta, mina vänner, är retro när den är som bäst.

Warhammer 40k på CalCon

Varning: Om du inte är intresserad av figurspel gör du nog bäst att hoppa över detta inlägg. Du kommer att bli uttråkad.


Helgen 25-27:e februari gick Kalmar Spelkonvent av stapeln, och lördagen den 26:e var det turnering i Warhammer 40k. Jag och min vapendragare Daniel Vorhees var arrangörer, och eftersom vi ville ha en snabb utslagsturnering hade vi bestämt oss för små arméer begränsade till 500 poäng.

Vi bestämde oss för att arrangera 40k på årets CalCon redan för ett år sedan, vid en tidpunkt då varken jag eller Daniel hade spelat sedan 90-talet. Vi var minst sagt i behov av en rejäl regeluppdatering, då det har hänt en del (*host*) mellan tredje och femte utgåvan. Dock är det som bekant ganska oinspirerande att läsa regelböcker, så vi började istället med det roligaste - att samla och måla varsin armé.
Jag bestämde mig snabbt för att spela mina gamla favoritrymdmonster Tyranids, medan Daniels val föll på Imperial Guard. Eftersom jag visste att få lag skulle kunna matcha mina siffror valde jag att sätta ihop en styrka med mycket kanonmat och ett par spjutspetsar i form av Tyranid Warriors och Genestealers. Daniel å andra sidan, satsade på ett betydligt mer udda koncept - en Imperial Guard-styrka utan tanks fast med bra (!) infanteri.

Målandet kunde börja. Jag har aldrig gillat GWs färgglada färgscheman för Tyranids, utan ville istället att de skulle se ut som på omslaget till senaste codex, med mörka glimmande ryggplåtar och vidriga bleka kroppar.
Jag använde mig av drybrush-teknik med lager på lager. Grundfärgen var Chaos Black. Skalen målade jag först med ett extra lager svart, sedan ett lager med svart uppblandat med Hawk Turquoise och till sist en highlight med turkos. Kropparna målades först med Bestial Brown och sedan Bleached Bone, vilket ger en väldigt äcklig look, som dessutom ger en hel del djup åt alla skrevor på modellerna.

Daniels vision var (och är) rubbat ambitiös - en Imperial Guard-armé med enbart kvinnor. Han använde sig av en kombination av konverterade Witch Elves och Escher Gangers från Nercromunda, avrundat med några få vintagemodeller. De absolut coolaste modellerna i armén måste vara hans Rough Riders, sammansatta av Glade Riders och Dark Elf Cold Ones, med delar från Imperial Guards, mm.

Jag har en ganska dålig arbetsmoral när det kommer till målning, och när konventet började var jag fortfarande inte färdig. Första kvällen speedpaintade jag åtta hormagaunts, och timmen innan min första match på lördagen kladdade jag på färg på mina ripper bases samt mina sista termaganter.
Daniels armé var däremot färdig och fick (med rätta) en hel del beundran. Faktum är att den är intressant nog för att förtjäna ett helt eget inlägg, men nu är det hög tid att avhandla själva turneringen.

Min slutgiltiga armé bestod av tre tyranid warriors, varav två med death spitters och en med venom cannon, ledda av en tyranid prime. Vidare hade jag 20 termaganter, 15 hormaganter, tre ripper-baser och slutligen fem vänliga genestealers. På så sätt hade jag en stor köttmassa som kunde suga upp skott, eldkraft från mina warriors och några stycken ordentliga dödsmaskiner i form av stealers.

I första matchen lottades jag mot Blood Angels i vad som måste vara en av de kortaste matcherna i spelets historia. Min motståndare gjorde sin första runda, men när jag påbörjade min förflyttningsfas deklarerade han plötsligt att han skulle spela rollspel istället, gav upp och lämnade lokalen. Jag vann förstås på walkover, men det är inget roligt sätt att vinna på. Det hela var mycket oväntat, och kändes ärligt talat ganska bittert.

I andra matchen mötte jag den Ultramarines-styrka som slagit ut Daniels Imperial Guards i första omgången. 500 poäng kommer man inte långt på med Space Marines, men han hade åtminstone haft råd med fem terminators, två små tactical squads och en general.
Matchen blev det enda den kunde bli - klassisk Space Marines vs 'nids. Han hade förskansat sig i ett hörn, där hela hans armé stod stilla och sköt för glatta livet, allt medan jag anvancerade allt närmare. När jag slutligen kom fram blev det en riktig massaker, genestealers lemlästade allt i sin väg och när matchen till sist var över fanns det bara en ensam stackars Space Marine-sergeant kvar på motståndarsidan.

Så var det då dags för finalen, där jag mötte en fruktad Chaos Space Marines-armé som av upphovsmannen själv beskrevs som "ganska lökig". Den bestod av två femmor space marines i Rhinos, två obliterators och en demon prince. Jag vet inte om ni kan föreställa er hur detta är att möta, men det är knepigt, kan jag säga.
Det enda killen gjorde var att stå still och skjuta med allt förutom sin demon prince, som alltjämt anvancerade framåt.
Jag vet inte om min motståndare hade sålt sin själ till kaosgudarna, men den där demonprinsen måste varit skyddad av någon högre makt. Inte nog med att den egenhändigt utplånade alla mina termaganter och nästan alla hormaganter - den hade en helvetisk tur med sina armor saves. Vid ett tillfälle stod den emot 35 attacker utan att ta ett enda wound. Det är fan inte naturligt.
Utan att egentligen ha gjort några taktiska misstag förlorade jag stort. All heder till min motståndare dock, han hade en bra armé och var därtill mycket trevlig.

På det hela var det ett mycket lyckat arrangemang. Vår 40k-turnering hade dubbelt så många deltagare som Fantasy Battles, som traditionellt sett alltid är störst på CalCon.
Nästa år arrangerar vi igen. Jag planerar att spela en viss Space Marines-armé, som ni med stor säkerhet kommer att få läsa mer om framöver.


Gillade du det här inlägget? Hör gärna av dig till mig med din feedback. Det finns planer på en renodlad 40k-blogg, så alla kommentarer är av intresse!